Kloster, mord och dolce vita - Lunchfallet & Döden vid floden

By Valentina Morelli

Benvenuto a Santa Caterina! I denna idylliska by i hjärtat av Toscana bor ordenssystern Isabella. Och när hon inte arbetar eller ber, jo men då löser hon mord. I "Kloster, mord och dolce vita" får du ta del av de två första böckerna om Isabella, Toscanas egen detektivnunna!Lunchfallet:I lilla Santa Caterina går dagarna långsamt fram för ordenssystern Isabella, vars dagar mest består av arbete och bön. Men när hon hittar syster Raffaela livlös inne på klostergården så blir det genast liv i den sömniga lilla staden. Man misstänker att den levnadsglada nunnan måste ha ramlat ner från klocktornet. Men det är inte vad Isabella tror. Tillsammans med den unge karabinjären Matteo börjar Isabella själv utreda dödsfallet och kommer snart en mörk hemlighet på spåren... Nu krävs gudomlig hjälp!Döden vid floden:Den gamle Gaetano och hans trogna sanktbernhardshund Caesar är omtyckta gäster i Santa Caterina. Men en dag hittar karabinjären Matteo den sympatiske landstrykaren kallblodigt mördad i sin lilla bovagn nere vid floden. Hela byn är i chock – vem skulle göra något sådant mot en så godhjärtad människa? Och var har hunden tagit vägen egentligen? Syster Isabella blir också mycket berörd när hon hör talas om mordet. Tillsammans med Matteo börjar hon följa upp spåren. Och upptäcker att Gaetano inte var den han utgav sig för att vara...Benvenuto a Santa Caterina! I denna idylliska by i hjärtat av Toscana bor ordenssystern Isabella. Det är här hon lever, arbetar och ber. Men som en blixt från klar himmel hamnar hon mitt i en mordutredning! Från och med den dagen gör den nyfikna nunnan det till sin livsuppgift att gå till botten med bybornas alla större och mindre förbrytelser. Och karabinjären Matteo uppskattar sin himmelskt hjälpande hand. För som enda polis i Santa Caterina har han verkligen händerna fulla...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 14, 2022
• ISBN: 9788728062432

Book preview

Valentina Morelli

Kloster, mord och dolce vita

Lunchfallet & Döden vid floden

SAGA Egmont

Kloster, mord och dolce vita - Lunchfallet & Döden vid floden

Översatt av Camilla Dunér

Originaltitel: Tod zur Mittagsstunde

Originalspråk: tyska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2020, 2022 Valentina Morelli och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728062432

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Lunchfallet

Kapitel 1

Che merda, i sådan här hetta skickar man inte ens ut en åsna ur stallet! svor syster Maria Alessia. Hon brydde sig inte om att vakta sin tunga i abbedissan Maria Filomenas närvaro. Hon tystnade först efter att hon fått en sträng blick och ett knippe morotsblast i ansiktet.

Maria Isabella flinade för sig själv – trots att det värkte i hela kroppen och hon kände ryggen krokna av allt ogräs hon rensat och alla övermogna tomater hon skördat. Hon slet i sitt anletes svett, och kände hur den rann under den täta nunnedräkten.

Den toskanska försommarsolen var skoningslös. Särskilt mitt på dagen, då till och med olivträdens glesa skuggor drog sig tillbaka och systrarna lämnades helt oskyddade under trädgårdsarbetet. Maria Isabella flåsade. Hon kastade en blick på armen och… såg ingenting. Så klart, armbandsuret hade hon glömt på nattduksbordet i sin klostercell, bredvid den sönderlästa bibeln hon fått av sin mormor vid sin första heliga kommunion. Det var en väldigt speciell bok. Inte dyrbar i någon traditionell bemärkelse, men för henne var den ovärderlig. Den var ett arv från hennes mormor, vars namn stod skrivet på försättsbladet: Maria Estrella. Hon hade varit en stolt kvinna, som aldrig brytt sig om någon annans åsikt än sin egen. Och det hade varit mycket viktigt för henne att ge Isabella sin gamla bibel vid kommunionen.

