Agneta Folkvangs levnadssaga

By Elisabeth Beskow

Adelns storhetstid börjar se sitt slut.Agneta Folkvang är en högt aktad ung kvinna. Hon är hovfröken och bästa vän till prinsessan Magdalena, men det är inte bara hennes kära vän som vinner henne respekt och en ställning höjd över alla andra. Agneta tillhör landets äldsta adel och är således född in i de fina rummen. Men förändringarnas vindar börjar blåsa allt hårdare. Kungen förbereder en omvälvande reduktion som skulle vingklippa många av adelns så traditionstyngda privilegier. Allt Agneta tar för givet är på väg att tas ifrån henne – såvida hon inte lyckas stoppa förändringarna och behålla det som hon tycker rättmätigt är sitt.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788728372104

Book preview

Elisabeth Beskow

Agneta Folkvangs levnadssaga

SAGA Egmont

Agneta Folkvangs levnadssaga

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1933, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372104

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

AVDELNING I

UNGDOMSDRÖMMAR

Första kapitlet.

I den lummigaste delen av parken kring kungliga slottet strax utanför Skavoniens huvudstad Brissel gingo två unga flickor arm i arm. Det var prinsessan Magdalena och hennes hovfröken och bästa vän, Agneta Folkvang.

Den unga hovfröken var den längre och vackrare av de två. Hon var av landets äldsta adel och hade något naturligt förnämt i sitt mjuka, kvinnliga väsen, vilken osökt värdiga hållning dock gick väl ihop med den underdåniga uppmärksamhet, hon ägnade sin kungliga vän.

Vad som fattades prinsessan i längd och utseende ersattes av hållning och later. Gav hennes hovfröken intryck av gammal adel, gav hon själv intryck av kunglighet, även i denna förtroliga stund, då hon avlagt sin höghet för att vara bara ung flicka.

— Erkänn, Agneta, att du har ett horn i sidan till allas vår store minister, du med! sade prinsessan med en skalkaktig sidoblick.

— Jag kan inte tycka annat än att det ligger rättvisa i hans plan, hur omvälvande den än blir, försvarade sig Agneta.

— Det är inte för hans sociala planers skull. Nej, du har ett alldeles privat litet skäl att tycka illa om honom, alltsedan han skickade ut kronprinsen på långresan, sade prinsessan med vänskaplig illmarighet.

— Ers höghet! protesterade Agneta rodnande.

— Nu skulle Botvid se dig! Då bleve kronan honom tung! skalkades prinsessan. Hur ofta ska jag behöva säga dig, att så här på tu man hand äro vi »du» med varandra?

— Förlåt, Magda! Jag är rädd att få vanan och sedan kanske glömma mig någon gång i sällskap.

— Ingen fara för att du glömmer dig, du som inte ens glömmer, då du bör glömma, skämtade prinsessan.

Agneta Folkvang kände sig inte riktigt väl till mods inför detta skämt, på samma gång som det kom en viss känslosträng inom henne att vibrera och sjunga en melodi, full av hemlig lycka. Kanske dock att skämtet skulle ha uteslutande behagat henne, om hon ej anat en viss liten udd i det. Ville prinsessan skämta bort den känsla, som ej borde få utveckla sig?

Prinsessan såg på sitt armbandsur.

— Nu måste jag gå in. Drottningen väntar mig. Du behöver inte gå med. Du är ledig till klockan tre att gå kvar här och drömma om den förbjudna frukten. Över drömmarna har vår allrådande statsminister ingen makt, trösta dig med det!

Prinsessan gav sin vän en lätt kyss på kinden och gick upp mot slottet.

Agneta Folkvang såg efter henne med oreflekterad beundran för den kungliga hållningen trots den lätta, ungdomliga gången. Medvetet tänkte hon dock ej på prinsessan utan på dennas anspelningar, och därvid trädde den allrådande statsministerns imposanta gestalt för hennes inre syn, kastande sin skugga över hennes framtid liksom över hela landets.

