Jag tvivlar på ditt ord

By Michaela Winglycke

En sommarnatt hittas en kvinna brutalt mördad på en badplats i utkanten av den idylliska småstaden Vimmerby, där hon semestrat tillsammans med sin familj.

Polisinspektör William Johnson, som nyligen flyttat tillbaka till sin hemstad tillsammans med sin sambo Josephine, får i uppdrag att för första gången leda en egen polisutredning. William Johnsons uppmärksamhet riktas till en början mot kvinnans man, men misstankar uppstår snart om att det även funnits någon annan som uppvaktat henne. Samtidigt försöker Josephine finna sig tillrätta i sin nya hemstad och vänja sig vid tanken på att hon snart ska bli förälder. Josephine, som alltid tampats med sorgen efter sin egen mamma som rycktes bort alldeles för tidigt, måste för sitt eget välmående söka svaret på vem hennes mamma egentligen var.

Jag tvivlar på ditt ord är en spänningsroman där karaktärernas egna relationer och personliga svårigheter skildras. Författaren Michaela Winglycke, själv uppvuxen utanför Vimmerby, är beteendevetare och studerar juridik. Hon är numera bosatt i Stockholm men tillbringar somrarna i sina hemtrakter där berättelsen utspelar sig.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 31, 2020
• ISBN: 9789180000161

Book preview

log.

Kapitel 1.

Torsdag den 19 juli

Det var kanske lite ogenomtänkt att gå hit just i dag.

Helena Gren slängde ett irriterat ögonkast på sin man Stefan. Hon visste inte vad som retade henne mest, att han mumlade så att hon knappt hörde vad han sa eller det faktum att rösten aldrig gjorde anklagelsen i hans ord rättvisa. Det var mer än tydligt att ett visst mått av förebråelse låg dolt under den välpolerade ytan. Ett dolt klander som inte gavs tillräckligt med utrymme för att blomma ut. Det här var inte första gången Helena önskade att Stefan skulle bli förbannad på henne, skrika rakt ut vad han tyckte var fel, istället för att linda in sitt missnöje i mumlande försynta påståenden som inte gjorde vare sig till eller från. Det var som att han trodde att ju tystare han talade, desto mer mottaglig skulle hon vara för hans ord.

Ja, men det är lite för sent att tänka på det nu kan man tycka. Nu är vi ju här, svarade hon därför bara kort.

Solen gassade från den klarblå himlen och Helena var, tillsammans med övriga Sverige, hänförd av det faktum att den svenska sommaren erbjöd temperaturer som i det närmaste påminde om Medelhavsländernas klimat. Helena torkade svetten ur pannan och strök undan en test av det mörkbruna håret som hade klistrat sig mot kinden, samtidigt som hon kände hur svettpärlor började sprida sig även på överläppen. Kanske var i dag inte den ultimata dagen att jaga en femåring och en sjuåring i Astrid Lindgrens Värld, men glädjen i hennes barns ögon gjorde att hon i alla fall inte ångrade beslutet helt.

Det var hon som hade föreslagit att de skulle semestra i Vimmerby det här året istället för att åka till samma gamla camping på Öland där de tillbringat de senaste somrarna. Visst hade de kunnat göra båda delarna, men det faktum att de bara hade två veckor gemensam semester i kombination med Stefans snålhet, eller ekonomiska sida som han själv föredrog att kalla det, hade bidragit till att han efter många om och men gått med på att ställa in vistelsen på Öland till förmån för några dagars campingsemester i Vimmerby. Helena hade dessutom använt det fulaste av trick genom att utnyttja barnen för att få sin vilja igenom. Efter att ha visat dem några bilder från Astrid Lindgrens Värld på internet, hade det inte varit svårt att få över dem på sin sida och därmed också få hjälp att övertala Stefan.

Stefan hade sett bestört ut när hon först tog upp frågan. Helena visste hur viktiga rutiner var för honom. Tanken på att varje sommar skulle bli identisk med föregående var det som fick Stefan att klara av hela vårens arbetsvardag. Hon skämdes lite grann, men det var just insikten om att nya semesterplaner skulle kasta om hela Stefans värld som gjorde att hon hade stått på sig. Han fick väl lära sig någon gång. Det var inte möjligt att leva efter samma rutiner dag efter dag, år efter år.

Helena var övertygad om att det var Stefans rädsla för allt som inte var invant och tryggt som gjorde att deras äktenskap och liv tillsammans brann på sparlåga. Hans ovilja till förändring i kombination med att hon själv gjort ett minst sagt egoistiskt val och sökt det hon behövde på annat håll.

