Tebbes tvivel

By EvaEmma Andersson

Tebbe har äntligen lämnat gymnasiet bakom sig och tagit steget in i vuxenlivet. Hon delar en etta med Erik, spelar handboll på en helt ny nivå, och läser på polishögskolan. Två års utbildning, sedan är hon polis och får äntligen hjälpa sina medmänniskor på riktigt. Vilken dröm!

Vägen mot målet visar sig snart bli långtifrån lika spikrak som Tebbe önskat. Flera klasskamrater visar klart rasistiska tendenser och Erik verkar plötsligt väldigt frånvarande. Och när det sedan börjar skrivas negativa saker om henne på nätet måste Tebbe tvinga sig själv att fokusera på det som är viktigt. Några tvivel har hon verkligen inte råd med...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726521962

Book preview

Andersson

December

Och så står jag där, plötsligt, i en sådan där situation som jag har sett framför mig så många gånger i mina dagdrömmar, i vilken jag är den som ska kliva fram och ta över, rädda, ställa till rätta, beskydda alla andra som inte är lika starka som jag. Men jag tänker faktiskt inte på det, att det är precis som i mina dagdrömmar, den där decembereftermiddagen på pendeltåget. Jag tror faktiskt inte att jag tänker alls, på någonting.

Särskilt inte på mina superhjältedrömmar eller på någonting som jag har lärt mig på Polishögskolan.

Känner mig verkligen inte starkare än någon annan heller.

Det är bara plötsligt som om allt annat omkring mig försvinner, och synfältet smalnar av, alla ljud och dofter försvinner. Jag bara ser och känner hur jag reser mig upp, och jag rör mig framåt, mot mannen och vapnet.

Och min hand griper om hans handled, vrider inåt och bortåt på samma gång, och det känns som om mina läppar rör sig, som om jag säger någonting, men jag är omedveten om vad.

Jag tror att också färgerna lämnar synfältet, och hans ansikte är svartvitt.

Vår strid är möjligen oväntat jämn, men så ligger han på golvet, och jag är inte i närheten av de respektfulla, korrekta ingripanden jag har lärt mig i plugget när jag pressar mitt ena knä mot hans struphuvud, har andra benets fot med nästan all tyngd på hans fingrar, och jag ser som i en slowmotionfilm att jag riktar pistolmynningen mot hans panna.

Vapnet är exakt likadant som det jag är van att hantera, väger hemtamt i ena handen, osäkrat.

En kraftig våg av smärta strålar från axeln och ned mot vänster skuldra, efterföljs av en mjuk värme.

Två månader tidigare

Igår när jag frågade Erik varför han är så tyst och liksom försjunken i egna tankar mer än vanligt numera, sa han att det är så mycket som har blivit annorlunda på sista tiden.

Han sa det utan att ens verka förvånad över att jag frågade, och så lindade han armarna om mig och andades i mitt hår en stund, så där som jag tycker så mycket om.

– Men jag är som vanligt, sa jag, och då skrattade han och sa att det är en väldig tur det, eftersom han älskar mig så mycket.

– Och jag dig, mumlade jag mot hans bröst och kände mig så där geléartat avslappnad som jag alltid gör i hans famn.

Först senare, närmare bestämt nu, på pendeltåget på väg till skolan dagen efter, började jag tänka på vad han egentligen menade med det, att det är så mycket som har blivit annorlunda på sista tiden.

Träden utanför tågets fönster skimrar rödgula i den starka oktobersolen, och det är glest bland pendlarna så här strax efter morgonens rusningstimme och i svallvågorna av den serie hemska överfall som den ännu oidentifierade gärningsmannen Jackmannen gjorde sig skyldig till i stadens lokaltrafik under sommaren, och de brutala rasistupplopp som ägde rum ungefär samtidigt. (Och som nästan skrämde ihjäl mig en gång när jag var på väg hem från träningen och de vällde fram som en svartklädd armé, med ansiktet dolt och banderoller och baseballträn höjda i det de kallar en demonstration för yttrandefriheten. De var så många, och jag kände mig så ensam och liten, kunde vädra faran som en hare omringad av en stor hungrig vargflock, och när jag springande lämnade platsen flera stationer i förtid minns jag att jag tänkte att det måste vara annorlunda när man är polis, uniformerad och bland kollegor, att jag inte alls skulle ha varit lika rädd då.) Jag sitter med ryggen mot väggen, som jag föredrar, för att liksom ha koll, och vilar huvudet i handen och armbågen mot fönstrets smala karm som väl egentligen är mer att betrakta som en list. (Så busy är jag, och så mycket viktiga saker att tänka på har jag, att jag kan sitta en lång stund och fundera över om min armbåge som är klädd i grå hoodtröja vilar mot en karm eller en list.) Erik och jag har känt varandra i snart ett år, om man inte räknar in tiden under vilken jag brukade pervostirra på honom i biblioteket nästan varje dag men vi aldrig hade pratat med varandra, och på den tiden har ganska mycket hunnit hända och bli annorlunda.

