Joy & hockeykillarna

By Helena Östlund

Det är snart jullov för Joy och kompisarna i andra klass. Joy har fått i uppdrag att skriva kärleksdikter åt alla sina kompisar. Hon skriver bättre än någon annan i klassen och alla tjejkompisar har kärat ner sig i klassens hockeykillar.Samtidigt har någon förstört julkrubban och snott jesusbarnet! Fröken hotar att julen kanske kommer ställas in, men inte bryr sig hockeykillarna om det. "Joy & hockeykillarna" är den tredje och avslutande boken om Joy och hennes udda, men fina och varma familj. Följer Joy och hennes mysiga familj.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788728062111

Book preview

Helena Östlund

Joy & hockeykillarna

SAGA Egmont

Joy & hockeykillarna

Copyright © 2009, 2021 Helena Östlund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728062111

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Hockeykillarna

Jag har börjat skriva kärleksdikter till hockeykillarna. Inte för egen del, utan åt mina kompisar i klassen. När jag är färdig ger jag dikten till dem, och de ger den till killen. Alla tjejer i klassen är kära i hockeykillarna. De flesta är kära i alla tre.

– Vill du ha tre olika dikter, eller samma till alla? brukar jag fråga.

Hockeykillarna är fotbollskillarna i klassen, de som spelar fotboll på somrarna. Och hockey på vintrarna. Det var fröknarna som började kalla dem för hockeykillarna, och nu gör alla det. Med hockeykillarna menas Anton och Erik mest. Anton och Erik är ganska lika varandra. Korta, med ljust, långt hår som är lite uppklippt. Och så Leo!

Leo har också blivit en hockeykille, fast han varken spelar fotboll eller hockey, vad jag vet. Han har blivit hockeykillarnas ledare! Leo, som var min kompis förut. Jag kan inte förstå att så många har blivit kära i honom. Men han har klippt sitt buskiga hår precis som Anton och Erik. Kanske är han söt, han också.

Problemet är att han är så bråkig i skolan. Han retas och slåss. Han kallar till exempel min bästa kompis i klassen för Hartand, för att hon har stora framtänder. Evelina Hartand. Fast han själv har ett öga som sitter lite längre upp än det andra! Och utstående öron och sned näsa.

Förut hade han inga vänner i klassen alls, ingen utom jag. Men det förändrades när han blev kamratstödjare förra året.

Mina kärleksdikter är bra, det säger alla. Men de biter inte på hockeykillarna. Hockeykillarna brukar läsa dikten och skratta, innan de skrynklar ihop pappret till en liten boll och kastar iväg det. Det är samma visa varje gång.

Hockeykillarna är inte kära i någon!

Eller också är de det, fast i smyg. Kanske hatar de tjejer på lek bara.

De passar i alla fall aldrig till någon tjej, när vi spelar i lag på gympan. Bara till varandra. Det spelar ingen roll om tjejen har världens bästa läge. Och när en tjej säger någonting roligt, skrattar de aldrig. De skrattar bara åt varandras skämt.

Det kanske är som mamma och pappa brukar säga, att det är tvärtom med killar…

Som en gång, när min granne Otto mulade mig, fast jag skrek Sluta! .

Då tröstade pappa mig och sa:

– Men förstår du inte att Otto mulade dig, för att han gillar dig!

Och en annan gång, när en kille ropade Där går skolans fulaste tjej! efter mig på skolgården, sa mamma:

– Jag tror att den där killen är jättekär i dig, fast han inte vågar säga det!

Några har sagt att mitt stora burriga hår är fint, i alla fall. Och att jag är ganska söt. Men inte lika söt som min lillasyster Alicia och min lillebror Jan-Pål. Som tur är kan jag skriva dikter. Det har blivit min grej i skolan. Jag skriver inte bara kärleksdikter till hockeykillarna, utan kompisdikter också.

Patricia kommer från England och är min näst bästa kompis i skolan, efter Evelina. Hon ville ha en dikt som hon skulle ge bort. En bästa-kompis-dikt, sa hon. Först trodde jag att den skulle vara till mig. Men den var till Julia. Julia är ny i klassen.

Hon flyttade hit från Karlstad i höstas, och det märktes med en gång att hon var viktig. Hon har så mycket för sig, så många tider att passa. Hon rider, dansar och går på gymnastik. Hon är söt också, med sitt långa, raka ljusa hår och blåa ögon. Alla vill bli bästis med henne. Kanske för att hon alltid skrattar.

I min dikt till Julia skrev jag om hur vacker och snäll hon är. Men hon är inte snällare än någon annan i klassen. Jag skrev så bara för att det lät bra i dikten.

Julia har inte följt med mig hem efter skolan