Skiftande dagrar

By Elisabeth Beskow

"Skiftande dagrar" är en samling berättelser skrivna med det kristna synsätt som präglade samhället och författaren under hennes samtid. Novellerna behandlar frågor kring den lilla människans psykologiska verklighet och andliga liv. I "Broder Paul" träffar munken Paul den nye priorn, klostrets företrädare, och vänder ut och in på sina inre demoner. I "Bönens fodran" får en kvinna samvetskval när hon inte kan stå bakom innehållet i den bön hon är på väg att be. I "Förlåt" leker en grupp barn utan att ta hänsyn till tvätten som hänger på torkning. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788728371916

Book preview

Elisabeth Beskow

Skiftande dagrar

SAGA Egmont

Skiftande dagrar

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1926, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371916

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Hårt mot hårt.

I.

I stora hallen på Hildingsholms slott stod ett tebord dukat framför den öppna spiseln, i vilken ett par stockvedskubbar brunno, ty fast det var sommar, kändes det kyligt i hallen, och de stora golvstenarna voro fuktiga, som alltid före regn.

I en bekväm korgstol strax framför en stenriddare i sin nisch satt änkegrevinnan Hilding. Hon passade tillsammans med stenriddaren, rak och styv som hon satt där, med stålglansen i de skarpa ögonen och guldbågade glasögon på örnnäsan. De vissna läpparna tydde ej på slappnad energi, och liksom munnen ännu hade de egna tänderna i behåll, så hade den också den egna meningens ord och modet att uttala dem mot tidsandan.

Mitt emot grevinnan i en likadan korgstol satt Ulla Bromstedt. Fast hon var ung och grevinnan gammal, fast hon var barn av sin tid och grevinnan av sin, kunde man dock spåra ett starkt själstycke mellan dem. De voro också släkt. Grevinnan Hilding var född Hilding, och Ullas mor hade varit en Hilding och gift sig med en börsmagnat, den rike Bromstedt.

De hade en stund suttit ensamma i hallen, och samtalet hade varit livligt, d. v. s. grevinnan hade berättat om det som intresserade henne mest: släkttraditionen, och Ulla hade lyssnat med icke mindre intresse.

— Det har varit intressanta saker tant haft att berätta för mig om alla förfäderna från gamla anherren där i nischen till morfar! sade Ulla och lutade sig tillbaka i sin korgstol, medan hennes kloka blick med ett på en gång stolt och ironiskt uttryck mönstrade stenriddaren bakom grevinnan.

— Din morfar och Göstas farfar! Ni äro allt nära släkt ni två.

— Säger tant det som ett beklagande eller som något glädjande? frågade Ulla med ett litet gåtfullt leende, alltjämt med blicken på anherrn.

— Glädjande naturligtvis, svarade grevinnan hastigt. Ni har ju därigenom den bästa förutsättning för att förstå varandra.

— I Gösta gå de gamla Hildingarna igen mer än i mig; jag är mera barn av min tid än han, anmärkte Ulla.

— Jag önskar Göstas förfäder ginge igen i honom mer än de göra, undslapp det Göstas mor med en suck. De voro ej att leka med, de, tillade hon stolt.

— Är då Gösta att leka med?

— Jag befarar det.

— Vem vågar då försöket att leka med honom? framkastade Ulla.

— Hans egna underhavande. Han har ingen respekt med sig, därför att han är alldeles för mycket böjd för att behandla dem som sina likar. I det är han mera barn av sin tid än du.

— Folket är ömtåligt i våra dagar och tål översitteri minst av allt, inflikade Ulla.

— Översitteri kan ej bli tal om från en husbondes sida gentemot hans underhavande, svarade grevinnan med en tillrättavisande skärpa, vilken dock ej gällde Ulla utan den i grevinnans tanke upproriska tidsandan. Herren och husbonden bör i allt uppträda som sådan och fordra lydnad och vördnad som sin rättighet. Men det är det Gösta glömmer. Och tro du mig, folket även i våra demokratiska tider aktar en sträng herre bättre än en slapp. Gösta är för god mot sina underhavande och har gjort för mycket för dem; det tåla de ej vid, utan börja spela herrar över honom.

— Han har förvaltare Ram, som tycks vara man att hålla folk i styr.

— Förvaltaren, ja! Där nämnde du just tvistefröet. Folket vill ha bort honom, därför att han håller efter dem. De ha pockat därpå allt oförskämdare, och nu tycks det ha kommit till en kris, en kraftmätning.

— En kris?

