Sparven

By Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker and Jonas Malmsjö

En våldtäktsman härjar i December, hans offer får ingen nåd och skammen lägger sig som en kvävande dimma över staden. Till och med medlemmar i poliskåren berörs. John överraskas och förvirras av information om Saras förflutna. Kim får en ny familj på halsen och det visar sig inte vara vad hon tänkt sig.

I den här serien är det ingen som håller igen, varken huvudkaraktärerna eller deras motståndare. Men en sak är säker – när du kommit till December blir det svårt att lämna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 18, 2023
• ISBN: 9789180006309

Book preview

Döden i December

Del 7

SPARVEN

Av

Grimwalker & Grimwalker

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker och Word Audio Publishing 2023

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-630-9

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

"Om December vore en pojkvän

skulle det vara en som älskar att hata dig."

Valle Kowalski

1

Shit!

Robin Ackermann halkar på en översnöad isfläck och skrattar till. Han har druckit för mycket, men skit samma. Han är för första gången i sitt liv lycklig på riktigt. Otroligt, med tanke på att han kom tillbaka hit för att närvara vid sin storasysters begravning, men livet har en benägenhet att göra så där: Överraska. Skruva till. Det enda man kan göra är att hålla i sig och åka med, och med tanke på hur han trodde att det här besöket i hemstaden skulle bli så är han positivt överraskad.

Jag är fucking kär!

I en vecka har han varit i December, och under den tiden har han förälskat sig i en man som tidigare hatade honom. Hur sjukt är inte det? Ännu sjukare är att känslorna känns besvarade.

Det är mörkt och snön som skimrar i gatlampornas mjukt brandgula sken livar upp alla mörka minnen som Robin har från den här stan. Klockan är tre på natten och luften glittrar ikapp med stjärnhimlen ovanför. Alla sover och han älskar just den här stunden i December. När han är ensam. Ingen som glor och tisslar och tasslar när de ser honom. Han tittar mot de snötäckta bergssidorna och upptäcker att han ler.

Är det trots allt här som lyckan väntat på honom?

Otroligt.

Robin har alltid varit utanför. Hatad av folket i stan för att han är en Ackermann. Hatad av sin familj för att han är gay. Hatad av sig själv för att han aldrig lyckats hitta kudden som luktar hemma.

Men kanske har han gjort det till slut ändå. I samma stad som han flydde ifrån. Han har rest jorden runt för att hitta kärleken, men det var först när han kom tillbaka hit som han fann den.

Livet ändå …

Den kalla nattluften skärper sinnena och får den värsta druckenheten att lägga sig en aning. Han stannar till vid Chester, som ligger i sin ombonade koja, och sträcker in en hand, kliar katten bakom örat och klappar honom.

Du och jag, grabben, säger han och suckar.

Chester är byns maskot och vägrar bo någon annanstans än i sin koja. Folk har försökt adoptera honom men varje gång har han rymt tillbaka hit. Brunnsparken är tyst under det tjocka snötäcket som ligger som vita volanger överallt. Som om parken har klätt sig för bröllop, tänker han och fnissar till.

Robin går vidare. Han borde ha sin mössa på sig men har glömt den någonstans. Bryr sig inte om kylan. Glöden som har vaknat inom honom den senaste veckan räcker för att värma vem som helst. Han märker att han fortfarande ler. Han tittar snabbt till vänster när han tar in på en av gångvägarna genom parken och får syn på en mörk gestalt mot den ljusa snön. Robin kisar. Kanske är det bara en buske? Stegen blir långsammare och blicken skärps. Stadskärnan är öde. Parken helt tom på folk.

Klart att det inte är en …

Jo. En bit bort. Det är ingen buske. Det är en mänsklig gestalt och den står alldeles stilla och verkar stirra på honom. Moltyst i den nattfrusna snön. Men andedräkten syns som en vit plym.

Magkänslan slår en kullerbytta.

Mannen står stilla, men andas snabbt och följer honom med blicken. Huvudet vrider sig långsamt. Robin lyfter tvekande handen i en hälsning men får ingen tillbaka.

Istället börjar mannen jogga mot honom och Robins puls leker trumsolo när han inser en sak:

Den jäveln är maskerad.

Robin börjar springa men har knappast rätt skor för det. Sulorna är blanka och tunna. Han halkar till och ser sig över axeln. Mannen tar in på honom. Först nu slår situationen honom med full kraft. Adrenalinet pumpar ut i ådrorna medan tankarna börjar rusa i panik. Robin försöker springa fortare. Han har blivit rånad förr. I nästan varje världsdel. Men det här känns … annorlunda.

