Alliansen

By Michaela Winglycke and Gunilla Leining

Thrillermästaren Michaela Winglycke är tillbaka med tredje delen i sin hyllade serie om juristen Dahlia Wester.

Dahlia är föräldraledig med sitt första barn och sambo med juristkollegan Philip. Men oron växer över en hemlighet som hon inte har delat med honom, en som kan sätta hela deras förhållande på spel. Samtidigt känner sig Dahlia övervakad och hon befarar att Veera Kauppi och hennes kriminella nätverk är ute efter att hämnas tidigare oförrätter.

På jobbet får Philip en vårdnadstvist på sitt bord. Vid första anblick verkar den okomplicerad, men snart finner han sig indragen i ett besvärligt fall på ön Sandhamn i Stockholms skärgård. Begravda sanningar och lögner riskerar att komma upp till ytan – och någon är beredd att göra allt för att det inte ska ske.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 20, 2023
• ISBN: 9789180006552

Book preview

Copyright © Michaela Winglycke, 2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-655-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Torsdagen den 19 september

Frans

Obehaget i magtrakten tilltog när Frans Borggren klev av båten på Sandhamn. Bakom honom följde hans sambo och hans föräldrar.

Han skyndade genast på stegen, tog sig snabbt från bryggan till grusvägen som löpte genom hamnen. Angelica tvingades småspringa för att komma i kapp honom. Stämningen var en annan än under högsäsongen, men tack vare det vackra vädret var det fortfarande lite liv och rörelse på ön.

Har vi så bråttom? frågade hon.

Frans vände sig om. Hans pappa hade i vanlig ordning stannat till för att prata med någon, det kunde lika gärna vara någon han kände från alla somrar de tillbringat här på Sandhamn som en främling. Pappa fann alltid någon att inleda ett samtal med. Eftersom även mamma stannat med honom tillät sig Frans att dra ner på takten något.

Nej, jag orkar inte med mamma just nu bara, sa han. Hon blir alltid så fruktansvärt jobbig när vi ska hit.

"Hon blir jobbig?"

Ja, jag blir väl också det då, muttrade Frans. Jag förstår inte varför Elin och hennes mamma, trots allt som hänt här ute, ska envisas med att fortsätta fira Mollys födelsedag här.

"De ska envisas?"

Frans blängde på Angelica. Han var redan stressad över att behöva fira sin dotter Mollys femårsdag i sina före detta svärföräldrars sommarhus, och skulle inte orka med att Angelica var på honom. De hade båda två tagit ledigt i dag och han antog att Elin och hennes nye toyboy gjort detsamma. Han och Elin hade kommit överens om att alltid fira Molly på hennes riktiga födelsedag, inte vänta med kalaset till helgen. Frans visste inte om det egentligen var nödvändigt, men tanken var att dottern inte skulle behöva tillbringa sin stora dag utan någon av sina föräldrar. Han och Angelica hade ätit lunch hos hans mamma och pappa innan de gemensamt tagit sig ut till Sandhamn.

Ska du märka vartenda ord jag säger, eller?

Förlåt, sa hon. Det är bara frustrerande att du skyller på alla andra och inte gör något åt saken själv. Du kan väl föreslå att ni gör på ett annat sätt? Eller måste alla initiativ komma från Elin och hennes mamma?

Då skulle de bara få det till att jag inte engagerar mig för Mollys skull. Du vet ju hur de är, det går inte. Frans suckade djupt. Det där förbannade sommarhuset rymmer så många fruktansvärda minnen. Ibland har jag till och med funderat över om det vilar något slags förbannelse över den där platsen. Jag förstår inte varför Elins föräldrar inte gjorde sig av med huset för länge sedan och skaffade ett nytt, någon annanstans.

Angelica gav honom en ny menande blick.

Jag vet att du tycker att jag är feg, men du har inte levt med Elin, fortsatte han. Du vet inte hur hon kan vara.

Tror du inte att jag har märkt hur hon ser på mig? sa Angelica med högre röst än tidigare. "Eller ser ner på mig är nog en bättre beskrivning."

De hade nu passerat Sandhamn Seglarhotell och fortsatte längs med grusvägen. Om några minuter skulle de nå Dansberget, ännu en plats som bar med sig minnen. Återigen noterade Frans att ett behagligt lugn lagt sig över ön. 

Jo, du har sagt det, sa Frans med bröstet fyllt av dåligt samvete.

