Gilla hata horan

By Johanna Nilsson

Jonna och Gloria är 15 år och bästisar. De är inte särskilt populära, men inte heller mobbade. Men så hänger de med på en luciafest och får dansa med Robin, skolans snyggaste, coolaste kille. Han verkar tycka att de är helt okej, till och med söta. Det är nästan för bra för att vara sant. Det är det också. Det börjar skrivas elaka kommentarer på Glorias blogg och på Facebook bildas en Hata horan-grupp. Gloria mår så dåligt att hon börjar skära sig igen. Jonna måste göra något. Gloria får inte råka mer illa ut. Hon bestämmer sig för att ge igen med samma mynt, för på nätet kan vad som helst hända. Vem är hora nu då?

'Gilla hata horan' är en känslomässigt laddad ungdomsroman om nätmobbning. Om hur snabbt rykten kan startas och spridas. Om hur bödeln lätt kan bli offer och tvärtom.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 12, 2018
• ISBN: 9789175239910

Book preview

[e-mail]

Jonna

Jag sitter uppflugen på plinten och väntar på att Gloria ska dyka upp för Lektion 1. Konsten Att Hoppa Över Meningslösheter. För fast jag verkligen har grubblat så har jag inte hittat någon annan mening med den årliga plinttortyren än att gympamajjen behöver få utlopp för sin inre sadist.

Idrottshallen är tom, det är efter skoltid, klockan är kvart över fyra. Genom de stora fönstren högst upp mot taket strömmar mörker in. Jag ryser. Vill krama mammas hand. Men jag är för stor nu, nästan sexton ju. Dessutom är den jämt upptagen nuförtiden. Mammas hand alltså. Den tillhör Abbe, hennes nya kille. Eller rätt nya då. Han är helt okej, det är hon som är utflippad. Nu har hon dessutom fått för sig att hon måste banta (hon vill att han ska tycka att hon är snygg, annars kanske han lämnar henne) och ägnar sig åt en massa konstiga dieter som hon tycker att jag också ska följa, för det är lättare med disciplinen om man är två.

Jag behöver inte banta. Jag är spinkig. Inte ens femtio kilo sist på vågen inne hos skolsyster. Skolsysters haka förvandlades till ett skrumpet äpple och de ditmålade ögonbrynen knycklades ihop när hon såg siffrorna. Precis som när jag gick i sjuan och åttan tog hon fram den där BMI-tabellen, pekade med sin röda klo och sa att jag var underviktig. Det var väl inte avsiktligt? Nej då. Promise. Hon såg inte övertygad ut, men släppte ämnet. Frågade i stället om det fanns någon i klassen som jag visste var avsiktligt underviktig? Jo, det fanns det ju, men jag tänkte inte skvallra, skolsyster fick väl försöka vara smart för en gångs skull.

– Jonna!

Gloria kommer släntrande över det ljusgröna plastgolvet, släpar sin grisrosa Adidasväska i golvet.

Hon är så vacker att det svider i ögonen. Det är inget jag bara påstår, det är ett faktum, precis som att jorden är rund.

Det blonda burriga håret står som en sky runt ansiktet med den där plutiga munnen, den nätta uppnäsan, de rosiga kinderna som pryds med grymma fräknar om sommaren, och så ögonen, gröna och blå och helt jävla magiska.

Det finns fortfarande något barnsligt knubbigt över armar och ben, men hennes bröst är stora, och hon klär dem i överdriven vuxenhet, så ibland blir jag förvirrad, säkert andra med.

– Vi har bara en halvtimme på oss så vi måste börja på en gång, säger jag och glider ner från plinten, låtsas irriterad över att hon är nästan en kvart sen.

Hon bara skrattar och kindpussar mig – det är en ny grej hon börjat med, det har tydligen dykt upp en fransman i teatergruppen och han smackar på som attan – och jag smälter som jag brukar, blir varm och lycklig ända ut i hårtopparna.

– Kan vi inte bara sitta och snacka? säger hon och fladdrar med sina långa böjda lösögonfransar.

– Jamen, du sa ju att du ville ha hjälp! säger jag.

– Okej. Men då måste du fota mig först för jag bara måste lägga ut en bild på bloggen på mitt senaste fynd från Myrorna.

Hon gräver i sin chokladbruna fusk-Mulberry och trollar fram en säkert två meter lång stickad halsduk i regnbågens alla färger, sveper den runt halsen flera varv och börjar posera. Hennes blogg heter www.gloriouskisses.se och handlar om kläder och smink och hennes skådespelardrömmar. Hon lägger upp små videoklipp på sig själv där hon härmar allt från Rihanna till en Twilightvampyr. Hon är bäst som Rihanna, men helt okej som vampyr också.

Jag tar emot hennes Iphone och gör min plikt. Fyra blixtar, sedan får det vara nog.

– Vi måste verkligen börja nu, tjatar jag och drar med henne till startpositionen. För det första: du måste springa fort. För det andra: du måste hamna med fötterna långt fram på studsbrädan. För det tredje: placera händerna så långt fram som möjligt på plinten. För det fjärde: titta inte ner på plinten, utan på en punkt längre bort, då kommer du bara att flyga, jag lovar.

