Från himlen ned: En himmelsk tragedi i svensk trollskog

By A Amorina

Den unga Cecilia börjar på bibelskola efter att ha träffat den kristna snyggingen Jacob. Jacob ser att Cecilia är speciell. Hon har en aura av ljus omkring sig och Jacob är övertygad om att Gud har fört dem samman för att de tillsammans skall tjäna honom. I Jacobs ögon liknar hon en ängel.

För Cecilia blir bibelskolan en chans att bli fri från sitt förflutna och de barndomsminnen som ständigt hemsöker henne, väsen som öppnat dörrar till en värld bortom denna.

När Cecilia blir huvudsolist i bibelskolans kör, startas en väckelse och Jacob är övertygad om att Cecilia är sänd från himlen ned för att bli hans. Men ju mer förälskad Jacob blir, desto sämre blir hans hälsa och han börjar tvivla på Guds avsikt med Cecilia. Cecilia själv börjar må dåligt i den strikt religiösa miljön.

Men Cecilias närvaro på bibelskolan påverkar inte bara Jacob,utan har stor inverkan på alla hon möter. Förkylningar, mardrömmar och märkliga syner drabbar hela bibelskolan. Och så är det där med hennes himmelska sång.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 19, 2019
• ISBN: 9789178516216

A Amorina

A. Amorina är 36 år gammal. Förutom studier i statsvetenskap, finns även studier i skräcklitteratur. Uppvuxen i frikyrkan men aldrig varit troende.Sedan barnsben haft en fascination för svensk folktro. Från Himlen Ned är A. Amorinas debutroman.

Book preview

Till min son

Innehållsförteckning

Prolog

Inledning

Del I: Inferno

1. Kapitel

2. Kapitel

3. Kapitel

4. Kapitel

5. Kapitel

6. Kapitel

7. Kapitel

8. Kapitel

9. Kapitel

10. Kapitel

11. Kapitel

Del II: Skärselden

12. Kapitel

13. Kapitel

14. Kapitel

15. Kapitel

16. Kapitel

17. Kapitel

18. Kapitel

19. Kapitel

20. Kapitel

Del III: Paradiset

21. Kapitel

22. Kapitel

23. Kapitel

24. Kapitel

25. Kapitel

Epilog

- Prolog -

Älvedans

"Det var en ljus sensommarkväll i augusti och över sjön låg en dimma. En dimma som beslöjade den stilla sjön; som om den försiktigt smekte den spegelblanka vattenytan.

Solljuset; av den sol som snart skulle gå ner och väcka nattens väsen till liv, bröt igenom dimman och skapade små ljuskristaller, som tillsammans med små dansande fagra ljusgestalter skapade ett magiskt ljusspel över sjön. Detta magiska ljusspel lockade till sig skogens varelser och väsen och man kunde ana både rådjurs och hararnas nyfikna ögon i skogsbrynet. I träden satt fåglar och ekorrar och betraktade vaksamt och nyfiket skådespelet som utspelade sig framför dem; denna vilda älvdans som aldrig upphörde att fascinera alla som såg.

För alla som såg, ja. För ett vanligt öga var dimman endast en alldeles vanlig dimma och inget märkvärdigare än så. Ett naturfenomen som skulle förklaras med vattendroppar och solljusets reflekterande strålar; men för de få som fortfarande såg, de som inte tagit steget bort från detta paradis som den grönskande naturen var, så var detta en dans; en föreställning iscensatt av uråldriga väsen som funnits på denna plats och vakat så långt tillbaka i tiden att ingen människa längre kunde minnas.

Det var en skymningsdans; där slöjbeklädda älvor, fagra ljusgestalter dansade sin hyllningsdans för att kröna sin drottning. Denna trolldomens älvadrottning; som ett himmelskt väsen och med en skönhet så fullkomlig att den var bländande; var synlig enbart för dem som fortfarande ville se. De oförstörda.

