Flocken

By Leffe Grimwalker, Caroline Grimwalker and Jonas Malmsjö

VÄLKOMMEN TILL DECEMBER

Supersnuten John Wagners liv slås i spillror när hans fru Sara och sonen Mattias plötsligt försvinner. Spåren leder till Saras barndomstrakter, den gudsförgätna orten December långt uppe i Sveriges obyggd. December visar sig vara en skitmagnet. Snart har John inte bara sin familj att leta reda på, utan även en riktig smältdegel av smutsig kriminalitet att skotta i.

Efter att mot sin vilja ha blivit en del av Decembers poliskår teamar John snabbt upp med psykologen Kim Cordell, som också har ett mörkt förflutet. Tillsammans tar de sig an December och krafterna som verkar på stadens skuggsida. Allt börjar med en brutal gängskjutning och ett lik som fiskas upp utanför hans hus.

I den här serien är det ingen som håller igen, varken huvudkaraktärerna eller deras motståndare. Men en sak är säker – när du kommit till December blir det svårt att lämna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 6, 2023
• ISBN: 9789180006187

Book preview

Döden i December

Del 1

FLOCKEN

Av

Grimwalker & Grimwalker

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker och Word Audio Publishing 2023

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-618-7

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

"Om December vore en flickvän

skulle hon koka kaniner med ena handen och klia din rygg med den andra."

John Wagner

1

John Wagners hjärta stannar nästan när han parkerar bilen utanför huset. Han sitter kvar och stirrar medan onda aningar slingrar sig som giftormar runt ryggraden.

Nånting är fel …

Nånting är inihelvete fel …

Ytterdörren är öppen. Och Sara stänger den alltid. Inte bara stänger, utan låser. Verkligen alltid. Det har till och med blivit ett stående skämt mellan dem, att hon – som kommer från den pyttelilla staden December långt uppe i obygden – är den som beter sig som en räddhågsen storstadsbo, medan stockholmaren John ofta glömmer bort att låsa till och med när han går hemifrån.

John stryper motorn med en illavarslande, stickande taggboll i magen. En mörk glipa i ytterdörren. Det är allt. Men den känns som en avgrund. Det är mörkt, inga lampor lyser inne i huset, vilket de normalt alltid gör. Både Sara och Mattias är mörkrädda.

John kliver ur bilen. Långsamt, som om hela världen kan explodera vilken sekund som helst. Luften dunkar nästan och mörkret smyger sig på huset, eller så är det bara i hans huvud.

Pulsen slår snabbt, som om han har ruschat hundra meter. Utanför villan är det tyst som om huset ligger i koma.

För tyst …

Han lägger handen mot höften av ren vana, men har inte någon pistol på sig. Tjänstevapnet låste han in på kontoret, som han i princip alltid gör.

John går försiktigt och vaksamt mot ytterdörren. Tar upp mobilen och ringer Sara, men samtalet går direkt till hennes röstbrevlåda – han visste inte ens att hon hade en. Hon svarar alltid.

Sara har dessutom sällan mobilen avstängd, och hon är noga med att hålla den laddad.

John tar första steget på trappan som knarrar till. Mattias vita träningssko ligger slarvigt vid tröskeln och John andas så ytligt att han får ont i huvudet. Kroppen reagerar på allt som hjärnan inte vill förstå.

Han kommer in med knutna nävar.

Lyssnar …

Tystnaden vrålar tillbaka …

John tar skohornet av metall så tyst han kan, höjer det framför sig och är beredd på allt. Tar ett par steg in i hallen och det … doftar annorlunda?

Tacos. De har förberett, för vi skulle ju käka tacos ikväll.

I köket till vänster ligger två stolar omkullvälta och John reser dem ljudlöst upp. Ser två kaffekoppar på köksön. Byter ut skohornet mot en köttkniv från magnetremsan ovanför diskbänken och försöker rikta uppmärksamheten åt alla håll samtidigt.

Skålar med gurka, tomat och salsa står framdukade på bordet och på spisen står en stekpanna. John känner på den. Den är ljummen, men spisen avstängd. Lukten av den tacokryddade köttfärsen är tung och påträngande i näsborrarna.

