Presidentens son

By Fay Weldon

Australienskan Isabel Rust har i London fått allt hon någonsin kunnat önska sig: en egen talkshow på BBC, en make som mer än gärna delar hushållssysslorna och en alldeles perfekt liten son. Ändå vaknar hon en natt av att en röst inom henne skriker att något är fel. Alldeles fruktansvärt fel. Men vad? När sexårige Jason plötsligt blir utåtagerande är maken Homer inte sen med att föreslå terapi, men Isabel är tveksam. Det finns hemligheter i hennes förflutna som hon inte gärna vill släppa upp till ytan. Hemligheter, som kan göra att hon förlorar allt. I USA pågår primärvalen för fullt och namnet på allas läppar är Dandridge "Dandy" Ivel. Han är den liberala politikens guldgosse och en självklar kandidat till presidentposten. Ingenting får hota hans kampanj, inte nu när de är så nära. Men på andra sidan Atlanten finns en person som har makten att slå Dandys drömmar i spillror. Där bor kvinnan han en gång älskat, under en kort men intensiv kärleksaffär. Och vid hennes sida finns en pojke, som skulle kunna vara hans kopia... "Presidentens son" är en nervkittlande spänningsroman som håller läsaren på tårna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 18, 2017
• ISBN: 9788711739983

Fay Weldon

Fay Weldon is a novelist, screenwriter and cultural journalist. Her novels include ‘The Life and Loves of a She-Devil’, ‘Puffball’, ‘Big Women’ and ‘Rhode Island Blues’. She has also published her autobiography ‘Auto da Fay’. Her most recent novel was the critically acclaimed ‘She May Not Leave’. She lives in Dorset.

Book preview

I

På söndagseftermiddagarna när världen tar en paus och väntar på nästa stora händelse, när gatorna är tomma och onaturligt stilla och den sociala plikten hänger tung över landet, kommer invånarna på Wincaster Row och hälsar på mig. De kommer till mig av vänlighet, för att jag är blind, och av vänlighet mot dem sitter jag där hela den ödsliga söndagseftermiddagen och smälter samman nuet och det förgångna och berättar historier för dem.

I dag berättar jag om Isabel, som förälskade sig, och därigenom fick hela världen att bli osäker och rotera i annan riktning.

Plipp-plopp, dripp-dropp. Lyssna! Hör hur regnet smattrar mot fönsterrutan. En sådan här dag, och på ett sådant här ställe, är det lätt att känna att stora händelser inte har någonting med oss att göra, att vi är avskurna från tillvarons stora kraftfält, att människor och politik är helt separata enheter och att livets huvudström med andra ord rinner mycket långt härifrån.

Men så är det inte, säger jag till dem. Isabel bodde granne med mig. Floden flyter alldeles utanför trädgården, och den är dessutom djup och bred och gyttjig med många underströmmar och inte alls den fridfulla, brusande strömfåra ni kanske hoppas på. Isabel nästan drunknade i den.

Plipp-plopp, dripp-dropp. Till slut kommer vi alla att veta mer än vi gjorde förut. Borde inte det vara tillräckligt att bygga sitt liv på?

Men det håller förstås inte kvinnorna på Wincaster Row med mig om.

Det är helt klart att det inte är tillräckligt för dem att söka sanningen. De vill ha lycka, kärlek, sexualitet, god mat, pengar, hållbara konsumtionsvaror, beundran, skrattande barn och Gud vet vad dessutom. De lever fortfarande i den verkliga världen och inte inne i huvudet.

I dag är vi bara kvinnor här. Oliver, arkitekten som bor i nummer tretton, kunde inte komma och det kunde inte Ivor, alkoholisten från nummer sjutton, heller. De hade plikter därhemma. Så vi har alltså jordemodern Jennifer från nian, som är gravid än en gång, och den sura Hilary från elvan, i bekväma jeans och klumpiga kängor, och den lilla söta och kvicka Hope från tjugofemman, som är rastlös i dag eftersom hon inte har fått den sexuella tillfredsställelse som hon är i lika starkt behov av som en heroinmissbrukare av sin spruta, eller det är i alla fall vad Hilary säger när hon beklagar sig över henne.

Det finns inga jämna nummer på Wincaster Row. Rivningsgubbarna hann avverka den sidan av gatan innan miljöaktivisterna lyckades lägga sig emellan – bokstavligt talat lägga sig ner – framför grävskoporna. Hilary haltar fortfarande när det blir fuktigt i luften, och när hon nu sitter och lyssnar på mig gnider hon knäet.