Den lilla flickan; den lilla ljushyllta prinsessan med de hallonröda kinderna i det nätta ansiktet, inramat av långa blonda flätor; hade tidigt fått ta del av dessa föreställningar och skogens små väsen såg alltid fram emot hennes besök. Glädjen i den lilla flickans ansikte, hur hennes stora blå barnsliga ögon lyste, gjorde att skogens väsen bjudit in henne till sin värld. De hade valt ut henne. Skulle beskydda henne.

Den lilla flickan hade sett dem och hon satt alltid på den lilla stubben och betraktade med stor glädje och nyfikenhet deras dans, och de gladdes åt att ha en så ivrig och tacksam publik.

Hon var ett skogens barn, som med sina klarsynta ögon varit en av få som kunde se dem.

De hade försökt visa sig för människorna länge, men de märkte; att inte alla människor kunde se dem, eller ens ville se dem. Men denna lilla flicka var annorlunda, för hon såg och hennes glädje var total.

Nu rörde de sig sakta över sjön, och deras dimhöljda slöjor speglades i vattenytan. Fler och fler av dessa fagra väsen anslöt sig i dansen och snart hade de bildat inte bara en dimma som låg över sjön; utan en dimma som fortsatte över ängar och slingrade sig vidare mellan träd och mossa och det såg nästan ut som att träd och växter artigt bugade sig och banade väg för att släppa fram de dansande glänsande gestalterna. Solljuset som träffade sjön och de fagra väsen som dansade skapade ett bländande magiskt ljus; ett glittrande ljusspel som förförde varje levande varelse som närmade sig det."

*

-Inledning-

Helvetets port

"Till mitten hunnen på vår levnads vandring

Hade jag i en dunkel skog gått vilse

Och irrat mig bort från den rätta vägen"

(Dante – Divina Commedia)

Hon stod mitt i det karga och ödsliga landskapet; framför den byggnad som utgjorde tempel till människornas dyrkan av det som fanns bortom dem; Det de inte såg men som de gärna ville se. En värld bortom dem. Evigheten.

Hon var vacker. Hon var ung. Hon sökte. Men hon visste inte att hon hade hamnat mitt i en brinnande kamp; ett inferno. Det karga landskapet här ute hade länge värjt sig emot händelser som utspelade sig därinne i byggnaden. Landskapet var äldre än människorna; det hade funnits här längre än någon kan minnas.

De visste mer om världen än människorna och de visade sig för människorna hela tiden.

Men människorna här är blinda för omvärlden; ja, inte bara här utan verkade blinda i största allmänhet; aldrig hade de varit så blinda som de är här på denna plats. Men som alltid trodde de att de skulle komma ut med klara ögon. Det tror att de ser med klarhet.

Den unga kvinnan som nu stod framför porten trodde också att hon skulle se klarare om hon gick in i byggnaden. Men hon visste inte att hon redan sett dem. Många gånger. Hon hade redan varit nära dem; nära landskapet, hon hade tillhört dem, men hon ville inte längre vara en del av den världen.

Den unga kvinnan var på väg in.

Men plötsligt blev hon stående.

Tvekade hon? Ja, de manade på henne, försökte stoppa henne; hon; skogens barn som levt med dem. De visade sig i sin mest sagofulla prakt; men hon stod bara där och såg upp mot den stora byggnaden… Och de visste, att nu skulle hon gå in i byggnaden, stänga dörren och lämna dem bakom sig… För att sedan komma ut; blind för omvärlden. Och förändrad till oigenkännlighet.

Detta var en plats dit människor försökte hitta svar på sina existentiella frågor och livets alla gåtor. Men de skulle alla gå lika vilse i den dunkla skogen som nu mötte dem.