Trehundra meter kvar …

Om han bara når sin lägenhet är han i säkerhet. Han tittar över axeln igen. Vem det än är som är efter honom så är det en stor jävel. Klädd helt i mörka kläder och … han ser att mannen håller något i handen.

Är det ett vapen …?

Hjälp! skriker Robin och springer så fort han bara kan utan att halka för mycket. Snön dämpar alla ljud. Det känns som att skrika in i en dunkudde. I husen som ligger närmast är det nedsläckt. Bara adventsstakarna i varje fönster som lyser likgiltigt. Hela staden sover. Det är bara Robin och monstret som är efter honom som är vakna.

Han ökar farten och tar tag i en lyktstolpe för att klara svängen på parkvägen. Tittar bakåt och ser mannen tjugo meter bakom honom. Att det är en man är solklart, med den där muskulösa kroppsbyggnaden. Andetagen svider i halsen och tårar är på väg att tränga fram när Robin letar efter en annan människa, någon som kan hjälpa eller se vad som håller på att hända, men staden är apokalyptiskt öde.

Tvåhundra meter kvar …

Hjälp! skriker han igen och halkar till så att han ramlar den här gången. Det gör ont på sidan av låret men han reser sig snabbt och vågar knappt titta bakåt. Hör ändå att monstret närmar sig. Robin springer för livet, och känslan av att mannen bakom honom inte är ute efter hans pengar bultar genom kroppen.

Han är säker på att mannen vill döda honom. Ibland vet man bara. Robin har varit i tillräckligt många livsfarliga situationer utomlands för att ha lärt sig att lita på magen, och just nu skriker den åt honom.

Hundra meter kvar …

Mannens steg kommer närmare. Han kan till och med höra honom morra.

Robin snörvlar och får upp mobilen ur fickan. Försöker öppna den men kan inte hålla den tillräckligt stilla. Försöker trycka in koden men har handskar på sig. Bakom honom kommer ljudet av den andres steg i snön allt närmare.

Han är tio meter från sin gata när den ena foten slår in i den andra. Mannen har sparkat till hans fot och Robin försöker ta emot sig med händerna. Tappar mobilen och när han vänder sig om får han flera slag i ansiktet. Det första förvirrar, det andra brinner och det tredje krossar något och får varmt blod att rinna ner i svalget. Robin försöker säga något, vädja om nåd eller … något, vad som helst, men avbryts av ännu ett slag. Han trevar omkring sig på marken men allt han får tag i är mjuk, skimrande snö. Försöker kravla sig undan, men monstret sitter med hela sin tyngd på honom. Robin hostar, sväljer mer blod.

Angriparen morrar och slår och slår tills hela världen snurrar. Hjärtat vill sprängas och nu går det inte ens att skrika. Mannens händer känns som om de är gjorda av järn när de letar sig in under jackkragen och tar ett stenhårt grepp om halsen.

Syrebristen tar de sista krafterna ur honom. Robin har ingenting kvar. Ögonen är på väg att svullna igen. Näsan är bruten och går inte heller att andas genom. Han fattar att han kommer att dö och kroppen är i stort sett paralyserad när mannen släpper taget om halsen och Robin äntligen kan dra efter andan.

Han blinkar tungt. Blod rinner från ögonbrynet ner i ögonen. Han ser suddigt och fattar inte vad som händer. Monstret har inte sagt ett ord, inte krävt att få hans plånbok eller mobil. Inte heller något annat.

Varför gör du så här mot mig? vill Robin säga, men munnen är svullen och tungan blöder efter att han bitit sig i den. Kroppen är en trasa som monstret gör vad han vill med.

Mannen, han … håller på att ta av Robins byxor. Drar ner dem med ett hårt ryck och vänder på honom. Den iskalla blötsnön mot ljumskarna och låren väcker en strimma av liv i Robin, som försöker krypa ifrån galningen. Men han dras enkelt tillbaka. Mannen är så fruktansvärt stark jämfört med honom. Och fortfarande så obehagligt tyst. Bara andningen som morrar djupt ner i halsen.

Robin känner att mannen drar ner hans kalsonger och särar på skinkorna och insikten är kallare än vintervinden när Robin förstår vad som är på väg att hända.

