Sigrid sover på soffan

By Sigrid Klang

Sigrid sover på soffan är två berättelser som är en enda berättelse – Sigrids.

Den lilla Sigrid är sju år gammal och flyr från det fysiska och psykiska våldet hemma till bästisen Lillis i huset intill, där alla alltid är fulla men glada och varma och där ingen slår.

Den stora Sigrid är gift med en alkoholiserad äldre man och medberoende. För att inte bli galen och gå sönder tröstar hon sig med andra män och biter ihop. Tills makens missbruk börjar gå ut över de gemensamma barnen.

Sigrid sover på soffan handlar om vår tids stora folksjukdom – alkoholism. En miljon svenskar lider av sjukdomen, var och en omgiven av minst 4–5 anhöriga som måste förhålla sig till problematiken utan att få den hjälp som missbrukaren får. De medberoende får ingen hjälp utan måste hjälpa sig själva. Trots att deras historia bara kan sluta på två sätt: Antingen lämnar de eller så dör de.

Sigrids historia är med andra ord långt ifrån unik. Men relativt få överlevare orkar ens berätta om vad de varit med om, och verkligen inte med hennes utlämnande, brutalt ärliga och suggestiva språk. Sigrid lyckades lämna. Nu hoppas hon kunna använda sina erfarenheter för att hjälpa andra drabbade och visa dem att det går att försonas och förlåta – om inte med missbrukaren så i alla fall med sig själv.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 10, 2019
• ISBN: 9789178292844

Book preview

K.

SIGRID ÄR SJU år och ligger under sängen för nu är han arg igen. Han är jättearg den här gången.

Den glatt grön- och brunmönstrade heltäckningsmattan killas i näsan. Men det hjälper att ha ansiktet ned när skräcken kommer. Hon är så rädd att hon nästan kissar på sig. Hon skulle behöva sticka ned handen och hålla emot. Om hon kissar på mattan gör kanske inte det så mycket. Det sugs upp och resten torkar. Det är värre att det kommer synas mörkt på byxorna. Hon håller sig allt hon kan.

Den röda våningssängen har monterats isär och blivit två vanliga sängar. Sängarna står i samma rum. Hon ligger tryckt längst in mot väggen under sin säng. Hon vrider på huvudet och stirrar på arghanden som sträcker sig in mot henne. De svarta strumporna går nära kanten. Arghanden trevar ilsket efter någon del att rycka tag i. Hans mun skriker.

Hon kryper ihop ännu mer. Ögonen kniper hårt och huvudet tänker på fyllisarna som bara är några springsteg bort. Hon längtar efter dem. Hon tänker intensivt på sin egen fyllis. Hur han klappar henne på huvudet och kommer ihåg att blinka åt henne när han dricker sin första burk. Hon plockar fram bilden av hans stora mage, det röda håret och den urblekta skjortan som sitter för spänt. Hon kan höra klick- och pysljudet från burken. Hans ögon är snälla. Hon tänker på hans ögon och på allt som inte är nu.

Till slut får arghanden tag om fotleden. Han kniper om den. Det kommer bli blåmärken. Hon försöker dra till sig foten fastän hon vet att det inte är någon idé. Hennes ljusblå älsklingströja med Fruit of the Loom-trycket åker upp till armhålorna när hon rycks ut baklänges. Mattan bränner på magen.

När hela hon är ute börjar harangerna. Meningarna upprepas med ojämna mellanrum, snabbare ju mer andfådd han blir. På avstånd hör hon mamman slamra med disken.

Sigrid stänger ute livet och kryper in i fantasivärlden. Undrar om mamman har börjat laga middag.

Hon koncentrerar sig på middagsmat och favoritmat. Kanske blir det fläskpannkaka till middag eller potatismos med falukorv. Hoppas vanliga pannkakor, med mycket socker som knastrar tröstande mellan tänderna. Sigrid känner smaken av pannkakorna och känslan av sockret på läpparna. Hon blundar hårdare och slickar samtidigt i sig sockret.