*

Cecilia tittade upp på den stora byggnaden; en gammal byggnad med höga fönster som stirrade ner på henne som om de vore ögon. Ögon som såg allt och bevakade platsen. Det var en stor herrgårdsbyggnad och hon stod nu mitt framför den stora porten som var själva huvudentrén till den allra äldsta delen av bygganden. Flyglarna hade tillkommit senare. Cecilia rös; det såg nästan spöklikt ut. Som att huset innehöll alla de hemska väsen och gamla oroliga själar som hon som liten varit så rädd för. Hon mindes hur hon inte vågat röra sig och ropat på pappa så att han fick titta under sängen innan hon skulle sova. Denna procedur upprepades sedan varje kväll med några få undantag. Hon log lite vid minnet…

Platsen som gud glömde, tänkte Cecilia när hon betraktade den gamla herrgården. Hon kände till platsen sen tidigare, då hon växt upp i trakterna omkring, men hon hade aldrig varit inne i herrgården, och hon mindes alla spökhistorier hon hört om platsen genom åren Att denna ödsliga gamla byggnad, mitt ute i det lika ödsliga landskapet, var en bibelskola var nästan lite komiskt och hon log för sig själv när hon tänkte på det. Men en bibelskola var det, och här hade man spridit och undervisat evangeliet sedan 1890-talet, när den tidiga väckelserörelsen fått sitt fäste i landet.

Det var sensommar, men man kunde ana att hösten var i antagande och det kändes att det började blåsa en aning kyligare vindar. Det skulle antagligen kännas kallare än vad det var eftersom bibelskolan låg ute på en slätt och det inte fanns några träd som kunde stå emot vindarna. Det skulle bli riktigt kallt till hösten.

Cecilia kände sig både nervös och förväntansfull. Här skulle hon börja om på nytt; ett nytt liv, en ny tillvaro. Hon hade lämnat sitt gamla umgänge… eller, ja, snarare hade de lämnat henne, då merparten av dem nu satt i fängelse. Cecilia ville inte bli en av dem. Hon hade bestämt sig för att börja om på nytt. Hon skulle lämna det gamla livet; kliva in i ett nytt och stänga dörren bakom sig. Och när hon träffat Jacob, som kommit in på caféet där hon jobbat extra, och slutligen börjat prata med honom, så hade det framkommit att han var kristen och gick i kyrkan. Cecilia hade varit i kyrkan som liten med sina föräldrar, men aldrig känt att det var för henne, att hon inte passade in i den världen. Men det var något med Jacob som fick henne att bli nyfiken på vad han hade att säga. Och så var han var snygg också! Cecilia tänkte på vad mamma och pappa, som själva gick i kyrkan, skulle säga om hon tog med sig Jacob hem och presenterade honom för dem. Så nöjda de skulle bli! Han verkade så trygg i sig själv och han utstrålade en sådan värme och glädje att det var omöjligt att inte ryckas med.

Men det fanns naturligtvis andra skäl också. Något som Cecilia fortfarande hade svårt att kännas vid. Minnen. Minnen ifrån barndomen; dunkla fragment av…

Nej, inte nu. Hon ville inte tänka på det nu. Och hon hade ju faktiskt inte sett dem på ett bra tag nu; hon hade haft fullt upp och kunde skingra tankarna på annat håll och om hon mot förmodan blev påmind eller ja, såg något för den delen; så visste hon att hon kunde ignorera dem. Det gällde bara att ha fullt upp. Att arbeta mycket var bästa medicinen. Men framförallt Jacob och kyrkan hade fått henne att bli av med sina minnesbilder. Vänner, som hon hade kallat dem i barndomen. Vänner, tänkte Cecilia. Just fina vänner.

Syner som ingen annan såg. Och barnsliga tankar. Och dessa syner och tankar hade följt med henne upp i åldern och hon ville bara bli av med det. Bli vuxen. Det var barnsligt att tänka dessa tankar. Barnsligt att tro sig se saker som ingen annan kunde se. Var det något fel på henne? Det knöt sig i magen när hon tänkte på det; Cecilia ville inte vara annorlunda. Hon ville bli som alla andra. Hon ville bli befriad.