Han skämdes över hur uppenbart det var att Angelica inte dög i Elins ögon. Och han skämdes ännu mer över att det gjorde honom besvärad, att han fortfarande brydde sig om vad Elin tyckte. Angelica var inte lika intelligent och världsvan som Elin, och hade en tendens att gång på gång ta omdömeslösa beslut.

Den där gången när vi badade stirrade hon på min tatuering som om den vore några jävla märken efter kanyler eller självskadebeteende, fortsatte Angelica, som nu var rejält uppeldad. Jag är inte den enda kvinnan i världen som gjorde en tribaltatuering i svanken när jag var ung, och ingen annan har problem med den. Dessutom synar hon alltid min klädsel, ser på mig med avsmak.

Hon är väl avundsjuk.

Frans hörde själv hur lama hans ord lät, som en förälder som försökte trösta sin tonårsdotter som råkat ut för en elak vän.

Angelica hade en annan värme än Elin, hon ville honom väl och dömde honom inte så som Elin gjorde. Men Angelica hade sina egna demoner, sådant som bidrog till att deras relation var långt ifrån problemfri.

I ett försök att inte skapa en konflikt hade han låtit sin sambo ta med sig en egen present till Molly, men nu när Angelica strödde anklagelser runt sig kunde Frans lika gärna slänga lite bensin på elden han också.

Elin kommer att bli tokig för presenten.

Han nickade mot paketet Angelica höll i händerna.

Jag har ju förklarat att det känns viktigt att få ge något som är bara från mig, sa hon. Något som jag valt ut, inte Elin. För att visa att Molly är betydelsefull för mig. Jag har alltid dåligt samvete över att mina söner tar så stor plats och att det inte finns särskilt mycket utrymme kvar för Molly. Det här är mitt sätt att försöka kompensera för det. Och då ska du få mig att känna skuld?

Frans suckade.

Det var Elins förslag att vi bara skulle köpa gemensamma presenter det här året. Och även om jag givetvis förstår att din gest är i all välmening är det jag som kommer att få ta skiten för den.

När Angelica för några dagar sedan kommit hem med Mollys present hade Frans inte haft hjärta att säga att hon inte fick ta med sig den och ge till hans dotter. Han hade intalat sig att Elin skulle ha överseende. Paketet var faktiskt från Angelica och inte från honom. När de nu närmade sig hans före detta svärföräldrars sommarhus med stormsteg kunde han dock inte förstå hur han kunnat vara så naiv. Elin och överseende var inget som hörde hemma i samma mening.

Det var svårt, nästan omöjligt, att föreställa sig hur de allihop från hans och Elins uppväxt fram tills för några år sedan varit som en enda stor familj. Frans, hans föräldrar, Elin och hennes mamma och pappa.

Nu fanns inget av den gemenskapen kvar.

Dahlia

Septembersolen glittrade från den molnfria himlen. Träd och buskar var fortfarande gröna. Om det inte varit för den något kyliga vinden hade det lika gärna kunnat vara en högsommardag. Lugnet vilade stadigt över den fridfulla förortsidyllen. Husen var omaka, några enorma, andra mindre, och trädgårdarna var uppväxta. Trånga ringlande gator löpte genom villaområdet.

Ett knastrande ljud fick Dahlia Wester att rycka till i solstolen där hon satt och halvslumrade. Det lät som om någon gick över den grusbelagda uppfarten. Kanske var det någon av hennes hyresvärdars två tonårsbarn som kom hem från skolan. Hon hade inte uppsikt över vare sig deras eller sin egen ingång från där hon satt.

Hon vände på huvudet och slängde en blick mot den ljusgrå barnvagnen från Emmaljunga. Hennes tre månader gamle son Noel sov fortfarande tungt, tryggt nedbäddad under mjuka filtar. Barnvagnen påminde henne om Philips före detta sambo, Sophie. Det var henne han köpt den tillsammans med. Till deras barn. Ett barn som de strax efter köpet förlorat. Givetvis hade det varit att föredra att de gjort sig av med vagnen, som enligt Dahlia hade något illavarslande över sig, och i stället skaffat en ny. En som var inköpt för att hysa deras son, inte ett foster som endast överlevt några månader i Sophies mage.

Kanske är jag självisk som inte vill förknippa den med Philips gamla liv, tänkte hon.