Sen står mamman i dörröppningen med det randiga förklädet ordentligt knutet runt midjan. Hon torkar sig mot det och öppnar munnen. Rösten är tunn.

– Nu räcker det, Edward, säger hon.

De blöta diskhänderna stryker ängsligt över tyget, samtidigt som hon får slut på det med fyra ord. Varför kunde inte mamman säga det, innan det började?

Hon är ändå nöjd. Det känns skönt, samtidigt som det gör ont. Långt in i själen bränner förnedringen.

Hon lägger sig tillrätta uppe på sängen. Rullar över på sidan med ansiktet mot väggen. Drar upp knäna till hakan, lägger armarna runt sig och gungar stilla fram trösten. Sockret är borta och pannkakorna finns inte i magen.

NÄR HON KOMMER hem från jobbet ringer hon honom igen. Hon har tappat räkningen på vilken gång under helvetes–dygnen det är hon försöker. Nu svarar det.

– Öh, hallå.

– Hej, det är Sigrid, jag undrar var …

Luren läggs på.

Det var inte hans röst, hinner hon höra. Det var musik, sorl och skrattande kvinnoröster i bakgrunden. Råbandsknopen drar ihop sig. Hon ringer igen.

– Öh …

– Vet du, jag skiter i vem du är, jag vill snacka med Olof.

– Han är inte här, svarar den okände med sluddrig röst.

– Nähä, vad gör du med hans mobil då?

Luren läggs på igen.

Hon ringer upp för tredje gången, och konstigt nog svarar den okände igen.

– Du, är det så att du snott hans mobil så säg det, jag skiter i vilket.

Hon inser att hon måste kohandla för att få någon information om Olof.

– Du, om du talar om var Olof är väntar jag en timme innan jag spärrar. Deal?

– Deal! svarar idioten glatt.

– Okej, så var är han då, och varför har du hans mobil?

– Jag har snott hans mobil för han var så jävla drängfull att han inte märkte något.

– Ok. Hon suckar, och påminner sig själv om att spärra numret direkt. Var är han nu?

– Vi är på porrklubb och han är samman med en prostituerad.

Sigrid flämtar till, kippar panikslaget efter luft. Strupen drar ihop sig i våldsamma inandningsförsök. Det klickar till i örat. Det gör ingenting. Hon kan ändå inte prata mer.

Hon har redan suttit i helvetets väntrum många dygn. Nu har hennes nummer kommit upp på den digitala tavlan. Röda siffror blinkar uppfodrande. Ingen återvändo. Dödsstöten. Nådastöten.

En bit av henne dör nu. En del av hennes unga, glada och sorglösa rinner ur henne som det sötsliskiga kletet längs utsidan på glaset av en överjäst saftflaska. Det här snuskiga äckelkletet smetar av sig på henne, det fastnar mellan fingrarna och rinner ned på underarmen. Vätskan droppar från armbågens vassa slut och vidare ned på golvet. Det bildas en kladdig pöl på golvet där hennes fötter fastnar så att hon står som fastlimmad i geggan. Kommer inte loss. Känslorna skjuter som snabba nyårsraketer genom huvudet. Ilska, vanmakt, sorg och svartsjuka exploderar i våldsamma kaskader över den nattsvarta himlen. Illusionen om vad kärlek är, och vad man gör mot varandra när man älskar, försvinner när hon inser vad Olof just gjort med deras kärlek. Hon blir vuxen på riktigt, vid dryga tjugo års ålder är ungdomen över.

Hon ser sig själv i köksfönstrets glas. Lång, blond, smal. Isblå ögon som stirrar.

En bit av det som är hon har Olof nyss dödat, och han vet inte ens om det. Hans kropp knullar just nu runt med en horas kropp. Deras kåta och hårt drogade kroppar glider och gnider sig mot varandra.