Är det sant det här med Isabel? frågar Hilary. Eller är det bara någonting du hittar på?

Hilary, Jennifer och Hope väntar sig att sanningen ska vara exakt och slutgiltig. Jag vet att den är mer som ett berg som måste bestigas. Bergstoppen sticker upp ovanför molnen och kan sällan ses, och har aldrig nåtts. Vad man ser av den beror dessutom på var man står på berget, och hur utmattad man har blivit av att bara ta sig så långt. Dygden ligger i att hela tiden se uppåt, sträva uppåt, och ibland i jubel hoppa från en knakande avsats av insikt och känsla till en annan.

Det är mer eller mindre sant, sa jag.

Isabel var min granne. Hon bodde i huset bredvid och fyllde min dag med liv och energi och bullrande aktivitet. Nu står huset tomt och ogräset spränger sönder cementen på trädgårdsgången, där Isabels son, lille Jason, en gång lekte och skrek och tvingade sin upproriska vilja på omvärlden. Grinden svänger fram och tillbaka och gnisslar. Någon fastighetsmäklare har ställt en skylt med Till salu mitt i ogräset. Den står där som ett slags fiendeträd, som överraskande har skjutit i höjden.

Plipp-plopp, dripp-dropp. Floden kommer närmare. Nu rinner den alldeles utanför dörren. Ha sandsäckarna beredda, för vem vet när vattnet stiger! Hör! Det regnar värre än någonsin.

Det skulle inte förvåna mig om det var sant, säger Jennifer. Isabel passade aldrig riktigt in på Wincaster Row.

Hon var alldeles för perfekt, om det är det du menar, säger Hope. Hon hade lyckats med det vi andra inte har lyckats med. Det perfekta kamratäktenskapet. Det nya, sanna äktenskapet där man delar allt.

Fast det finns några av oss som kanske tycker att Hope själv har lyckats. Hon är ogift och självförsörjande och har inga barn och har ännu inte fyllt trettio och blir lika ofta förälskad som andra förälskar sig i henne och skuttar fram efter gatan, liten och lätt, och frågar: "Eftersom det är så härligt med sex, begriper jag helt enkelt inte varför inte alla håller på med det jämt?"

Wincaster Row ligger i Camden Town, alldeles i utkanten av centrala London. Det är en privilegierad ö mitt i ett underprivilegierat stenhav. På sommaren flödar Bach och Vivaldi ut över gräsmattor och blomsterrabatter och dränker ljudet från polissirener och ambulanser. På vintern kommer varningssignalerna närmare, trots att fönstren är stängda. Man har lyckats bygga upp en blomstrande park mitt bland småsten och grus. Oliver, arkitekten, och Jennifer, som älskar trädgårdar, var de drivande krafterna bakom den här skapelsen, och de hade god hjälp av Camden Towns kommunalfullmäktige, som nu ruvar över den här stadsdelen som ett slags massiv, snarstucken gud.

Vi är inte perfekta här på Wincaster Row. Vi är inte helt och hållet rationella, eller helt och hållet ädla, eller helt och hållet förlåtande. Vi har våra rädslor och vår vrede och våra fixeringar, precis som alla andra. Men vi är snälla mot våra barn och mot varandra, och vi är eniga om att det är viktigt att försöka bli bättre människor, eftersom vi tror att det kan leda till en förbättring också av världen. Jag tror att vi är bra människor.

Plipp-plopp. Dripp-dropp. Bry er inte om regnet. Det behövs för lantbruket. Be bara en stilla bön att det inte är radioaktivt.

Vi kanske inte så mycket är jordens salt – salt är någonting man tar för givet i dag – utan mer den handfull blandade örtkryddor som gör måltiden någorlunda ätbar. Till största delen arbetar vi med kommunikation – vi undervisar eller arbetar med film och teve eller inom förlagsbranschen, eller också är vi på något sätt knutna till teatern, eller tycker att vi borde vara det. Vi är socialarbetare och diplomater och statstjänstemän. Vi gör anspråk på sanningen. Vi klänger omkring en avsats högre upp på berget än resten av mänskligheten. Vi är alla modiga om vi måste, och om vi verkligen blir trängda, är vi alla beredda att sätta det allmänna bästa före den privata vinningen. Vi skulle till och med kunna dö för våra principer, om det inte skadade våra barn.

