Svinakungen

By Bettina Bieberstein Lee and Nina Haber

Journalisten Hanna Axelsdotter har fått ett vistelsestipendium och tillbringar sommaren i ett fiskartorp på gården Grimstanäs i Sörmlands skärgård. Äntligen ska hon få tid att komma igång med sitt skrivprojekt och gå till botten med vem hennes biologiska pappa egentligen är.

Men snart dras hennes uppmärksamhet alltmer till paret som äger gården och deras femtonårige son, Elias. Erika och Frank har tagit över gården efter Erikas far, som fortfarande bor kvar i en stuga på fastigheten. Önskan med flytten var en nystart – Elias behövde komma bort från mobbarna i Nynäshamn och föräldrarna drömmer om att sälja vildsvinssafari till utländska turister. Men alla ser inte positivt på att just Erika har fått överta gården och grannarna protesterar mot att vildsvinsstammen förstör markerna.

Problemen tilltar när Frank fattar tycke för en ung jaktledare, Freja, som flyttar in på gården. När Hanna hittar Elias livlös utomhus tätnar intrigen. Vad har egentligen hänt honom?

”Svinakungen” är den tredje fristående delen med journalisten Hanna Axelsdotter.

Om Hanna Axelsdotter-serien:

"Som hon skriver, Bettina Bieberstein Lee! En bok som är omöjlig att släppa taget om."  Lotta Olsson, Dagens Nyheter

"En mörk och spännande bok som kittlar läslustan rejält." Damernas Värld

"Imponerande i sin språkliga väv, helgjuten utan glipor." Tara

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 20, 2022
• ISBN: 9789180004718

Book preview

DECEMBER

Allt har sitt pris.

Fritt ur Rumpelstilzchen av Bröderna Grimm

1

Klockan tickar monotont på sjukhusväggen. Hanna har stirrat på den av och till i fyra månader nu men det är som om tiden har stannat trots att visarna rör sig hackigt framåt. Rummet är svalt, en grå decemberdag ruvar utanför och verkar inte kunna bestämma sig för om den ska släppa fram dagsljuset. Elias ligger orörlig i sängen, armarna slappa intill kroppen som om de inte tillhörde honom, bara lagts dit av någon annan. Han har hunnit fylla femton fast han inte är medveten om det. Eller så är han det. Hon vet inte. Ibland tycker hon sig se att det rör sig bakom ögonlocken. Ett litet ryck i mungipan, ett knappt synligt fladder när ögonfransarna vibrerar. Kanske drömmer han, eller befinner sig på en plats som ingen av dem har en aning om, någonstans mellan de levande och de döda.

Han slipper i alla fall intuberingen, han andas själv, regelbundet och lite väsande. Utom när han har mardrömmar. Då kippar han efter andan, kroppen rycker som i kramp, kastar sig fram och tillbaka i sängen som om han ville resa sig fast han inte kan. Det har bara hänt en gång när hon varit här. Annars är det oftast Erika eller Frank som är med honom och det är Hanna tacksam för. Hans föräldrar berättar för henne om hans framsteg, men bara när hon frågar. För även Hanna har mardrömmar.

Hon har räddat hans liv, säger de.

Men hon vet inte om det är sant. För ingen vet hur han kunde skadas så svårt, om det var avsiktligt eller om det var en olyckshändelse. Hanna kan bara ana. För varje gång hon kommer hit har hon kommit sanningen lite närmare. Men det saknas en sista skärva, en liten bit som får helheten att bli begriplig. Och den enda som kan veta, som kan sätta biten på sin plats, är Elias själv.