Så tänker hon att det är. Så vet hon inte. En annan kvinnas fingrar glider genom hennes mans mörkblonda hår. Det som böjer sig i topparna när han låter det växa ut. Den andra kvinnans händer fortsätter runt hans smala nacke och vidare ned över hans rygg. Han är finlemmad och Sigrid vet att hans ryggrad känns i handflatan. Hon vet hur händerna – om de fortsätter ned över stjärten – kommer mötas av två näst intill obefintliga skinkor.

Han är bara lite längre än vad hon är, och de är lika tunna i kropparna. Hon lånar hans jeans emellanåt, och han tar ibland av misstag på sig hennes Levi’s 501:or, utan att märka någon skillnad. Hon brukar skoja med honom om att han töjer ut dem över gylfen med sitt paket. De brukar skratta åt det tillsammans. Äger den andra kvinnan Levi’s? Går han runt i hennes jeans nu?

Om Sigrid överlever det här … då ska hon aldrig vara rädd. Då har hon varit med om det värsta. Hennes kropp har ändå nästan förintats. Den är ett blödande sår. Blodet pulserar ur henne i dunkande kaskader. Det är den stora halspulsådern som brustit. Den röda livskraften forsar ut på köksgolvet och blandar sig med saftkletet. Hon står stilla med luren i handen. Åh, god Gud, inte det här också.

Kanske betalar han horan för avsugningar. Hon vet att han gillar dem. Kanske betalar han för en massa annat som han kräver att den prostituerade också ska göra. Kanske gillar han det horan gör. Kanske gillar han det mer än det hon brukar göra med honom. Kanske njuter han ohämmat av horans kunskaper. Kanske njuter han mer av horan än av henne. Hon försöker stoppa tankarna innan vansinnet får fäste. Innan hon förlorar förståndet. Hon måste sluta tänka på det som inte går att tänka på. Hon står fortfarande med telefonen i handen. Som den sista länken.

Det här kan väl ingen överleva, det här är väl för mycket?

Det här är mer än … värre än …

Hon släpper luren och vänder sig snabbt om och kräks i slasken. Den nästan helt tomma magen vänder sig ut och in i snabba, hårda kräkningar. Det krampar i buken när maginnehållet pressas ut. Hon spottar många gånger innan hon slutligen glider ned på golvet, drar upp knäna till hakan, lägger armarna runt sig och stilla gungar fram trösten.

SIGRID GÅR I första klass och har blont stripigt hår, säger mamman. Lussan går i samma klass och har bärnstensfärgat tjockt hår, säger mamman.

De går på Gärdesskolan i Sollentuna utanför Stockholm. De har trädgårdar som gränsar till varandra. De kryper till varandra genom hålet i häcken.

Två flickor. Ett villakvarter. Lummiga trädgårdar. Idylliska trähus. Deras liv är olika. Deras liv är oidylliska.

Sigrid har en hemlig poesibok. Den fylls av bokstäver när ingen ser. Boken har formen av ett hjärta. När bladen vänds är sidorna också hjärtformade. Pärmen är i vadderad plast och randigt brun, orange och gul. Den har ett trasigt lås av metall på sidan. Det är meningen att det ska vara en dagbok. I den skriver hon ord och bokstäver som rimmar med varandra. Ibland hittar hon på egna ord när rimmen inte vill. Hon ligger under sängen nu. På första sidan har hon skrivit:

Jag är väl en riktig tok som skriver i min egen bok

Sigrid 7 år

Boken pressar hon in mellan madrassen och sängribborna. Det känns tryggt att veta att kroppen ligger på den och bevakar sitt revir, som Katla. Det slamrar av kastruller och pannor från köket. Oset från stekta köttbullar blandar sig med doften av kokta grönsaker. Mamman köper färska grönsaker i frysdisken. Sådana som smakar sladdrigt i munnen.

Mamman ropar till sin äldsta dotter, Ormen, att gympapåsen måste packas.

