Skalunga

By Elisabeth Beskow

Det är förändringens tider för friherrinnan Furuclou och prästdottern Helvig. De har lämnat sitt gamla hem för Skalunga prästgård, där de möts av en ny och främmande vardag.Helvig och Furuclou börjar bo in sig på prästgården. Helvig känner blickarna från prästen och känslorna är ömsesidiga. Romantik ligger i luften för den vackra adelsdottern. "Skalunga" är en relationsroman som utspelas under 1910-talet.Skalunga-serien följer prästdottern Helvigs uppväxt både på Skalunga prästgård som i Stockholm.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788728372166

Book preview

Elisabeth Beskow

Skalunga

SAGA Egmont

Skalunga

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1919, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372166

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Överväldigande ståtligt låg prästgården i Skalunga. Högt över bygden och ovan själva kyrkan var den belägen, nära nog uppe på krönet av den långa skogssluttning, som nedifrån älvens dalgång i djupet steg upp mot molnen. Den väldiga höjningen var långsluttande till att börja med, men vid Skalungabyn blev den brantare, och vid kyrkan och prästgården blev den så brant, att prästgårdens grund låg i jämnhöjd med korset på kyrkans tornspira, fast avståndet mellan dem ej var större än ett par, tre stenkast.

Stor och rymlig var prästgårdsbyggningen, ty då den uppförts hade tomten ingenting kostat i denna vid den tiden glest befolkade bygd, och virke fanns till överflöd i sju--milaskogarna runt om, så på sådant hade ej behövt sparas, men däremot hade det varit av vikt att göra prästens tjäll stort nog att kunna hysa vägfarande och gäster i denna bygd, där det var långt mellan gästgivargårdarna. Nu var orten folkrikare och mer odlad, och byn omkring kyrkan hade vuxit ut betydligt. Där fanns också en gästgivargård, varför prästtjällets gästfrihet ej behövde anlitas fullt så mycket som förr.

Från sina fönster hade prästen utsikt över kyrkan och halva sin vidsträckta församling. Den hälft han ej såg från sina fönster kunde han se ut över, om han gick uppför den branta backe som ovan hans rymliga hus ledde upp på Skalungaåsen. Vid och allvarsam var utsikten häruppifrån. Åt alla håll skog och åter igen skog så långt ögat kunde se, mörk, allvarlig och evigt grön barrskog. Strid gick älven långt därnere i sin dalgång, ett vitt, slingrande band i allt det mörkgröna. Inom synhåll från Skalungaåsen hann älven bilda många forsar, vilka dock var ganska långt skilda från varandra. Avståndet gjorde att de häruppifrån såg stillastående ut, hur vilt än vattenmassorna skummade. I stilla dagar kunde dock deras dån höras svagt ända hitupp, blandande sig med bruset från närmare, mindre forsar som här och var dolda av skogen i sina djupa dalgångar eller steniga bäddar sökte sig väg från källsprång och småsjöar ned mot älven för att sedan av den föras den långa vägen mot havet.

Fast Skalunga bara var en annexförsamling var dess kyrka stor. Den ståtade också med ett gammalt altarskåp, räddat någonstans från Tyskland under trettioåriga kriget. Annars hade den få prydnader.

Det hände ibland att turister kom till Skalunga lockade av den storslaget vackra vägen dit från bebodda trakter, av altarskåpet och av utsikten från Skalungaåsen. En dag kom av dessa orsaker tre damer åkande till Skalunga. Det var friherrinnan Furuclou och hennes dotter Helvig tillsammans med fröken Borg, en tillfällig bekantskap som mor och dotter mött på det pensionat, där de bodde för sommaren.

De hade åkt i fyra timmar efter häst och var glada att komma ur åkdonet. De hade matsäck med sig och beställde på gästgivargården kaffe till sina smörgåsar.

Sedan de ätit gick de upp för att bese kyrkan. Den var stängd, ty det var vardag, men man hade sagt dem att nyckeln fanns i prästgården.

— Fröken Borg och jag väntar här, om du vill gå upp efter nyckeln, sade modern till sin dotter.

Helvig gick.

Ingen syntes till vid prästgården, varför hon steg in i förstugan, som var rymlig och tom. Flera dörrar vette ut i den. Helvig knackade på den närmaste till höger. Ingen svarade, men dörren befanns olåst, när hon vred om handtaget. Hon såg in i ett stort, fyrkantigt hörnrum med ett klumpigt skrivbord fullt av papper och böcker framme vid ena fönstret, en del bokhyllor kring väggarna, en skinnsoffa och några stolar. Det var förmodligen prästens arbets- och mottagningsrum, tänkte Helvig.

