Vild

By Boel Werner

Irma känner sig inte alls som de andra tjejerna i klassen. Det känns som om hon tänker på ett annat sätt. Fastnar i tankarna. I huvudet kan hon vrida och vända på problem hur länge som helst.
Hanna är hennes bästa vän, men det är inte för att de är lika eller så. Irma och Hanna var bara de två som blev över. Hanna gillar att shoppa, och Irma hänger med trots att hon egentligen inte är särskilt intresserad.

En morgon är allt förändrat. Något har hänt med Irmas kropp och hon fylls av djup skam. Ingen får se henne så här!
Hon försöker dölja sin hemlighet, men folk märker att hon är förändrad. Plötsligt har hon blivit en person som man lägger märke till.
Det är något nytt med Irma, något annorlunda. Något nästan ... vilt.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 23, 2020
• ISBN: 9788726598179

Book preview

författaren.

Del I

1

Jag sitter i klassrummet och lyssnar. Vrider försiktigt på huvudet och riktar in hörseln åt olika håll: Där hör jag kaffebryggaren som bubblar i personalrummet på andra sidan korridoren. Där hör jag någon som skrattar hysteriskt borta vid skåpen i kapphallen. Nina i 8d, tror jag. Jag riktar huvudet uppåt och lyssnar på suset. Överallt susar det i den här skolan. Ventilationer, vattenkranar, värmeelement, datorer. Och bandsågen tjuter i slöjdsalen i källaren. Tre våningar ner.

Långt borta på Järnvägsgatan börjar det klinga vid bommarna. Det tunga ljudet av ett godståg. Jag hör hur det dunkar i rälsen när det vrider sig in i kurvan vid ABB. Hör hur ljudet förändras när tåget kommer in i tunneln under riksvägen.

Det är faktiskt underligt, jag hör så bra nu för tiden.

Det är en fredag i slutet av augusti. Vi har börjat åttan. Jag är tretton år och tvåhundratjugoen dagar. Tonåring. Det känns lite konstigt. Som om det förväntas av en att man ska förvandlas till någon helt annan plötsligt.

På andra sidan gången i klassrummet sitter min kompis Hanna och ser inte direkt ut att vara engagerad i vår klassföreståndare Lelles utläggningar om August Strindberg och hans påverkan på svenska språket. Hon vrider på sig och ger mig ett galet flin.

– På söndag blir det stenhård shopping! väser hon och klappar fickan på sin jeansjacka så pengarna rasslar därinne.

– Visst, men håll käften nu! viskar jag fnissande tillbaka.

Lelle vänder sig om och ger oss en bister blick.

Hanna och jag är bästisar. Det betyder att vi tillbringar rasterna tillsammans, och om jag umgås med någon på fritiden, så är det med Hanna. Det betyder däremot inte att jag älskar Hanna. Att hon och jag är någon sorts dödspolare som sitter ihop som siamesiska tvillingar och delar allt. Tvärtom. Vi är inte alls lika, vi tycker olika om det mesta. Vi gillar inte samma saker och många gånger blir jag helt enkelt väldigt irriterad på henne, fast det säger jag inte. Sanningen är, att Hanna och jag inte har valt varandra. Vi är bästa vänner enbart av den anledningen att vi har blivit över. Ingen ville ha oss, så vi fick ta varandra.

Hannas föräldrar är skilda, så hon har alltid gott om pengar. Får från två håll. Dubbla uppsättningar av allt, veckopeng både fredag och måndag. Själv får jag knappt några pengar alls, det blir väl till jul och födelsedagen, och om det är något särskilt som jag behöver köpa. Idrottsgrejor och sånt. Och lite godispengar får jag väl också då och då.

Hanna är rätt ny i vår klass, hon bytte skola efter att hennes föräldrar flyttat isär. Det var därför hon blev över och inte kunde få någon annan bästis än mig, som råkade vara ledig just då.

För flera år sen, så var jag en del av ett tjejgäng som vi har i klassen, Victoria, Emeli och Sofie, och så jag då. Men nu för tiden verkar de tycka att jag har blivit ganska konstig och det kanske de har rätt i. Ibland känns det som om jag har en helt annan sorts hjärna än alla de andra tjejerna. Jag tänker på ett annat sätt. Ofta när de pratar om något, diskuterar något som har hänt, eller vad den eller den heter, då står jag där och vet. De kan hålla på och tjata och diskutera och babbla och ha hur fel som helst, och jag vet precis hur det är, men jag säger det inte. Jag har slutat att säga såna saker. De bara stirrar på mig om jag gör det. Undrar hur sjutton jag kan veta det. Undrar vad det är för fel på mig egentligen. Till och med om kändisar vet jag en massa, fast jag verkligen inte bryr mig om kändisar. Jag vet inte hur det går till. Såna där meningslösa saker bara fastnar i skallen på mig.