Vi har kravlat oss upp på den här civilisationens lilla ö, förda hit av tidvattensströmmar som vi aldrig riktigt har förstått, och nu har vi det bättre än vi någonsin hade kunnat vänta oss.

Det finns andra som vi över hela världen – enklaver av strävan i New Delhi och Sydney och Helsingfors och Houston och varenda storstad i världen, och det finns små samlingar av oss i småstäder och byar överallt – i Blandford, Dorset och Moose Jaw, Saskatchewan, Tasjkent och Georgia och den goodwill vi har bär igenom språkliga och sociala barriärer och flyter samman till en hel uppsjö av kulturell människokärlek. Vi läser varandras böcker och lyssnar till varandras dikter. När vi samlas på söndagsförmiddagarna, eller tar en drink före maten, i Moskva och Auckland och New York och Oslo och Manila, kommer våra barn att bära sig illa åt medan deras föräldrar ängsligt följer deras bullriga framfart och undrar vad det är de har gjort fel och hur det kan komma sig att barn oftare återspeglar sina föräldrars osäkerhet än deras trygghet. Vi definieras lika mycket av vår självrannsakan som av vår strävan.

Vid alla samlingar av det här slaget på Wincaster Row, där barnen var med, var Isabels Jason alltid den bullrigaste och skränigaste och mest olydige. Det var en kraftig, blond grabb med muskulösa ben och armar, ljus rödlätt hy och blå ögon som satt långt ifrån varandra och gärna flackade åt olika håll, så att han under en period fick bära glasögon med en svart lapp för ena ögat, så att de skulle stillna. När han var liten grät han mycket och sov mycket litet. Han kunde gå och lyckades slå sönder saker när han var ett år, och tre månader senare talade han för att bättre kunna säga nej. När han var två kunde han bokstäverna, men vägrade fortfarande att lära sig läsa när han hade fyllt sex. Han lade sig till med ett tårdrypande vrål när någonting gick honom emot, och ett envetet, självömkande gnäll när han kände sig uttråkad eller illa till mods. Han krävde och han fick och han var mycket älskad.

Plipp-plopp. Dripp-dropp. Vissa barn är svårare att fostra än andra. De som är allra besvärligast när de är små blir de vänligaste och mest samarbetsvilliga när de en dag blir stora. Det är trossatsen på Wincaster Row. Om ingen annan disciplinerar en gör man det till slut själv. Det sa Kropotkin, för länge sedan.

Isabel och Homer sa det till sina grannar och till varandra. De delade nederlagen och triumferna av sina trossatser, precis som de delade sina liv, sina inkomster och hushållssysslorna. Isabel och Homer var kamrater i Det nya äktenskapet, där allt delades lika och där allting diskuterades. Alla vi som bodde längs Wincaster Row studerade dem för att de skulle lära oss hur vi skulle leva, och oroade oss över att de inte riktigt verkade höra hemma här. Han var från Amerika, och hon var från Queensland i Australien.

Plipp-plopp, dripp-dropp. Regn är extra farligt för en som är blind. Käppen talar om var trottoarkanten finns, men säger mycket litet om hur djup vattenpölen nedanför är. När det regnar håller jag mig inne. Jag har goda vänner, en omtänksam make och en sådan där maskin som trycker fram en skriven version av mina ord för de seende när jag talar in i den, och en Braille-version för mitt personliga bruk. Tack gode Gud för framsteg, datachips och pengar.

Regnet smattrar hårdare mot rutan. Hilary sätter på centralvärmen. Det är midsommar, men det är kallt. Förebud om det som komma skall! Nog måste väl män och kvinnor kunna vara både vänner och älskande? Både föräldrar och partners?

Homer och Isabel gifte sig för att Jason var på väg. Det var Isabel som berättade det för mig, precis som så mycket annat. Hon var min goda vän. När jag förlorade synen var det Isabel som tog hand om mig. Min man, Laurence, var ofta tvungen att resa bort. Han sysslar med undersökande journalistik, det är han som fyller de sista sidorna i tidningarna, och han måste ofta vara borta. Det var Isabel som lotsade mig genom det nya, skrämmande mörkret tills jag vande mig vid det. Hon var en utmärkt guide, eftersom hon på den tiden inte förstod vad rädsla var, fast hon senare fick lära sig det. Hon hade ingen möjlighet att föreställa sig alla fasorna i mitt nya tillstånd, utan kanade glatt och muntert fram över alla detaljer i den praktiska ytan – här står en fåtölj, nu kommer ett trappsteg – tog sig an konkreta och handfasta problem – du kanske inte kan läsa telefonräkningen men du kan använda telefonen för att ringa och fråga hur mycket du är skyldig – och ignorerade det opåtagliga, det fasansfulla och det förvirrande – det ordlösa vrålet och gråten och jämmern inom mig. Hon hade en sorts envetenhet som hjälpte mig, ett slags häpnadsväckande sunt förnuft och någonting som nästan verkade vara en vägran att erkänna att det skulle vara så farligt att bli blind. Hon var blind för min blindhet i allt, utom för de praktiska konsekvenserna.