Jag är till exempel inte en uttråkad gymnasist längre, utan en engagerad och mycket motiverad student vid Polishögskolan. Dessutom har morsan kommit hem från sin turné i USA, och gjorde det tillsammans med sin kille (det känns så fel, liksom barnsligt, att kalla sin morsas partner för en kille, så jag borde väl egentligen använda den mer korrekta benämningen blivande man) James Derek, som också är musiker och också mörkhyad, och eftersom jag aldrig har sett min ömma moder med någon man alls har jag haft allmänt svårt att förlika mig både med faktumet att hon har en partner, och att han därtill är musiker och därtill lika mörk i skinnet som morsan (de är båda så där vackert ebenholtskolsvarta, inte ojämnt oboy-färgade som jag, som har en tidigare blond, numera genomgående grå pappa i trakten av Skanstull).

Jag vet inte varför, men av någon anledning hade jag nog haft lättare att föreställa mig morsan med en lite sliten, klent byggd, råttfärgad rocker i skinnjacka än med en storvuxen amerikan klädd i kostym Barney Stinson-style.

Det är inget fel på James Derek, eller JD som han föredrar att kallas, alls, han är trevlig och så där, och morsan är överlycklig när hon är med honom, men kanske är det just det, att morsan är så annorlunda mot hur hon brukade vara nu när hon är med honom, som gör att jag ibland önskar att han ska åka hem till Louisiana.

Det var som om jag fick hem en helt annan morsa än den som åkte iväg för snart ett år sedan, liksom.

(Hon har till exempel gott om pengar nu, sedan hon och JD öppnade en jazzklubb, eller scene som de kallar den, i en källare på Odengatan och bokar in världsartister som bara musiknördar känner till varje vecka. Så pass att hon inte har pratat om pengar eller vad något kostar en enda gång sedan hon kom hem för ett par månader sedan, och det känns lite underligt eftersom jag växte upp med dagliga föreläsningar om att man inte ska slösa genom att ha lampor tända i tomma rum eller använda för mycket schampo.)

Förändringarna på det planet borde ändå inte ha påverkat Erik så mycket, för han har bara träffat morsan (tillsammans med JD) två gånger.

Han och jag flyttade från Hornstull i augusti, till en liten etta med sovloft vid St Eriksplan, och tillbringar nästan all ledig tid tillsammans.

Det är underbart att vara sambo med någon som man älskar så mycket som jag älskar Erik, och dessutom något mycket vuxet. Ibland blir jag nästan överväldigad inför faktumet att jag faktiskt är vuxen, och i det närmaste chockerad över alla vuxna saker som numera är en naturlig del av min vardag.

Hela grejen med att jag var och röstade för några veckor sedan till exempel.

Jag och Erik gick till vallokalen tillsammans, och jag plockade tre valsedlar som det stod Vänsterpartiet på, såg Erik sträcka sig efter Socialdemokraternas dito innan jag gick in bakom skärmen och kryssade i namnet som stod näst överst på varje papperslapp. Det är en vuxen grej, helt klart, att rösta.

Precis som att deklarera, gå på bostadsrättsföreningens årsmöte och att plocka ögonbrynen. (Jag börjar bli grymt bra på det sistnämnda nu! Har lärt mig i en tutorial på Youtube och tycker att jag har fått värsta ansiktslyftet slash skönhetsoperationen, enbart med hjälp av en pincett.)

Och det är skönt att vara vuxen, faktiskt, om ni frågar mig.

En distinkt skillnad mot att vara en gymnasiesnoris som alla kan tjata på, och vars business både föräldrar, lärare och andra typ förbipasserande tycker sig ha rätt att lägga sig i.

Jag gillar att få bestämma allt själv, utan att ens behöva höra vad någon annan tycker om det.

Det gör det betydligt lättare att följa min enkla livsfilosofi: att hålla sin fil och mind sin egen business.

Nu tränar och äter jag till exempel precis hur mycket jag vill, utan att min morsa sticker till mig en okunnig kommentar eller upprörd föreläsning då och då, och i söndags sa jag till min pappa i telefonen att jag tyvärr inte kunde komma på den middag som annars har varit obligatorisk varje söndag sedan han och min mamma skilde sig, innan jag ens hade slutat att äta mosad banan med sked.

Och han kan inte ens skälla på mig för det.

