Med seende ögon

By Eva Dahlbeck

När kyrkvaktmästaren Levi Svensson flyttar till en ny stad lämnar han ett liv av minnen bakom sig. Minnena av hans avlidna fru och det svek han utsatte henne för. Minnet av den stora kärleken han fick uppleva med en yngre kvinna och sorgen när hon slutligen övergav honom. Av ensamheten som slutligen driver honom till att lämna allt han känner till för att ta möjligheten att träffa nya människor. Mitt i allt finns hans tro och kärlek till Gud och den förtröstan den relationen skänker honom. Det blir början på en resa till ett nytt liv, ett nytt jag och nya erfarenheter. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2021
• ISBN: 9788726753707

Book preview

Feuerbach

Ute i världen

Levi Svensson har flyttat till en inlandsstad i norr, en av de större. Fast för hans del bar färden söderut. Staden ligger vackert på sluttningen av ett högt berg, med en krans av skogklädda höjder runtom, och med snötoppiga fjäll vid synranden.

Förlåt, säger han till den medelålders damen på bänken framför fontänen vid stora torget, förlåt, stör jag om jag slår mig ner?

Ett ögonblick ser det ut som om hon inte märkt tilltalet. Stirrar in i de skummande vattenmassorna, liksom om hon väntade att därinne finna lösningen på de livets gåtor som tycks ansätta henne med sina plågor.

Levi Svensson känner sig befriad i den stora staden, men också en smula förkommen. All sin tid hittills har han framlevat i ett litet samhälle i de ödsliga bygderna ännu högre uppe i norr, där avstånden ligger nakna och oförställda; mellan himmel och jord, mellan människa och människa.

Människorna flyr avstånden. Avstånden gör dem otrygga. De söker närhet.

Men på samma gång flyr människorna allt som begränsar dem och binder dem. De vill både närhet och avstånd, både gränser och gränslöshet. Det kan tyckas oförenligt. Men människorna vet vad de vill.

De vill en närhet som gör dem fria.

De vill en närhet som inte är band, men förbindelse, en förbindelse med avstånden, som gör avstånden förtroliga och trygga. En närhet som är ett hem mitt i avstånden, utgångspunkt och destination. De söker en närhet som både förlöser deras väsen och ger det en bestämning.

Ibland tycker de sig snudda vid en sådan närhet. Och det kan de inte glömma.

Även Levi Svensson har tyckt sig snudda vid den närheten. Och inte heller han kan vara utan den. Därför har han uppsökt det stora samhället. Hans logik säger honom, att där människor finns, där finns närhet.

Ty lika lite som någon annan har han löst närhetens gåta.

Damen på bänken har emellertid hört hans försynta fråga, kastar en flyktig blick, skakar lite på huvudet, och blicken vandrar tillbaka in bland vattenstrålarnas konstfärdiga evighetsvirvlar.

Levi Svensson slår sig ner.

Han är ingen iögonenfallande typ, ingen som så där omedelbart gör intryck, inte ens på en medelålders sorgsen kvinna på en bänk på ett landsortstorg. Något närmare sextio än femtio, grå i håret, grå i mustasch och ögonbryn, ännu tämligen slät och frisk i hyn för all del, men utan skärpa i anletsdragen. Medelstor växt, eller medelliten, vänliga pastellblå ögon, för tillfället med ett blandat uttryck av övergivenhet och förväntan.

Människor växer aldrig helt ur barnet i sig, men sällan lyser det fram med en sådan tydlighet som hos till exempel Levi Svensson.

Det betyder inte att han är enfaldig. Långt ifrån, snarare har han ett ovanligt gott förstånd, skolat på högst personliga kunskapsvägar. Men hans förmåga att skydda sig mot intryck är fatalt bristfällig, liksom hans förmåga att skydda sig inåt, mot insikter och sanningar som får hans grundvalar att skaka. Med andra ord: hans självförsvar är oskickligt organiserat och uppbyggt.

Den grundläggande egenskapen hos Levi Svensson är hans ursprunglighet. Med hela sin yttre alldaglighet är han originell, i ordets egentliga mening. Ofta får ordet originell betyda egendomlig, bisarr. Men i grunden, och i Levis fall, betyder det naturlig.