Är det av medkänsla som hon har kommit hit vecka efter vecka i hopp om att han ska vakna? Eller är det av egoistiska skäl? Om hon ska få ihop sin dokumentär behöver hon bekräfta den där sanningen som Elias sitter inne med, annars är allt hennes jobb de senaste månaderna förgäves. Kanske är det både och. Och så är det förstås Johan, hennes chef. Om man nu kan kalla honom för chef, hon är trots allt inte anställd på redaktionen längre. Men han har börjat misströsta; senast i förra veckan sa han att pengarna för projektet är slut och att om hon vill slutföra det hela får det inte tillkomma nya kostnader. Han, den jäveln, vet lika väl som Hanna att hon kommer att göra det ändå. Att hon aldrig ger upp. Ändå är hon tacksam för att han låter henne hållas, att han inser att hon inte kan tvinga fram sanningen, att det faktiskt är en fysisk omöjlighet.

Och så är det Ramon. Det pirrar till bara hon tänker på honom. Han har inte samma tålamod som Hanna, har det visat sig. Sagt att hon ska ringa honom när, eller om, Elias vaknar och kan prata. Hon vet inte om hon hatar Ramon. Ibland ligger hat och kärlek så nära varandra, smälter ihop i en sörja som inte går att särskilja. De har jobbat ihop så länge att hon inte vet om han är hennes fotografkollega eller hennes ligg. Fast det senare kan knappast räknas, i alla fall inte i antal gånger.

Snart kommer Erika. Hanna har blivit tvungen att hålla masken inför henne, än kan hon inte avslöja vad hon vet. Erika har nog med sin sorg. Att se sitt enda barn ligga medvetslöst i månader, inte veta om han kommer kunna prata eller gå igen, måste vara bland det svåraste en förälder kan uppleva.

Hanna går fram till sängen, stryker över Elias panna och ser fladdret när ögonlocken rör sig. Ansiktet är märkligt fridfullt idag. Håret är nyklippt, några fjun på hakan som hon såg sist är borta. De är duktiga på att sköta om honom här. Hon trycker hans hand och kanske inbillar hon sig, men det känns som om han trycker tillbaka en aning, som ett subtilt svar på hennes beröring.

– Jag går nu, Elias. Men din mamma kommer snart så du är inte ensam. Nästa gång vi ses är det andra advent. De har hängt upp julstjärnor överallt, hela stan är pyntad.

Hon vet inte varför hon berättar det här för honom, kanske är det ett meningslöst babbel som ska ge sken av någon slags normalitet. Vardagsbestyr, pynta för jul, grå december, ljusslingor i träden. Hon har vant sig vid att prata med Elias fast hon inte känner honom, aldrig har träffat honom förrän den där morgonen när allt redan var för sent. Fast man kan ju inte kalla det för ett samtal när hon aldrig får svar. På sätt och vis pratar hon med sig själv, men Elias är en god lyssnare, känns det som. I hennes sköraste stunder har hon berättat saker för honom som ingen annan vet. Som att hon inte längtar efter att få barn som alla andra verkar göra i hennes ålder. Och det svåraste: att hon har bestämt sig för att ta reda på vem hennes pappa är, han som hon aldrig har träffat, inte ens vet vad han heter. Att hon är nervös. Att hon är utom sig av rädsla för att bli besviken. Att hon inte vet om hon verkligen vill träffa honom. Allt det där berättar hon för Elias när ingen annan hör.

När Hanna stänger dörren långsamt efter sig, drar in lukten av kanelbulle och blaskigt kaffe som sköterskan skjuter framför sig på en vagn, ser hon Erika komma. Hon går långsamt, nästan släpande, blicken i golvet. Hela hennes uppenbarelse ser bräcklig ut, som om hon när som helst skulle kunna brytas itu eller falla ihop. Hanna viker av mot en sidogång för att undvika att stöta ihop med henne. På sistone har Erika ifrågasatt varför Hanna fortfarande kommer till Elias. Anar hon också?

Åtta månader tidigare

MARS

2

Frank rattar den stora suven och lägger i sexan. Han föraktar automatdrivna bilar, det ska kännas när motorn axar och att han själv har kontroll över när nästa växel ska läggas i.

– Måste du köra så fort? säger Erika. Det kan ju faktiskt komma en häst. Eller ett vildsvin.

– Knappast på dagen, va?

