Bortbytingen

By Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker and Jonas Malmsjö

Döden i December är oskadliggjord. Ändå återstår en hel del olösta knutar. Kim bär fortfarande på hemligheter och jakten på Sara och Mattias tar en oväntad vändning när John får reda på vem som kidnappat hans fru och son. Till slut får en hel del av de märkliga händelserna i December sin förklaring.

I den här serien är det ingen som håller igen, varken huvudkaraktärerna eller deras motståndare. Men en sak är säker – när du kommit till December blir det svårt att lämna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 15, 2023
• ISBN: 9789180006361

Book preview

Döden i December

Del 10

BORTBYTINGEN

Av

Grimwalker & Grimwalker

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker och Word Audio Publishing 2023

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-636-1

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

"Om December vore en leksak

"Om December vore en leksak

skulle det vara en som bara fungerade när den var sönder."

Mattias Wagner

1

Elias ligger i sängen som luktar kattkiss och undrar om det är natt eller dag. Det känns som om en rund sten åker omkring i magen och han hoppas klockan är fem snart så han får äta frukost.

Han vet inte var han är eller ens vem han är längre. Han får inte gå i skolan och allt handlar om att sköta gården.

Han vrider sig och det sticker till på rumpan. En påminnelse om pinnen som pappan använde igår kväll. Det kryper i det smutsiga skinnet och han har redan kliat upp en del sår.

Det är vad han är.

Ett sår.

Utanför ropar vinden på honom, som om den vill att han ska komma ut och leka. Häromdagen byggde han en snögubbe med morot och allting men fick skäll för att han byggt den uppochner. Och för att han inte frågat om han fick ta en morot. Det var därför han fick smaka på pinnen, som pappan brukar säga.

Elias tyckte den var rolig men det tyckte inte pappan. Det var ett Djävulens påfund, sa han, vad det nu betyder.

Han saknar sin sköldpadda men har fått en nalle istället för sin bästa kompis. Den luktar konstigt och han vill inte ha den. Just nu sitter den i hörnet och tittar på honom och är ganska läskig eftersom den saknar ett öga.

Elias fryser, har bara ett lakan som täcke. Det han ligger på kan egentligen inte räknas som en säng, för det är en matta på golvet.

För att han inte ska bli en sjusovare, vilket han inte heller vet vad det betyder, men han tror att det är för att han inte ska ligga kvar och mysa när han vaknat. För att det inte ska vara skönt.

När pappan kommer in så måste han upp och jobba. Mata kossorna, getterna och hönsen. Han har en ny bästa kompis men det har han inte vågat säga. Han gjorde misstaget att döpa en av hönorna till Gullis, och när de fick reda på det så dödade pappan den och så tvingade de honom att äta den.

Så han har en get som bästa kompis. Viskar hemligheter till den så att de inte hör, för han har ingen lust att äta en kompis till.

Elias ställer sig upp när han hör de knarrande stegen utanför dörren. Hoppas att det är mamman. Hon är snäll. Pappan är dum men bara när mamman inte ser.

Låset vrids om och han kisar när ljuset anfaller ögonen.

God morgon, älskling, säger mamman och Elias slappnar av.

Hon kommer fram och ger honom en sån där mysig kram så han nästan drunknar mellan hennes stora bröst. Katten kommer också in och gör en lov vid hans ben. Stryker sig mot honom och Elias ler.

Kom så får du frukost. Sen matar vi djuren, okej?

Elias nickar och sätter på sig kläderna som luktar som en gammal farbror han träffade en gång. Rök och smuts.

Vad säger man? viskar hon.

Tack, mamma.

Duktig kille.

Han sätter sig vid bordet. Samma plats som alltid. Han skulle vilja ha en äggmacka men det får han inte. Bröd, olja och salt med ett glas vatten.

Han sträcker sig efter en brödbit och ser inte ens snärten komma.

Bordsbön, säger pappan och Elias drar tillbaka handen och knäpper ihop den med den andra.

Böjer ner huvudet för att slippa se pappans stränga ögon.

Pappan ber bönen, när den är klar säger de alla tre amen och sedan får man äta.

De äter under tystnad och mörkret utanför ligger som klister på fönstret. De har ingen el eller rinnande vatten. Man får hämta vatten i bäcken, och oftast måste Elias slå sönder isen först innan han kan fylla hinken och gå den långa vägen tillbaka. Om och om igen, fem gånger så att djuren får sitt.

Han har hård hud i händerna och är ganska stark. Mamman säger i alla fall det, och mammor har alltid rätt. Det vet han.

Han skyndar sig att äta upp, för när pappan är klar är alla klara. Pappan bestämmer. Tills mamman blir arg. Då är det hon som bestämmer.

De reser sig samtidigt och Elias sätter på sig jackan och får en smäll i huvudet när mamman inte ser. Han säger inget, för då kommer han få ännu ondare senare. Pappan glömmer aldrig.

Jag är så dum …

Att jag aldrig lär mig …

Jag måste bli en bättre människa, annars kommer jag inte få komma till Gud …

Det har pappan sagt.

Och Elias måste komma till Gud, för helvetet verkar jättefarligt.

Elias tar spannen och går ut i vintermörkret. När han kommer fram till bäcken är den så klart översnöad och överisad. Han kan höra vattnet som porlar under allting.

Han tittar mot det stora berget och ljuset från en stuga. Han undrar om det är så här livet alltid kommer vara, eller om det finns en bättre värld på andra sidan berget.

En dag ska han rymma.

2

John springer ut från polisstationen och krockar nästan med Sylvester som tjuter till. Jimmy skriker därinifrån att han måste stanna. Ropar att han inte ska rusa in i något med huvudet före, utan att tänka efter.