– Innan det är dags att gå och lägga sig ska gympapåsen vara klar! ropar hon.

Sigrids egen gympapåse är alltid packad. Hon blir orolig om inte hennes saker är på sin plats. Mamman säger att hon är så ängslig av sig. Sigrid vet inte vad det betyder.

Mammans uppmaning om påsen till Ormen får effekt. Påsen slungas nu runt i rummet i hetsig ilska. Som slänggungorna på Grönan. Sakerna flyger ur den som ilskna klot från en katapult.

– Vem har tagit mina grejer? vrålar Ormen.

Sigrid ilar iväg till sin halva och hoppar kvickt upp i sängen. Handduken och den urtvättade T-shirten åker in under Sigrids säng. En av Ormens gympadojor hamnar också där. Där som inget får vara.

Sigrid studsar upp från sin plats. Fötterna trasslar in sig i påslakanet innan strumporna står på golvet. Ormen slänger sig snabbt ned på golvet och slår nästan ryggen i sängkanten innan hon vigt tar sig in till Sigrids hemlighet. Rummet blir stilla och Sigrid är inte kvar i skinnet längre. Hon tar tag i Ormens ben och försöker rycka ut henne. Händerna sparkas undan.

Så stannar allt av. Kroppen under sängen blir stilla. Slaknar mitt i galenskapen. Som en av mammans överkokta grönsaker.

Sigrid förstår. Gör ingenting. Är redan lite död. Madrassen ovanpå rör sig när boken krånglas ut.

Ormen ålar sig ut och sliter upp bokens förstasida. Stirrar under evighetslånga sekunder, där ljudlösheten studsar likt tunga såpbubblor mellan väggarna. Det finns inget att göra. Kroppen vill inte lyda. Huvudet kan inte tänka ut vad kroppen borde göra.

Ormen slutar läsa och viker sakta ihop boken, glor på henne. Munnen öppnas och blicken stirrar med ursinniga, jag-tycker-inte-om-dig-ögon.

– Vad är det här för aslöjliga skitsaker du håller på med!? Fattar du inte att jag skäms för dig och dina pinsamheter!? Fattar du inte att du måste lägga av med den här löjliga skiten och alla böckerna och allt annat skrivskit du håller på med!?

Hatet väller ur magen på Sigrid. Det är inte skit! Det är inte löjligt! Det är hennes bokstäver. Det är hennes ord.

– GE MIG DEN! vrålar hon.

En våldsam djävulsdans tar fart genom rummen. Ormen först, viftande med hemligheten i högsta hugg. Som en skatt hon hittat och triumferande nu stoltserar runt med. Likt de barska, ansiktsdöda soldaterna vid Kungens slott när det är vaktavlösning på slottets innergård.

Så kommer han. Han som sover bredvid mamman på natten. Han som inte gör sådant som riktiga gör.

Med arga steg är han med i jagandet. Skriker åt dem att de ska de få se på annat om de inte slutar. Hon kommer att få se på annat, för hon kan inte stoppa sig. Det är inte hennes mun som springer runt och skriker nu. Det är inte hennes kropp som rusar genom rummen och jagar. Det är inte hennes fötter som halkar i kurvorna. Det är skräcken och förnedringen som gör det.

När hon rundar hörnet mot köket, där mamman finns med sina mjuka grönsaker, får han tag i hennes vänstra arm. Klorna gräver sig in i det mjuka köttet.

Hon sliter sig loss. Han tappar fattningen en sekund. Det korta ögonblicket utnyttjar hon. Hon kastar sig till höger, in på toaletten. Snabbare än hon själv hinner fatta låser hon dörren. Det rycker i handtaget utanför och hon är rädd att dörren ska lossna och att hon ska kissa på sig nu igen.