Dahlia skämdes över att hon tänkte på Philips och Sophies förlorade barn som ett foster, men antog att det var ett sätt att hantera den smått absurda situation som uppstått och försökte att inte klandra sig själv alltför mycket för bristen på empati.

Hon kände nog mer med Sophie än vad hon egentligen ville erkänna ens för sig själv. Det gjorde för ont att tänka på vad hon och Philip utsatt hans ex för. Det var inte bara det att Philip lämnat Sophie för henne strax efter att Sophie både förlorat sitt barn och försökt ta livet av sig, Dahlia hade dessutom själv blivit gravid omedelbart. Som om hon och Philip inte haft en sekund att spilla. Nu var det i och för sig ingenting de planerat, men ändå. Dahlia kunde bara föreställa sig hur nyheten om hennes egen graviditet måste ha känts som om någon vred om en kniv i Sophies hjärta. Det var nog inte möjligt att på ett mer effektivt sätt strö salt i öppna infekterade sår.

Osökt vandrade Dahlias tankar till hennes storasyster, Iris. Systern hade inte lyckats dölja sin egen sorg och besvikelse när Dahlia berättat att hon väntade barn, och deras relation var nästan mer ansträngd nu än den varit under åren då de inte haft någon kontakt alls. Iris och hennes fästman Johan hade, trots flera IVF-försök, inte blivit gravida. Sedan hennes syster fick veta att Dahlia var med barn hade initiativen till kontakt från Iris sida blivit allt färre och hon hade ännu inte träffat Noel. Dahlia och Philip hade varit hemma i Skövde några dagar under sommaren, men Iris hade kommit med en rad bortförklaringar för att inte träffa dem, som att hon måste jobba och att hon och Johan var bortbjudna på middag till vänner. Till slut hade Dahlia gett upp.

Om inte Iris vill träffa Noel ska inte jag tvinga henne, tänkte hon. Kanske är det bättre att Iris får ta det i sin egen takt.

Även om det gjorde ont att storasystern inte kunde vara glad för hennes skull visste Dahlia att det inte fanns någon anledning att ta Iris beteende personligt. Hon hade ingen aning om hur det kändes att vara ofrivilligt barnlös, men antog att det var bland det värsta man kunde vara med om. Särskilt när man nått en ålder då många runt omkring en bildade familj. Som tur var hade Iris och Johan några vänner kvar som fortfarande inte hade barn.

Hjärtat slog genast hårdare i bröstet när Dahlia såg Johans bästa kompis Simon framför sig. Kallsvetten bröt ut längs med ryggraden under den tunna jackan. Minnesbilder från den där fredagskvällen för nästan exakt ett år sedan dansade förbi på näthinnan utan att hon kunde göra något för att hejda dem.

Dahlia visste inte för vilken gång i ordningen hon klickade sig in på Simons Instagram. Han hade för vana att dela med sig av mycket från sitt liv, ändå hade hon vid det här laget koll på varenda bild han lagt upp. Så många gånger hade hon i detalj synat hans flöde. Hon stannade vid ett foto av Simon i närbild, han var brunbränd och hans redan ljusa hår var blekt av solen. Skjortan var gul och uppknäppt och han hade en öl i ena handen. Bakom honom skymtade det karaktäristiska bohuslänska landskapet med vatten, bryggor, klippor och små röda stugor och fiskebodar.

Dahlia reste sig upp ur den blå- och vitrandiga solstolen, böjde sig fram över barnvagnen och placerade mobilen med Simons foto intill sin sovande sons fridfulla ansikte. Hon hade gjort samma sak flera gånger, jämfört Noels utseende med Simons, och alltid med samma resultat. Panik.

I början, precis när Noel var nyfödd, hade hon och Philip skämtat om att sonen inte tycktes ha ärvt hans mörka färger alls. Visserligen var Noels ögon också blå, men inte mörkblå som Philips. Än så länge kunde Dahlia inte se att sonen var särskilt lik vare sig henne eller Philip. Och det sistnämnda fanns det förmodligen en naturlig anledning till.

Noel, med sitt fortfarande lika ljusa hårsvall, kunde helt enkelt inte vara hans.