— Ja. Det hände något upprörande här en kväll kort innan du kom, berättade grevinnan med sänkt röst, och Ulla lutade sig fram för att höra bättre. Gösta mötte i skogen en av sina bruksarbetare. Karlen var drucken och oförskämd och började befalla Gösta att avskeda Ram. Gösta, som har ett häftigt lynne, hur godhjärtad och vek han än i grunden är, blev ond och sköt undan karlen litet omilt, så att uslingen föll omkull. Då blev karlen ond, nyktrade till och rusade upp och slog till Gösta. Det hade nog blivit slagsmål, om inte Ram kommit förbi. Vid hans uppträdande sprang karlen sin väg. En lycka var det i min tanke, att förvaltaren blev vittne till uppträdet, ty han avskedade karlen. Gösta hade nog tegat med hela saken och låtit udda vara jämt, om han varit lämnad åt sig själv. Men det där avskedandet har naturligtvis ännu mer uppretat folket mot Ram.

— Vet folket i allmänhet om orsaken till avskedandet? frågade Ulla.

— Visst. Fast det inte sagts offentligt. Arbetarna ha naturligtvis hört det från sin kamrat, och man kan nog tänka sig, hur han framställt saken. Och nu hålla de alla med uslingen mot Gösta och förvaltaren.

— Arbetarna hålla ihop — man kan inte annat än beundra det, sade Ulla, men något i hennes ansiktsuttryck motsade orden omedvetet för henne själv.

Hon var i själ och hjärta mer aristokrat än hon visste om eller ville vara. Grevinnan var mer helgjuten i sitt slag.

— Jag ser ingenting beundransvärt hos mobben, sade hon med äkta högdragenhet. Det bästa vore att kunna vara av med dem alldeles, men som det är omöjligt, måste man ha stål och järn i sig, då man har att göra med folk. Det saknar Gösta. Du måste hjälpa mig att stålsätta honom, Ulla!

Detta kom så plötsligt, oväntat och djärvt att Ulla hajade till. Men dock icke så som tanken varit henne främmande — hon tyckte bara icke den var mogen för ord ännu.

— Skall jag? frågade hon hastigt.

Vad som förundrade henne var dock ej innehållet i grevinnans yttrande, utan blott det att grevinnan yttrade det.

— Han bryr sig mycket om vad du säger, sade grevinnan med ett varmare tonfall i sin eljes något hårda röst.

— Det har jag inte märkt.

Ulla satt och vred på sin juvelring och såg uppmärksamt på stenens glansskiftningar. Grevinnan smålog menande.

— Var inte för blygsam, min kära vän! sade hon.

Ulla teg. Efter några minuter lyfte hon ögonen från sin blixtrande diamant och såg mot dörröppningen, som bred och solfylld lät henne se ett gott stycke av den vida gårdsplanen utanför.

— Vad syster Ebba dröjer, sade hon. Vi ha visst väntat med teet en halvtimme nu.

— Hon har svårt att rå om sin tid och kan sällan komma, då hon blir bjuden, sade grevinnan i missnöjd ton, som om hon ansett det härröra av oartighet.

— Hon är ju fin och söt? framkastade Ulla i låtsat likgiltig ton.

— Vem har sagt det?

— Gösta.

— Gösta har intet omdöme, genmälde grevinnan med skärpa, men driven av sin rättvisa tillade hon sedan motsträvigt: Det vill säga, hon är ju av god familj — hennes far är professor — rätt söt ser hon ut, och i hennes sätt finns intet att anmärka på, men jag kan nu en gång inte med, att unga flickor ge sig till sådant där otäckt arbete. Är det för en ung, bildad dam att sköta stora, smutsiga karlar, som hon gör här vid bruket!

— Gösta beundrar hennes arbete, sade Ulla.

— Gösta beundrar allt som är dåraktigt och högtflygande, sade grevinnan med en otålig ryckning på axlarna. Det vore väl, om någon ville åtaga sig att lära honom gå på jorden.

— Det är inte sagt, att han vill lära sig det.

— Han måste, om han vill fram, ty flyga kan han ej; det fordras ännu mer kraft och uthållighet till det.

I detta ögonblick hördes steg i den korta stentrappan, som utifrån ledde upp till de på vid gavel öppna portarna, och från det stickande varma eftermiddagssolskenet ute på gården trädde syster Ebba in i slottsvestibulens dunkel och svalka. Ett par sekunder blev hon stående på en av de stora, fyrkantiga stenar, som utgjorde golvet och trampats av många generationer allt ifrån medeltiden. Det var nämligen så skumt härinne, att hennes ögon, vana vid solljuset ute, ej genast kunde urskilja de två, som sutto där längst inne.

Men Ulla reste sig, och då skyndade syster Ebba hälsande fram till grevinnan.

— Ursäkta att jag kommer sent, men jag blev uppehållen på vägen, man kom ut ur en stuga och bad mig titta in till en sjuk.

Hon talade på det friska, livliga sätt, som kommer av att man är mitt uppe i en krävande verksamhet den man älskar. Hon var som en fläkt av nuets rikedom, av hälsa och arbete.