Isabella hade uppskattat gåvan något oerhört. Och inte bara tack vare den 50 000 lira-sedel hennes mormor hade stoppat in mellan sidorna och som hade regnat ner över henne när hon vände boken upp och ner över huvudet.

Nej, bibeln var en familjeklenod, och det sedan fem generationer.

Isabella älskade den lilla boken, inbunden i svart läder och med vackert guldsnitt på sidorna, för gåvan hade stärkt henne i sin tro. Inte för att den behövde stärkas. Tron på Gud hade alltid varit väl förankrad hos Isabella. Men hängivenheten, att verkligen stå fast, det hade själva gåvan befäst, långt mer än det som faktiskt stod skrivet i den. Redan som liten flicka visste hon vad hennes öde var. Hennes framtid stod bokstavligen skriven mellan den lilla bokens läderpärmar. Det fanns inget alternativ. Ingen annan livsplan.

Och det kunde inte ens den här – må Gud förlåta henne – djävulska hettan ändra på. Dumt bara att hon inte visste hur långt det var kvar till den välförtjänta lunchvilan.

Från köket kände hon redan doften av syster Maria Hildegards kålgryta, full av ljuvlig timjan och färsk vitlök. Det kurrade ordentligt i magen. Hon skulle inte ha något emot ett glas chianti från de egna odlingarna heller. Den som arbetade hårt förtjänade sitt vin. Det var alla systrarna överens om.

Hon torkade svetten ur pannan och blickade upp mot himlen. Hon fick kisa mot solen.

Maria Isabella var duktig på att orientera sig efter solens position. Det hade hon lärt sig i Scautismi, scouterna. Och enligt hennes uppskattning borde klockan redan vara en bra bit efter tolv.

Så varför ringde inte klockorna?

Hur mycket är klockan? frågade hon syster Alessia, som satt på huk intill henne. Hon var en kraftig kvinna och hon led ännu mer av det hårda arbetet och hettan. Men abbedissan var benhård och krävde lika för alla. Till och med den äldsta av dem, syster Immaculata, kunde få en kvast i handen och en sträng order om att sopa hela innergården. På klostret fanns det alltid något att sopa.

Vinden piskade oavbrutet upp sand från stranden och bar den med sig flera kilometer, ända fram till klostermuren, där den lade sig som ett fint dammlager. I alla fall om man lät den få som den ville. Sanden har en egen vilja, brukade abbedissan säga. Men Isabella tänkte att det var det snarare abbedissan som hade.

Hur så? fnyste syster Alessia vresigt. Är du redan trött? Det ska arbetas tills klockorna ringer.

Isabella nickade kort. Hon kände till regeln. Men efter en kort paus sade hon: Men de ringer ju inte.

För att klockan inte är tolv än, snäste abbedissan och ryckte upp en rejäl maskrostuva ur jorden.

Se efter! begärde Isabella och föreståndarinnan såg häpet på henne. Maria Filomena var inte van vid att ta emot befallningar. Ändå lyfte hon sin vänstra arm och tittade. Först på klockan, och sedan rakt på Isabella. Med stora ögon. Sakta tittade hon tillbaka ner på klockan. Först tvivlande, sedan irriterat.

Hur mycket är hon? frågade Isabella.

Nästan halv ett.

En efter en avbröt systrarna sitt arbete och utbytte frågande blickar.

Men… sa någon.

Jag tyckte väl att det kändes länge, muttrade någon annan.

Sakta vred de på huvudet i riktning mot klocktornet. Det var kantigt och högt. Och tyst. Framför allt tyst.

Vem är i tjänst? Den första systern hade nu en förebrående ton i rösten.

Syster Maria, svarade Maria Alessia genast.