Vore det inte för barnen visste hon inte hur deras förhållande hade sett ut i dag. Samtidigt misstänkte hon att Stefan aldrig skulle ha mod nog att avsluta deras äktenskap. En mer konflikträdd människa hade hon aldrig träffat. När hon tänkte efter var nog Stefan knappt medveten om att man kunde skilja sig. Det var som att hela han symboliserade anpassning. Anpassning och resignation. Kanske var det inte ens uppgivenhet han kände, det var bara som att hela hans uppenbarelse genomsyrades av en stilla insikt om att livet var som det var – oföränderligt.

Mamma, får jag och Olle gå in i Villa Villekulla?

Helena avbröts i sina tankar av sin sjuåriga dotter Filippas ljusa stämma. Hon kunde inte låta bli att le när hon såg på sin vitlockiga flicka och som alltid fylldes hennes hjärta av en nästan kvävande kärlek. Hon visste att det var fel att låta kärleken till barnen kompensera för hennes och Stefans brist på ömhet gentemot varandra. Hon visste också att hon lade alldeles för mycket ansvar för familjens kollektiva välmående på sin dotter. Så länge Helena kunde minnas hade Filippa haft en förmåga att känna av dåliga stämningar och därmed också utvecklat otaliga strategier för att liva upp dem. Dessutom vakade Filippa över sin lillebror på ett sätt som vittnade om att hon var medveten om att han inte riktigt skulle klara sig utan henne. Det dåliga samvetet, som numer var mer regel än undantag, gnagde i magtrakten och Helena blinkade bort en enträgen tår som letat sig fram i ögonvrån. Hon ruskade på huvudet i ett försök att övermanna tankarna. De var på semester. De här dagarna skulle bli bra.

Ja älskling, det får ni. Håll Olle i handen hela tiden bara.

Filippa tittade på henne med förorättad blick, som att det hon sagt var överflödigt.

Ja, jag kommer inte att släppa honom.

Helena blev rörd över det faktum att hon visste att hon kunde lita på Filippa. Bedyrade hennes dotter att hon inte skulle släppa sin lillebrors hand var det så det skulle bli. Trots att Filippa var en levnadsglad glädjespridare fanns det inte mycket plats till övers för impulsivitet och tanklöshet när det kom till att fullfölja de uppgifter hon tilldelats.

Gå in till Pippi en stund så köper vi glass när ni kommer tillbaka, ropade Helena efter sina barn i ett fåfängt försök att dämpa sitt dåliga samvete.

Helena och Stefan ställde sig för att vänta utanför Villa Villekulla. Överallt runt omkring dem sprang lyckliga och uppspelta barn i alla åldrar, ivriga att inte missa något som sagoparken hade att erbjuda. Föräldrar till de något större barnen unnade sig att slå sig ner på någon av bänkarna, eller stenarna som också de fick utgöra sittplatser, medan de med yngre barn höll sig nära det gula huset med sneda fönster och fönsterluckor i olika färger. Helena och Stefan tillhörde den senare kategorin föräldrar, de som var tvungna att varje sekund hålla noggrann uppsikt över sina barn för att de inte skulle tappa bort varandra i folkhavet.

Villa Villekulla var placerad på en gräsbeklädd egen liten ö, omgiven av vatten där ett stort sjörövarskepp låg förankrat och över vilket en vinglig hängbro utgjorde en populär lekplats för barnen. Utanför huset vaktade en vit häst med svarta prickar som ständigt var omringad av en lång kö av barn som ville prova på att rida på Lilla Gubben och föräldrar som hjälpte dem upp på den höga hästen.

Helena förstod att de befann sig i ett paradis för barnfamiljer och undrade i sitt stilla sinne varför de aldrig tidigare hade valt att åka hit. Filippa älskade Pippi Långstrump och Olle bad ofta om att få titta på en av alla filmer med Emil i Lönneberga. Det krävdes dock inte speciellt mycket tankeverksamhet för att förstå varför. Ända sedan Filippa var ett år gammal, den där sommaren då hon gått från att vara en bebis till att bli en liten flicka, hade de åkt till Öland med husvagnen.