Så blir allt stilla. Ögonen möter sig själva i badrumsspegeln. Blicken ser att flickan andas ryckigt. Bröstkorgen häver sig i ett ojämnt tempo. Både ögon och näsborrar är uppspärrade som på en galen häst. Räddstadiet är passerat, för längesen.

Så klirrar det. Vredet snurras sakta om.

Det är ingen brådska nu. Att stå stilla och stirra på handtaget är det enda. Att backa mot badkaret. Att utan att vända sig om. Kliva i. Trycka ryggen mot det kalla kaklet. Fötterna glider på det runda. Hon har dött.

Det sista av låset vrids om. Dörrvredet trycks ned. Allt går i slow motion. Ögonen som inte längre lever kan inte slita sig från det blänkande handtaget.

Den döda kroppen får hjälp att komma ut ur badrummet och ligger nu på golvet i hallen. Den får ränder av det röda elementet som sitter på hallväggen. Kroppen glider som en hockeypuck över golvet. Målet är elementet. Det blir mål flera gånger.

Sigrid gillar inte sport.

Speciellt tycker hon inte om ishockey.

SIGRID BLIR SITTANDE nedanför slasken. Hon gråter inte. Hon tänker att hon kanske fått en chock. Hon skakar lite i de uppdragna benen. Hon kramar om dem lite fastare. Gungar sig fram och tillbaka. En monoton rörelse som hängt med in i vuxenlivet. Att hon kan andas och leva efter det som nyss hände med hennes kärlek.

Hon går igenom alla tänkbara scenarier i huvudet, försöker tänka klart. Det hjälper att bortse från känslorna och bara ta in det praktiska. Hur berusad är han? Har han tagit droger? Skyddar han sig? Kysser han horan?

Hon vet att han klarar av att genomföra ett samlag i stort sett hur onykter han än är. Hon vet också att han inte har något förnuft när han är berusad. Hon tänker att han säkert har en massa oskyddat sex med en äcklig hora som kanske haft oskyddat sex med halva jävla Stockholm. Hon tvingar sig att nudda vid dödsstöten för deras kärlek. Vill hon ha den här mannen?

Hon tänker konstiga tankar. Hon är uppskärrad, rädd och enormt ensam. I deras sunkiga tvåa, som Olof tvingat henne att flytta till. Hon orkar plötsligt inte ens hata honom. Hon känner ingenting längre. Kanske är det så här det känns att vara död. Kanske är det en sådan här gång människor ger upp. Kanske går de bara nedför de nio trapporna och ut genom porten till Stockholms gator, och vidare till stationen som pendeln går ifrån. Och när pendeln till slut kommer rasslandes och dunkades, då gör människan det. För livet gör så ont att hon inte orkar mer.

Hon är inte där än. Men hon tänker att det vore skönt. Hon vet inte hur mycket mer hon ska orka innan hon en dag står framför pendelns snabbt framrusande lampor och stirrar in i dem.

Det är bra att sova på saken. Undrar om hon pratar högt eller om hon bara tänker. Håller hon på att tappa förståndet?

Det vore nog bra att prata med någon. Att ringa och få lite mänsklig omtanke, några tröstande ord från en välbekant stämma, en mjuk och vänlig röst in i sitt öra, att få gråta emot.

Hon ringer inte. Aldrig gör hon det. Hon ringer inte någonsin och berättar hur hon har det. Vem skulle orka höra, vem skulle tro?

Så somnar hon till slut på köksgolvet, med skorna fortfarande på fötterna.

SIGRID GÅR I lågstadiet. Skolan är en vit träbyggnad. Framför den breder en gräsmatta ut sig, ned mot vägen. På västra sidan finns en större huvudbyggnad i rött tegel. Den är i två plan och på ovanvåningen ligger matsalen. De som är yngst går i den vita byggnaden som kallas Baracken. Skolan heter Gärdesskolan.

I klassen finns två fröknar. Först Wanja, som är liten och rund med ljust hår och nariga händer. Den andra fröken, som heter Marjo, har dyra kläder och höga klackar. Hon har svart hår och rött läppstift också. Sigrid tycker om båda fast olika.