Vilken Maria? stönade Maria Filomena förtretat. Hennes ögon smalnade av när hon betraktade Maria Alessia. Hennes irritation var förståelig. Det råkade sig nämligen så att hälften av klostrets systrar hette Maria i förnamn. Förmodligen det heligaste namn man kan ge en flicka. Eller sig själv för den delen, vilket var tradition för många av systrarna när de inledde sitt klosterliv. Besvärliga missförstånd stod därför ständigt på dagordningen, varför abbedissan alltmer hade börjat överge sina medsystrars förnamn till förmån för deras andranamn.

Maria Raffaela, svarade Maria Alessia försiktigt.

Typiskt, utbrast abbedissan. Hon har säkert gett sig på Grappan igen. Det vet väl alla att det är en synd att dricka före lunch?

En av systrarna gjorde korstecknet.

Såvitt Isabella kunde minnas stod det inget om det i Bibeln, vare sig i Gamla eller Nya testamentet. Men hon sa inget om saken, utan rätade på sig och satte händerna i sidorna.

Jag går och ser efter, sa hon till de andra. Det kanske är något problem med snöret.

Bekräftande mummel.

Det hände gång på gång att klocksnöret fastnade och att man därför inte fick något ljud vid ringningen. Om det var det som hade hänt nu kunde det knappast skada med en hjälpande hand.

Vägen fram till det fyrtiotre meter höga klocktornet ledde förbi innergården, som var översållad med ört- och grönsaksbäddar, och förbi hönshusen. Där hördes ett muntert kacklande och kluckande eftersom fåglarna trodde att de skulle få något att äta. För fjäderfäna var kvinnor i svartvita nunnekläder tätt förknippade med mat. Isabella kunde ibland avundas djuren för deras enkla natur. De behövde inte rensa ogräs eller fundera på om man fick dricka vin innan lunch eller ej.

När hon svängde runt hörnet fick hon syn på den stenbänk omgiven av arkader som stod i skuggan av klocktornet.

Där satt Immaculata, hopsjunken. Intill henne låg den stora kvast som hon samma morgon hade tassat i väg med under abbedissans vakande blick.

Isabella betraktade henne bekymrat. Den gamla kvinnan rörde sig inte. Isabella gick fram och puffade till henne. Försiktigt till en början, men lite hårdare när hon fortfarande inte reagerade. Syster Immaculata tippade nästan åt sidan.

Åh nej! utbrast Isabella. Hon höll skräckslaget andan, men så hördes en högljudd snarkning som fick den gamla kvinnans bröstkorg att skälva.

Isabella klev lättad närmare och betraktade det rynkiga ansiktet. För en sekund funderade hon på att väcka henne, men så bestämde hon sig för att låta bli. Så som hon satt, med hakan lutad mot bröstet, hade hon nästan något barnsligt över sig. Vem kunde då bli arg på henne för att hon försummade sina plikter?

Hon sköt försiktigt undan Immaculatas vänstra arm från solen, så att hon inte skulle råka bränna sig.

Det här betydde att det skulle vara upp till henne att sopa innergården, för hon ville inte att den gamla ordenssystern skulle få problem med abbedissan.

Men först måste hon ta tag i problemet med klockorna. Hon antog att syster Raffaela stod uppe i tornet och försökte reda ut trasslet själv, så hon styrde stegen ditåt. Hon såg faktiskt fram emot det, för hon tyckte mycket om platsen. Det höga tornet gav henne en möjlighet att komma närmare Gud.

Gud fanns förstås alltid hos henne, men där uppe kändes han ännu lite närmare.

Om det bara inte hade varit så varmt hade hon tagit tillfället i akt och klättrat hela vägen upp. Från platån uppe vid spiran hade man en hisnande utsikt över Santa Caterinas terrakottafärgade tak och floden Serchio som slingrade sig ända bort till det nästan onaturligt azurblå Liguriska havet. Åt andra hållet syntes de böljande kullarna ända bort till horisonten, täckta av vingårdar och olivlundar, varav de flesta tillhörde klostret.