Medan hon ännu stod i dörren, obeslutsam om hon skulle fortsätta sin upptäcktsfärd, kom från ett angränsande rum en undersätsig, kraftigt byggd man in. Han var klädd i grova kläder och hade grovt tillyxade drag.

Utmejslingen återstod ännu för att detta ansikte skulle bli som andra. Det sträva, tjocka håret var mörkt rostfärgat och hyn fräknig, men frisk och solbränd.

Då han fick se den unga damen i dörren, drog han händerna ur kavajfickorna, bugade sig kort och log litet. Kanske anade han, att hon undrade om han var prästen själv eller dennes gårdsdräng. Vem han nu var så gjorde han intryck på henne. Det var något ursprungskraftigt hos honom som tilltalade hennes för allt ovanligt öppna sinne.

— Jag skulle be om nycklarna till kyrkan. Vi är ett sällskap som ville se den, och man har visat oss hit.

Mannen tog en väldig nyckel från väggen och räckte henne den.

— Det går an att låta den sitta i sedan. Jag ska ändå gå dit ned om en stund, sade han.

— Är ni inte rädd att lämna nyckeln åt främmande människor så här? Vi kunde ju stjäla därinne, skämtade hon.

— Altarskåpet är för tungt, och något annat finns inte att stjäla.

Så tog hon nyckeln och gick, ännu oviss om det var prästen eller hans gårdskarl hon träffat. Hans utseende tydde på det senare tyckte hon, men hans säkra uppträdande på det förra.

De besåg kyrkan, lät sedan nyckeln sitta i och gick förbi prästgården uppåt för att se utsikten från höjden av Skalungaåsen.

Friherrinnan tvekade, när hon kom till prästgården.

— Det blir bra brant det här. Om jag skulle stanna här, medan ni går vidare, så får ni hämta mig på återvägen.

Fröken Borg tyckte också, att det kanske var klokast, men Helvig var av annan mening.

— Mamma kommer att ångra att inte ha gått opp. Folk kommer att fråga, om mamma varit på åsen, och har mamma då inte det, kommer man att säga, att mamma inte sett någonting av Skalunga, och det blir så förargligt, så det är bäst att knoga på.

Helvig talade livligt och tog smeksamt moderns arm under sin för att underlätta uppstigningen.

Friherrinnan gav leende vika. Hon var mycket svag för sin unga dotter och stolt över henne. Och väl hade hon skäl att vara det, åtminstone beträffande det yttre. Smal om höfterna och slank var Helvigs gestalt. Hon rörde sig livligt, men med en naturlig, elegant värdighet. Hennes ovala ansikte med mandelformade ögon och grekisk profil var vackert. De smala, krökta, oftast lätt åtskilda läpparna hade ett stolt, litet ironiskt drag, och hakan tydde på viljestyrka. Det mörka håret var varken rikt eller lockigt men välvårdat och vackert uppsatt, så att huvudets aristokratiska form kom fullt till sin rätt. Det låg liv, intelligens och begåvning i uttryck och hållning, men det låg också oro och längtan på djupet av de blå ögonen som såg mörkare ut än de var, tack vare de täta ögonhåren. Färgen i den varma, rena hyn kom och gick lätt, men vanligen var den stark, nästan litet hektisk. Även de röda läpparna kunde blekna vid sinnesrörelse, även om denna inte var överväldigande stark.

— Å, är det inte belöning nog för allt knog att stå häruppe! utbrast fröken Borg hänförd.

Jo, det tyckte friherrinnan också.

För ovanlighetens skull stod Helvig tyst. Den vida utsiktens ståtliga allvar verkade beklämmande på henne. Hon erfor också något så underligt. Hon såg på allt och kände igen det, och ändå visste hon ju, att hon såg det för första gången. Hon tyckte att hon förr någon gång stått just här och sett det där korset på kyrkspiran blänka i solen. Hon såg ned på det men med en känsla av att det trots detta dock var högt över henne. Denna sorts föreställning var henne främmande, och dock kände hon, som om den länge varit inom henne för att först nu bli henne medveten. Vad betydde väl dessa förnimmelser? Hade hon någon gång i drömmen varit här?

— Är det inte tid att gå ned nu? Vi har lång väg hem, och nu är väl hästen utvilad, sade slutligen friherrinnan.