Elin

Solens strålar speglade sig i det böljande mörkblå havet. Några fåglar flög över de skummande vågorna. Scenen framför Elin Holm hade kunnat vara tagen direkt ur en reklam för Pripps Blå. Hennes föräldrars altan var placerad på husets framsida, med utsikt mot vattnet på andra sidan grusvägen. Villan var rödmålad med snirklig vit snickarglädje runt fönster och dörrar. Trädgården var uppväxt och det var tack vare Elins mamma som det fanns blomstrande rabatter hela somrarna. På tomten låg en gäststuga och ett förråd och på andra sidan grusvägen, strax intill bryggan, ett båthus och en verkstad i ett. Båthuset hade alltid varit hennes pappas egen plats. Ett slags fristad dit han kunde dra sig undan när det blev för mycket. För mycket tjat, för hårda krav, för många gäster. 

Elins mamma Inger kom ut genom altandörren som ledde in i det lantligt vita köket. Hennes grå hår var lockat och hon var iklädd en blommig kaftanklänning.

Ska du verkligen ställa ut den där redan?

Elin nickade mot den hembakta gräddtårtan garnerad med jordgubbar i mammas händer.

Det är väl inte mitt fel om de kommer för sent, fnös hon.

Inne i köket skymtade Elin sin pappa Rickard, hans mörkblonda hår var välkammat dagen till ära.

Är det du som har valt ut skjortan?

Frågan var egentligen överflödig, hon ville bara få mamma på andra tankar. Elin visste mycket väl att hennes mamma hade både bestämt pappas klädsel och tilldelat honom uppgiften han just nu var upptagen med, att fylla en termos med kaffe.

Mamma slängde en oskyldig blick på Elin, men sa inget.

Ni är så olika, skrattade Elin. Du älskar kalas, kanske inte de med dagens gäster men ändå. Pappa däremot skulle nog allra helst slippa.

Hennes pappa pratade bara med folk han hade något gemensamt med, där han visste på ett ungefär hur samtalet skulle se ut. Där han fick tala om renoveringar, bilar och båtar. Båten. Alltid denna båt. Den flytande farkosten tycktes ibland vara pappas allt, någon som alltid fanns där utan att kräva honom på vare sig samtal eller prestationer, annat än visst ofrånkomligt underhåll.

Du vet väl vad man säger? sa mamma. Opposites attract. Jag och pappa passar ihop just för att vi är så olika.

Det stämde, på flera punkter.

Mina föräldrar har hanterat familjens två tragedier på helt skilda sätt, tänkte Elin, samtidigt som hon ställde ner brickan med glas och kaffekoppar på det vita bordet intill assietterna som redan stod där. Mamma genom att hålla sig sysselsatt – socialisera, gå kurser och resa. Pappa genom att dra sig undan – gömma sig bakom jobb, husrenoveringar, sitt mekande med amerikanaren och fixande med båten.

Himlen var klarblå och hösten visade sig i dag från sin bästa sida.

Tänk att vädret alltid är bra på Mollys födelsedag, sa Elin. Vi kan alltid sitta ute.

Och tur var väl det, för ingen i hennes familj var särskilt bra på förändringar. Trots att de tvingats anpassa sig till verklighetens obarmhärtiga nycker inte bara en utan två gånger.

Ja, det är härligt, svarade mamma frånvarande.

Det var uppenbart att hon inte längre lyssnade, nu var hennes uppmärksamhet odelat riktad mot grusvägen där inga kalasgäster syntes till. 

De är sena som vanligt, muttrade mamma efter att ännu en gång ha slängt en blick på armbandsuret runt sin handled.

Elin iakttog hennes hårda blick och sammanbitna mun.

Säg en enda gång Frans har varit i tid, sa hon trots att hon egentligen inte ville göra sin mamma mer upprörd. 

Jag förstår inte varför vi ska bjuda hit dem, fortsatte mamma. Jag tycker att det känns olustigt att ha dem här. Frans och Angelica kan väl fira Molly nästa vecka när hon kommer hem till dem.

Hennes ansikte förvreds i en grimas när hon nämnde Frans sambos namn.

Angelica.

Som om mamma fick anstränga sig för att över huvud taget få namnet över sina läppar, som om något tog emot.

Det är ju för Mollys skull, suckade Elin. Det vet du. Det är inte som att jag vill ha dem här heller.

Hon hade i alla fall vett nog att inte dra med sig sina ungar den här gången, sa mamma. Har du förstått vad det är deras pappa har gjort än?

Nej, Frans verkar inte särskilt sugen på att prata om Angelicas exman.

Angelica hade två barn sedan en tidigare relation, och sönernas pappa hade dömts till ett fängelsestraff efter att ha fifflat med något som Elin aldrig fick någon klarhet i vad det gällde.