Hon tystnar. Tittar ut genom fönstret där betesmarkerna breder ut sig, ännu bruna så här års. Till höger om bilen skymtar havet. De är på väg till Grimstanäs, gården som har varit hennes barndomshem och som hon bara besökt pliktskyldigt på vissa högtider sedan hon flyttade hemifrån, trots att de har bott i Nynäshamn de senaste åren. Elias har förstås varit där när han var yngre, en vecka varje sommar, men det var länge sedan nu. Relationen med pappan är ansträngd, minst sagt. Det är han som bor kvar, men inte i den stora gårdsbyggnaden, utan i en mindre stuga. Visserligen med fin utsikt mot vattnet, men ändå betydligt mindre än huvudhuset. När de passerar Stora Vika, det gamla nedlagda kalkbrottet, ryser hon.

– Jag fattar inte att det bara kan stå och förfalla sådär, säger hon.

– De har väl inte råd att riva det. Men kommunen har visst planer på att rusta en badplats vid sjön.

– Det låter livsfarligt.

Hon minns det klara vattnet, genomskinligt ända ner till botten. Omgiven av karga, vassa klippor. Som om en meteor hade störtat ner precis där och lämnat efter sig ett gigantiskt hål i det vita, porösa kalkstoftet på marken. De hade tagit med Elias dit en dag i våras när de skulle titta till morfar och gått den asfalterade gamla uppfarten som mynnade ut i ett övergivet hålrum där ett par gigantiska skorstenar reste sig ovanför. Eller var det kanske kalkugnar? Elias hade gått in i det dunkla utrymmet, kallt och fuktigt, en massa skräp på golvet. Tomburkar, glasspapper, fimpar, pizzakartonger, gamla lortiga kläder.

– Tror du att han kommer ihåg vad han lovade? säger Frank.

– Pappa? Ja, det återstår att se. Vi borde ha spelat in vad han sa sist.

Frank och Erika har stämt träff med honom för att prata om att överta gården. Den har förfallit under tiden som Sören har bott där. Det var några år efter att Erika hade flyttat hemifrån, hennes mamma var redan död och plötsligt fick Erika bara reda på att pappan skulle flytta till lillstugan och Sören ta över gården. Själv hade hon inte ens fått frågan.

– Han är virrigare än någonsin, säger Frank.

De viker av strax efter Stora Vika, in på en kurvig väg som övergår i en allé, kantad av hamlade lindar. Vattnet glittrar mellan stammarna. Här har hon cyklat många gånger när hon var liten. Stannat vid skogsbrynet och spanat efter rådjur och vildsvin. Sett dem dyka upp i kvällsdimman, suggan först och sedan kultingarna efter. Hennes pappa har haft stora planer på att starta en vildsvinssafariverksamhet för utländska turister, men idéerna har blivit liggande som så mycket annat i takt med att han har blivit alltmer glömsk.

Strax är de framme vid den grusade uppfarten med en rundel framför entrén.

– De har sågat ner linden, säger Erika och famlar med en arm i luften som om hon kunde frammana trädet igen. Som en amputation. Jag kommer att få fantomsmärtor.

– Sist vi var här såg den faktiskt ut att vara på väg att välta, den var väl murken, säger Frank och parkerar bilen. Han slår igen dörren med en dov duns. Han älskar att det låter tyst och tajt, att vakuummekaniken som suger fast dörren är så precis.

– Låt oss erövra stället, säger han.

– Sluta. Du får det att låta som om det var ett krig.

– Är det inte det?

– Vi kommer i fredligt ärende.

– Om du säger det, så.

Erika tittar sig omkring. Det enda som redan grönskar är ogräset som har tagit över nästan helt i rabatterna. Hon minns de blodröda rosorna som hennes mamma odlade här. Flammentanz. Som strävade uppåt, klängde vid husväggen, som flackande lågor. Väggarna som en gång i tiden var vitkalkade har nu antagit en brunaktig ton där smutsigt regnvatten har fått rinna fritt. Fönsterkarmarna är trärena på sina ställen där färgen har flagat. Stentrappan mot entrén är sprucken och övervuxen av mossa. Nedanför kullen skymtar svinstallet. Eller det som en gång har varit ett litet stall, men som nu mest liknar en grå skugga av brädor, på väg att ramla ihop.