Damen på bänken har något slitet över sig, fast hon är snyggt klädd, på ett ointressant sätt, och har smala mjuka välvårdade händer. Hon ser inte särskilt bra ut, med ett litet fyrkantigt fågelansikte, men ögonen är stora och uttrycksfulla och kan väl kallas vackra av dem som känner sympati för henne, och det finns det de som gör.

Levi stöder händerna mot käppkryckan och stirrar även han in i kaskaderna som brusar entonigt och sövande och glittrar med miljoner små gnistrande stänk i den brännande heta sommarsolen. Det är mitt i juli, dagen är tungt och kvävande varm, och de flesta av stadens innevånare har evakuerat gatorna för solheta stränder eller ännu hetare gator i sydligare länder. Runt fontänen sitter bara några gamlingar från pensionärshemmet, en av gubbarna har med sig brödsmulor i en påse och matar fåglarna.

Tystnaden kryper tätt intill de gamla avstressade människorna. Bara Levi lyssnar till det ovana bruset och tittar med förväntan in i vattnets lekfulla solreflexer som in i en gäcksamt undflyende framtid.

Kastar någon gång en förstulen blick på kvinnan på den andra sidan bänken.

Vad är det som plågar henne?

Levi är änkeman sedan något mer än ett år. Fem barn har han, men de är alla sedan länge utflugna och insugna vart och ett i sin lilla malström av samlevnad och livsbetingelser. Ibland hörs de av, men inte så ofta, tycker att pappa blivit en smula egen efter mammas död, som om han i själva verket var färdig med dem också. Och kanske de har rätt i det.

Levi känner lust att byta några ord. Det är söndag, butiken är stängd, och kunderna är hans enda kontakter, åtminstone tillsvidare. Han tycker inte om söndagarna, tycker att de är en bit liv som han blir lurad på. Och han har lite bråttom. Har kommit sent ut. En överraskning kan vänta bakom varje knut, men söndagarna är stora öde slätter utan knutar. Som nu till exempel. Man tilltalar inte en dam utan anledning. Dessutom ser hon sannerligen inte tillgänglig ut, har suttit där i tio minuter utan att röra en muskel, som i ett slags vaken törnrosasömn.

Levi är lite nyfiken också, det ska inte förnekas, han är nyfiken på människorna utanför sin egen värld, på dem som kommit i kontakt med de stora strömningarna, de väldiga rörelserna. Hans föreställning om dem är mycket diffus. Men så mycket har han kommit underfund med, som att livet inte alltid var så entydigt som det kunde förefalla, när man lyssnade till prästen därhemma i församlingen, vare sig han talade i kyrkan eller utanför. Levi hade varit kyrkvaktmästare därhemma, så han hade mycket med prästen att göra. Ändå lärde de aldrig riktigt känna varann. Levi är väl förtrogen med varje drag i hans ansikte, varje min, varje gest står skarpa i hans medvetande, men oåtkomliga, som hos en figur på en filmduk.

Han var kyrkoherde och hette Dalander, mycket omtyckt för sin vidsynthet, och för sin moderna inställning i fråga om kyrkans uppgift och hennes sätt att närma sig människorna.

En kan rakt int tänke sig att ’n ä präst, kunde berömmet låta.

Lång och knotig var han, med ett godmodigt leende som inte hörde hemma i hans avlånga ansikte, magert men grovhugget och garvat. Ett barn kunde se att han var skapad för allvar och friluftsliv, och hur han blivit en leende präst hade väl sin förklaring, men Levi kom aldrig åt hans hemlighet, han inte ens snuddade vid den, för Dalander talade aldrig med honom om personliga saker, såvida de inte gällde det rent praktiska livet.

Hur som helst var Dalander mycket förstående och tolerant och hotade aldrig sina bortsprungna får med himlens förbannelse och helvetesstraff. Sådana anakronismer blev alltmera sällsynta även däruppe i obygden. Även där började nåden tränga igenom och bli förkunnelsens centrum, och Dalander var i det fallet en av de radikalare. Men all hans förkunnelse var ja och nej, gott och ont, synd och nåd. Hans lag var Bibelns evangelium, ord för ord, bokstav för bokstav, han kryssade efter paragraferna som en advokat i den självsvåldiga rättvisans ärenden, eller som när en sjöman förlitar sig på sjökortet under en stormig seglats.