Stefans föräldrar hade sedan länge åkt till campingen på Öland varje sommar. Det hade därför varit en självklarhet att även deras ende son skulle följa traditionen och göra detsamma. Helena störde sig i smyg på hur stort inflytande Stefans pappa fortfarande hade över honom, det var som att det var förbjudet för honom att säga emot sin pappa. Dessutom tyckte hon att Stefans pappa styrde alldeles för mycket över hans mamma. Ibland fick hon intrycket av att han vakade över henne, ständigt redo att berätta vad hon gjorde fel. Helena kunde inte låta bli att le för sig själv, hon kände sig allt annat än ledsen över att slippa umgås med sina svärföräldrar flera veckor i sträck den här sommaren.

Men visst hade det väl ändå varit mysigt det där första året, det var hon tvungen att medge. Husvagnen var begagnad, men hade varit som ny för dem. Stefan hade fått köpa den billigt genom en arbetskamrat på bilfirman där han arbetade som servicerådgivare. Filippa hade precis lärt sig gå och hade stapplat omkring i sanden på stranden där de tillbringat dagarna. De hade varit lyckliga då. I alla fall lyckligare än nu.

Efter flera års försök att få barn hade Filippa äntligen blivit till med hjälp av IVF. Stefan hade varit styrd av rutiner redan då, men inte på samma krampaktiga sätt som nu. Då hade det varit mer av ett oförargligt karaktärsdrag som Helena retat honom för. Inte den våg som kontrollbehovet nu gick att liknas vid, en våg som för varje dag accelererade och smygande tog över allt som kom i dess väg. Det spelade dock ingen roll hur mycket Helena än i sitt eget huvud försökte försköna det förflutna, hon visste innerst inne att det hon och Stefan en gång delat hade förstörts redan långt innan Filippa föddes. Och det var hon själv en stor del av.

Mamma, pappa, titta!

Helena och Stefan tittade upp mot ett av fönstren på Villa Villekullas övervåning och såg hur två små huvuden som de kände igen kikade ut. Filippa vinkade frenetiskt medan Olle, som vanligt lite mer återhållsam, endast höjde handen i något som kunde liknas vid en hälsning. Han log i alla fall, det såg Helena.

Det var fantastisk att se Olle glad. I vardagen lyckades hon ofta förtränga att hennes sons uppsyn allt som oftast var en aning surmulen. Då var det lättare att låta vetskapen falla i glömska till förmån för förskola, skola, jobb och olika aktiviteter. På semestern, när de var tillsammans tjugofyra timmar om dygnet, var det dock omöjligt för Helena att undvika att lägga märke till att det vilade någon slags sorgsenhet över Olle. Som tur var avgudade han sin storasyster och lät villigt Filippa ta hand om honom, hon var dessutom den enda som kunde få honom att kikna av skratt. Ibland fick Helena känslan av att Olle tyckte mer om Filippa än henne. Hon inbillade sig att det var för att Filippa var mer tillgänglig än hon själv. För att hon alltid fanns där för honom utan hinder i form av rädslor och dåligt samvete. För andra gången på bara en kort stund väcktes återigen skuldkänslorna över Filippas alldeles för stora ansvarsbörda.

Stefan hade till hennes stora förvåning någon månad tidigare tagit upp det faktum att Olle verkade lite nedstämd. Han hade undrat om hon trodde att någon var elak mot honom på förskolan. En liten gnista av hopp hade tänts inuti Helena, kanske fanns det en chans att de skulle kunna ta sig igenom det vakuum av tysthet och stagnation som de befunnit sig i under de senaste åren. Efter att ha pratat med Olles förskolepedagoger, som försäkrat dem om att ingen var elak mot honom och att han fungerade bra i gruppen, om än var lite tystlåten, hade dock det påbörjade försöket att nå varandra återigen runnit ut i sanden.

Nej men titta på er! ropade Helena med en röst hon själv hörde lät tillgjord. Är ni i Pippis hus?

Stefan vinkade också glatt till sina barn, innan han återgick till det informationshäfte som han större delen av dagen haft näsan i. Typiskt Stefan, tänkte Helena. Han skulle utan minsta problem kunna ägna en hel dag i Astrid Lindgrens Värld åt att enbart planera i vilken ordning de skulle besöka de olika miljöerna och vilka föreställningar de skulle se.

Hittills hade de hunnit träffa på både Emil i Lönneberga och Madicken, och när de en stund tidigare anlänt till Villa Villekulla hade de mötts av Pippi Långstrump. Under eftermiddagen skulle de se föreställningar med Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Eftersom barnen tyckt så mycket om teatern med Pippi Långstrump, förmodade Helena att det även skulle bli ytterligare ett besök här vid Villa Villekulla.