– Onekligen en del att göra. Det kliar i fingrarna på mig, säger Frank.

Från stället där de står syns knappt de övriga husen. Men följer man stigen ner mot vattnet, förbi stallet och de inhägnade betesmarkerna, anar man en friggebod och pappans stuga. Idag har de bestämt att träffas i huvudhuset, pappan har stått på sig om att Sören måste vara med. Så Erika och Frank tar de fem trappstegen upp och trots att Erika har klivit in genom dörren tusentals gånger under barndomen går hon inte in utan knackar kort på dörren. Knackar på nytt, hårdare. De väntar en lång stund utan att någon öppnar.

– Bara han inte har glömt alltihop, säger Frank.

– Nejdå. Och om han har det får vi hämta honom. Han är väl hemma hos sig i så fall.

– Eller ute och ränner med geväret.

– Knappast mitt på dan, som sagt.

De ska just gå nedför trappan igen när dörren långsamt öppnas. Mannen som står i glipan ser tärd ut, han har en sliten pyjamas på sig och håret står som en vit gloria runt huvudet.

– Men pappa! Har du sovit? Väckte vi dig? Vi skulle ju träffas idag.

– Skulle vi träffas?

– Ja det skulle vi, pappa. Vi skulle prata om gården.

– Ja, det vet jag väl. Ni får väl komma in då.

Frank ger Erika en blick bakom ryggen. Hon ignorerar den. Det är ändå hennes pappa och Frank ska inte göra narr av honom.

– Så hur är det med dig då, Eskil? säger han. Frisk och kry?

– Det kan du ta och skriva opp. Här går man och blir gammal medan alla bara roffar åt sig.

– Men pappa. Vi ska … vi är ju här för att prata om det vi kom överens om. Ingen ska roffa åt sig något.

Eskil går före dem i den stora hallen. Rakt fram en bred trappa till övervåningen, täckt med ett tjockt lager damm. Inte ett spår av att någon skulle ha varit där uppe på länge. Tanken svindlar när Erika tänker på hur det såg ut här en gång i tiden. När mamma levde. Ställde färska rosor i vasen på bordet, dukade med vitt linne i matsalen, öppnade de stora fönstren mot trädgården. Erika har inte varit härinne på många år.

– Herregud, undslipper det henne när de kommer in i stora rummet. Det måste vara här Sören huserar. Ett annat ord kan hon inte komma på. I mitten av rummet står ett stort bord belamrat med högar av tidningar, kuvert, odiskade kaffekoppar, vattenglas, en skål med brunspräckliga bananer. Ovanpå allt ligger ett hagelgevär.

– Vi får sitta i köket, säger Eskil.

– Var är Sören då? säger Erika.

– Sören? Vad ska ni med honom till?

Frank suckar och Erika blänger.

– Men pappa. Du sa ju att han skulle vara med. Har du glömt det?

– Glömt och glömt. Han hade väl annat för sig.

Innerst inne är Erika ändå glad att Sören inte är med. Det kommer att underlätta allt.

3

I köket är det sig mera likt, även om det är smutsigt här också. Men ljuset som flödar in genom fönstren ovanför diskhon mildrar intrycket, trots att marssolen måste leta sig igenom de matta glasrutorna, fläckiga av fluglort. Erika känner en våg av smärta dra från axlarna ner mot ena armen. Hon håller andan tills det har gått över. Frank sopar med handen över stolsitsen innan han drar ut den för att låta henne sitta. Han har som alltid ett öga på henne, ser när det onda gör sig påmint.

– Sitt här du.

Han tittar sig omkring som för att leta efter något.

– Ska vi göra kaffe? Eller … det kanske räcker med lite vatten.