Dalander var bokstavstrogen, men bokstäver är mångtydiga, och Dalander tydde på sitt sätt. Han var sträng på bokstaven och mild i tydningen, och det var en kombination som knappast kunde vara mera betryggande för irrande själars förtröstan.

Men under en viss period av sitt liv hade Levi Svensson börjat få tankar om Dalanders förkunnelse.

Det var när han upplevde någonting som han förgäves letade efter i Bibeln. Han kom inte förbi förnimmelsen att det var en bit av sanningen som Dalander behöll för sig själv. Att kedja fast Gud vid Bibeln kunde inte vara enligt tingens natur, även bokstäverna var sist och slutligen människoverk. Det måste finnas en botten i sanningen som Dalander ansåg för djup för vanligt folks förstånd. Och det var ner i det djupet som Levi gärna hade velat kasta ett öga.

Kvinnan är plågad av värmen också, det märks, hon är rödfläckig i ansiktet och har en liten svettrand på den fylliga överläppen.

Men det är som om hon inte orkade reagera ens mot den fysiska irritation hon måste känna. Hon verkar inte precis apatisk, snarare låst, med oerhörda fjättrade krafter, som en kvinnlig Prometeus. Hennes ögon har någonting vilt i sin resignation, någonting som svär mot den tämligen spröda gestalten och den timida hållningen. Mer och mer grips Levi av en fascination, styrkan i kvinnans sorg sänder ut vibrationer som försätter hans känsliga sinne i växande rörelse.

Plötsligt och oförmedlat öppnar hon sin stora rektangulära väska av blankt vitt skinn, kanske lack tror Levi, och hämtar fram ett cigarrettetui. Tar upp en cigarrett med automatiska rörelser och sticker den i munnen. Letar i väskan, rotar omkring bland alla dessa otaliga oumbärliga småting som ryms i en kvinnoväska. Hittar inga tändstickor. Hur många samtal har inte förorsakats av obefintliga tändstickor. Hon kastar en skygg blick på Levi, som redan har handen omkring sin ask i fickan. Han röker inte själv, fast han har tobaksaffär, men har alltid en ask tändstickor till hands, det liksom ingår i yrkesutrustningen. Tänder en sticka och sträcker sig mot henne över den tomma bänkytan.

Får jag lov?

Hon ler ett litet blekt leende och tar emot hans eld.

Tack.

Åh jag ber.

Hon röker en stund under tystnad. Kastar en lite ursäktande blick på honom.

Jag tycker egentligen inte om att röka utomhus så här, det ser så vulgärt ut eller hur? Men jag fick en sån lust plötsligt. Man kan inte alltid tänka på vad som passar sig eller hur?

Hon vädjar hela tiden till honom som om hon var osäker på sin egen uppfattning. Levi försäkrar att han är helt ense med henne, det vill säga inte beträffande det där att det skulle se vulgärt ut.

"I såna fall beror det på vem som gör det och hur man gör det.

I det här fallet kan jag inte se nånting stötande i det."

Det lilla bleka leendet igen.

Så vänligt sagt av er.

Med ens ser han hur trött hon ser ut. Som om hon satt kvar helt enkelt därför att hon inte orkade resa sig. Han känner en skygghet inför henne, som man gör inför en sorg som man inte kan fatta, känner att han inte bör tränga sig på. Men också att hon är mycket ensam med sin sorg, och det vet han vad det är. Han vet att när sorgen slår hårdknut behöver man distraktion. Han tittar in i vattnet, talar till världen i allmänhet.

En sån sommar vi har.

Ja. En sån värme.

Hon svarar utan tanke på vad hon säger. Deras ord är bara stråk av kontakt som sveper förbi och försvinner. Han prövar ännu ett stråkdrag, på måfå.

Men det är som om vattnet gav lite svalka.

Hon nickar lite.

Jag har funderat på att resa ut till kusten. Men jag kommer mig inte för. Jag är så oföretagsam av mig. Måste alltid ha nån som…

Hon tystnar tvärt, gömmer ögonen i handen.

Levi dröjer ett ögonblick, villrådig.

Hur är det? Mår ni inte bra?

Hon svarar utan att titta upp. Anstränger sig att behärska rösten.