Det är nära till skolan. Om man går lagom fort tar det inte mer än några minuter. Varje morgon hämtar Sigrid upp Lussan. De möts i fyrvägskorset. En av vägarna går till skolan. En går till Sollentuna badhus och en går hem. Den sista vägen går uppför den branta backen till de andra husen där det bor människor som hon inte känner. Den vägen heter Hedvägen och korsar Stehagsvägen.

För att komma till skolan är man tvungen att gå över skolgården. Vill man inte det – om man är rädd för de stora – kan man ta cykelvägen som går runt. Det gör inte Sigrid och Lussan, för de är inte rädda.

I deras klass, 3A, går Fredrik. Sigrid är kär i Fredrik. Han har skrattiga ögon, blont hår och smilgropar. Han bor bland de rika som har stora hus och två bilar på uppfarten.

Fredrik är inte kär i Sigrid. En som har ärvda kläder och pojkfrisyr blir man inte kär i. Det förstår Sigrid. Fredrik är kär i Susanne, han har frågat chans på henne. Susanne är söt, hon har brunt hår och gröna ögon. Hon är mjuk och skön i sättet och inte alls som Sigrid som är tyst och kantig.

Fredrik har skickat en handskriven lapp, den var noga hopvikt där den gick från hand till hand mellan bänkarna. Susanne vecklade ut lappen, läste och vände sig mot Fredrik. Nickade. Sigrid såg och skavsåret i magen blev större.

Susanne bor också bland de rika, några hus från Fredrik. Hennes pappa är pilot på SAS. Han ser viktig ut, i mörk uniform och vit skjorta. Så viktig att Sigrid knappt vågar titta på honom. Kavajen har guldstreck på axlarna och runt ärmarna. På bröstet sitter en medalj. Han ser ut att heta Ken. Undrar om hans knän går att böja framåt och om hans pillesnopp egentligen inte är någon pillesnopp utan bara en plastknöl?

Hon fnissar lite när hon fantiserar om pilotpappan utan kläder. Pilotpappan tittar på henne och ler. Sigrid blir generad och dunkande röd i ansiktet. Susannes mamma har smycken och heter Barbara. Hon pratar med dämpad röst och har högklackade skor på sig inomhus.

Sigrid leker med Susanne för hon har två garderober fulla med fina kläder. Susanne är försiktig. Sigrid är oförsiktig och ingen annan är försiktig med henne heller.

Susannes kläder hänger på likadana galgar. I färgordning. Marinblå kappor med klädda knappar, mjuka tröjor i pastelliga färger i något som heter kashmir, och långa glänsande klänningar med underkjolar.

Sigrid låter händerna smeka tygerna. Hon bläddrar längtansfullt bland klänningarna som frasar när hon rör dem. De leker mannekäng i hallen. Det känns härligt mot kroppen och när hon tittar sig i spegeln tycker hon att hon är söt. Fast Ormen är söt på riktigt. Till och med stora killar i sexan tittar när hon kommer.

Ormen har en vit blus med röda broderier i sin garderob. Garderoben sitter ihop med Sigrids. Blusen är det finaste Ormen har. Hennes hår slänger i vinden och blustyget fladdrar när hon rör sig på skolgården med blusen på. Hon har aldrig jacka på sig en sådan gång – fast det är för kallt att vara utan.

Sigrid har lånat den fina blusen. Eftersom Ormen går i en annan skolbyggnad törs hon.

Om hon går utanför klassrummet ska hon ha jackan på sig. Hon ska dra upp dragkedjan till halsen så att ingenting sticker ut, och när hon kommer hem ska hon gå in på toa och byta om. Hon har förberett och gömt en tröja bakom toastolen. I blusen kommer hon att bli söt och Fredrik kommer att se henne.