– Ja inte vet jag var han har sitt kaffe i alla fall, säger Eskil och börjar dra ut den ena lådan efter den andra. Smäller med skåpluckorna.

– Det blir bra med vatten, säger Erika. Frank?

Han skyndar sig till bänken och diskar tre glas, för säkerhets skull. Låter kranen rinna tills vattnet ser klart ut. Kallt.

– Här, säger han och ställer fram. Ska vi börja?

Eskil har makat sig ner på en annan stol mittemot Erika. Han blänger på Frank och hon hinner tänka att han inte känner igen honom. Ändå har de setts betydligt oftare det senaste året. Fast inte här, utan i lillstugan.

– Ja vad ska vi börja med då? säger Eskil och klunkar i sig vattnet i ett enda drag. Han ser faktiskt uttorkad ut, tänker Erika. Det är hög tid för förändring. Hon och Frank har kommit överens om att det är bäst om hon sköter samtalet, leder det i rätt riktning. Och att Frank ska ta de ekonomiska bitarna, se till att alla papper är i ordning och att det blir påskrivet. Hon hade tagit med sig det viktigaste sist de sågs för att vara säker på att det inte skulle hamna i någon hög eller att pappan glömt var han lagt allt.

– Jo jag tänkte hyreskontraktet, säger hon och tar fram ett papper ur väskan. Sörens kontrakt går ju ut nu och vi kom ju överens om att inte förlänga det.

Eskil glor rakt fram. Har han hört henne?

– Pappa?

– Ja men Sören då? Jag har ju lovat.

– Vad har du lovat honom, pappa?

Eskil kliar sig på hjässan, små vita flagor av mjäll singlar ner på bordsskivan.

– Han ska ju bo kvar.

Erika ser att Frank är på väg att säga något, men hon ger honom en blick över bordet. Låt mig sköta det här.

– Ja, pappa, Sören ska få bo kvar. Men inte i stora gården. Han kan få hyra grindstugan, det var ju vad vi sa. Kommer du ihåg?

– Nej, det har jag aldrig sagt.

– Jo, pappa. Titta här, jag har gjort anteckningar från sist vi var hos dig.

Hon föser fram en svart anteckningsbok, slår upp en sida. Är förberedd.

– Är du från Skatteverket nu eller? Komma här och domdera. Peka och säga vad jag har sagt och inte sagt. Nej du, här ska inte roffas åt sig någe.

– Men snälla pappa. Du ser ju själv hur det ser ut här. Vi kommer att rusta huset, renovera och göra fint. Gården förfaller, Sören tar inte hand om den.

– Säger du det?

– Ja, se bara. Titta hur det …

Hennes röst bryts. Det blir för mycket när hennes blick faller på en av mammans blå porslinskoppar som skymtar i vitrinskåpet.

– Men var ska Sören bo då?

– I grindstugan som sagt, säger Frank snabbt innan Erika kan hindra honom. Hans röst är sådär honungslen som den bara blir när han är mycket irriterad.

Plötsligt reser sig Eskil, går med snabba steg mot hallen.

– Vad i helvete?

– Sch. Han kommer nog tillbaka strax.

Erika känner hur smärtan på nytt strålar ut i handen och hon biter ihop. När Eskil kommer tillbaka är det som om en slöja har dragits bort från hans ansikte. Blicken är klar och fokuserad, han går fram till bordet, smäller ett tjockt kuvert på det och daskar den grova handflatan ovanpå. Han tar fram ett papper och räcker henne.

– Här. Här kan ni läsa vad vi kom överens om.

Hon stirrar på pappret. Gulnat och med blekt text. Längst ner två underskrifter, Sörens och Eskils. Och så en tredje, bevittnat av Britt Eriksson.

Mamma.

Skulle mamma ha gått med på att låta Sören få ha livslångt arrende på fädernegården?

– Det där kan mamma aldrig ha skrivit på. Jag kan bara inte tro det.

– Dessutom tveksamt om det faktiskt gäller juridiskt, säger Frank.