I alla fall inte utan att jag lägger på luren, för jag måste inte lyssna. Det är ljuvligt att vara vuxen, fri och självständig.

Och när jag nu tänker efter, så är det precis som Erik säger, att det är så mycket som är annorlunda nu.

Om man ska bli polis tränas man åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan under två läsår i ämnen som man måste vara expert i när man sedermera ska ut i verkligheten och upprätthålla lag och ordning.

Vi lär oss att göra självständiga, kritiska bedömningar som det heter, och om juridiska påföljder, hur rättssystemet funkar (om man nu skulle ha missat det på samhällslektionerna i grundskolan), att hantera skjutvapen och det bästa sättet att övermanna en hundrafemtiokilos våldsverkare.

Bland annat.

Vi lär oss också en del om varandra, alla vi som går i samma klass, eftersom vi ständigt läser och tränar på allt tillsammans. Därför vet jag att Oliver är en rappkäftad klassens pajas som alltid har en slagfärdig kommentar redo, att Nikita är en lipsill som börjar gråta så fort hon upplever minsta motgång och då gärna vill höra att hon är jätteduktig och en riktig högpresterare för att inte hela utbrottet ska eskalera och få dagisproportioner komplett med snor och allt. (Hon har lärt oss exakt vad hon helst vill höra då genom att själv prata mycket om att hon lider av duktig flickasyndromet och alltid har haft så höga krav på sig själv samt måste lära sig att det är okej att vara lika dålig som alla andra ibland.)

Och jag vet att Jocke är en sådan där stor och gymformad machokille som tycker om att ta av sig tröjan även om det inte är särskilt varmt, och trösta gråtande kvinnor med en öm kram.

Det har också kommit till min kännedom att varken de eller någon av de andra sexton tjejerna och tretton killarna i min klass har samma framtidsplaner som jag.

Deras karriärsträvan handlar främst om skrivbordssnutjobb med chefstitlar och höga löner som incitament, och flera av dem talar i termer av att klara av hundåren ute på gatan och uniformsslavtiden som man måste ta sig genom innan karriären kan ta fart när vi tränar inför det som kallas yttre tjänst.

Själv längtar jag verkligen efter just yttre tjänst.

Ju mer jag lär mig om polisyrket, desto mer säker blir jag på att ordningspolis är mitt drömjobb och en uppgift som passar mig perfekt.

Jag bryr mig inte om att lönen sägs vara jättedålig, alla risker man utsätter sig för (vi lär oss ju att undvika och hantera dem) och om hur fysiskt krävande det sägs vara med skiftjobb och långa arbetspass.

Jag VILL verkligen vara den som har uniform och patrullerar, kommer till undsättning när någon behöver hjälp.

Jag vill rädda och beskydda mina medmänniskor undan faror, verkställa de lagar som finns för allas trygghet och trevnad.

Ibland dagdrömmer jag om sådana scenarion, hur jag ingriper vid en misshandel, ett rån eller någon annan situation som alla andra står handfallna och skräckslagna inför.

Kan se framför mig hur jag kommer till platsen och förhindrar ogärningen, ställer allt till rätta, som en superhjälte eller sagofe, den stora starka beskyddaren.

(En underbetald beskyddare med ganska dålig, riskfylld arbetsmiljö då, men orka bry sig om en sådan liten detalj i sammanhanget.)

Det är en dröm som verkligen tillfredsställer mig, och får mig att se ljust på framtiden.

Den tar mig genom varje slitigt träningspass när jag kämpar för att bli ännu lite starkare, får mig att välja långa kvällar med böckerna när jag egentligen hellre skulle ha gått på bio med Erik eller ritat enhörningar, regnbågar och stjärnhimlar med kol i mitt teckningsblock.

Jag är verkligen motiverad att inte bara klara min utbildning, utan briljera mig genom den som en A-student för att sedan kunna påbörja min yrkeskarriär som en fullfjädrad ordningspolis.

(Det är också en skillnad mot tidigare, faktiskt, att jag verkligen brinner för min utbildning. Det har jag aldrig gjort förut.)

Jag är alltid i tid till första lektionen som börjar klockan halv tio, och kommer då direkt från morgonträningspasset på gymmet och en kort löprunda i Vasaparken.

Oftast är Jocke och Linda och några till också på plats då, men de flesta andra droppar in vid fem över halv, när nästa pendeltåg har anlänt till närmaste station.

På teoretiska lektioner sitter jag gärna långt bak i salen, och har därför god överblick, tillfälle att studera mina klassisar och deras förehavanden. (Följer med i undervisningen ändå, för jag har en utomordentligt välutvecklad simultankapacitet, möjligen som en högst naturlig följd av mångårigt dagdrömmande.)