Och det var lika så gott, för till att börja med drabbade förlusten av min syn min make så hårt att hans egna ögon fylldes av så heta tårar av skuld, ånger och medlidande att han knappt själv såg vägen framför sig, och då långt mindre framför mig.

För Guds skull, Laurence, sa Isabel då; gå ner till puben du … och då snubblade han tillbaka dit varifrån han hade kommit, orakad och dyster, och överlät åt Isabel att lära mig hur jag skulle kamma mig genom att känna efter med fingrarna, och lära mig sortera mina kläder på hyllorna utifrån känseln och berövade mig, naturligtvis, trösten av sin närvaro, hur tröttsam han än kunde vara och hur mycket han än satt där och tjatade: Åh, det är hopplöst! Det är inte bara början till slutet, det är slutet! Det är lika bra att vi ger upp och lägger oss ner och dör!

Det är inte så att jag inte längre ser människor. Jag har kvar minnena av dem inom mig. De projiceras på de vita skärmarna i mitt minne, klart definierade utklippta figurer med svarta konturer. Laurence står och hänger i dörren, starkt kontrasterad mot ljuset därbakom, sensuell, kraftigt byggd och ganska fet, och ser på mig innan han vänder på huvudet så att ansiktet fångar upp ljuset, och hans ögon är stora och kinderna lena som på en flicka.

Isabel ligger på en kall stenplatta med händerna knäppta till bön, som ett slags skulpterat helgon som vunnit ovansklig ära i livet och blir ihågkommen efter sin död. Ljuset från målade glasfönster lyser över hennes ojämna profil och sveper över den långa kroppen med de breda höfterna och brösten som blivit orättvist slappa efter Jason. I min vision sätter hon sig sedan upp och vänder sig mot mig, och ler mot mig, och reser på sig och sträcker på sig, så säker på sig själv och så stolt över sin kropp, och släntrar sedan i väg på ett så avspänt och modernt sätt, som om hon ville att jag skulle slå alla tankar på ädla riddare och helgonlikhet ur hågen.

När hon är borta är det kallt och tomt i kyrkan, och jag har åter lämnats ensam i mörkret.

Isabels profil är så ojämn eftersom hon blev sparkad på käken när hon var nio år, av en häst som hennes mor älskade. Det är ingenting att bry sig om, sa modern.

Men den flygande läkaren tyckte att det var någonting att bry sig om, Isabel och hennes mor levde långt ute i den australiensiska bushen, och fick klara sig med ganska provisorisk medicinsk hjälp. Doktorn flög dit och sydde och virade och stabiliserade tänderna, och allt skulle ha varit gott och väl om inte hästen hade sparkat henne en gång till, knappt en vecka senare. Herregud, sa hennes mamma, vad gör du med hästen egentligen?

Här och nu, systrar. Här och nu! Bygg era hem trygga och starka, älska era barn och dö för dem om ni måste och försök att älska era mödrar, som inte gjorde det.

Jag klappade den i baken, sa Isabel. Precis som du sa att jag skulle. Men modern lyssnade inte. Hon satt i telefonen och sände bud efter den flygande doktorn. Jag känner mig urfånig, Charlie.

Vid det här laget var Harriet och Isabel mitt inne i den regniga årstiden och helikoptern som kom tillbaka med den flygande doktorn kraschlandade, och doktorn blev skadad. Leran vällde upp runt omkring dem, gul och tjock, och om man gick ut i regnet fick man ont i huvudet. De nya skadorna i Isabels käke glömdes bort, på något sätt, och sedan stack alltid hakan ut lite för långt och munnen var tillplattad och tänderna intryckta och hoptrasslade. Doktorn blev av med ett ben och ett öra. Isabel tyngdes av skuldbördan, men sedan, när hon hade överlevt detta, var hon inte längre rädd för den. Och den sneda nederdelen av ansiktet gav henne i kombination med den svala, eleganta storögda perfektionen i den övre, ett slags illfundig charm när hon var ung och ett uttryck av intelligens när hon blev äldre. Hon väckte lika mycken kärlek som lusta hos de unga vägfarande grabbar som drog i grupper genom öknen i detta annars så kärlekslösa land.