På morgonen smusslade Sigrid ned blusen. Kroppen var darrig för den vet att det hon gjorde är farligt. Hon tog snabbt på sig jackan och hängde skolväskan över axeln. Gick kvickt ut genom ytterdörren.

I väskan bränner nu blusen. Benen är skakiga och hon försöker gå med orädda steg. Hon sneglar på väskan som dunsar vid höften. Ingenting hänger ut. Kroppen slappnar av. Om hon klarat sig till grindstolpen är kusten klar.

Hon svänger in på Lussans tomt och tar trappan upp till den rangliga ytterdörren.

Laila ligger på soffan i vardagsrummet. Kanske har hon sovit där i natt. Hon grymtar lite och vänder sig mödosamt om när hon hör ljud i hallen. Lussan och Sigrid sänker rösterna. Laila har sina vanliga jeans på sig, och samma T-tröja som igår. Håret är tovigt och huvudet har ingen kudde och på bordet står ett urdrucket glas. Bordsskivan är full med ljusa ringar. På ryamattan har utspilld aska blandat sig med luddet.

Lussan har ätit skorpa och saft till frukost. Halva skorpan ligger kvar. Den är utan smör där den ligger bland Lailas och Harrys burkar. Burkar har så fina etiketter. Saften är för utspädd. Den är nästan inte ens ljusrosa. Imorgon ska Sigrid göra en smörgås och ta med. Sigrid ska fråga mamman om hon får ta en utflyktsfestis också.

I Lussans hall byter Sigrid om till Ormens blus. Hon kränger av sig tröjan och håret blir elektriskt av jumpern. Hon spottar i näven och drar med handen över det flygiga med sin fuktiga handflata. Lussan tittar på och de ler mot varandra. Lussan vet att Sigrid vill vara fin för Fredrik. Hon skulle aldrig berätta. Sigrid tycker om Lussan.

Blusen går nästan inte på. Den har inga knappar utan man måste trä den över huvudet. Den har ett tunt band runt halsen som man kan knyta en rosett av. Brodyren är klarröd mot det vita och stygnen lyser. Tyget sitter spänt och det knakar i sömmarna när Sigrid pressar den ned över axlarna. Så fort hon rör sig åker den upp och blottar hennes runda barnmage. Hennes hår hänger inte ned på ryggen som Ormens gör. Det når inte ens ned till kanten på blusen.

Sigrid drar och sliter med hårborsten i de tunna striporna. Hon har pojkfrisyr och tandgluggen är bred. Hon är ful. Hon ser det i spegeln, allt där är fult. Hon börjar gråta. Är arg. Genom gråten ser hon att Lussan tittar på henne.

– Det ser fint ut! säger Lussan glatt.

– Tycker du? mumlar hon tillbaka.

Lussan nickar.

FYRA DYGN SENARE hittar hon honom. Då har hon ringt hotell, motell, vandrarhem och fyllekompisar. Han finns på Grand. Kanske behövde han vila upp sig efter horan, tänker hon sarkastiskt. På Grand har han supit dygnet runt.

När hon får tag i managern på hotellet säger han att de i normala fall inte berättar om sina gäster. Men eftersom hennes historia är gripande tänker han göra ett undantag.

Han berättar att den hon letar efter inte bor kvar. Han blev utslängd samma morgon. Han var alldeles för berusad för att de skulle kunna låta honom stanna. Olof hade snällt betalat den överfeta notan för sviten och alla flaskor han beställt upp.

Var han fanns nu hade hotellmanagern ingen aning om. Inte hon heller. Kanske hos den fulle, okände, eller betalade han för mer sex hos horan?

Kanske betalade han horan med hennes surt ihoptjänade slantar. Han brukar alltid bara supa för sina egna pengar, eller ibland för deras gemensamma.

Men hon har spärrat både hans och deras gemensamma. Hon har dock glömt att kolla sitt eget konto. Kanske är han så hemsk att han tagit hennes lön och betalat både Grandsviten, ludret och spriten. Hennes strupe drar ihop sig. Hon pressar ned ett djupt andetag.