Därför hade Cecilia följt med Jacob till kyrkan och jo, det var inte så illa som hon hade trott. Och när Jacob hade tipsat henne om att börja på bibelskola, så kände hon att det kanske skulle vara en bra start på ett nytt liv. Och så fick hon ju en chans att lära sig mer om bibeln och allt och kanske äntligen skulle förstå vad de andra pratade om.

Hon tänkte på Jacob. Lugnet runt honom. Det var något alldeles oerhört. För så var det; han utstrålade ett sällsamt lugn och var så trygg i sig själv. Det verkade inte finnas något som han fruktade. Han hade sagt att han lagt sitt liv i herrens händer och hans blå ögon hade glittrat av värme och glädje.

Kunde det vara så enkelt? Det verkade så. Om man kunde bli så trygg i herren så fanns det ingen tvekan hos Cecilia längre. Hon skulle också börja följa Jesus.

Egentligen visste hon inte så mycket om gud och allt det där. Som liten hade hon inte reflekterat så mycket på vad föräldrarna egentligen gjorde i kyrkan eller vad det handlade om, mer än att de bad förstås. Det fanns kvar i minnet. Då satt de vuxna med huvudet nedsänkta och mumlade något ohörbart och sedan Jesus Kristus, och då skulle man vara tyst. Man fick inte störa dem när de bad genom at prata eller skratta för då fick man en skarp blick. Men djupare än så hade Cecilia inte kommit.

Men mötet med Jacob och den styrka och trygghet han utstrålade hade fått henne att börja fundera på om kanske ändå fanns något därute? Någon eller något som var större och mäktigare och som skapat allt liv på jorden. Någon som tittade ner från himlen ibland och ville hjälpa människorna därnere? Kanske fanns det en gud som kunde leda henne rätt? Och nu hade hon mött Jacob och deras möte kanske var ett första tecken på att något nytt och stort skulle hända i hennes liv?

Och kanske skulle hon bli fri ifrån sina syner; som hennes mamma sagt var andeväsen som man inte skulle locka till sig. Genom att följa gud så skulle kanske Cecilia äntligen skulle bli fri. Hon var säker på sin sak.

Ja, nu stod Cecilia här vid platsen som skulle bli hennes hem under kommande termin. Hon kastade en sista blick på fontänen framför byggnaden, innan hon öppnade den stora porten och gick in.

Entrén var gammaldags och inredd med gamla mattor som klädde hela gången. Gamla möbler var uppställda. Stora tunga fåtöljer med lika stora tunga bord, med små moderna lampor monterade bredvid; Det gamla och moderna möttes i en salig röra. En kontrast som nästan blev komisk. Intill dem stod det tidningshyllor fyllda med litteratur. Så mysigt, tänkte Cecilia. Här kunde man krypa upp i en fåtölj och plugga på kvällarna, och kanske dricka en kopp te. Hon fortsatte framåt i korridoren och såg sig omkring. Rummen var numrerade och Cecilia hade blivit tilldelad rum nummer 9. Hon öppnade dörren till rummet och steg in.

Rummet var ganska litet. Det fanns i stort sett bara plats för en säng, sängbord och ett mindre skrivbord. Det såg gammalmodigt ut. Gardinerna, i mörkblå sammet såg ut att ha hängt där en hel evighet. Det ledde tankarna till ett stort slott och här skulle man antagligen känna sig som en prinsessa när man gick genom de stora korridorerna. Sängen såg stor och inbjudande ut och det verkade på det hela taget vara ett mysigt rum och platsen verkade spännande med alla sina rum och gömmor.

Cecilia satte sig i den stora mjuka sängen och tänkte att hon skulle utforska platsen och lära känna de andra eleverna imorgon.

Plötsligt fick hon syn på ett svagt ljussken svepte genom rummet, och letade sig ut genom fönstret. Men hon var för trött för att orka bry sig om det. Och hon ville inte tro att de skulle visa sig för henne igen. Hon ville lämna det bakom sig. Nu väntade något nytt.