För en kort sekund tillät sig Helena att se sig omkring. De flesta föräldrar hon iakttagit under dagen hade tyckts vara nästintill besatta av att med sina mobiltelefoner föreviga varje steg deras barn tog, och återigen uppmärksammade hon samma fenomen. Stefan kunde visserligen inte klandras för att ge sin iPhone för mycket uppmärksamhet, men hans närvaro i umgänget med sina barn kunde ändå inte anses vara annat än bristfällig. Allt som oftast var han upptagen med ett ständigt pågående planerande för att skapa så tidseffektiva och praktiska dagar som möjligt, samtidigt som det verkade som att han glömde bort själva upplevelsen. Fast vem var egentligen hon att döma? Hur närvarande var hon själv med sina tusen tankar och sin eviga oro?

De har en föreställning här igen vid klockan kvart över två. Det kändes nästan som att Stefan kunde läsa hennes tankar och ville reta henne med sina ord. Om vi skyndar oss så hinner vi både se Rasmus på luffen och äta lunch innan vi måste vara tillbaka här igen.

Helena kvävde en djup suck. Hon förstod att hennes spontana löfte om glass skulle få vänta tills efter lunchen, men hon orkade inte tjafsa nu.

Det blir bra, svarade hon därför bara trött.

Kapitel 2.

Torsdag den 19 juli

Rebecca Brändsten tog ett djupt andetag innan hon lämnade trapphuset och klev ut på gatan. Trots att det var mitt i juli mötte hon utanför portens skyddande barriär en till synes aldrig sinande ström av människor.

Det var med skräckblandad förtjusning Rebecca var tillbaka i huvudstaden som under en lång period i hennes liv var hennes hem och trygghet. I dag kändes staden främmande, kanske till och med en aning skrämmande.

Drottninggatans butiker hade ställt upp sina dörrar och samtliga skyltfönster lockade med stora affischer som annonserade den pågående sommarrean. Solen stod högt på himlen och redan efter någon minut kände Rebecca hur hon började svettas under den tunna blommönstrade klänningen.

Hon skymtade strosande turister som gick att känna igen på kamerorna som hängde runt deras brunbrända halsar liksom på de svepande blickarna som hänfört for över varje millimeter av omgivningarna. Rebecca noterade dock även otaliga personer som rörde sig framåt i en förvånansvärt skyndsam fart. Trots att antalet kostymklädda män och kvinnor i åtsmitande dräkter onekligen var betydligt färre än under andra årstider, kunde hon ändå urskilja avsevärt fler, vad hon gissade var, stressade karriärister på väg till olika möten än vad hon hade förväntat sig. Hon borde dock inte förvånas över svenskarnas brist på semesterlunk, hon var ju själv i huvudstaden för sitt arbetes skull.

Mötet med förlaget hade varit omöjligt att skjuta på eftersom den nya boken skulle komma ut i höst. De hade varit tvungna att diskutera de allra sista ändringarna och säkerställa att omslaget blev som de båda önskade. Trots att Rebecca vid fyrtiosju års ålder redan hade hunnit släppa tre böcker, pirrade det till i henne av tanken på att hon inom en väldigt snar framtid skulle få hålla det nya verket i sin hand för första gången. Det var tveklöst något speciellt med just den här boken. Den var ett slags sammansvetsning av allt arbete hon lagt ner i hela sitt yrkesverksamma liv, antagligen också i sitt privata, ett slags manifest över alla frågor Rebecca brann för.

Redan som väldigt ung hade Rebecca haft starka åsikter och ett engagemang ovanligt stort för sin ålder. I skolan hade hon varit medlem i så många olika föreningar som verkat för trivsel, jämlikhet och rättvisa som hon kunnat finna. Engagemanget kunde med enkelhet ha gått till överdrift, blivit ett verktyg för den rebelliskhet hon kände inom sig istället för det genuina intresse för alla människors lika värde som var hennes egentliga drivkraft. Rebecca hade funnit ett sätt att kanalisera ilskan. Istället för att ständigt vara arg på världens orättvisor, och rikta sin vrede mot allt och alla, bestämde hon sig för att själv försöka bli den förändring hon ville se i samhället.

Efter en avslutad journalistutbildning på universitetet hade hon under några år arbetat på diverse lokaltidningar innan hon äntligen fick ett erbjudande om en tjänst på en större tidning. Under en period gjorde hon reportage och intervjuer och skrev krönikor och debattartiklar om både politik och kultur, men nästan alltid med en feministisk, eller i alla fall samhällskritisk, vinkling.