Så ringer hon telefonbanken. Hon knappar snabbt och vant in sitt personnummer och sin personliga kod.

Så slår hon in det långa numret till sitt konto. Väntar tålmodigt. Egentligen vet hon. Men hoppet om att hon har fel lever – som ett knappt livsdugligt, flämtande embryo.

Sedan hör hon rösten:

– Kvar på kontot finns ett tusen tre hundra kronor.

Hon visste det innan hon visste. Ett femsiffrigt belopp är borta – ett belopp som varken började med siffrorna ett, två eller tre.

Hon orkar inte spärra den fjuttiga summa som finns kvar. Vad skulle han göra för den? Räcker trettonhundra spänn till en avsugning? Hon har ingen aning om vad taxametern ligger på i horornas bransch.

Kan hon förlåta allt? Finns det gränser för hennes tolerans?

Hon klarar inte av att tänka riktiga tankar. Hon behöver sova för imorgon är det möte med reklambyrån om det jobb hon gjort åt dem. Hon behöver tvätta håret och stryka en skjorta och vara redo inför morgondagen.

Det han gör mot henne är nästan mer än hon står ut med. Men bara nästan. Kanske tål hon några smällar till. Kanske många. Kanske bara en enda. Hon vet inte.

Hon skulle behöva handla också, och äta har hon inte gjort på … hon minns inte hur länge. Kanske var det på fikan på jobbet igår, när chefens fru bjöd på någon äckligt snustorr kransekaka som hon åt för att hon insåg att hon inte visste när hon innan dess senast stoppat något i munnen. Hon kommer att gå under om hon inte äter och sover, vet hon. Och lämna den här mannen, tänker hon.

Ingenting av det gör hon.

Hon sätter på duschen och stryker sin ljusblå skjorta medan vattnet blir varmt. Hon är effektiv och präktig.

Det kommer bli en vaken natt. Innan hon gick hem från jobbet köpte hon ett täckstift att dölja sin avgrundsdjupa förtvivlan med. Med ögondroppar och rouge kommer hon att klara sig. Hon vet att det inte finns något alternativ. Vad skulle det vara? Att inte resa sig ur sängen?

Hon går in i duschen. Magen är insjunken av all mat den inte fått. Nyckelbenen sticker ut och spänner över huden. Hon borde äta. Det vänder sig i magen vid tanken. Hon dricker lite varmt vatten i duschstrålen. Det lugnar sig i buken. Hon gör en inpackning, rakar benen och använder skrubbhandsken på sin kropp.

Så slutar hon tvärt. Vad gör hon det för?

För att vara mjuk i huden för hans skull. Som om hans händer skulle få röra vid henne efter att de har rört köpt kött. Köpt kött för hennes pengar. Vore han här nu skulle hon slå ihjäl honom med duschmunstycket.

Kanske har han med sig oönskade presenter hem. Oönskade sjukdomspresenter som han måste gå till urologen för att bevisa att han inte har kvar – sedan, när allt är över och de älskar varandra igen.

Hon slutar skrubba sig. Sliter av handsken och slänger den ursinnigt i väggen. Hon är på gränsen nu.

NU ÄR BLUSEN på och de måste skynda till skolan. Hela lektionen försöker hon hålla magen innanför tyget. Hon sneglar åt Fredriks håll.

Han vänder sig om, tittar på henne. Rakt igenom henne. Besvikelsen bränner.

Hon behöver gå ut och kissa. Det blev så bråttom i morse med blusen att hon glömde bort kisseriet. Hon ber fröken om lov, och smiter sedan snabbt ut. Toan ligger i den stora hallen utanför klassrummet.

När hon kissat färdigt och låser upp toadörren öppnas porten ut mot skolgården också. Hennes blick dras mot ljuset. Allt går märkligt