En annan grej; när jag kommer att tänka på något speciellt, så kan jag bli helt okontaktbar. Om jag får fatt i en riktigt intressant tanke som jag måste vända och vrida på och liksom titta på från olika håll… då hör jag inte om någon pratar med mig, svarar inte på tilltal och det kan ju verka lite snorkigt, fast jag inte alls menar det.

Ibland tror jag att det kanske helt enkelt är så att jag är intelligentare än de andra. Och att det egentligen kanske bara är jag som verkligen ser och fattar vad som händer här i världen.

Nu när jag har Hanna är det sällan någon som är elak mot mig, det var värre innan. Konstigt nog märks man mindre om man är en av två. Är man en ensam knäppis som går omkring och ser fundersam ut, då lockar man fram det sämsta hos sina klasskamrater, har jag märkt. Som i syslöjden förra våren när jag satt och sydde raksöm. Det skulle bli köksgardiner till mamma. Jag hatar verkligen att sy raksöm på maskin, det tar så lång tid, det är så förbaskat tråkigt. Så jag hade pedalen i botten och ögonen uppspärrade för att jag inte skulle råka sy fast pekfingret i tyget (så som moster Monika råkade göra en gång). Jag var alltså väldigt upptagen och maskinen väsnades och jag märkte inte att Vickan och Sofie tråcklade fast mina byxor i stolsdynan.

Efteråt, när jag hade försökt resa mig och fått med mig stolen, som drog ner brallorna på mig och fick mig att snubbla och ramla omkull på golvet, då hoppades jag på lite stöd från lärarinnan. Och visst skällde hon på Vickan och Sofie, men jag kunde se hur hon samtidigt skakade av skratt. Hon fick vända sig bort och torka sig i ögonen innan hon hjälpte mig upp och sprättade bort stolen från rumpan på mig.

Hon sa att jag inte skulle ta det så allvarligt. Hon tyckte att jag skulle ta det som ett practical joke.

Vickan, Emeli, Sofie och jag har gått tillsammans ända sen dagis. Ibland tänker jag på när vi var små. Oj vad vi lekte. I dagisets sandlåda och i den lilla skogsdungen bredvid skolan, sen när vi hade börjat där. Visst bråkade vi ibland. Ville ha samma saker, tjurade och grät. Och ibland var vi bästisar alla fyra och ibland var vi med andra tjejer i klassen och ibland hände det till och med att någon av oss var utan kompis en tid. Fast bara tillfälligt.

Men någon gång ändrade det där på sig, och det blev så, att jag var den som var utan kompis hela tiden. När exakt hände det där egentligen? Var gick linjen? Jag minns inte riktigt. Kan det ha varit i sexan när jag hade den där konstiga, randiga jackan som mamma köpte på Ullared? Det var i alla fall ungefär då. Fast någon linje fanns det väl aldrig. Det skedde sakta. Gradvis.

Ända sen dess, ända sen jag förstod att de inte ville vara med mig mer, har jag funderat på vad jag ska göra åt det. Hur ska jag göra för att de ska vilja vara kompisar med mig? Vem ska jag vara? Vad är det de vill ha? Och jag har testat olika varianter. Försökt vara gladare än jag har känt mig, försökt klä mig lite tufft (fast det blev inte särskilt lyckat!). Ibland har jag visat att jag är smart, och andra gånger har jag spelat dum. Men inget har funkat.

Hanna och jag började vara tillsammans nästan direkt när hon började i klassen. Man kan nästan säga, att vi blev ihopfösta av de andra, som om det löste ett problem att hon dök upp och kunde ta hand om mig. Och på något sätt blev det så, att vi umgicks en hel del på sommarlovet också. Det var väl bara när hon var på Kreta med sin pappa och när jag och mamma och pappa och brorsan var hos mormor i Jämtland som vi inte sågs.

Det har varit en kall och regning sommar, det är egentligen inte förrän nu när skolan har börjat som det har blivit ganska varmt. Men Hanna och jag har haft det mysigt, vi har suttit inne och läst gamla veckotidningar och spelat Monopol på hennes mammas vind och så har vi varit i simhallen ganska ofta.

Jag tittar upp på Lelle. Han sitter på sin kateder och ställer en massa frågor som jag faktiskt vet svaren på. Men det är något med hans gnälliga röst och luften i rummet som gör att jag liksom inte orkar räcka upp handen och svara på hans frågor. Jag vet att det är otroligt dumt. Extremt korkat ur betygssynpunkt helt enkelt, men alla de här sakerna som jag kan därför att de intresserar mig, de är ju liksom mina. Det är de som är jag. Dessutom vet jag hur sura klasskompisarna blir om man visar att man kan något. Det är helt klart inte okej i den här klassen.