*

Ljusskenet drog sakta genom rummet. Sorgset tittade de på kvinnan som satt vid sängen. Hon skulle förändras. Minnena av hennes ansikte som barn; hur hon med stor glädje och iver hade tagit del av deras värld; och nu… snart skulle förvandlingen ske. Hon försökte redan vända sig bort från dem. Hon var inte det lyckliga barnet med de lysande blå ögonen längre. Hon var vuxen nu. Och hennes ögon skulle snart slockna.

De såg henne. Men hon ville inte se dem.

De lämnade rummet i stillhet och sorg.

*

Cecilia reste sig upp, gick fram till fönstret, öppnade det och drog ett djupt andetag i den friska luften utanför. Sedan stängde hon fönstret igen. Stängde ute världen utanför. Nu väntade något nytt. Och kanske en framtid med Jacob? Cecilia kände sig hoppfull.

Hon packade upp en del av sakerna och gjorde sig sedan iordning för den första samlingen.

Del I

- Inferno -

Nu ser vi ju dunkelt…

1.

"Hur jag kom dit vet jag inte riktigt,

Så tyngde sömnen ned mig då jag avvek

Ifrån den väg som är den enda sanna"

(Dante – Divina Commedia)

I Jesu namn… Herre… Jesus Kristus…

Den första samlingen på bibelskolan inleddes med andakt och lovsång. Cecilia satt längst bak i salen och såg sig omkring.

Kyrksalen i det lilla kapellet var större än man kunde tro när man såg det utanför. Man hade ansträngt sig för att modernisera lokalen och den var målad i ljusa färger. Bänkarna, vars form skvallrade om att de var gamla, var nymålade i vitt och även predikstolen var vitmålad. Det gamla trägolvet hade blivit slipat och lackat omsorgsfullt, men uppe på scenen hade man lagt en heltäckningsmatta i en fräsch ljusgrön färg. Längst fram i salen hängde ett stort träkors, som drog blickarna till sig och det mörka träet gav en sorgsen och dyster känsla, som en slags påminnelse om Jesu lidande. Men bakom detta fanns hoppet, då korset var placerat framför två stora avlånga fönster och solens strålar kunde lysa bakom korset. Detta hopp förstärktes ytterligare av de små lampor man hängt bakom korset i händelse av solfattiga dagar eller dystra och regniga höstdagar. Cecilia försökte koncentrera sig på lärarens bön, men nyfikenhet och förväntan tog över och hon kunde inte låta bli att se sig omkring i salen. Hon noterade en kille i vit keps som satt snett framför henne och då och då sneglade åt hennes håll och Cecilia försökte gissa sig till hans ålder, men det var omöjligt. Han var antagligen runt tjugoårsåldern, det var de flesta här. Han verkade obekväm av bönestunden, satt och skruvade besvärat på sig, men samtidigt såg det lite ut som att han försökte se engagerad och berörd ut. På en stol bakom henne, alldeles mot väggen, satt en man med rakad skalle och bad. Han tittade upp då och då och betraktade salen, det såg nästan ut som att han övervakade den när hans skarpa blick svepte över salen. Emellanåt blundade han och bad tyst, mumlade för sig själv och lyfte händerna mot skyn.

Cecilia sänkte huvudet igen, blundade och bad, försökte ta till sig orden som läraren bad.

Herre bevara oss… I ditt namn, jag ber i ditt namn, Jesus Kristus…

Läraren såg ut att vara i trans, han liksom viskade orden och försvann, tog av sig glasögonen, blundade och torkade tårarna.

Cecilia såg upp igen. Flera elever satt med nedböjda huvuden och knäppta händer, rörda av stundens allvar. Jesus… viskade några av dem.

Många höll om varandra, särskilt tjejerna längst fram på första raden.

Men det fanns en tjej till som verkade lika nyfiken och okoncentrerad som Cecilia. Hon satt med knäppta händer, men tittade upp hela tiden, som om hon var på sin vakt mot något. Cecilia mötte hennes blick och de såg på varandra för ett kort ögonblick, men så tittade den andre tjejen skamset bort och rodnade, precis som om hon kände sig påkommen.