Det var länge sedan hon hade varit vid stranden och hon lovade sig själv att ta sig dit så snart hon hade chansen. För vad var livet värt om man inte passade på att njuta av världens underverk?

Hon lyfte upp sin långa kjol och satte av mot klocktornet. Men efter bara tre steg stannade hon upp. Hon fick syn på något och hajade till. En skugga på marken? Nej, ingen skugga. En gestalt. Syster Isabella visste först inte vad hon skulle tro. Det såg ut som om någon hade slängt en hög med kläder på marken. Men hon insåg snart sitt misstag. Det var ingen klädhög. Det var en människa.

Hon försökte få klart för sig vad det var hon såg innan hon klev närmare. Och snart insåg hon vad det var hon hade framför sig – eller snarare vem.

Raffaela låg framför henne på stenplattorna. Med högerbenet och halsen i en onaturlig vinkel. Hennes ögon var öppna och blicken hade något klagande över sig. Dessa ögon som en gång varit fulla av liv och lyster. Nu var de tomma och glanslösa.

Ansiktet liknade en förvriden mask.

Det var inte första gången Isabella såg en död människa.

Men hon skulle aldrig vänja sig vid denna syn.

Kapitel 2

Hon är död. Mannen i kortärmad ljusblå skjorta nickade så häftigt att hans vita patronbälte hoppade upp och ner och den mörkblå skärmmössan gled ner i pannan. Hon är definitivt död.

Skönt att få det bekräftat, men det hade vi knappast behövt polisen för. Syster Isabella stod med armarna i kors mellan den unge mannen med skärmmössan och den döda Raffaela. Hon granskade honom med blicken.

Jag förstår fortfarande inte vad du gör här, sa hon.

Men det var mycket hon inte förstod i den stunden. Hon kunde fortfarande inte ta in att syster Raffaela inte fanns hos dem längre. Så sent som igår hade de hållit morgonbönen ihop, innan de hade gått åt var sitt håll. Raffaela till sin tjänst på torget, där hon ansvarade för klostrets stånd på Caterina-marknaden, och Isabella hade passat på att ta en lång joggingtur genom vinodlingarna.

Att hon inte levde längre kändes så… overkligt.

De hade inte varit bästa vänner, men de uppskattade och höll av varandra.

Raffaelas död var en tung förlust för klostret. Hon hade varit en av dem och alltid satt plikten gentemot Gud och deras gemenskap först.

Du verkar skeptisk, syster. Men tro mig, det är viktigt att jag är här. När någon dör på det här sättet, sa han med en blick mot klocktornet, måste man alltid utesluta brott. Och då är det fullt normalt att akutläkaren kontaktar polisen.

Var är akutläkaren, då?

Polismannen sänkte blicken och såg på henne igen. Nu är det ju inte så att det gäller liv och död här. Han försökte sig på ett leende, men misslyckades. Det har skett en otäck olycka på Via Statale 12. En lastbil och en långfärdsbuss… Så det kan dröja tills ambulansen är här.

Isabella lyssnade bara halvhjärtat. Hon var fortfarande i chock.

Strax efter den fruktansvärda upptäckten hade hon rusat till sällskapsrummet för att ringa efter en ambulans.

Först hade hon fått brandkåren på tråden, eftersom hon i all upprördhet råkat slå fel nummer. På frågan om var det brann hade hon blivit så förvirrad att hon bara lade på. Först då hade hon kommit på rätt nummer till ambulansen. Även om hon undrade vad de skulle kunna uträtta egentligen, för Matteo Silvestri hade faktiskt rätt om en sak. Syster Raffaela var död. Och det kunde inte ens ett dussin akutläkare ändra på.

Med Filomenas hjälp hade hon åtminstone lyckats se till att inte alla systrar kom springande till tornet. På det viset slapp de behöva se sin döda medsyster. Immaculata satt fortfarande på bänken och sov. Dålig hörsel kunde visst vara en välsignelse ibland.