Jag blev så förvånad när han träffade henne, sa hon fastän hon och hennes mamma redan oräkneliga gånger hade gottat sig i Angelicas tillkortakommanden. Jag hade förväntat mig en ung snygg tjej, som inte skulle ha något emot att leka plastmamma i utbyte mot att få bo i en flådig våning på Östermalm, men i stället dök Angelica upp. En frånskild tvåbarnsmorsa från Örebro, en förskollärare med oengagerade föräldrar och en kriminell exman.

Det ska bli intressant att se om Frans har hållit er överenskommelse om bara gemensamma presenter det här året, sa mamma.

Det hoppas jag verkligen. Han måste förstå att jag har en helt annan ekonomi, och att jag är trött på att varje födelsedag och jul behöva ruinera mig för att kunna hålla jämna steg med honom. Det spelar ingen roll att jag har hjälp av er och jag nu bor ihop med Jonathan. Jag kan ändå inte tävla med Frans.

Saker och ting hade onekligen blivit lättare när Elin och hennes sambo Jonathan flyttat ihop för ett halvår sedan, men hon kunde inte gärna begära att Jonathans pengar skulle användas till hopplösa försök att leva upp till Frans standard.

Jag är förvånad över att han ens gick med på det, sa mamma. Det här brukar ju vara hans tillfälle att glänsa.

Det är jag med, om han nu ens minns vad vi bestämt.

Frans hade swishat henne pengar och Elin hade ansvarat för alla inköp, både från dem och deras föräldrar. Det hade faktiskt till och med känts bra att skriva allas namn på etiketterna på paketen som låg gömda i en garderob i hennes föräldrars sovrum på övervåningen. Som om de var, kanske inte en enda stor familj, men i alla fall några människor som hörde ihop, på något vis. Som om de där fåniga etiketterna med handskrivna namn sammanlänkade dem, läkte sådant som hänt och som fortfarande gjorde så ont att …

Nej, inte nu, inte gråta nu. Att jag aldrig kan behärska mig, härbärgera mina känslor.

Hon tvingades svälja gråten när hennes femåriga dotter dök upp bakom dem.

Titta, utbrast Molly och snurrade runt ett varv för att visa dem sin inbakade mörka fläta i vilken flera vita blommor var fästa.

Oj, så fint, sa Mollys mormor och kramade om henne.

Jättefint, sa Elin och log mot sin dotter som utstrålade både lycka och stolthet.

Vad tycks?

Elin vände sig om och möttes av Jonathan.

Tänk att jag har träffat en man som kan göra flätor. Hon kramade honom. Det är för bra för att vara sant.

Tacka mina föräldrar som gav mig fyra småsystrar, skrattade Jonathan.

Molly tog Jonathans hand och pussade handryggen.

Tack för att du fixade mitt hår, Jonathan, sa hon kärleksfullt.

Elin tvingades vända bort blicken för att ingen skulle se hur hennes dotters ord fick ögonen att tåras. Hon visste egentligen inte varför hon inte ville att någon skulle lägga märke till att hon blev rörd, orkade helt enkelt inte visa det. Ännu en gång kunde hon inte låta bli att önska att det var Jonathan som var Mollys pappa.

Jonathan var tjugosju, åtta år yngre än hon. Trots att han var så ung hade han och Molly snabbt fattat tycke för varandra och han hade axlat rollen som plastpappa, eller vad man nu skulle kalla det, med bravur.

Hallå? sa en bullrig mansröst. Vi har hört att det är någon här som fyller år.

Allas blickar vändes mot gräsmattan nedanför altanen. Det var Birgit och Åke som var på väg mot trappan. De var familjens närmaste grannar och hade bott i huset intill redan när Elins föräldrar köpte sitt lantställe på Sandhamn av en släkting för över trettio år sedan. Birgits midjelånga ljusa, nästan vita, hår blåste som vanligt i vinden. Hon var kort och lite rultig, såg ut som en kombination av en mystisk spådam och en älva, och var den varmaste famn Elin någonsin låtit sig omslutas av. 

Det är jag som fyller år, hojtade Molly och släppte Jonathans hand.

Molly tog emot kramar och presenter av grannparet vars hem varit ett tryggt nav för Elin så länge hon kunde minnas, något som nu gått i arv till hennes dotter. 

Tänk att det är du som har födelsedag, lilla prinsessan, fortsatte Åke innan Molly försvann i hans enorma famn.

