Nattvarden

By Leffe Grimwalker, Caroline Grimwalker and Jonas Malmsjö

När en man hittas armlös med pilar genom kroppen mitt ute i skogen utanför December får John Wagner ett nytt fall att nysta i. Spåren leder honom till en ljusskygg sekt som verkar näst intill omöjlig att komma åt. Kim får oväntat besök av en ung tjej och samtidigt ska hon hantera sin minst sagt annorlunda privatspaning som John absolut inte behöver veta något om. Ett antal mystiska kvinnomord har också skett i December den senaste tiden.

I den här serien är det ingen som håller igen, varken huvudkaraktärerna eller deras motståndare. Men en sak är säker – när du kommit till December blir det svårt att lämna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 6, 2023
• ISBN: 9789180006224

Book preview

Döden i December

Del 3

NATTVARDEN

Av

Grimwalker & Grimwalker

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker och Word Audio Publishing 2023

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-622-4

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

"Om December vore en gud

skulle det vara en blandning mellan Loke och Kali."

Sol Morgongåva

1

Jag vill inte dö!

Eddie Branko springer för livet medan höstkala grenar slår hårt mot kroppen. Rispar huden där den är hel. Sliter i sårkanter där den inte är det. Det enda han har är sina ben, som knappt orkar bära honom efter en månad på bara vatten, soppa och vitaminer.

De är fan galna, tänker han innan han snubblar till och rullar nedför en slänt i mörkret, oförmögen att få stopp på sin egen kropp. Nattfrosten har förvandlat marken till ett rivjärn. Nya köttsår. Fler blåmärken.

Ficklampor jagar honom som vita laserstrålar genom den kalla skogen. Han landar hårt i en bäck som inte bryr sig om honom. Vatten som bekymmerslöst tar med en del av hans blod och för det vidare ner till någon form av civilisation. Kotorna i ryggen skriker efter fallet, men han har inte tid att känna efter ifall något bröts. Adrenalinet är hans enda vän just nu. Han tackar försynen för att han inte drämde i skallen och svimmade av.

Jag borde ha lämnat December när jag hade chansen.

Eddie reser sig upp med stor möda. Eftersom han inte har några armar tappar han balansen, men han reser sig igen. Slänger en blick mot sluttningen och hör ropen.

Här är han! skriker en man ovanför honom.

Han springer vidare, längs högersidan av bäcken, tänker på när han var med i scouterna och fick lära sig att om man följer porlande vatten kommer man till slut till en sjö eller havet. Till människor och hjälp.

De blodiga och såriga fötterna skriker av smärta. Det känns nästan skönt att springa i den blöta och kalla ljungen.

Eddie hoppas att han ska komma till en by eller gård, till polisen och räddningen. Han slår i en gren som nästan tar hans öga och han ser knappt fem meter framför sig. Månen har gått i moln, som om den konspirerar mot honom. Med vettvillingarna. Med döden som fnittrar honom i nacken.

Han har inte sett solen eller månen på över en månad. De låste in honom i ett jävla stall och sedan började det sjukaste han varit med om. Fucking galningar som kidnappade honom och han vet inte ens varför, bara att de är sadister. Han har inte sett deras ansikten, inte hört dem prata. De bara kom in och tog honom.

Bit för bit …

Han kämpar emot ångestvrålet som vill ut ur kroppen, hoppar över en sten och trampar i ett hål under ljungen. Ramlar och slår i huvudet eftersom han inte kan ta emot sig med händerna. Händer som är … gud vet var.

Eddie rullar över på sidan. Blir våt när kroppen smälter nattfrosten under skinnet och upptäcker att han skakar. Han är naken förutom sina kalsonger.

Blir jag kvar här fryser jag ihjäl. Eller så hittar de mig och tar mig tillbaka dit. Till helvetet på jorden. Jag KAN inte bli som Trasan.

Eddie har dåligt samvete för att han inte vet vad Trasan egentligen heter och för att han inte försökte ta honom med sig på flykten, men hur fan skulle det ha gått till?

Trasan. Namnet som han gett mannen som låg i boxen intill hans. Som han bara anat i dunklet i det ombyggda stallet, men ändå har sett tillräckligt av för att ha mardrömmar för resten av livet. Tanken på honom får Eddie att samla tillräckligt med kraft för att komma upp på knä. En vass sten. En blixt av smärta. Men det kan inte hjälpas. Darrande kommer han upp på fötter igen. Hör förföljarna.

Ficklamporna kommer närmare och han får panik. Springer för livet igen, och långt bort, längre ner i dalgrytan, kan han ana stadens ljus.

Han andas snabbt och önskar att han tränat mer innan de tog honom. Han fattar inte vad han gjort för fel, varför de kidnappade honom. Han är inte rik och har inte heller rika föräldrar.