Det är värmen. Jag tål inte värmen.

Ni skulle inte sitta här i solen.

Hon låter handen sjunka, andas tungt.

Det är åldern också. Man tål inte värme i min ålder.

Hon rätar upp sig, drar ett snabbt bloss och kastar fimpen på marken, trycker till den med foten. Rösten darrar svagt.

Jag vet inte vad det är med mig i dag. Jag tar vid mig för allting. Jag känner inte igen mig själv.

Hon hämtar upp en ny cigarrett, ger honom ett vädjande leende, har fått något återhållet hektiskt. Han tänder hennes cigarrett och hon blåser ut röken utan att hinna känna vad den smakar, sitter kvar en smula framåtlutad.

Ni är nyinflyttad i stan inte sant?

Han tittar till.

Hur vet ni det?

Hon drar in, blåser ut, snabbt, mekaniskt, som om det bara gällde att så fort som möjligt få slut på cigarretten.

Jag har bott här så länge. Tycker jag har sett alla. Och så är det… nånting annat också. Jag kan inte riktigt säga vad.

Det är alldeles tydligt att hon konverserar bara av någon sorts artighet, men Levi är glad att han fått henne att tala. Lutar sig bakåt och låter blicken sväva bort över bergen för att hon ska känna sig obesvärad.

Jo det syns väl att man inte är nån storstadsbo. Jag är inflyttad sen några månader. Har öppnat tobaksaffär här. Det har alltid lekt mig i hågen att ha affär. Lite liv och rörelse omkring mig. Jag hade velat ha en liten exklusiv butik med bara cigarretter och tobak, goda märken, lite pipor och andra rökattiraljer. Men det bär sig inte så bra, jag är tvungen att hålla tidningar och tidskrifter också. Till och med en avdelning med choklad och tabletter och andra sötsaker. Det duger inte att vara högfärdig om man vill leva.

Det är tyst en stund.

Nej. Det gör det inte.

Det är inte honom hon syftar på, det ser han och det hör han på tonfallet.

Hon har vackert rödbrunt hår som lockar sig vid tinningarna och ligger bakåtkammat i en stor knut nere i nacken. Är blek och alldeles osminkad, klädd i en ljus strikt trikådräkt med en tunn vit blus under. Ser fin och kultiverad ut, och Levi undrar vad det är som gör att hon verkar sliten. På den vänstra handen blänker två breda guldringar.

Distraktionen har aldrig fått grepp om henne och hon är fången i sitt eget igen, röker häftigt, energiskt. Levi tycker inte om hennes uttryck. Måste väcka henne på nytt.

Är ni född här i stan?

Nej. Jag är längre söderifrån. Men min man är född i de här trakterna. Hon tittar upp på honom. Är ni gift?

Min hustru är död. Sen lite mer än ett år.

Hon tittar ner, mumlar.

Det gör mig ont. Det måste kännas ensamt.

Han dröjer bara ett kort ögonblick.

Det gör det förstås.

Han dröjer lite igen.

När man har levat ett helt liv tillsammans. Man växer ihop. Nån har sagt att kärleken kommer med åren. Och det kan nog ligga nånting i det.

Det är tyst en stund. Sen säger hon:

Ja.

Han förstår att han inte ska säga mer. Någonting kommer strax att hända, och han vet inte hur han ska kunna avvärja det.

Det har blivit nästan tomt på torget. Bara gubben med brödsmulorna sitter kvar, helt upptagen av fåglarna som flockas kring hans fötter och uppe på bänken. Han pratar med dem, skrattar åt deras glupskhet, retas en smula med dem. Har glömt världen omkring sig. Levi och kvinnan är ensamma i den ljudlösa stekande sommarhettan.

Vattnets monotona sång tar aldrig slut. Värmen tjocknar omkring dem. Kvinnan har fått en nästan sjuklig blekhet, stirrar ner i marken och andas med hårda pressade andetag.

Han lutar sig framåt, talar lågt, mjukt.

Mår ni inte bra? Ska jag följa er hem?