*

Rolf såg ut över salen där han stod och predikade. Han såg hur eleverna satt med nedsänkta huvuden och bad intensivt. Han såg hur en del av dem grät; rörda av stundens allvar och den helige andes närvaro. De verkade engagerade och berörda av stunden och han kände en stolthet över att han lyckats nå fram med sitt budskap. Han kände guds starka närvaro. Han tackade herren för att han fört dem alla hit.

Plötsligt fick han se någon som fick honom att stanna upp i sin predikan en aning. Det var en ung blond kvinna. Han kunde inte förstå varför han stannat upp när han sett henne och trevande fortsatte han sin predikan. Men han var tvungen att titta en extra gång. Det var något.

Jo, hon hade ett svagt ljus omkring sig. Han mötte hennes blick, som oroligt spanade runt i salen och såg en aning frånvarande ut, hon såg inte alls engagerad ut och hon tittade skamset ner när hans blick mötte hennes. Han kunde inte förstå varför hon såg så frånvarande och osäker ut när herrens änglar omslöt sig kring henne; aldrig hade han sett en kvinna med ett så starkt beskydd av herrens änglar tidigare.

Men ändå såg hon frånvarande och osäker ut. Det förbryllade honom. Hur kunde hon inte vara medveten om detta; herrens starka närvaro?

Han insåg att hon måste bli mer medveten om herrens planer för henne och att det var därför herren gjort honom uppmärksam på just henne. Det skulle bli hans uppgift; Han måste leda henne rätt. Han kunde inte släppa tanken och bönen kom av sig; men så slog det honom; var det inte den blonda tjejen som Jacob hade talat så varmt om?

Nu förstod Rolf plötsligt varför Jacob ville att hon skulle utveckla och fördjupa sin tro här. Hon var ditsänd av herrens änglar för sin frälsning. Denna gång hade Johan överträffat sig själv när det gällde att hitta nya lärjungar till herren. Denna kvinna hade gudomligheten över sig på något underligt vis.

Rolf skakade häpet på huvudet när han betraktade kvinnan. Hur var det möjligt att en människa som var omsluten av änglars beskydd, ändå kunde vara så totalt omedveten om detta? Hon borde lyfta sina händer mot skyn och tacka herren… men istället sitter hon och ser ut som om hon var i en annan värld, rädd och osäker? Han skakade på huvudet igen... Det var besynnerligt.

*

Kenta satt längst bak och bad. Han kände guds närvaro och den starka stämningen i salen ryckte tag i honom. Han tackade gud för att han fått en chans att komma tillbaka till ett nytt liv och för att han hade fått guds beskydd. Guds alldeles särskilda beskydd. Kenta visste att ingen annan härinne kunde känna gud lika starkt som han gjorde och han visste också att ingen annan hade fått den fantastiska gåvan som Kenta hade fått; han hade förmågan att skilja på goda och onda andar; ja, han såg dem till och med.

Bibeln talade om att satan skickat ut sina demoner för att vilseleda människor; leda dem bort från gud; från den rätta vägen. De fanns överallt i samhället men starkast närvaro hade de på platser som dessa; bibelskolor och kyrkor. Där bad folk intensivt och åkallade andar, men om de inte levde enligt bibelns principer så kallade de till sig fel andar. Det var ett stort problem… falska profeter fanns det gott om på platser som dessa. Det varnade ju bibeln ständigt för.

Och Kenta visste nu att gud lett honom hit för att rensa upp. Han hade varit i avgrunden själv och därför kunde han se dem mycket tydligare än de andra här. Hans uppdrag var att hitta demonerna och driva ut dem. Han skulle hitta människor här som hade lika starkt gudomligt beskydd som han själv hade och med dem skulle han skapa en armé. Han skulle bli soldat; en soldat som skulle strida i Jesu namn. Herren ville skapa en armé och hade valt ut Kenta att leda den. Han kände sig stolt.