Plipp-plopp. Dripp-dropp. Regnet i London är milt och ofarligt, för den som inte är blind, vill säga. Det smattrar mot hårda cementtrottoarer och sugs bort i rännstenen. Det dränker inte hela världen i gul lera.

Du har ingen framtid här, sa Isabels mor när dottern var femton år. Det här är ingenting för en sån som du. Det är bäst att du ger dig iväg härifrån.

Följ med mig, bad Isabel. De hade bara varandra.

Jag har ju hästarna, sa Isabels mor. Jag kan inte lämna dom.

Naturligtvis! För ett ögonblick hade Isabel glömt att hennes mor hade hästarna. De var inte precis några blänkande fullblod, snarare ganska sjabbiga, luggslitna och giktbrutna krakar som plågades av hundratals insekter och sjukdomar och inte gjorde någonting annat än stod där ute på ängen och stirrade anklagande på dem medan de mumsade i sig det som fanns kvar av Isabels fadersarv i form av säckar med vete och veterinärräkningar. De sparkade upp dammet på sommaren, och rörde upp leran på vintern.

Isabels mor älskade dem, och Isabel försökte lära sig älska dem för moderns skull, och misslyckades. Chatto och Windus och Heinemann och Warburg och Herbert och Jenkins (Secker dog, av ett ormbett). De var allesammans minnen av moderns förflutna. Isabels mor växte upp mitt i riktiga London och sveptes därifrån och ut på den australiensiska landsbygden av fadern, som var farmare och australiensare. Snart for han ut i kriget och kom aldrig tillbaka, eftersom han föredrog att leva resten av sitt liv i en halmhydda med en malajisk flicka istället för att återvända till Isabels mor och Isabel. Mor och barn stannade där de var och sålde av marken, hektar efter hektar i tusental, tills det inte fanns någonting annat kvar än det gamla maskätna trähuset med den rangliga verandan och de sex hästarna på den enda ängen, och Isabels mor hade gulnat och dammat igen och vuxit in i landskapet.

Vart skulle hon annars ta vägen? Vad skulle hon annars göra? Hon, som hade naglats fast här av kriget, världshändelserna, sin egen envetna natur och ett litet barn? När det regnade var det som hade hon åkallat himlen för att hämnas, och om de dödade henne på kuppen så fick det väl bli så. Plipp-plopp. Dripp-dropp.

Men vad ska du göra när jag är borta? frågade Isabel sin mor.

Det jag alltid har gjort, svarade modern. Jag ska stå och se ut mot horisonten.

Isabel trodde att modern skulle vara glad över att bli av med henne, att modern tyckte att hon hade gjort sitt nu. Att även om hon själv, Isabel, kände stark närhet till modern så kände inte modern detsamma för henne. Barnet är tillfälligt för modern. Modern är nödvändig för barnet. Det är en smärtsam läxa för ett barn att lära.

Seckers kropp hade gått till slaktaren, allt utom huvudet, som Isabels mor hade stoppat upp och satt i hallen. Det rullade sina vilda porslinsögon mot Isabel den dag hon lämnade sitt hem, medan flugorna surrade vilt omkring det. Det var Secker som var ansvarig för Isabels sneda käke, och när han dog grät modern tills hela ansiktet var svullet och förvridet.

Varför gråter du? frågade Isabel. Hon hade aldrig sett modern gråta förut.

Allting blev fel, sa modern. Det var kriget. Och hur skulle jag kunna resa tillbaka efter det? Alla skulle ha sagt: ’Vad var det jag sa?’ Dom ville aldrig att jag skulle gifta mig med din far. Dom sa allihop att det aldrig skulle gå!

Vilka alla?

Alla, sa modern uppgivet.

Och vilka var då i sanning dessa alla? Harriets vänner och släktingar var skingrade. Det var sådant kriget åstadkom. Det grep familjer i nackskinnet och skakade dem och kastade upp dem i luften och brydde sig inte ens om att stanna för att se efter var de föll ned, som hundarna på landet i alla fall gör med råttorna.

Men Isabels mor hade förstås inte varit där och sett kriget. Kriget vräkte sig fram över fjärran kontinenter och dödade allt inom räckhåll. Isabels mor bara satt där och