Då brister hon. Hon gråter med dova klagande ljud. Skakar som av frossa, blockerad och innesluten i sin förtvivlan, likgiltig för tid och plats. Drar upp en näsduk ur fickan och håller den för munnen, ger sig hän åt gråten, stötvis, som under ett kräkanfall. Svettdroppar tränger fram vid hårfästet och klibbar fast lockarna vid huden, allt flera röda fläckar slår upp och breder ut sig över kinder och hals. Gråten är monoton som bruset från vattnet och tycks lika evig.

Levi Svensson vet inte hur han ska bete sig. Stryker henne tafatt över armen.

Kära ni. Kära vän. Vad kan jag göra.

Hon säger någonting. Det kommer tjockt och grötigt, och han uppfattar inte orden. Upprepar lågt, hjälplöst.

Kan jag hjälpa er. Säg vad jag kan göra.

Gråten får ny fart, hela kroppen arbetar, allt som händer omkring henne just nu är bara bränsle på hennes ursinniga förtvivlan. Han är rädd att hon verkligen ska börja kräkas.

Tala, säger han. Berätta. Det blir bättre då.

Hon försöker.

Min man… krystar hon fram. Min man… Jag avundas er. Varför kan han inte dö. Varför kan han inte dö.

Så befängt, tänker Levi. En sån befängd situation. Aldrig hade jag drömt om att nånting sånt skulle hända mig.

Ni måste försöka lugna er, säger han. Kära vän. Ni måste försöka lugna er. Ni är alldeles ur balans. Ni vet inte vad ni säger.

Jo, säger hon, jag vet precis vad jag säger. Jag vill att min man ska dö.

Men varför?

Därför att han hatar mig. Och jag orkar inte med det.

Där ser man, tänker Levi. Där ser man. Det händer de otroligaste saker ute i livet. Det som hände mig är bara vardagsmat ute bland folk. Det var minsann på tiden att man fick lära känna världen.

Hon har varit havande med en växande värk av bitterhet och vaknar ur sin kanske första förlossning som ur en hemsk och obegriplig dröm.

En sån vansinnig situation, säger hon. Tänk om nån skulle få reda på det. Vad skulle folk tro?

Levi lägger lugnande sin hand över hennes hårda knutna.

Vad är det som är så vansinnigt?

Att jag sitter här hemma hos er. En vilt främmande man. Och berättar…

Hon reser sig, lägger handen över ansiktet.

Jag håller bestämt på att bli tokig.

Levi betraktar henne eftersinnande. Hennes utbrott, hennes bekännelse har skakat honom. Hon representerar för honom genomsnittet av människorna ute i världen. Han hade inte föreställt sig dem på det sättet, så olyckliga och hjälplösa. Han är berörd i djupet av sitt väsen.

Hon snyter sig, putsar sig i ansiktet.

Ni måste glömma det här, säger hon. Ni måste glömma att jag har varit här. Ni måste glömma allt vad jag har sagt. Hon tar upp sin väska från soffan, får fram en cigarrett, och han tänder den åt henne. Jag var fullkomligt sinnesförvirrad. Det måste ha varit värmen. Jag kände hur det började snurra i huvudet. Nu är det mycket bättre. Men jag har pratat en massa vansinnigheter jag vet det. Bara fantasier alltihop. Begriper inte var jag fick alltihop ifrån. Ni måste förlåta mig. Ni måste glömma alltihop. Vill ni lova mig det? Ni är så klok och så vänlig. Jag fick genast ett sånt förtroende för er. Ni förstår er på människor. Ni vet hur man kan vara ibland. Särskilt kvinnor… i min ålder. När livet liksom… börjar rinna en ur händerna. Man kommer alldeles ur balans. Man fantiserar…

Hon undviker att se på honom. De röda fläckarna har försvunnit och blekheten har fått övertaget. Ögonen brinner mörka och blanka. Hon kämpar med ord som hon griper ur sitt återvändande förnuft, och inte ur det som innerst sker i henne.

Tycker ni att jag är ryslig?

Nej, säger han, det tycker jag inte. Och ni ska inte oroa er. Det här har aldrig hänt. Vi har bara bytt några ord på en bänk vid torget. Det är alltsammans. Känner ni er lugn då?

Hon kommer hastigt fram, sätter sig bredvid honom i soffan.