Han såg sig omkring och betraktade människorna i salen.

Det mesta var som det brukade; han såg några tjejer som satt och viskade och fnissade när de kastade lystna blickar åt den snyggaste killen i kyrkan; det var så typiskt! Han skakade på huvudet när han betraktade dem. Så ytliga de var!

Och så var det pastor Rolf som i trans åkallade herren, eller vem det nu var. Och så de som misstänksamt satt och sneglade åt hans håll och tydligt visade att de visste att han var en av dem; en av de som deras föräldrar varnat dem för att umgås med; en av dem som de aldrig skulle be för.

Kenta fnös och förbannade dem allihop, men precis som han skulle till att fortsätta be om herrens beskydd och styrka, fick han se en ung kvinna som satt snett framför honom. Hon såg sig oroligt omkring, hon såg spänd ut och verkade inte alls berörd av stunden. Hennes blick vandrade mot fönstren, som släppte in det starka solljuset så att det nästan bländade honom, men sedan fäste han blicken på kvinnan igen för att försöka se hennes ansikte, men han såg henne bara som hastigast i profil när hon såg sig omkring. Han såg hennes raka näsa och de hallonröda läpparna skapade en skarp kontrast till hennes ljusa släta hy och gjorde henne attraktiv.

Kenta släppte inte blicken och han var snart som paralyserad när han betraktade den unga kvinnan. Vad var det med henne som fick honom att tappa fokus?

De försöker bara vilseleda mig, tänkte han sedan och försökte sedan skaka av sig de vilseledande demoner som använt kvinnan som lockbete.

De prövar mig, men de ska inte få tag i mig, tänkte Kenta beslutsamt. Han lutade sig tillbaka för att fortsätta be…

Men det gick inte. Det var något som inte stämde med den unga kvinnan. Han blev tvungen att titta upp igen.

Och då såg han vad det var som fångat hans uppmärksamhet; kvinnan hade ett svagt ljussken runt sig, som en aura som omsvepte henne. Och hennes långa blonda hår; det var inte bara blont, det var som att det lös av små ljuskristaller, tusentals små stjärnor som glittrade som ett ljusspel.

Kenta kände hur hjärtat slog. Hon hade herrens beskydd. Aldrig hade han sett någon med så starkt beskydd tidigare och han beslutade att kvinnan; vem hon än var; skulle bli hans allierade när det gällde att avslöja falska profeter här på bibelskolan. Henne skulle de definitivt inte komma åt. Det visste han. Han sänkte huvudet och knäppte händerna för att fortsätta be. Han tackade herren för att han visat änglarna så tydligt för honom.

*

Ali satt och bläddrade i psalmboken och såg sig omkring. Men när han mötte pastor Rolfs vakande öga såg han hastigt ner igen och försökte verka engagerad genom att be. Eller ja, han låtsades be, för han visste egentligen inte hur man gjorde eller vad man skulle säga riktigt, men han sänkte ner huvudet och lyckades pressa fram Jesus något sånär i alla fall. Det borde duga.

Men plötsligt fick han se en vacker kvinna som såg mot honom. Han mötte hennes blick och han blev tagen av hennes skönhet. Hennes långa blonda hår strålade i solljuset som lös från fönstret och hennes klarblå ögon var som magiska; aldrig hade Ali sett så vackra blå ögon innan. Men så kom han på sig själv med att stirra och han sänkte ner huvudet igen.

Men hon hade tittat på honom. Ja, hon hade sett honom i ögonen till och med. Och hon hade inte vänt bort blicken när han tittat på henne…

*

Cecilia kände sig plötsligt övervakad; ja, denna plats kändes övervakad. En ständig närvaro fanns här, precis som Jacob och hans vänner från kyrkan hade berättat. Hon tänkte tillbaka på vad Jacob berättat om bibelskolan, hur mycket man fick jobba med sig själv och sin relation till gud.