Ännu en gång slogs Elin av hur den över två meter långe mannen med den bullriga rösten var som en nallebjörn på insidan. Åke var tio år äldre än sin fru och började, trots att Elin inte ville tillstå det, bli skröplig. Krämporna blev fler för varje år som gick och det var tydligt att han var tröttare än vanligt. Tidigare hade Birgit och Åke endast nyttjat skärgårdshuset som lantställe, men efter att även Birgit gick i pension hade de sålt sin lägenhet i stan och flyttat dit permanent. Deras trädgård var betydligt mindre än Elins föräldrars, men huset var i behov av renovering och det var dessutom tufft att bo i skärgården på vintern när det var kallt och blåsigt.

Molly var onekligen bortskämd. Hela sitt liv hade hon haft både mor- och farföräldrar som gjorde allt för henne. Därtill fanns Birgit och Åke, som inte hade några egna barn och därför behandlade Molly som sitt barnbarn. Precis som de behandlat Sam.

Nej, jag ska inte tänka på Sam nu.

I dag var det Mollys dag och gamla minnen skulle inte få lägga sordin på stämningen. Elins och Frans första barn, sonen Sam, fanns alltid med henne i tankarna, även om han inte längre fanns hos henne fysiskt. Dessutom skulle Frans, Angelica och Frans föräldrar alldeles strax vara framme och hon behövde spara all sin energi till att hantera dem.

Nu kommer de, viskade Jonathan i hennes öra. Det kommer att gå bra, älskling. Ta det lugnt bara.

Philip

Vad ska du göra i helgen?

Philip Carlström log för sig själv där han stod vid kaffeapparaten i receptionen. Advokatbyrån Edbladhs sekreterare Ellen Davidsson envisades fortfarande med att säga du i stället för ni när hon frågade Philip något om hans privatliv, trots att det knappast kunde ha undgått henne att Philip och Dahlia varit ett par i ganska exakt ett år nu. Inte heller det faktum att Dahlia var föräldraledig med deras första barn hade fått Ellen att inse att det var allvar mellan dem.

Ellen var tjugo år gammal och dotter till en av byråns två delägare, Susanne Edbladh. Ellens mamma drev advokatfirman tillsammans med sin bror Peter Edbladh och syskonen var varandras raka motsatser. Medan Peter var lugn och sympatisk var Susanne hetsig och svåråtkomlig. Philip hade efter flera år på arbetsplatsen fortfarande inte fått något ordentligt grepp om Susanne. Faktum var att han, efter att Dahlia gjort honom uppmärksam på att Susanne sysslade med oegentligheter tillsammans med sin klient Veera Kauppi, försökte undvika sin kvinnliga arbetsgivare så gott det gick. Om det inte varit för Peter, som var en utomordentligt bra chef, hade Philip lämnat Advokatbyrån Edbladh för länge sedan.

Även kollegan Alex Bergwall, Susannes lilla knähund, hade tydligen sprungit hennes kriminella klienters ärenden, men just nu var allt lugnt. Susanne höll sig på sin kant och Alex hade inte varit på kontoret särskilt mycket på sistone, utan hade till stor del arbetat hemifrån. Han hade givetvis inte sagt varför, Alex var sparsmakad med detaljer om sitt privatliv, men det hade skvallrats om att det varit en fnurra på tråden mellan honom och frun Amanda. En annan kollega, Gabriella Englund, hade berättat för Philip att Alex varit otrogen mot sin fru, men att affären nu var över. Hur Gabriella visste det hade historien dock inte förtäljt. Själv hade Philip ingen vidare koll på Alex förehavanden, utan gjorde vad han kunde för att undvika sin arroganta kollega precis som han gjorde med Susanne. 

Vi ska nog bara ta det lugnt, sa Philip och tog sin latte och satte sig i en av de två beige sofforna som stod placerade i den rymliga receptionen.

Sidobordet som kaffemaskinen stod på och soffbordet hade likadana vita marmorskivor. Rummet var målat i en harmonisk ljusblå kulör som matchade såväl den antika mattan under soffbordet som konsten på väggarna.

Ellen tittade ogillande på honom från sin plats bakom den vita receptionsdisken. Sedan ungefär två månader tillbaka hade hon anammat en helt ny stil, väsensskild från den hon haft tidigare. Från att ha haft håret uppsatt i en slarvig knut och