En sån underbar människa ni är, säger hon. Jag hade aldrig drömt om att det fanns nån sån som ni. Så förstående. Så god. Annars är människorna så avskyvärda, bara föraktar en om man är ensam och olycklig. Man har inte nån som man kan tala med, inte nån enda. Man är alldeles ensam med det som verkligen händer en.

Ni glömmer, säger han försynt, att jag inte vet vad som verkligen händer er.

Hon rodnar häftigt, reser sig.

Jag vet knappast längre vad som är sanning och vad som är lögn. Det var en sån lättnad att bara få prata.

Ja ja, tänk inte på det. Jag har glömt allt vad ni har sagt. Det skulle verkligen göra mig ledsen om den här episoden skulle genera er i fortsättningen.

Hon är genast på sin vakt.

Fortsättningen? Vi kommer väl knappast att ses mer?

Jag menade inte så heller.

Nej det hoppas jag. Hon rör sig nervöst. Jag är naturligtvis förfärligt naiv. Jag kände mig alldeles trygg med er. Men i grund och botten är det här naturligtvis en förfärligt komprometterande situation. Jag har aldrig hört talas om en man som bryr sig om en kvinna bara som människa. Varför skulle ni vara ett undantag?

Nej varför skulle Levi Svensson vara ett undantag. Han är minsann man såväl som någon. Hade han inte sina förhoppningar när han flyttade hit ner. Han sitter och funderar över det. Varför det inte ett ögonblick har fallit honom in. Hon är ju en tilltalande kvinna ändå. Vackert hår, vackra ögon. Behaglig i sitt väsen, temperamentsfull och varmblodig som det tycks. Ensam och olycklig, i behov av värme och förtrolighet. Han sitter där och försöker se henne ur en ny synvinkel. Kikar lite i smyg. Föreställer sig. Undrar.

Hon är i färd med att kamma sig och pudra näsan, framför hans stora gamla spegel med mahognyram. Slank i kroppen, nästan mager, med fina graciösa rundningar, nästan som en flickas. Ändå har hon fött tre barn, som nu är vuxna, en pojke är gift och har själv ett barn, flickan är på bröllopsresa och yngste pojken studerar i huvudstaden. Hennes äktenskap har blivit sämre än någonsin sedan flickan kom ur huset.

Levi följer hennes rörelser. Fantiserar. Föreställer sig.

Hon är färdig, vänder sig om, slätar till sin klädsel, tar sin väska.

Jag ska gå nu.

Levi reser sig.

Jag ska följa er ut.

Hon går mot tamburen, Levi följer henne. Ute i tamburen stannar hon, obeslutsam. Han går fram till henne.

Ni ska inte vara rädd. Jag har inga såna tankar.

Ett ögonblick står hon tyst.

Nej, jag är väl för gammal.

Han ler lite men utan ironi.

Ni förefaller i alla händelser för ung för mig.

Hon kan inte låta bli att le lite också, fast hon förstår att det är artighet.

Då är det väl något annat fel.

Kanske bara det att ni är olycklig.

Ja det är inte attraktivt det har jag nog fått märka.

Oupphörligt är hon framme och river i sina sår. Han ler alltjämt, avledande, lite skämtsamt.

Skulle ni föredra att jag hade andra förhoppningar än att kunna vara er till någon tröst?

Hon tar inte upp hans lilla raljeri.

Naturligtvis inte.

Går mot dörren. Stannar igen. Vänder sig halvt.

Fast…

Fast vad då?

Jag kanske ändå skulle lita mera på er om det vore så.

Den kvinnliga logiken, tänker Levi, för som sagt han är ju man.

Ni kan lita på mig.

Hon gör en ansats att gå igen, men avbryter sig, vänder sig helt om mot honom.

Men jag förstår inte riktigt. Jag får ingen mening i det. Varför är ni som ni är?

Är det nånting märkvärdigt med det? Vem som helst skulle ha tagit hand om er på samma sätt.

Inte på samma sätt.

Hur menar ni?

Det är precis som om… hon hejdar sig tvärt och blir lite skär.

"Nej jag vet inte, det gör detsamma. Men ni har ett särskilt sätt.

Och man är ju så van vid att folk har nån uträkning med allt de gör. Varför skulle ni vara så annorlunda. Ni är väl i alla fall ingen gud."