Hon var belåten med utfärden men började längta hem till det bekväma pensionatet och aftonmåltiden. Alltså gick de nedåt.

Men de hade ej gått långt, förrän friherrinnan snavade och föll.

— Mamma! skrek Helvig.

Men hon fick intet svar. Modern låg orörlig, och då de unga flickorna ängsliga böjde sig över henne såg de, att hon förlorat medvetandet.

— Stanna här. Jag springer ned till prästgården efter hjälp, sade fröken Borg.

Helvig stod lamslagen av ångest bredvid sin mor. Hon vågade ej röra vid henne, då hon ju ej kunde veta var skadan var och därför lätt kunde göra det onda värre.

— Mamma, mamma! bad hon jämrande och satte sig på marken tätt intill modern.

Varsamt tog hon av henne hatten och smekte skyggt det bleka ansiktet. Var det en förkänsla av detta som gjort henne beklämd, då hon stått däruppe på åsen? Hon erinrade sig, att modern velat stanna vid prästgården men gått med upp på hennes inrådan, och den erinringen skar hennes sinne.

Helvig tyckte, att det dröjde en oändlighet, innan hjälpen kom. Äntligen infann den sig dock. Det var prästen och hans dräng med en primitiv bår emellan sig. Fröken Borg gick före dem.

Det var mannen med de tillyxade ansiktsdragen som, sedan han satt ned båren, böjde sig över sig för att hjälpa henne upp från marken, där hon satt i sin tröstlöshet.

— Mod! sade han uppmuntrande och såg med en fast blick in i hennes bleka ansikte.

Hon tyckte det utgick kraft från honom, och mer än väl behövde hon den kraften. Hon stödde sig maktlös mot honom, även sedan hon kommit på benen. Hon darrade så att hon knappt kunde stå.

Han överlämnade henne till fröken Borg och böjde sig över den skadade som nu började återfå medvetandet. Efter en kort men tydligen sakkunnig undersökning trodde han sig kunna konstatera att den huvudsakliga skadan bestod i lårbensbrott ända uppe vid höften. Att det var svårt och skulle ta lång tid att läka, förteg han.

Med drängens hjälp försökte han få den skadade upp på båren, men han ville undvika att göra henne mer illa än som var nödvändigt, därför såg han prövande på Helvig.

— Om ni stöder er mot tallen där, kan ni stå själv, sade han i vänligt bestämd ton till henne och kallade samtidigt med blicken fröken Borg till sin hjälp.

— Kan jag inte också hjälpa till? frågade Helvig med ett tappert försök att rycka upp sig ur sin svaghet.

Hon var ond på sig själv för sin ynklighet.

— Var bara modig! svarade prästen.

Att den undersätsige mannen med det ofullbordade ansiktet var prästen och den andre hans dräng, förstod Helvig som, hur uppfylld av ångest hon än var, dock på ett mekaniskt sätt lade märke till allt.

Ödet hade farit varligt fram med Helvig hittills. Hon var ej van vid dess slag och var nu översiggiven. Då modern jämrade sig, när hon flyttades upp på båren, kunde ej Helvig behärska sig bättre än att hon också jämrade sig. Hur behärskad av sin ångest hon än var, märkte hon dock vilken ömklig roll hon spelade och pinades av föreställningen om hur hon måste te sig för de andra tre som alla var rådiga.

Sedan den skadade väl kommit upp på båren, bar prästen och hans dräng henne nedför sluttningen så varsamt det var dem möjligt.

Helvig följde efter, stödjande sig på fröken Borg.

— Att jag ska vara en sådan ynkrygg! mumlade hon.

— Det är inte underligt, tröstade fröken Borg.

Båren bars ned till prästgården och in i ett stort hörnrum på nedre botten, där en säng stod nybäddad och en liten enkel bondkvinna väntade. Vem hon var förstod Helvig därav att hon hörde prästen kalla henne mor.

Även hon kom nu under hans lugna, säkra kommando och lydde honom snabbt liksom de andra två.

Prästen var som en läkare. Han tycktes veta precis vad som var att göra. Det var ingen tvekan hos honom och intet fjäsk. Lugnt och väl gjorde han allt, korta och koncisa, men tillräckligt tydliga var hans befallningar till de tre medhjälparna. Helvigs hjälp anlitade han ej. I stället hade han sin uppmärksamhet också på henne, redo att gripa in om hon skulle svikta och behöva hjälp. Denna hans omsorg om henne ingav henne trygghet mitt i all ångesten. Hon såg också att han gjorde allt som kunde göras för den skadade, och det ökade och befäste trygghetskänslan.