— Vi äro glada att fröken alls kan komma, sade grevinnan i artig, men nedlåtande ton och anvisade den nykomna en stol vid sin sida.

Ebba satte sig. Hon var klädd i sin bästa sköterskedräkt, icke den som hon använde i arbetet utan vid de få tillfällen, då hon slog sig lös från det. Det var en enkel, mörkblå klänning, och på huvudet den lilla nackhatten med hakband. Under hattens vita innerkant låg håret silkesfint och ljust, benat i mitten och ringlande sig litet kring öronen. Hyn var frisk och fin, ögonen blå och fulla av livslust, pannan tankfull och munnen känslig. Hennes händer hade nobel form, men deras hud var skrovlig av arbetet och utgjorde grevinnans fasa.

— Ulla lilla, tryck på knappen där, sade grevinnan.

Som svar på Ullas ringning kom en jungfru med teet och tillsades av grevinnan att kalla på greven.

— Vad Gösta dröjer i afton, sade grevinnan.

— Förvaltaren kom för en lång stund sedan och har ej gått än, sade Ulla.

— Det märks att viktiga saker äro å bane, sade grevinnan. Gösta tycker aldrig om långa förhandlingar.

Medan hon ännu talade, kom Gösta Hilding, åtföljd av förvaltare Ram. Båda sågo allvarsamma ut, men Göstas ansikte klarnade märkbart, då han fick se syster Ebba.

Han var lång och mager med en vårdslös grace i sina rörelser. Han ansikte var aristokratiskt och vackert. Det låg något sig själv motsägande i hela hans uttryck. Ögat tycktes le ömkande åt sin egen längtan, och den kraftigt tecknade munnen hade ett omisskännligt drag av vekhet.

— Det var snällt, att syster Ebba unnar oss friska också en stund, sade han, då han hälsade henne med sin korta men vördnadsfulla bugning.

— Jag unnar mig själv den inte mindre, svarade hon på sitt livliga sätt. Jag måste ju få sitta bland friska ibland för att inte tro att hela världen är sjuk.

— Varför har fröken valt ett så dystert kall? Det var väl inte nödvändigt, sade grevinnan utan att försöka dölja sitt ogillande av ett sådant val.

— Det är inte dystert. Jag har aldrig känt mig gladare än i sjukvården.

— Hur är det möjligt att känna sig glad bland sjuka och lidande, undrade Ulla.

— Det är mer ljus än mörker bland dem liksom i världen för övrigt, svarade syster Ebba.

Gösta betraktade med avund och välbehag hennes ansikte med dess sunda och harmoniska uttryck.

— Mer ljus än mörker! Den som kunde se det så! Men det är inte lätt, när livsproblemen krångla till sig värre, ju mer trängande nödvändigheten att lösa dem blir, sade han halvt till sig själv, halvt till sällskapet och tog med frånvarande min sin tekopp ur Ullas hand.

— Du talar i gåtor, sade grevinnan och gav honom en skarp, frågande blick.

— Livet är gåtfullt, och man måste handla i blindo, sade Gösta och rörde tankspritt i sitt te.

Hans min var dyster.

— När man inte vill se, så! mumlade förvaltaren barskt.

Grevinnan såg från den ene till den andre.

— Ni ha haft viktiga förhandlingar därinne kan jag se. Nalkas krisen?

Det var tydligt på hennes ton att hon hoppades på den. Men Göstas ton var icke glad.

— Det oundvikliga undgår man ej, sade han vekt.

— Då vore det bäst att inte heller försöka undgå det, mumlade förvaltaren.

Han var den kraftiga, eggande stämman.

— Du är bland vänner här, dem du kan lita på, Gösta. Låt oss höra vad det gäller, sade grevinnan, som hastigt gjort ett överslag av sällskapet och funnit, att det innehöll idel starka element, inför vilka Göstas svaghet måste tvingas att vika.

Gösta reste sig och gick ett slag över stengolvet, driven av inre oro och upphetsning.

— Har jag inte gjort mina arbetare och underhavande bara gott, så att jag kunde ha haft rätt att vänta tack av dem! utbrast han, vädjande till sällskapet i sin helhet.

— Vänta tack! fnös förvaltaren.

Grevinnan rätade på sig och liknade mer än någonsin stenriddaren bakom sig.

— Det är vad jag alltid har sagt dig, Gösta, du är för god, för slapp. Strama tyglar, piska och sporre — så var det förr, och i de tiderna gick det.

— Med piska och sporrar kör man ej nutidens folk, svarade Gösta.

— Det gör man nog, om man kör alls — fast piskan och sporrarna fått andra namn, sade förvaltaren.

— Jag kan ej med piska gentemot medmänniskor, vad