– Här ser ni vad som är sagt. Och skrivet.

Erika tar en stor klunk vatten, sväljer. Det smakar järn.

– Men varför, pappa? Vi var ju överens?

– Det är han som har skött gården i alla år. Det är inte mer än rätt. Så länge han lever och sen … ja sen blir det väl ett arv så småningom. Så du får ditt tids nog.

Eskil stoppar på sig kuvertet, markerar att mötet är över. Har Sören hållit sig borta med flit idag? Visste han vad som var i görningen? Erika andas grunt. Måste hitta en väg ut. Måste.

– Vi skulle ta hand om dig, pappa, som vi sa. Det kan väl knappast Sören. Han är ju inte ens familj.

– Och så skulle vi kunna ta vid med din gamla idé. Ordna vildsvinssafari. Rusta stället, göra i ordning så gäster kan sova över, få affärerna att blomstra, säger Frank. För du vill väl bo kvar här? Inte hamna på hem.

Men det är som förgjort. Eskil klafsar bort till hallen, vänder sig om en sista gång.

– Jag ska dö här. Så sant som det är sagt. Och om ni så ska släpa mig ut med fötterna före.

Erika sitter stum. En fluga surrar, dunsar mot fönstret. Luften känns kvav och det är först nu hon känner stanken. Det luktar urin. Eller så är det råttpiss.

– Vad i helvete gör vi nu? säger Frank.

– Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag är helt tom.

– Han har antagligen glömt allting redan i morgon.

– Eller så är det precis tvärtom. Hans minne verkar vara rätt så selektivt om man säger så.

Erika reser sig. Kanske är det dags att ge upp. Lämna tanken på att låta Elias växa upp här, lära honom jaga vildsvin, låta honom slippa mobbarna i Nynäshamn.

– Men om vi erbjuder Sören att köpa stället? Till ett pris som är, låt oss säga, marknadsmässigt. Han skulle aldrig ha råd.

– Han vet ju att han ska få bo kvar här livet ut, varför skulle han gå med på det?

– Det står ord mot ord. Och om avtalet inte går att hitta … Eskil är så förvirrad nuförtiden. Det är sånt som händer, eller hur?

– Men det är fortfarande pappa som äger allt. Han skulle aldrig gå med på det.

– Du kanske kan övertyga Eskil om att ge dig en fullmakt. Säga att det är för hans eget bästa så att han inte blir lurad med tanke på hur glömsk han är.

Hon måste tänka. Det är inte rätt att en utomstående ska ha gården. Sören är bara några år äldre än hon och kan leva minst tjugo år till. Kanske trettio, fyrtio. Hon skulle aldrig få njuta av sitt barndomshem, renovera det tidsenligt, måla med linoljefärg, rusta stallet, kanske ha höns och får. Sätta fart på stället med vildsvinssafari. Ett nytt liv. En ny inkomstkälla. Skulle hon nöja sig med att ärva pappans lilla stuga när han dör? Se på medan Sören bor i storgården och låter den förfalla?

Det är inte rätt.

Men pappa hade lovat Sören. Ett livslångt arrende. Pappa som i alla år har gjort sig känd för att köpa upp mer och mer mark, höja arrendena, tvinga folk att flytta som inte har råd. Varför skulle just Sören vara ett undantag?

– Det skulle kanske kunna funka, säger Erika till slut. Men hur ska jag övertyga pappa att han ska lämna en fullmakt till mig?

– Du får hota med att om han inte gör det hamnar han på hem.

– Du är så grym.

Hon säger det utan beundran. Frank har inget känslomässigt band till den här platsen, för honom är det här en affärsuppgörelse.

– Det är för vår familjs skull, Erika. För Elias.

4

De nås av beskedet när Frank och Erika sitter på Krokens uteservering i Nynäshamn några veckor senare. En svag bris från havet krusar havsytan, solen lyser från en klar försommarhimmel. Mobilen surrar i fickan på Erika, men hon tänker strunta i att svara. Vill njuta av den tidiga kvällen med ett