Jag ser Nikita smsa och instagramuppdatera med båda tummarna blixtsnabbt smattrande mot iPhone-skärmen, ogenerat, utan att försöka dölja det från den som för tillfället föreläser.

Jocke sitta uppmärksamt vänd mot den som talar, noggrant anteckna och då och då höja en enormt muskulös arm för att ställa en fråga.

Oliver sträcka armarna rakt bakåt och gäspa, Nina dra snodden ur sitt långa hår och sedan tvinna upp det i en exakt likadan, halvhjärtad knut med dålig hållfasthet som innan.

Jag trivs med att vara polisstudent.

Trivs med klasskompisarna, lektionerna och allt annat på ett sätt som jag nog aldrig har förmått uppskatta någonting under min tidigare skolgång.

Och plötsligt är skolan lätt för mig.

Jag behöver knappt anstränga mig för att vara bäst i klassen, och det är skönt, får mig att anstränga mig extra mycket ändå, utan press liksom.

När det står fysisk träning på schemat suckar flera av de andra och oroar sig för att inte klara hinderbanor, löprundor och styrkelyft enligt kriterierna, men jag bara värmer upp och gör det. Bara Jocke är starkare än mig, när det gäller rena styrkelyft alltså, och inte ens han är snabbare än mig på hinderbanan, när man ska springa i bildäck och klättra över plank och i rep.

Till min stora förvåning är jag till och med klassens bästa skytt, faktiskt, och jag har verkligen ingen aning om hur det kan komma sig.

Jag hade aldrig rört vid ett vapen tills för ett par månader sedan, och aldrig ens haft något intresse av sådana där våld-och-krigsfilmer där man kan lära sig vokabuläret, men ändå är det redan naturligt för mig att plocka upp Sig Sauern, rikta den mot det påstådda hotet (på pappskärm än så länge, då) och träffa precis där jag vill träffa.

Möjligen har det med min idrottsbakgrund att göra, att jag har lätt för det där med finmotorik och att låta kroppen minnas rörelser liksom. I alla fall snarare det än att det sitter i mina gener att bråka och vara våldsam, som någon idiot på läktaren skrek åt mig när jag gick in på handbollsplanen för några veckor sedan, bara för att mitt skinn råkar vara mörkt. (Han blev mer utbuad än jag någonsin hört någon idrottare bli, och genast utslängd av en stadig säkerhetsvakt som också kunde det där med att övermanna.)

Läraren i vapenhantering heter Sirkka och har ett mycket särskilt sätt att le, nästan helt utan att röra på munnen, och i förra veckan bad hon mig visa Nikita hur jag gör för att stå stadigt när jag skjuter.

– Ju snabbare man gör någonting, desto lägre puls måste man ha, så det gäller att inte trycka på avtryckaren liksom hårt och knyckigt, utan mer krama ut skottet, och vara absolut stilla i kroppen och huvudet när man gör det, sa jag och försökte visa, och sedan var Nikita sur på mig hela dagen, är det förmodligen fortfarande, men I don't care. Det är så skönt att vara vuxen.

Jag tänker på det just nu, att det är skönt att vara vuxen och att det är skönt att allting är så annorlunda mot förut, och antecknar sedan noga det jag får lära mig om rutiner vid ingripanden som involverar drogpåverkade personer.

Jag har sällskap med Linda och några andra klasskompisar på tåget på väg hem från skolan, och vi sitter och står i en tät klunga, pratar högt med varandra och skrattar mycket.

Jag tycker om att vara en del av en sådan grupp, inte stå utanför hela tiden som jag gjorde på gymnasiet.

Vid Solna Station kliver två uniformerade poliser ombord på tåget, patrullerar rutinmässigt som många i kåren gör just nu, efter att den där snubben som i nyhetsrapporteringens rubriker kallas för Jackmannen slog till flera gånger på kort tid på just den här sträckan.

Jag faller ur samtalet med klasskompisarna, tappar koncentrationen, för jag fokuserar helt på de två framtida kollegorna, en man och en kvinna som under avslappnat småprat står vid pendeltågets dörrar, sveper lite med blicken över jobbpendlare och barnvagnsmorsor.

Jag föreställer mig att jag är den ena polisen, hon med lång rödbrun fläta på ryggen, och försöker känna hur det kommer att kännas att stå där, rak och stolt med en hand på varje höft, skratta åt något som kollegan berättar, samtidigt hålla ett öga på situationen runt omkring.

Att ha uniform och vara den som alla drar en lättnadens suck när de ser, upplever som den stora tryggheten och någon vars beskydd man kan lita på.

Jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på att det snart är