Hans ord upprepades i hennes huvud:

Gud kommer att slå ner dig. Du kommer att få underkasta dig totalt och du kommer att må riktigt dåligt, Gud ser allt och man har inte en chans… Men sedan kommer du att bli en bättre kristen och en bättre människa, du kommer att se allt klarare. Hela världen kommer att bli klarare och du kommer att se guds plan för människorna.

Det var alltså så det fungerade på bibelskolor.

Cecilia hoppades att hon skulle se lika klart som Jacob efter att hon gått kursen. Hon hoppades att gud hade stora planer för henne också.

Cecilia såg på Rolf igen, som predikade med sådan inlevelse. Han verkade speciell. Och lite hård. Jacob hade sagt att det kändes som att han har ögonen på alla. Han liksom betraktade dem, en efter en och sedan drog han sina slutsatser. Det kändes som att hans blick trängde genom dem, rakt in i själen. Det var som att de inte kunde ha några hemligheter för Rolf; han skulle se igenom deras fasad. Kanske talade gud till Rolf och skvallrade om vilka elever som var bra och vilka som var mindre bra? Jacob hade sagt att man skulle ha stor respekt för Rolf, för det fanns ingen som levde så nära gud som han gjorde.

Cecilia undrade om Rolf skulle se igenom hennes hemligheter? Skulle han kunna vägleda henne rätt?

Hon kände osäkerheten stiga inom sig igen och gjorde henne nervös och hon beslutade sig för att satsa allt på sin vistelse här. Hon skulle fokusera, hon skulle leva i enlighet med bibelns principer och hon skulle göra allt för att Jacob skulle se hennes förändring. Hon visste att detta var det enda sättet för henne att bli fri ifrån sitt förflutna.

Och hon visste att Jacob skulle bli stolt om hon klarade det. Tanken gjorde henne varm.

Med nyvunnet mod och beslutsamhet såg hon fram emot att få bekanta sig med de andra eleverna på bibelskolan.

*

"De betraktade den stora salen. Solstrålar försökte frenetiskt ta sig in genom fönstren till den märkliga byggnad som var hemvist till så många vilsna själar.

De sökte efter den unga kvinnan; hon som varit med dem; hon som levt med dem, en sedan stängt sina ögon för dem. Vänt dem ryggen.. De ville se henne igen, se om ljuset i hennes själ slocknat.

De skulle se henne sjunga, tillbe och leva för en kraft som skulle vara större än hela skapelsen; ja; det skulle till och med vara den kraft som skapat världen… Hon skulle dyrka och längta efter en värld bortom denna. Hon skulle bli något annat och hennes sinnen i denna värld skulle försvagas.

Ja, de skulle se henne försvinna. Och de skulle göra allt för att hon skulle komma tillbaka till dem.."

*

Jacob tänkte på Cecilia. Hon skulle börja på bibelskolan idag och han undrade om hon hade anlänt ännu. Han var spänd över detta. Allt skulle bli nytt för henne och han undrade hur hon skulle utvecklas i sin tro och hur hon skulle bli när avslutat studierna. Det var stora livsomvändande händelser hon skulle gå igenom och han ville att hon skulle bli stärkt av detta.

Han stod och sorterade sportskor i butiken där han arbetade som säljare. Han var snabb. Med vana händer plockade han upp skokartongen, kollade att siffrorna stämde och satte dem i hyllan, så att det skulle bli lättare för kunderna att hitta var de sökte. Han trivdes på jobbet, älskade att möta människor varje dag, skoja med kunderna och hjälpa dem att hitta rätt träningskläder, skor eller andra tillbehör de behövde när de idrottade eller var aktiva på annat sätt.

Men på samma gång var ha frustrerad och ville vidare. Att hjälpa dem att välja rätt sportkläder, skor och så vidare, det var bara ytliga saker. Det var ett materiellt behov. Otaliga gånger hade han tagit emot hurtiga