Vid trettioett års ålder hade Rebecca fött sitt första och enda barn, Simone. Hon och Jörgen, Simones pappa, hade träffats bara något år tidigare genom gemensamma bekanta på en middag. Rebecca, som tidigt bestämt sig för att aldrig tillåta sig att falla pladask för en man, var helt enkelt tvungen att se sig själv besegrad. Hon var Jörgens från första stund, en slags ögonblicklig kärlek som hon tidigare föraktfullt skrattat åt och förpassat som ett fenomen tillhörande sagornas värld.

Jörgens arbete var olikt hennes. Han var datatekniker och drev då, precis som nu, eget företag, men de hade ändå engagemanget gemensamt. Äntligen hade Rebecca träffat en man som också kunde ägna timmar åt att prata om livet och sådant som hände runtom i världen. Någon som aldrig bad henne lugna ner sig eller tänka på något lättsammare. Någon som helt enkelt tillät henne att vara sig själv.

Samtliga Rebeccas böcker hade haft ett återkommande tema och behandlade mäns våld mot kvinnor. Ibland undrade Rebecca hur hon gång på gång orkade gräva i allt det mörka och onda. Varje gång tvivlen tog över hittade hon ändå ett sätt att vila i insikten om att det här var hennes kall. Det var det här hon var här för att göra.

För åtta år sedan hade Jörgen plötsligt en dag frågat Rebecca om hon kunde tänka sig att lämna Stockholm. Först hade hon blivit fundersam. Skulle de lämna allt det de byggt upp tillsammans? Det som tagit dem nästan ett decennium att skapa. Det som givit dem det liv de velat ha. Villan i en förort utanför stan, Simones skola, alla vänner och inte minst Stockholms puls, staden som trots allt givit henne inspiration till så många tankar och texter. Ju mer hon funderade över hans förslag, desto mer lockande hade idén ändå blivit. Jörgen hade möjlighet att antingen ta med sig sitt företag, eller enkelt få ett nytt arbete. Själv hade hon inte längre varit anställd någonstans utan försörjde sig redan då på sina böcker, sin blogg och enstaka krönikor till olika tidningar som fortfarande ansåg att hon var ett intressant namn på Sveriges karta över samhällskritiska journalister.

Medan hon själv kom från Stockholmstrakten var Jörgen uppvuxen i Småland. Båda hans föräldrar var döda sedan ett flertal år tillbaka, och han och Rebecca hade tillbringat relativt lite tid i hans hemtrakter. När de börjat spåna kring platser att bo på hade Jörgen ändå funnit någon slags undangömd omedveten längtan efter att återvända hem. Pengarna de fick för huset hade gjort det möjligt för dem att köpa sig en storslagen herrgårdsliknande villa i Vimmerby. Simone hade börjat skolan och snabbt funnit sig en plats i sin nya hemstad, och under de år som gått hade Rebecca med facit i hand aldrig ångrat deras beslut. De hade fått nya vänner och hon kände dessutom en annan arbetsro. Oron över att inte ha något intressant att komma med bara för att hon inte längre befann sig i händelsernas centrum hade även den avtagit mer och mer.

Rebecca skulle möta upp sin bästa väninna Angelica för en gemensam lunch.

Angelica hade varit Rebeccas närmsta vän i många år och var också den som först hade uppmuntrat henne till att börja blogga. Själv hade Rebecca tvekat, trots att folk verkade uppskatta hennes krönikor tvivlade hon på att någon skulle finna intresse i att läsa hennes dagliga tankar. Till slut hade hon dock tagit tag i saken och startat bloggen, som i dag var en av Sveriges mest lästa.

Hon närmade sig anrika Strandvägen med sina flådiga våningar, och den vackra Nybrokajen vars båtar erbjöd turisterna transport ut i skärgården.

Restaurangens uteservering var fylld av semesterfirande stadsbor och turister, men Rebecca kunde ändå urskilja sin väninna Angelica i folkvimlet. Det var i och för sig inte konstigt med tanke på att hon stod upp och vinkade frenetiskt med båda armarna, samtidigt som hon högt ropade Rebeccas namn. Det var bara en av alla saker Rebecca älskade med Angelica, hon bad inte om ursäkt för sig själv. I själva verket var Angelica mer klassiskt manlig än kvinnlig till sättet, även om Rebecca enligt egna principer ogillade att kategorisera egenskaper efter traditionella könsroller. Det var bara ännu ett sätt att fortsätta förvara människor i de ramar som samhället skapat och inte tillåta avvikelser från normen.