Jag har läst mycket. Faktaböcker och vanliga böcker, fantasy, sagor… Och hästböcker! Det var ju några år sen jag läste såna nu men ett tag var det det enda som dög. Så jag vet allt om hästens olika delar och hur man ska fodra dem och hur man ska betsla och sadla och hur man rider dressyr och fältritt. Ändå har jag aldrig suttit på en häst.

Nu sätter Lelle igång att dela ut papper med uppgifter på. Papperna frasar mot hans kritdammstorra fingertoppar. Han räcker Emeli hennes papper och jag ser hur hans blick dröjer kvar en millisekund för länge vid hennes bröst. Jag ryser till. Jag ser att Emeli ser att Lelle ser. Emeli andas in. Uppe på skoltaket rasslar det till. Det är en skata eller kråka som landar och går omkring däruppe. Klorna smäller mot plåttaket.

Hanna tittar på mig och himlar med ögonen. Hon har också sett.

Det verkar inte göra Hanna något att jag är lite konstig ibland. Till exempel, om hon märker att jag har snöat in på någonting och inte hör på vad hon säger, då kommer hon bara fram och skriker i örat på mig så att jag kommer tillbaka till verkligheten igen.

– Jo, jag sa just det att jag tänker gå och köpa en bulle nu! kan hon vråla så jag hoppar högt när jag sitter och tänker på… tja, varför vissa människor kan rulla ihop tungan och andra inte… eller hur det egentligen såg ut här, precis här, för länge sen, innan det var en stad och vägar och odlad skog och åkrar.

Hanna är förresten rätt så knäpp själv. Jag vet till exempel att hon sover på en madrass i sina föräldrars rum ibland. Fast hon är fjorton! Det är när hon har drömt någon riktigt läbbig mardröm.

En annan grej med henne är att hon är galen i ketchup. Ibland spruttar hon ut en massa i en skål och äter det med sked! Hennes mamma är tokig på henne för det där och Hanna har tvingat mig att lova att jag aldrig ska berätta denna osmakliga hemlighet för någon.

Lektionen är slut, men Vickan säger att vi ska stanna kvar en stund efter lektionen för att prata om att samla pengar till en klassresa. Lelle sitter på katedern och nickar nöjt. Om vi börjar nu, och jobbar hårt, så kommer vi att kunna åka iväg någonstans innan vi slutar nian, säger Vickan. Alla blir väldigt entusiastiska. Börjar prata i mun på varann, babblar om Köpenhamn och London. Vi ska sälja lotter och jultidningar och baka kakor och ordna loppis och allt möjligt.

Själv sitter jag och tänker på några vitsar som jag läste i tidningen häromdagen. Det var vitsar utan poäng och det var det som gjorde dem roliga, tyckte jag. Som den här:

Två kanelbullar var ute och gick i Hagaparken. Då sa den ena:

Titta, en flygande ko!

Var?

Där!

Jag fnissar till och Vickan vänder sig om.

– Visst ja, Irma, säger hon och stirrar på mig som om hon aldrig hade sett mig förr. Plötsligt, helt utan anledning, drar Vickan ut snodden ur sin hårtofs, och skakar sitt långa, vågiga hår.

– Vad vill du göra för att samla in pengar?

Jag rycker på axlarna och säger jag vet inte. Vad som helst. Hanna säger att hon och jag kan göra något ihop, och Vickan ser lite småsur ut. Hon tittar på Hanna som om det var något hon funderade på. Hanna ler mot Vickan.

Hanna är så söt. Hon är faktiskt snygg på riktigt, med vitt, fräknigt skinn, mörkblå ögon och svarta ögonfransar. Hon har rakt, mörkbrunt hår till axlarna. Det låter inte så märkvärdigt kanske, men på henne är det perfekt. Ofta åker håret fram i ögonen på henne och då brukar hon blåsa på det.

Dessutom är Hanna glad och rolig. Hon skulle definitivt duga som kompis åt klassens coola brudar.

Vickan har vänt sig bort från Hanna nu, jag tittar på hennes rygg, ser hennes böljande hår och hennes gestikulerande armar. Om Vickan bestämmer sig för att försöka bli bästis med Hanna kommer inte jag att ha en chans. Det kommer inte att finnas något jag kan göra åt det. Vickan är som en naturkraft. En jäkla tornado. Det hon vill ha, det får hon.

Det är sista timmen för dagen. Vi ska ha idrott. Jag ropar åt Hanna att hänga med och hon följer klagande efter när jag sätter fart och springer över fotbollsplanen bort mot sporthallen. Några av killarna springer ifatt oss, sen hittar de en fotboll som någon glömt vid ett mål och sparkar den mellan sig. Hanna lyckas fånga en passning och skickar den vidare till mig, jag slår ett misslyckat skott på mål och både jag och killarna skrattar när Hanna och jag kutar vidare mot tjejernas omklädningsrum.

Långt efter oss går resten av tjejerna i en tät klunga. De springer inte. Jag vet vad de tycker. Det är