Det dunkar hårt i bröstet när John provar att tända en lampa. Knappen klickar lågt i det dystra huset. Men ingenting händer.

Strömavbrott eller så har nån stängt av elen.

Sara? ropar han. Mattias?

Hans sökande ton driver längre in i huset, men dör ut utan att få något svar. Då vaknar resten av hjärnan och John springer. Genom rummen på undervåningen, uppför trapporna till sovrummen. In i Mattias rum. Hans nalle ligger på sängen, noterar John. Fortsätter in i sitt och Saras sovrum. Sängen är stökig. Sara som hatar stök. Som nästan har OCD på att ha ordning omkring sig, eftersom hon har en del kaos i själen.

Hon skulle aldrig lämna sängen så här.

Sara? skriker John och springer nedför trapporna, hela vägen ner till källaren som stinker svartmögel eftersom han ännu inte har fått tummen ur och beställt en luftavfuktare som de har pratat om. Jobbet har kommit emellan. Som det brukar.

Är det vad som har hänt nu med?

John trycker bort tanken, slår på mobilens ficklampa, lyser vilt omkring sig och håller andan. Men allt ser ut som vanligt och ingen Sara eller Mattias finns härnere heller.

Han går upp igen, stegen i trappan upp till hallen är långsamma och tunga medan han försöker få rätsida på allt inom sig.

Var fan är de nånstans?

Har han glömt bort något? Ett föräldramöte, en lekträff eller något sådant, kanske? Hjärnskrynklaren på Stockholmspolisen har varnat honom för att minnet kan bli lidande när man är utsatt för så mycket arbetsrelaterad stress som han är, men …

Hjärnskrynklare är charlataner. Vad fan vet han om mig?

John är säker på att han inte har glömt bort något viktigt. Sara och Mattias ska vara hemma just nu. Vänta på honom.

Blev hon sur för att jag är sen igen?

Nä, det vore inte likt Sara. Hon är inte typen som håller saker för sig själv, vilket är en av alla anledningar till att han älskar henne. Sara är öppen och oförställd. Utan filter, som han brukar skoja. Hon hade sagt något. Inte bara dragit. Dessutom hade hon stängt och låst dörren bakom sig, om hon nu hade stuckit hemifrån.

Om hon inte plötsligt fick skitbråttom …

Oron sliter i John som en fucking tiger. River och hugger och drar upp sår i hjärtat.

Han ringer till Mattias mobil. Samma sak med den. Avstängd. Telebolagets automatiska robotröst som meddelar att numret inte går att nå just nu.

John svettas i handflatorna medan frågorna hopar sig. Både de privata och de polisiära. Klättrar över varandra som zombier i en skräckfilm. Kastar sig över honom samtidigt.

Vad kan ha hänt? Är de kidnappade? Har hon lämnat honom? Har hon bara åkt över till en kompis? Har det kanske hänt Mattias något så att de var tvungna att snabbt ta sig till sjukhus? Tanken slår en glödande spik rätt in i magen på John.

Men stolarna som låg ner och de två kaffekopparna talar emot det. Och att hon inte har hört av sig. Den stökiga sängen och … John går tillbaka upp till sovrummet. Öppnar garderoben men … alla kläder är kvar … eller? Han vet inte, Sara har så mycket kläder och han har ingen aning om ifall några saknas.

In i Mattias rum. Mattias skulle aldrig lämna kvar nallen, eller sin Ninja Turtle som saknar ett ben.

John letar efter sköldpaddan av grön hårdplast. Den har sin egen plats i sin egen lilla docksäng, men sängen gapar tom.

Han går ner i köket igen. Sätter sig på en stol och hjärndimman som kommer allt oftare smetar in sig i skallen. Migränen biter sig fast i bakhuvudet värre än någonsin och han tar en tablett, men vet att det brukar ta en halvtimme.

De första fem minuterna ringer han upp Saras vänner och Mattias kompisar. Ingen vet var hans familj är. Ingen har sett eller hört av dem på ett tag. Samma sak med sjukhusen.