Hon har rätt, tänker Levi, jag är inte Gud, och hur ska jag kunna veta att hon kan lita på mig. Har jag alltid varit att lita på.

Det är alldeles sant, säger han. Jag är inte mer att lita på än någon annan. Det finns över huvud taget ingenting att lita på utom Gud.

För ett ögonblick tappar hon kontrollen över sitt ansikte, ögonen tittar oförstående, munnen står halvöppen. Men hon samlar sig snabbt.

Jaså… Jaså är ni religiös?

Jag vet inte. Måste det kallas nånting särskilt?

Men ni tror ju på Gud?

Jag tror på det jag ser.

Ni kan väl inte se Gud i alla fall.

Det är en fråga om att använda ord. Bry er inte om det. Jag menade bara att allting är relativt utom ett.

Hon har blivit osäker, funderar. Pratar som till sig själv.

Då tror jag i alla fall att jag förstår bättre.

Så snart man säger ordet Gud tror alla att de förstår.

Dra nu inga förhastade slutsatser. Jag är inte mera att lita på för det. Men jag gör mitt bästa och hoppas att det ska räcka.

Jag tror det räcker. Det räcker säkert.

Hon ler lite mot honom, med varma ögon. Vänder sig snabbt och får upp dörren, försvinner och slår igen dörren.

Levi står i tankar.

Det var sant, tänker han, det ljög jag inte. Jag litar på Gud. Men inte är det din förtjänst Dalander.

Levi Svensson funderar mycket över Dalander, kan inte låta bli det. För ofta en inre dialog med honom, eller snarare monolog, för antingen vet han redan på förhand vad Dalander kommer att svara, eller också kan han inte med bästa vilja i världen föreställa sig det. Under de mer än femton år som han arbetat tillsammans med Dalander hade han någon gång emellanåt försökt att komma till tals med honom som person, försökt utröna vem han var och vad han egentligen tänkte. Men han kunde ju inte gå alltför rakt på sak, och Dalander hade en beundransvärd förmåga att slinka undan och skyla sig med allmänna fraser eller skämtsamma likgiltigheter. Det var uppenbart att han inte tyckte om att tala allvar så snart som man hamnade utanför Bibelns råmärken. Man kunde tro att hans eget liv var en blind och döv vandring mellan paragraferna, en levande illustration till lagen. Men någonting sade Levi att även Dalander någonstans levde sitt famlande människoliv, att även han kunde förirra sig ut i dunklet vid sidan om lagens upplysta kungsväg. Och han kunde inte upphöra att fråga sig vad som hände prästen i det dunklet.

Vilka stigar vandrade Dalander utanför lagen.

Före en viss period av sitt liv hade han inte funderat mycket över lagen. Hans far var bonde, och hans två äldre bröder övergav gården för skogshanteringen. Den yngre var läsbegåvad och fick studera vid universitetet. Tre av systrarna gifte sig tidigt och försvann från hemmet, den äldsta stannade kvar på gården och hushållade för Levi. Men Levi var ingen riktig jordbrukare, han var över huvud taget inte fallen för kroppsarbete, var mera för siffror, och så för att läsa och filosofera. Han läste på sitt eget vis, utan något synbart system, hörde till stambesökarna på biblioteket i den lilla närbelägna staden.

Emellertid måste han söka sin utkomst, när han nu inte trivdes med jorden, och när kooperativa förbundet begåvade samhället med en ny fin butik fick han anställning där och sålde gården. På några år avancerade han till föreståndare, men trivdes inte riktigt med den branschen heller, den var alltför prosaisk för hans läggning, och när kyrkvaktmästarsysslan blev ledig sökte han och fick den. Men han hade svårt att försörja sig själv och en växande familj på den knappa lönen och fick jämsides arbeta som extra bokhållare på det stora sågverket någon halvmil från samhället.

På den tiden var församlingsherden en prost av den gamla stammen, en trygg och välfödd Guds tjänare utan några mera komplicerade aspekter på sin uppgift eller på sina metoder att hålla sin hjord i Herrans tukt och förmaning. Folket var mera kyrksamt då och accepterade förbehållslöst de gudomliga påbud som utfärdades från predikstolen, om också efterlevnaden kunde vara nog så skral. Domens dag låg i ett töcknigt fjärran, medan livets krav trängde