Otto Manfred, kung Richard den förstes premierminister, var Skavoniens egentlige regent sedan ett decennium. Med stora mål orubbligt i sikte kunde han vara otroligt smidig i sättet att uppnå dessa mål, det ena efter det andra. Flera genomgripande reformer hade han redan lyckats genomföra, men den han nu umgicks med var den mest omvälvande av alla. Det var frågan om icke mindre än en reduktion av alla jordegendomar utöver en viss areal. Den sålunda indragna jorden skulle vara statsegendom och utarrenderas som småbruk. Det var ju klart, att en sådan plan skulle röna starkt motstånd, och för närvarande fanns ingen man i Skavonien så hatad av dess besuttna samhällsklass som Otto Manfred. Men hat skrämde ej denne man, och motstånd nedslog ej hans mod. Med sina ministrars hjälp och en stab av sakkunniga utarbetade han sin plan, men trots de många medhjälparna var planens både huvuddrag och detaljer ännu till största delen förborgade i den kloke och kraftige ministerns hjärna. Han höll konungen underrättad om verkets fortskridande och kom så gott som dagligen till enskild audiens hos kungen. Agneta såg honom ofta på hans väg till eller ifrån kungens privata arbetsrum.

Men där hon nu promenerade under de sekelgamla ekarna i slottsparken, var det ej på ministerns stora regeringshandling hon tänkte, utan på en av hans otaliga mindre handlingar, vilken snarast föll under intrigernas kategori. Och hon tänkte på den därför, att den nära berörde henne själv och den som blivit henne kär.

Fast till själ och hjärta demokrat och av övertygelse socialist, höll Otto Manfred på kungadömet. Hans fiender ansågo, att han gjorde det blott av klokhet därför att han insåg, att det urgamla kungariket Skavoniens folk i grund och botten var så kungatroget, att en republikansk styrelseform aldrig skulle kunna upprätthållas i landet. Vare härmed hur som helst, ett faktum var att Manfred, på samma gång som han lagt all kungamakten i ministerns, d. v. s. sina egna händer, var mån om kungavärdighetens uppehållande i all dess hävdvunna yttre glans. Hit hörde, att kronprinsen endast fick äkta en kvinna av kunglig börd. Den blivande drottningen och kungamodern måste vara av kungligt blod. Nu var det en offentlig hemlighet, att statsministern var den som förmått kungen att skicka ut den unge sjöofficeren prins Botvid med ett av krigsfartygen, Stjärnskottet, på en sjöresa runt jorden med uppehåll på flera ställen, samt att det verkliga skälet till resan var att skilja prinsen från hans systers alltför intagande unga hovfröken och vän.

Agneta hade av prinsessan själv fått höra detta och det upprörde henne på många sätt. Var hon då verkligen så farlig för prinsen? Vad befarade man? Att han skulle gifta sig med henne?

Hon blev het vid blotta tanken på en sådan möjlighet. Själv hade hon aldrig dristat sig att tänka så långt. Månne prinsen gjort det? …

Hon hade varit nöjd med nuet och aldrig tänkt på framtiden, så länge prins Botvid varit hemma. Men sedan han rest, hade livet förlorat sin färg för henne, och så många bekymrade tankar kommit.

Varför skickades prinsen bort? Var det för att glömma henne?

Månne han skall göra det? Och hur skall det gå, om han inte gör det? frågade sig den unga flickan, den första frågan med oro, den andra med en ilning av stormuppfylld lycka.

Agneta hade nog märkt, hur man försökte gifta bort henne, fast man gjorde det så fint, att avsikten ej skulle röjas. Vore hon tvungen att göra offret, om prinsen ej skulle glömma henne? Skulle den järnhårde statsministern fordra det?

Om hon motstode honom, vad skulle han då göra? Slita också vänskapsbandet mellan prinsessan och henne och driva henne från hovet?

Ja, nog hade hon sitt lilla privata skäl att tycka illa om den mannen och önska makten tagen ur hans händer, som prinsessan skämtande sagt!

I hennes milda inre fanns dock ej rum för onda känslor, än mindre för mörka planer, hon ville ministern intet ont, hur bred han än ställt sig i hennes väg.

Men med mildheten förenade hon en trofast karaktär. Ministern kunde skilja henne från prins Botvid, men att tillintetgöra hennes kärlek stod ej i den allrådande politikerns makt. Med trotsig triumf sade hon sig, att ingen kunde hindra henne att i sitt hjärta älska Botvid. Det skulle hon göra hela livet ända in i ålderdomen.

En osjälvisk kärlek, som ingenting begärde, kunde omöjligt skada honom. På dolda andevägar kunde den i stället göra honom gott, tänkte Agneta till sin tröst.