De kan ju inte bara … försvinna.

Han reser sig upp och går till ytterdörren. Saras bil står inte där och han fattar ingenting.

Var är du, älskling? säger han lågt innan han sätter sig på yttertrappan. Han gnider sig över bröstet och kan knappt andas. Var fan är ni …?

Två månader senare

2

Ali är så inihelvete rädd när bilen stannar. Han ligger i bakluckan och har inte det som de vill ha. I tre timmar torterade de honom och fingerstumparna pulserar av smärta. Sidan av halsen brinner och minst två revben är knas. Tungan vill hela tiden till de bultande hålen i överkäken där det satt tänder förut, som om den måste bli säker på att det verkligen hänt.

Hans syster Faduma hade rätt, hon har fan alltid rätt. Han ville bara tjäna extra pengar så att de kunde flytta till ett bättre ställe, så att syrran och han slapp bo bland råttor, skräp och socfallsmisär. Han ville bidra och nu ligger han här som en idiot.

De är värda mer än det här, men nu ser det mörkt ut. Gänget kommer att döda honom, bara för att han tappade bort hatten. Han vet inte ens var den kan vara, om han visste det hade han sagt något, han hade verkligen det, men de tror honom inte och han kan inte tvinga dem. En maktlöshet som fräter som syra i magen.

Kanske kommer de släppa honom, han hoppas på det. Han är ju bara sexton år. En kurir i deras ögon och ingen som är särskilt gangsta. Det finns trettonåringar i gänget som är tyngre än han. Ali är inget hot. Kanske kan de inse det. Han lever på hoppet just nu.

Han måste överleva.

Inshallah …

Det stinker urin och gamla kläder i bakluckan. Avgasernas skarpa lukt letar sig in och gör det svårt att andas. Han känner sig yr. Munnen smakar bittert tejpklister och metalliskt blod, och han har inga tårar kvar. Pulsen trummar hårdare när bildörrarna slås igen och steg hörs utanför. Det är mörkt. Någon tar tag i handtaget till bakluckan. Ali spänner sig. Försöker göra sig så liten som möjligt och krypa längre bak, men det går inte. Revbenen vrålar till när han råkar vrida kroppen.

Walla, han ljuger. Jag ser det på honom, säger en vass röst som han kommit att frukta, när de har släppt in den bitande höstvinden i bakluckan.

Bror, han är en pojke. Kolla på honom. Han har ju för fan pissat på sig igen. Han skulle kvittra om han visste nåt. Mahmoud huttrar till, sliter silvertejpen från Alis mun och drar med sig svidande flagor från de torrspruckna läpparna. Guld glimmar från Mahmouds mun.

Ali skakar och det kommer fler tårar fast han trodde de var slut. Snälla, jag ska inte gola. Jag ska hitta hatten.

Yusuf skrattar rått medan Mahmoud skakar på huvudet. Det är som en rättegång. Yusuf är åklagare och bödel, medan Mahmoud är Alis försvarsadvokat.

Yusuf böjer sig över honom med sin doft av cigarett och curry. Var är hatten? Den rakade skallen blänker till i månens sken. Panikslaget försöker Ali se var de befinner sig, samtidigt som han svarar.

Walla, jag svär. Jag vet inte. Du måste tro mig. Ena sekunden var den där, sen var den borta. Jag har ingen aning, men jag lovar att jag kan hitta den igen.

Mahmoud lägger en hand på Yusufs axel. Vi släpper honom.

Är du dum? Gnugga hjärnan, han ljuger. Om vi släpper honom springer han till aina som den lilla gris han är. Yusuf understryker orden med en loska som träffar Alis ansikte.

Ali hulkar med dödsångesten som en bläckfisk i ryggen. Kalla tentakler rotar runt. Fäster vid kotorna med sina slemmiga sugkoppar och suger all styrka ur honom. Han kan knappt andas. Blir liten. Mindre. Minst. Min syster, jag vill hem till henne.