Vänta! hojtar Juliette.

John tänker inte vänta på någon.

Fucking jävla René Hoffmann …!

Det är han som har kidnappat Sara och Mattias. Det är René som har kidnappat Nils och Loke och Gud vet vilka fler.

Fucking René som han trodde att han kände.

Fucking René som är rättsläkare och den som alla trott var den vänligaste själen av alla, och som har funnits mitt framför näsan på John hela tiden.

John klickar på fjärrkontrollen för att låsa upp bilen och hoppar sedan in i den. Hör kollegorna som ropar efter honom igen och Bulten som skäller i den allmänna uppståndelsen, innan han smäller igen bildörren och rusar motorn.

Han kan inte fatta vad som hänt men vet att han måste åka hem till René. Det kanske handlar om minuter för Sara och Mattias.

De hittade ett hårstrå på Mattias tröja som han hade skickat till analys. Håret kom från ett lamadjur och det är bara René som har såna i hela December.

René har en lada och Loke måste ha rymt från hans gård. De trodde att de hade klurat ut var Loke kommit ifrån, men han är ett barn och de hade fel.

John åker så snabbt han kan och hatar sig själv för att han lät sig luras av René Hoffmann. Han måste vara en psykopat. Hur skulle han annars kunna göra det här och ändå hålla masken?

Varför kidnappa folk överhuvudtaget?

René har legat steget före dem hela tiden, och det är inte så konstigt att de inte kunnat hitta förövaren. René var inte ens i närheten av att vara misstänkt. John kör demonstrativt rakt mot en journalist som försöker närma sig bilen, så att killen måste hoppa ur vägen. John ger honom bara en mörk blick genom vindrutan och gasar på.

Han vet att han borde invänta en husrannsakan och förstärkning.

Pulsen är så snabb att han får ont i huvudet. Kör nästan på en kvinna med barnvagn och hjulen glider innan de får fäste igen.

Det blåser och tunga moln lägger sig som ett tak över dalgången och December. Olycksbådande. Som om de kommer för att se vad som händer och förvarnar om död.

Det känns i alla fall så.

Samtidigt hoppar det omkring små kaninungar i bröstet. Håll ut, Mattias, jag kommer, säger han och den lilla sköldpaddan bränner mot benet i byxfickan. Som om Mattias svarar och hejar på.

John tycker att tiden står stilla. Det är en bra bit till Renés gård vid Trollsjön strax utanför December och han hinner tänka på Jonathan. Renés bror som är sjuk. Tänk om de båda är kidnappare?

Han kan inte utesluta det. Han kan heller inte utesluta att det kanske inte är René. Att det är hans bror som är sjuk i huvudet. Att han kanske spelar sjukare än han är.

Men borde inte René veta om det i så fall? Och om det bara är René, borde inte Jonathan veta om det?

Han tänker på sig själv och Sara. Han har levt ihop med henne i över tio år, ändå har han aldrig vetat något om hennes hemligheter.

John slår på ratten när han kommer till ett rödljus, men blåser bara förbi och får arga tutor som ber honom dra åt helvete.

John bryr sig inte. Han har aldrig varit så nära som han är nu. Han har till och med varit hemma hos René och Jonathan.

Det svider till av ångest och han förbannar sig själv om och om igen. Tänk om Sara och Mattias var under hans fötter där och då? Eller i ladan utanför?

Eller ännu värre …

Tänk om de levde när han var där men nu är döda? Han kommer aldrig förlåta sig själv om han hittar dem döda. Han har gjort så många misstag den senaste tiden.

John håller andan när han närmar sig Renés gård. Molnen ovanför honom blir mörkare och när han stannar har han redan dragit sitt vapen.

Om René och Jonathan är hemma och det är en av dem eller båda som har tagit Mattias ifrån honom, så vet John redan nu att han inte kommer att kunna svara för sina handlingar.

Han gör mantelrörelse och går med svart blick mot stallet.

Håll ut … Nu kommer jag …

3

Kim Cordell ligger nerbäddad i soffan på ovanvåningen med två tjocka plädar och dubbla kuddar under huvudet. Genom fönstret kan hon se att dramatiska stackmoln har lagt sig över stan som ett mörkgrått, illavarslande täcke.

Passande, tänker hon. Allt vi verkar ha i December just nu är en jävla massa drama.

Faduma har dragit fram ett sidobord av brunt trä till soffan och satt fram allt som Kim kan tänkas behöva. Laptoppen, en karaff med citronvatten, mackor, en påse chokladgodisar, en karta SB12-tuggummin och hennes telefon. Brasan är tänd och Faduma håller på och stökar med något ute i köket. Allt för att Kim ska slippa resa sig överhuvudtaget. För att hon ska få läka kroppen och vila själen.

På grund av den där jävla Frank … Men vi stoppade honom. Vi gjorde det.

Kim sträcker på sig och det hugger till i ryggen och revbenen. Hon behöver inte daltas med på det här viset, faktiskt inte. Kanske … hälften skulle räcka?

Kroppen är trött och öm nästan överallt. Polisrookien Frank, som visade sig vara seriemördaren som i media kallats Döden i December, och som höll henne som gisslan uppe i brandtornet, smällde inte bara till henne hårt i bakhuvudet så att hon svimmade av, utan pucklade även på henne en hel del medan de slogs. Och mot slutet stampade han henne i ryggen. När Kim bytte om från de sönderrivna kläderna till sin mjuka morgonrock upptäckte Faduma att det fanns ett skoformat märke mittemellan skulderbladen.

Det är det som gör mest ont,