Jag tystnar. Hon fnissar. Jag märker att jag hötter med ett pekfinger. Precis som vår mentor Ingela Bräck, som har oss i svenska och engelska och förnedringskunskap. Hon är bäst på det sista: hon hatar oss, sig själv, sitt liv. Det går rykten om att hon får stryk av sin man, att det är därför hon är så vidrig, för hon vågar inte ge igen på honom, men på oss går det bra.

Vi ska lussa för henne är det meningen. Det gjorde vi förra året också. Hon satt i soffan och såg ut som om hon skulle kissa på sig när som helst. Jag tyckte faktiskt synd om henne.

– Kan du inte visa några gånger först? säger Gloria.

Jag visar tre gånger, sedan nickar hon och säger att hon förstår.

Hon drar sweatshirten över huvudet och skakar ner den på golvet. Hon har ett tomterött spetslinne som visar både urringningen och naveln med den glittrande blå piercingstenen som hon fick av sina föräldrar när hon fyllde sexton. De lågt skurna jeansen skär in i hullet. Hon har vita strumpor med Musse Pigg-motiv.

Hon värmer upp genom att veva med sina småknubbiga armar. Det rasslar om några armband.

Sedan springer hon.

Långsamt.

Fötterna hamnar nästan längst ner på studsbrädan. Händerna når knappt fram till plinten. Hon tittar hela tiden nedåt, på sina fötter, sina händer. Därför fastnar hon så klart. Ligger på mage över plinten och sprattlar, ser ut som en dagisunge.

Jag skrattar. Hon också. Sedan får hon börja om.

När Korpens innebandylag väller in, väller vi ut.

Eller snarare tassar ut.

Hon på svajiga kilklacksstövlar och jag i mina bruna kängor utan klack.

Hon i sin svarta korta bomberjacka och ingen mössa, inga vantar. Jag i en visserligen svart men anorakliknande täckjacka som når långt ner över låren. Ingen mössa fast det svider om öronen. Tumvantar! (Hur tänker jag egentligen? Antagligen inte alls. Jag sliter dem av mig, knölar ner dem i jackfickorna.)

Hon med sitt sprakande ljusa hår och jag med min mörka taniga hästsvans och alldeles för korta och lite hackiga lugg (Jag leker frisör ibland. Mamma också. Gloria får gå till frissan. Jag har bara varit hos frissan en gång.)

Hon med sina magiska ögon, jag med mina daskiga gråblå.

Hon med sina kurvor, jag med min pinniga uppenbarelse.

Skam drar genom kroppen. Jag mår illa, försöker krympa, huka mig. Blicken sänks, stirrar ner i marken, glor på de fula kängorna. Jag är så jävla ful. Ful, ful, ful. Hjärtat vill stanna i kroppen, en gråt river någonstans.

Jag vet att Gloria skulle säga, om hon kunde höra mig: Nej, men du är ju skitbra som du är, alla kan inte vara likadana, men jag vill ändå bli som hon, i alla fall för en kort stund.

En dag. Ge mig en Gloria-dag. Med hennes kläder mot min kropp. Med hennes skor på mina fötter. Med hennes hår att schamponera och borsta och fixa till på morgonen. Med hennes ögon, kinder, naglar och läppar att måla. Med hennes skratt och plintfobi och högsta betyg i musik och småkorkade föräldrar (för de är i alla fall två). Med hennes lintottiga tvillinglillasyrror att älska och störa sig på. Med hennes teatermanus och hus och trädgård och rum med tapeter hon själv valt. Med hennes blogg som det nästan bara är jag som besöker, men ändå.

– Min buss! utbrister hon. Jag måste springa, vi ses i morgon.

Plötsligt springer hon mycket fortare än under plinthoppningen, håret fladdrar, armarna viftar, väskan dunsar mot låret och jag begriper inte hur hon lyckas undvika att vricka fötterna.

Hon hinner precis fram och gå på innan bussdörrarna pyser ihop bakom henne. Hon vinkar ivrigt genom ett fönster, kastar slängkyssar, vinkar igen och är borta.

Hon lyckades nästan komma över plinten en gång. Men bara nästan.

Vi träffades i skolbiblioteket, det är drygt fyra månader sedan nu. Hon var ny i klassen, hade flyttat hit från Knivsta, och eftersom alla gäng hade fullt medlemsantal så blev hon över.

Precis som jag blivit över.

Precis som alla andra skuggor som stryker längs väggarna och hoppas att ingen ska lägga märke till dem och utse dem till terminens hackkyckling. Då kan det gå illa. Då kan man få en hockeytackling när som helst, eller så trycks huvudet ner i någon toalettstol, varpå det spolas, eller så måste man betala för att inte få spö, och man kan aldrig vara säker på att cykeln inte har punka, och man får aldrig sitta på bussen, även om det finns hur många lediga platser som helst, och man får garanterat sitta ensam i matsalen (om man inte vill sitta med gänget från särskolan förstås), och man får aldrig dansa på skoldiscona.

Inga konstigheter alltså.

Vi såg varandra genom böckerna i en bokhylla, och hon log mot mig, det är inte vanligt, så jag log tillbaka. Sedan försvann hon ett tag, men plötsligt dök hon upp igen just som jag sträckte mig efter Kallocain, Boye K., för hon sträckte sig ju efter samma bok. Vi såg häpet på varandra och fnissade lite.

– Är det till något i svenskan? frågade hon.

– Nej, sa jag. Du då?

Hon skakade på huvudet.