Nej, nej, nej, hinner han tänka innan han känner kuken som trycks in i anus. Det gör så in i helvete ont. Robin kan inte hindra skriket som gurglar sig ur strupen när mannen rycker tag i hans hår och knullar honom.

Robin Ackermann försvinner in i sig själv. Gråter och vill bara att det ska vara över medan mannen stöter och stöter. Trasar sönder honom inuti. Morrandet och våldsamheten känns nästan overkligt.

Till slut kommer monstret och Robin känner hur mannens kuk bultar innan han drar ut den.

Han lever, men hur länge till? undrar han när mannen vänder på honom och slagen fortsätter.

Robin ser upp mot norrskenet ovanför. Han kommer dö i staden som hatar honom.

2

Mammas död, jag mår bra, säger jag. Faduma Tufaa skakar på huvudet och viftar till med handen som om det är en irriterande fluga framför henne. Du kan leka psykolog på jobbet men inte med mig. Capish?

Men du behöver prata om det som har hänt.

Seriöst? Jag mår bra. Sluta gagga nu.

Ja, ja, ja, okej, säger Kim Cordell som vet att det är hon som är flugan. Fattar att hon måste backa, men vet också att Faduma måste prata om allt som har hänt. Förr eller senare, innan hon flippar helt.

Fadumas bror Ali blev mördad, hon blev kär i Bello som visade sig vara en yrkesmördare, hon har inga föräldrar och bor hemma hos Kim –men har inte visat en enda gång att hon sörjer allt som hänt. Istället har Faduma stängt in alla känslor i en låda med dubbla lås och taggtråd. Det är aldrig nyttigt, och det är som om hon har en bomb i bröstet som kommer att explodera när hon minst anar det. Kim har sett det så många gånger förut att det är löjligt.

Bra, kan vi foka på det som prästen berättade om Viola nu istället? Faduma sätter sig i skräddarställning på köksön och rullar en joint.

Absolut, suckar Kim. Ger sig för tillfället. Hon kanske förlorade slaget, men hon tänker vinna kriget.

Så Viola var Nils syrra men hon är död. Hur gör vi nu, tänkte du?

Vi?

"Ja, du är min bästa bitch, så vi. Jag har ändå inget att göra så jag kan hjälpa dig med den här schiten."

Okej, säger Kim och ler. Varför inte, liksom, det var ju ändå Faduma som hittade lönnrummet i Kims hus.

Faduma tänker tända spliffen men Kim tar den ifrån henne. Inte här, om John kommer hit och känner doften måste jag svara på en massa frågor och det orkar jag inte.

Det är för medicinskt bruk. Det är nästan lagligt, flinar Faduma och tar tillbaka jointen.

Rök ute.

Det är fucking Sydpolen därute.

Och?

Ja, mamma, suckar Faduma. Hon går ner på undervåningen.

Kim sitter kvar i köket och vet inte riktigt vad hon ska göra nu. Hon visste redan att Nils har hemligheter men just grejen med Viola verkar vara otroligt känslig. Kim vill veta varför.

Vem fan döljer att man har haft en lillasyster som dog?

Hon borde kanske strunta i det men kan inte. Drivs av hämnd för att han stal hennes njure. Hon vill straffa Nils Äcklet Bratt för det. Hon har till och med fått över hans nya fru Pia på sin sida. Men det här, det är nästan för mycket. Hon sneglar mot trappan till undervåningen.

Jag kanske bara ska göra som Faduma? Röka ett par bloss och chilla? Försöka se allt i ett nytt ljus. Hon suckar och går ner. Men inne i matrummet stannar hon upp och tittar ut genom fönstret, på Faduma som står utanför.

Faduma pratar i mobilen och ler och gestikulerar. Kim undrar vem hon pratar med. Under hela tiden som hon känt Faduma har hon inte hängt med kompisar, men det kanske inte är så konstigt.

Faduma fick ta hand om sin bror Ali tidigt. Rymde med honom när deras mamma dog så att de inte skulle hamna i händerna på soc. Faduma har mer eller mindre uppfostrat sig själv och det märks tydligt. Tuff men samtidigt skör. Ett gatans barn som var hemlös i flera år innan Ali blev mördad.

Sånt sätter sina spår.

Men är jag så mycket bättre? tänker Kim och suckar. För inte så länge sedan hittade hon sin pappa som är ett riktigt original, för att uttrycka det milt. Milisledare uppe i bergen. Det är grav nazistvarning på honom, även om han verkar vara rätt flexibel