När modern kommit i säng, den brutna lemmen i rätt läge och allt som kunde göras för att lindra gjorts, satt Helvig vid bädden som i en ond dröm. Till detta hade således denna dags lustfärd fört! Om hon inte yrkat på att modern skulle gå med upp på åsen, skulle detta aldrig ha hänt, grämde hon sig.

Någon rörde vid hennes arm. Då hon vände på huvudet, stod den lilla bondkvinnan, prästens mor, där.

— Kom och ät en bit!

— Inte kan jag äta! svarade Helvig med skälvande läppar.

— Hon måste! trugade gumman välvilligt.

Men Helvig bara skakade på huvudet.

Då såg prästens mor ett ögonblick villrådig på henne, men gick sedan.

Helvig trodde, att försöket att få henne att äta uppgivits, men däri misstog hon sig. Hennes värdinna hade ej givit upp utan blott gått efter sin son. Denne kom in, undersätsig och trygg i sin förtroendeingivande kärvhet. Han bjöd Helvig armen. Hon såg avvärjande på honom. Då tog han med ena handen hennes arm och drog den under sin.

— Kom! sade han blott.

Hon kände hans överlägsna styrka, fast han fick henne att följa utan att använda den.

Han förde henne ut i rummet bredvid. Det var en väldig sal med fyra fönster. Ena änden av det stora bordet i salens mitt stod dukat. Fröken Borg hade just ätit och reste sig nu för att gå in i sjukrummet och där inta Helvigs plats, medan hon åt.

Sedan prästen placerat Helvig vid bordet blev han stående bredvid henne. Hans mor kom just med varm mat som hon varit ute i köket efter.

— Jag kan inte äta, förklarade Helvig.

— Försök, sade prästen på sitt enstaviga sätt.

Det låg en förunderlig kraft i hans lugn och i de korta orden, en kraft som Helvig, hur litet foglig hon än var, ej kunde motstå.

Hon lydde honom och försökte äta. Det gick verkligen. Hon upptäckte till och med, att hon måtte ha varit hungrig.

När hon åt klarnade situationen för henne.

Modern var skadad, men ej livsfarligt efter vad det kunde tyckas. Plågor hade hon, men hon var dock vid sans nu och föreföll ej så sjuk, att det kunde vara någon fara för livet. Helvig började resa sig ur den hopplösa förtvivlan som först berövat henne besinningen. Men även om det ej var så illa som det kunnat vara, var det bekymmersamt nog.

Hon såg upp till prästen som alltjämt stod bredvid henne.

— Hur ska jag kunna föra min mor härifrån?

— Det går inte.

— Men … det måste gå. Hur skulle det väl annars bli?

— Det blir att stanna här.

— Stanna här? utbrast Helvig, som om det varit en omöjlighet.

— Varför inte?

— Här i obygden långt från läkare. Och utan alla bekvämligheter? Mamma som är van vid helt annat!

— Vi ska göra det så bekvämt vi kan. Läkaren kan vara här i morgon bittida.

Helvig tyckte, att allt var overkligt som en dröm. Var det möjligt att modern och hon, som bara gjort en dags utflykt hit bort i obygderna, måste stanna här?

— Jag kan aldrig tro, att mamma vill det, sade hon.

— Jag är rädd, att hon måste, sade prästen.

Helvig såg åter på honom. Vad det var kraftfullt detta ansikte, och vad hans lugna, korta yttranden var avgörande! Han förekom henne som ett oundvikligt öde. Hon reste sig dock upp emot det.

— Vi kan inte stanna! förklarade hon upprorisk.

Han svarade inte denna gång, men det kom ett uttryck i hans ögon som om hon varit ett barn han tyckt synd om. Det låg ingenting vare sig av förebråelse eller ringaktning i det, men ändå kom det henne att känna sig illa till mods.

— Vi har alla våra saker på pensionatet, vi ha ingenting med oss här. Hade ju inte tänkt stanna över natten, klagade hon, oangenämt medveten om hur ynklig denna klagan egentligen var inför det slag som drabbat dem.

— Sakerna kan hämtas hit.

Ja, visst kunde de det. Det var ju så enkelt. Han tog det som det var, men hon hade svårt för att göra det.

— Vill ni ligga inne