I en månad har Eddie försökt förstå, men de har inte ens tittat på honom eller svarat på hans frågor eller skrik. Trasan har inte heller kunnat svara på Eddies i mörkret framviskade frågor i stallet från helvetet. I alla fall inget som inte bara låtit som en vansinnig mans galna rappakalja.

En ficklampa dyker upp till vänster om Eddie och närmar sig. Han vet att han gör för mycket ljud men kan inte smyga. De kommer att hitta honom om han inte kommer först till stan. Det är hans enda chans.

Något svischar förbi hans öra och svider till. När pilen slår in i ett uråldrigt träd framför honom skriker han.

Han springer förbi trädet, hoppar över ett som har fallit omkull och lyckas hålla balansen när han landar på något vämjeligt mjukt. En rutten svamp, känns det som.

Skogen skriker att hösten är på väg att ta slut och att vintern snart är här, och delar av den har redan gett upp. Han som älskar hösten kanske inte kommer att få uppleva den igen. När de tog honom hade naturen just skiftat färg. Nu är den på väg att gå in i sin långa vinterdvala.

Eller dö …

Som jag …

Eddie känner en enorm smärta bak på axeln och rycker till. En pil har träffat honom och han kan inte slita ut den. Han kommer att dö på en plats som han inte ens vet var han är.

För en månad sedan var han i December. För en månad sedan planerade han att fria till sin flickvän Amanda och han saknar henne så det gör ont.

Nya svisch som missar honom. Höga rop. Som manar på honom ännu mer. Han hittar en stig och följer den på fötter som skriker av smärta och ben som bönar om att få vila.

Till vänster om sig ser han en skugga som kommer närmare, och av ren idioti eller instinkt byter han riktning och springer mot den.

De slår in i varandra som två hjortar som slåss. Eddie ser ett skrämt ansikte som han skallar när de ramlat i en hög. Han skallar om och om igen tills han tror att mannen är medvetslös. Känner knappt blodet som rinner från ett spräckt ögonbryn.

Reser sig upp igen och fortsätter springa. Fler rop i skogen vittnar om var han är. Fler som vill döda honom eller ta honom tillbaka till helvetet på jorden. Till stallet som stinker död och ångest.

Han knuffas till när han springer över en väg. Smärtan som omedelbart därefter slår ut i ryggen kan bara betyda en sak. Att han har träffats av en pil igen.

Eddie springer in i skogen och fortsätter i tio meter, håller sig längs vägen som sluttar nedåt mot staden. Mot människor. Som han hoppas kan rädda hans liv.

De kommer snart vara ifatt honom, han vet det, han kommer aldrig kunna springa hela vägen till stan.

Han kommer till en plats där han och hans kompisar brukade hänga. En liten grotta som kan bli hans räddning. Eddie byter riktning och hoppas för sitt liv att han kan gömma sig där, när en ny pil träffar höften. Smärtan slår ut som en ond blomma och strålar ner i benet.

Han springer över en kulle och hoppar ner. Om han har rätt ligger grottan här. Han rullar bakåt, känner pilen i axeln knäckas och en ny eld som tar fart i det misshandlade köttet, kravlar sig på rygg hela vägen in och blundar.

De springer förbi honom, fortsätter mot December, och har han tur kommer de inte att hitta honom.

2

John Wagner drar ut skrivbordslådan vid sin plats på Decembers polisstation och glor ner i den. Burkar, blister, fler burkar, några återförslutningsbara påsar med olika pulver i, en skopa som rymmer en deciliter, en annan som rymmer en matsked. Han river sig i håret medan han stirrar på röran av olika tillskott, vitaminer och mirakelmedel. Som en jäkla häxkittel.

Vad fan var det jag skulle ha?

Han flyttar en brun häftapparat som ser ut att ha funnits i lådan sedan sjuttiotalet ungefär och lyfter på en pillerkarta.

Var det järntillskottet? Eller antioxidanterna? Eller kanske kreatinet?

Hur han än bär sig åt minns han inte tanken som han hade för bara tio sekunder sedan. Det är den satans hjärndimman. Just den som han försöker bota med häxskiten i lådan, som en jävla idiot.

Fast du har ingen aning om hur du skulle ha varit utan tillskotten, försöker han intala sig själv, medan han plockar upp en burk på måfå och häller ut två kapslar i handen. De är genomskinliga och fyllda med ett vitt pulver. Han tittar på burken. Resveratrol. Just det. Ett tillskott som tydligen ska få honom att leva längre.

Varför i helvete jag nu skulle vilja det.