Sedan tänkte hon ännu längre, hon tänkte sig in i den okända världen bortom döden. Där skall nog intet av allt, som här bildar skrankor mellan älskande hjärtan finnas, där skulle hon kanske få komma honom nära och på änglars vis skänka honom hela sin kärlek …

Under tankar och drömmar av detta slag gick tiden fort. Plötsligt vaknade Agneta upp för att finna att klockan nalkades tre, då hon skulle infinna sig hos prinsessan. Hon måste hinna kläda om sig innan dess och skyndade därför upp till slottet.

Hon gick ej genom stora ingången, utan valde en liten sidoport för att vinna tid. Enda olägenheten med denna genväg var den, att hon måste gå igenom några rum av kungens våning för att nå prinsessans. Men det var icke stor fara för att hon skulle möta någon, ty de rum hon skulle igenom voro några i vardagslag obegagnade praktgemak.

Agneta hade just hunnit in i kungens våning och skulle gå från ett rum till ett annat, då hon hejdade sig vid ljudet av steg. Det var kraftiga målmedvetna steg, som hon kände igen som statsministerns.

Hon blev stående stilla bakom dörrdraperiet för att låta den mäktige mannen passera, innan hon gick vidare. De fasta stegens genljud träffade hennes öra som ett olycksbådande varsel. Visserligen gick statsministern över en stor, hög sal med parkettgolv, men det föreföll ej den unga hovfröken som en tillräcklig förklaring på det starka genljudet av hans steg, det verkade övernaturligt, och hon ryste ofrivilligt. Med hårda steg gick han genom hennes eget liv, men den förnimmelse av annalkande olycka, som grep henne, hade större mått än det blott personligas. Hade han sin reduktionsplan färdig, och var han på väg till kungen med den? Ofärd för många och mycken strid skulle den vålla.

Själv osedd spejade Agneta genom en springa i dörrdraperiet in i den stora, tomma salen, genom vilken ministern just gick med sin digra portfölj under armen.

Högrest och robust, med det massiva huvudet lätt framåtböjt och den genomträngande härskarblicken för tillfället tankfullt riktad mot golvet, kom han. Djupa gingo fårorna i det slätrakade ansiktet. Den stora, bestämda munnen, den breda viljefasta hakan tydde på härskargåvor, som kommit till sin rätt och mognat.

I denna stund såg Agneta honom så andligen stor, som han var, och höjdes till en opartisk uppfattning av honom och hans statsmannagärning. Vad han gjort henne, hade han ej gjort henne av illvilja, utan av princip. Detsamma kunde sägas också om den omvälvande reduktionen han stod i begrepp att sätta i gång. Det var de små och- obesuttna han trädde upp för, modigt utsättande sig för den hitills härskande klassens fiendskap.

Ädla och tappra förfäders blod rann i Agneta Folkvangs ådror, därför kunde hon uppskatta storheten och 8 modet hos denne man och göra honom full rättvisa, fast hon hörde till den klass, som såg i honom sin fiende, och därtill även personligen sköts åt sidan av honom. Hon genomfors till och med av en motvillig beundran för den makt han utövade ej blott över folket utan också över dess konung och unge, käcke kronprins, vilken sistnämnde sannerligen ej hörde till de lättledda …

Statsministern hade hunnit ungefär till mitten av salen, då han plötsligt ryckte till och sjönk ihop till en hög på golvet inför den unga flickans häpna blick. Två korta, dämpade knallar ljödo samtidigt. Agneta vände sin skräckslagna blick från den orörliga gestalten åt det håll ljudet av skotten angav. I den vita röken såg hon ett ansikte, som hon kände igen trots det vilda uttryck, som förvred dess drag.

Greve Halvdan Galdersang, en av prins Botvids bästa vänner! Vad gjorde han här, och varför såg han sådan ut? Bedövad av plötsligheten och fasan av det hon råkat bli vittne till, fattade Agneta ej genast hela innebörden därav. Instinkten att söka skydd hos livet mot döden drev henne fram på golvet förbi den hopfallna gestalten i riktning mot den levande.

Vid ljudet av hennes steg ryckte den unge mannen till, blev henne varse och höjde snabbt revolvern med mynningen mot henne. Denna hans rörelse jämte den vilda blicken i hans ögon kom henne att fatta i hela dess vidd det ohyggliga som hänt.