Yusuf sliter utan ett ord ut honom från bakluckan och släpper honom stumt på marken. Inte ett uns av medkänsla i blicken. Mahmoud ser ut att vilja säga något mer, men är trots allt klokare än så och håller sig kvar i bakgrunden.

Hjälp mig då, för fan!

Ali börjar skrika men får snabbt tejpen över munnen igen. Det blir svårt att andas eftersom näsan är igentäppt av snor och han får panik. Träden ser majestätiskt ner på honom som den loser han är. Hånar honom med sina livliga septemberfärger. Han kan höra vattnet en bit bort medan mörkret omfamnar dem.

Det är en vacker plats att dö på, säger Yusuf och tar tag i nackkragen på Ali. Bror, hjälp till.

Mahmoud tar Alis ben och de bär honom mot vattnet. Han försöker skrika men det kommer mest mummel. Mahmoud ser kall ut och har accepterat att han förlorat rättegången. Ingen vinner över psykopaten Yusuf. Det var precis det här som syrran varnade honom för. Att han skulle få en ståplats på botten av en sjö. Sova med fiskarna. Han trodde att det bara var en grej på film. Men tydligen kan skräckfilmer bli sanna.

De tänker döda mig.

Insikten tänder en sista gnista i Ali. Vrider fram det sista motståndet ur trasan som är hans kropp.

Han försöker slita sig loss men har knappt några krafter kvar. Han har förlorat så mycket blod, han saknar tänder och har ingen vätska kvar i kroppen.

Han som skulle bli den nye Zlatan, tills morsan dog. Han som skulle tjäna så mycket para och köpa hus åt alla han älskar. Han som skulle …

De släpper honom i en eka vid stranden och revbenen skriker till igen. Lukten av alger och barr tillsammans med något han aldrig känt förut. Det kommer från den gamla båten och nu stegras paniken. Hjärtat fladdrar som en fjärilsvinge, trycks uppåt och vill kasta sig ut genom halsen.

Ali kan inte simma. Händerna är dessutom bundna bakom ryggen och han får ingen luft. Vattnet ser svart och hungrigt ut.

De skjuter ut båten från stranden och sätter sig i den. Mahmoud börjar ro medan Yusuf visslar. Bror, kolla månen.

Mahmoud slutar ro för en stund och ekan glider tyst genom vattnet. Månen i Somalia är vackrare, säger han.

Idiot, det är samma måne.

Men ändå.

Vi ska bara hitta hatten, sen är vi på banan igen. Fett med para, brusch. Vi kommer bli fucking kingar och då ska jag köpa förstaklass till hemlandet. Vi köper guld, fixar varsin fru och tar hem dem till Sverige. Kingar, säger han och sparkar till Ali som gråter.

Ali har gett upp.

Han vet att han ska dö. Med månen som enda vittne. Den ser ut som en dödskalle. Kall och vit. Likgiltig. Yusuf plockar åt sig en rulle plast från ekans botten och pillar upp den.

Mahmoud ser snabbt på Ali och det finns en gnutta sorg i blicken. Mahmoud, eller Mackan som han kallas, har alltid varit schysst mot honom. Tills han klantade sig, förstås.

Mahmoud slutar ro och lägger ner årorna i båten. Vilken sida? undrar han och Yusuf rycker på axlarna medan han börjar slå in Alis kropp från fötterna och upp. Virar plasten tajt.

Du får välja, jag valde förra gången.

Vänster, pekar Mahmoud.

När plasten viras om huvudet dämpas alla ljud och Ali hamnar i chock. Yusuf tar fram något långt och vasst. Sista chansen, Ali. Var är hatten?

Ali svarar inte. Vad ska han säga? Att han inte vet, för han gör ju inte det. Det är lönlöst. Han var död från ögonblicket de började klippa av hans fingrar.

Ligger de kvar där på golvet? En tanke som får ett surt illamående att blomma ut.

Okej. Du har bollar, det måste jag ändå säga. Jag tror att din syster vet var den är. Det är därför du inte säger nåt. För att skydda henne. Vad heter hon?

Ali skriker. Får ny kraft. De kommer göra samma sak med Faduma, och han vrålar