Men röran i lådan talar sitt tydliga språk om vad det är som han egentligen vill. Trots att det är mindre än en månad sedan han kom till December – i teorin bara för att undersöka frun Saras och sonen Mattias försvinnande för några månader sedan – och trots att det är knappt två veckor sedan han lät sig övertalas att ta jobb här på Decemberpolisen, och trots att han titt som tätt intalar sig att han inte alls hör hemma här, att han ska flytta härifrån snart igen, att han kanske inte alls vill leva för den delen, så visar skrivbordslådan tydligt sanningen: han har börjat boa in sig.

Han sneglar på kaffemuggen som han har tagit med sig hemifrån, och fotot av Sara och Mattias som också ligger i lådan. Alla post-it-lappar, anteckningar, mappar och pärmar som täcker skrivbordet. Kroken på väggen som han numera betraktar som sin.

Hur fan gick det här till?

Han huttrar till och kastar en blick upp på värmeväxlaren som chefen Mona Ott Öster äntligen har satt igång för säsongen. Decembers polisstation är en gammal ombyggd stenkyrka, vilket gör att luften härinne är kylslagen till och med under sommarhalvåret. Nu på senhösten blir det ibland nattfrost på insidan av de blyinfattade fönstren. Att värma upp en gammal stenkyrka är ett sisyfosarbete utan dess like.

Men det är kanske bra. Istället för att bada isbad behöver jag bara gå till jobbet.

Han drar i tröjärmarna och gör en mental notering om att ta med en fleecejacka som han kan ha inomhus. En mental notering som kommer att vara borta med vinden om en liten stund, om han känner sin sorgliga hjärna rätt.

Borta vid receptionsdisken sitter machobögen Valle, djupt försjunken i ett lågmält telefonsamtal. Det tar emot att tänka på honom på det viset, men det är Valle själv som insisterar på den saken så John tänker göra sitt bästa. Valle och Mona är de enda som är hundra procent schyssta mot honom här på jobbet. Som verkar se honom som en tillgång för polisstyrkan i December, medan de andra håller sig lite på sin kant. Eller visst, Jimmy är också helt okej numera, efter fallet med Alvarez där John trots allt ledde Jimmy rätt i sökandet efter nålen i höstacken. En nål som sedan – mycket lägligt – bara försvann i tomma intet.

De där Ackermanns, tänker han och lägger till att han ska ta en närmare titt på hela den familjen på sin långa, ständigt växande att göra-lista, som han dessutom glömmer bort hela tiden.

Nåja. Jimmy, Valle och Mona beter sig i alla fall bra mot honom nu. Är inte skeptiska till att han överhuvudtaget får jobba här, som Juliette. Eller undvikande och dömande i det tysta, som Frank.

Axel Luo är väl kanske också okej, men bara för att han är exakt lika otrevlig mot exakt alla. Inte bara John. Axel jobbade sena nattskiftet och har inte kommit in ännu, men borta i hans glasbur till kontor sitter en utskriven bild av hans ansikte på baksidan av datorskärmen och glor strängt ut på alla de andra.

Det måste alltid finnas minst en svart man på plats, förklarade han när John frågade om den. Hur det går när man lämnar vita horungar ensamma som lagens väktare har man ju sett alltför många gånger.

Juliette Supersnuten Cortas – som i Axels värld tydligen räknas som vit trots att hon ursprungligen kommer från Libanon – sitter och knappar snabbt på sin dator, fokuserad som tusen superhjältar. Om hon bott i Stockholm hade hon förmodligen redan sprungit om honom i karriären.

Men vem hade inte det? tänker han. Kriminalkommissarien som blev utbränd och fick PTSD, och som halva kåren tror ligger bakom sin egen frus och sons försvinnande. Just ett snyggt cv …

Inne i den andra av de två glasburarna står Jimmy upp, ännu en dag närmare den efterlängtade pensionen, och intill honom sitter stinkschäfern Bulten, ännu en dag närmare döden. Jimmy verkar upptagen med något slags kontorsyoga eller liknande.

Rookien Frank har inte heller kommit in för dagen ännu. Överhuvudtaget råder ett behagligt tempo på stationen. Inte alls som det var för en vecka eller två sedan. När hela dalen flippade och det spred sig uppåt bergssidorna som en våldsam och smittsam sjuka.

Först det där kriminella gänget från Stockholm som tyckte att Decembers omgivningar var ett toppenställe att koka knark och dumpa lik på, vilket resulterade i att John aldrig kommer att kunna se på sjön som han försöker bo intill på samma sätt igen. För att inte tala om masskjutningen. Och så gisslandramat på stålverket direkt dagen efter. Det som familjen Ackermann nu febrilt försöker städa undan genom att dra utredningar i långbänk. Förmodligen också genom en och annan muta.

Det har varit två helvetiska veckor. Om det inte vore för Kim hade John förmodligen gett upp och gått och dränkt sig i sjön. Ett lik mer eller mindre, liksom.