Hon blev stående som förlamad, gripen av större fruktan för den levande än för den döde. Hennes fara var dock ej så överhängande som det i första ögonblicket såg ut. Då greve Galdersang igenkände henne, sänkte han mordvapnet och grep med sin lediga hand hårt om hennes handled. Hans vilda, beslutsamma blick borrade sig in i hennes med hypnotiserande makt.

— Svär en helig ed att ingenting förråda, så skall jag låta er, fröken Folkvang, leva! Svär!

Han talade fort och lågt, men mycket tydligt. Då hon teg av ren oförmåga att yttra ett ord, tillade han ivrigare:

— Det är inte bara mig fröken måste skydda med sin tystnad. Jag behöver inte säga vem mer. Svär! Säg efter ord för ord som jag förestavar!

Antingen han avsett det eller ej, hänförde hon hans antydan om någon osynlig medbrottsling till den person, som alltid var i hennes tankar. Hur kunde det väl vara möjligt att prinsen …? Men hon hade ej tid till frågor. Han höjde hotande revolvern, han var ej sig själv mäktig, hade nyss begått ett mord och var ryckt ur allt vad lag och hänsyn hette. Agneta insåg, att hon måste välja mellan eden och döden, och som hon var ung och ville leva, valde hon eden.

Sedan hon avlagt den, släppte han henne och de flydde åt var sitt håll, lämnande den orörliga gestalten ensam.

Andra kapitlet.

Då Agneta flydde från den mördade statsministern, koncentrerade hon sig på ett enda: att dölja, icke blott vad hon bevittnat, utan också att hon alls hade eller kunde tänkas ha någon vetskap om mordet. Det skulle väl knappast uppdagas, att hon varit vittne till det hemska brottet, och då måste hon kunna visa sig ovetande.

Hon hann lyckligt ända fram till korridoren, som ledde till prinsessans våning och hennes och de andra hovfröknarnas rum. Men där mötte hon Fordson, en av lakejerna. Av hans häpna, undrande uttryck, då han fick se henne, förstod hon, att hennes utseende måtte förråda något av den sinnesskakning hon var rov för. Hon gjorde förtvivlade försök att anlägga en obesvärad min.

— Har fröken Folkvang skadat sig? Kan jag hjälpa? frågade han med vördnadsfullt deltagande.

Agneta skakade på huvudet och skyndade vidare.

Lakejen stod kvar och såg efter henne och vissa små spår, som hennes fot lämnade efter sig på mattan. Han lade märke till att hon ej haltade det ringaste, fast hon måtte ha skadat sin fot så att den blödde.

Ännu inom synhåll för lakejen mötte Agneta fru Gelmer, en av drottningens kammarfruar. Av dennas häpna och förskräckta uttryck vid hennes åsyn förstod Agneta, att hon ej lyckats anlägga den oberörda min hon skulle ha velat ge allt för att kunna draga på sig som en mask.

— Men fröken Folkvang, vad står på? Vad har hänt?

— Ingenting, svarade Agneta och ville skynda förbi kammarfrun.

— Fröken Folkvang har skadat sin fot, den blöder.

Agneta såg ned och märkte först nu blod på sin sko.

Egentligen syntes det mindre på skon än på de spår den gjorde. Förfärad tog hon fasta på den förmodan kammarfrun framkastat.

— Jag har gjort illa foten, min kammarjungfru skall få hjälpa mig, sade hon hastigt med en röst så förändrad, att hon ej själv kände igen den.

— Det måtte göra mycket ont. Fröken svimmar väl inte? sade kammarfrun deltagande och lade stödjande sin arm om Agneta.

— Nej, nej. Låt mig bara vara i fred, snälla fru Gelmer! Jag reder mig bäst själv, sade den unga flickan och försökte frigöra sig från den hjälpsamma armen.

Fru Gelmer drog sig tillbaka, undrande och en smula stött.

— Jag ville bara hjälpa. Fröken ser ju alldeles förstörd ut.

— Tack för komplimangen! svarade Agneta med en för henne ovanlig skärpa och försvann in i sitt rum.

Här mötte henne en tredje fara i hennes kammarjungfrus gestalt.

— Är fröken sjuk? utbrast denna.

— Nej, jag vill vara ensam en stund. Rosa kan gå.

— Fröken skulle ju klä om sig. Ska jag inte hjälpa?

— Nej, jag reder mig själv. Lämna mig!

Undrande lydde Rosa. Aldrig hade hennes vänliga unga fröken talat till henne i denna befallande ton och aldrig hade hon sett så