Hej! Äntligen, det känns som att det var år sedan vi sågs! utbrast Angelica med sitt sedvanliga översvämmande sätt. Jag är så glad att se dig!

Angelica slängde med stora rörelser det midjelånga honungsblonda håret över ena axeln, varpå hon gav Rebecca både kindpussar och en stor varm kram. Rebecca förundrades, precis som så många gånger förr, över hur Angelica alltid lyckades med bedriften att kindpussas på ett sätt som kändes varken ytligt eller överklassmässigt. Trots att Angelica kom från en Östermalmsfamilj som hade det betydligt bättre ställt än majoriteten, hade hennes personlighet eller agerande aldrig genomsyrats av några som helst tendenser att värdera andra människor efter utbildning eller plånbok. Kanske berodde det också på att hon själv valt att gå emot familjetraditionen, och inte utbildat sig till jurist som sina föräldrar och sin äldre syster, utan istället blivit journalist.

Det är för att du aldrig kommer och hälsar på som du lovar, svarade Rebecca förebrående, men blinkade och log för att visa att det låg kärlek i piken.

Trots att väninnorna inte träffades tillnärmelsevis så ofta som de båda två önskade besatt de den sortens vänskap som alltid var densamma när de väl sågs.

Jag vet, förlåt. Jag jobbar alldeles för mycket. I augusti kommer jag och hälsar på, jag lovar!

Angelica höll fram tummen mot Rebecca för att visa att hon denna gång tänkte hålla sitt ord.

Det ser jag fram emot!

Rebecca log mot sin väninna samtidigt som hon betraktade den fullsatta uteserveringen och alla människor runt omkring sig. Det var bra härligt att hälsa på i storstaden ibland ändå, tänkte hon. Hon slog sig ner på stolen och började något ouppmärksam bläddra i en av de två menyerna som Angelica redan fått in.

Hur är det med dig? Angelica såg på henne med en blick som inte lämnade något till övers för klichéartade försäkringar om allt var bra. Hur mår du egentligen?

Rebecca kände till sin förvåning hur ögonen plötsligt svämmade över av tårar. Varför hade Angelica alltid samma inverkan på henne? Hon var den enda personen i världen som Rebecca omöjligt kunde dölja något för.

Plötsligt kände sig Rebecca tung i kroppen och trött i huvudet. Hon hade under mötet med sitt förlag tryckt undan oron och tankarna, som vanligt intagit rollen av den hårdnackade författaren och journalisten som utan några som helst tvivel skrev sida upp och sida ner om det fortfarande tabubelagda ämnet våld i nära relationer.

Samtalet avbröts abrupt av en rödhårig ung servitris redan innan det hunnit börja, och Rebecca tvingade bort tårarna och försökte angeläget svälja gråten i halsen. Hon hoppades att hon lyckades klistra på det där glada leendet som alltid tycktes rädda henne från folks oroliga blickar.

Har ni hittat något som lockar på menyn? frågade den unga kvinnan med skånskklingande dialekt.

De beställde och efter att servitrisen försvunnit igen tittade Angelica uppfordrande på henne.

Nå, jag ser ju att det är något. Är det vad jag tror att det är?

Rebecca hann bara nicka innan de första tårarna långsamt började rinna längs med kinderna.

Kapitel 3.

Torsdag den 19 juli

Det var inte mycket folk på gymmet i kväll. Det var visserligen förståeligt med tanke på den högsommarvärme som rådde utomhus, människor hade antagligen bättre saker för sig än att stå inne på ett gym och svettas. Dessutom hade antalet aktiva på gymmet en tendens att minska under sommaren. Förmodligen för att så många resignerat insåg att det redan var för sent att få till strandkroppen till årets badsäsong och därför gav sig själva löften om att så snart hösten stod för dörren börja förbereda sig inför nästa istället.

William Johnson körde sina sista åtta repetitioner bänkpress och ansåg sig sedan vara klar. Styrkan och konditionen var inte vad de en gång varit, men han var på god väg tillbaka.

Under tonårstiden hade han varit en duktig hockeyspelare, många hade kallat honom ett riktigt löfte och William skulle ljuga om han sa att drömmen inte hade varit att satsa på hockeyn fullt ut. En axelskada satte dock stopp för hans önskningar och hockeyn hade sedan dess fått vara ett intresse,