Medan hon ringde hade abbedissan varit god nog att täcka över den döda kroppen med en filt.

Isabella stirrade på konturerna och kunde fortfarande inte riktigt förstå att det var syster Raffaela som låg där under tyget. En av de få personer med vilken hon delade sitt liv och sin tro. Det var bara arton systrar som bebodde och förvaltade det ärevördiga klostret Convento di Nostra Regina della Pace. I tanken räknade hon bort en av dem och bad en tyst bön för syster Raffaela.

Hon kände karabinjär Matteo Silvestris blick på sig.

Han märkte nog hennes allvar och tog av sig skärmmössan. Visste du att jag också kände syster Raffaela? Från marknaden. Han nickade eftertänksamt. Jag fick smaka lite av hennes egentillverkade Grappa då och då. Den är verkligen fantastisk. Han förde en hand till munnen, gav den en lätt puss och öppnade den som en blomma. Som poesi.

Man kan köpa den här också. I vår gårdsbutik.

Men Matteo Silvestri skakade plötsligt på huvudet, som om han knappt kunde förstå att de ens pratade om det. Ett allvar drog över hans ansikte.

Tror du att det var en olycka? Att hon – kanske i berusat tillstånd – böjde sig för långt fram när hon ringde i klockorna och råkade… Han avslutade inte meningen. Men han lyfte sin slätrakade haka och sänkte den igen, som om han följde Maria Raffaelas fall med blicken.

Isabella tänkte igenom saken. Innan karabinjären hade dykt upp hade hon ställt sig själv samma fråga. Om och om igen. Syster Raffaela hade varit en person som gärna tagit sig en stänkare – det spelade ingen roll om det var en lämplig tid på dagen eller om det stod något om saken i Bibeln. Isabella visste inte hur illa det hade varit ställt med hennes alkoholproblem, men hon hade aldrig framstått som så påverkad att hon tappade kontrollen.

Det har jag svårt att tro, sa hon till slut. Särskilt som klocksnöret hänger inne i tornet. Hon tystnade, för nu kom hon att tänka på ytterligare en sak. Dessutom ringde de ju aldrig. Det var därför jag var på väg, för att se hur det gick för henne.

Polismannen plockade fram en liten bok med mörka läderpärmar. Han öppnade den och drog upp en bläckpenna ur bröstfickan. Och det var alltså då du hittade syster Raffaela?

Ja, precis här. Hon pekade dumt på liket. Hon såg på när han antecknade.

Sen kastade han en blick på sin mobiltelefon och skrev något mer i boken.

Hon höjde på ögonbrynen. Vad gör du nu?

Antecknar temperaturen, för polisrapporten.

Vad ska det vara bra för?

Han ryckte på axlarna. "Det är så vi gör bara. Lade du märke till något annorlunda när du hittade den döda?

Isabella var tvungen att kisa mot solen när hon mötte hans blick: Du menar förutom liket på marken?

Si.

Hon tänkte precis säga nej när hon plötsligt fick en bild i huvudet som hon helt hade glömt bort i tumultet. Det var faktiskt någonting.

Syster? Är du okej?

Först nu insåg hon att hon fortfarande stirrade på honom med uppspärrade ögon. Hon nickade sakta, men i nästa stund skakade hon häftigt på huvudet. Inget var okej! Och varför hade hon inte tänkt på det tidigare? Hon behövde få veta att hon inte bara hade inbillat sig.

Vad gör du nu? frågade Matteo när hon satte sig på huk och försiktigt drog undan filten. Hon tvingade sig att inte vända bort blicken medan hon så respektfullt som möjligt frilade Raffaelas kropp.

Handen, sa hon till slut. Titta på hennes hand.

Det var svårt att behöva se på Raffaela igen.

Matteo böjde sig ner intill henne, och då förstod han. Pekfingret är utsträckt. Det ser ut som om hon pekar på något.