Kvinnor

By Harald Wägner

Sverige i början av 1900-talet var en svår plats för kvinnor att göra sig en karriär i. Men det rådde ingen brist på försök, trots de begränsade möjligheterna. Politiken, journalistiken, akademien. Men också vanligare yrken som städare och kock. Detta är en samling historiska noveller om hur samhället långsamt förändrades i början av 1900-talet och hur kvinnor alltmer blev en samhällskraft att räkna med. Berättelserna, som alla är fulla av tidstypisk färg och humor, är avfattade på Harald Wägners oefterhärmliga språk och goda humör. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 1, 2021
• ISBN: 9788726182644

Book preview

författaren.

Den nya människan

Sedeläranoe berättelse.

Baron Ancker kom sent vid tvåtiden på natten dinglande ut från Hotell Kronprinsen. Hela ansiktet var en enda gäspning, cylindern satt skjuten långt tillbaka i nacken, överrocken hängde liksom motsträvigt på honom, käppen slängde slött i rockfickan — baronen var en bild av tröstlös slöhet. Negerportiern stängde dörren bakom honom med ett kannibaliskt grin; hans livs gedignaste fröjd var att se gästerna dingla ut mer eller mindre druckna. Baron Ancker var emellertid icke precis drucken, han var egentligen mera trött. Han hade tillbragt aftonen i ett slött whiskysällskap, där alla kände varandra så väl, att de inte gitte samtala en gång; det föll endast enstaka ord som droppar på en stor vattenyta. Och slutligen skildes sällskapet lika omotiverat som det samlats.

Baronen drev framåt Drottninggatan, som låg som en svart tunnel med enstaka lysande punkter. Ett par högröstade herrar ackorderade i ett hörn med en gatuvandrerska, och en poliskonstapel avvaktade med slappt och platoniskt intresse utgången. Riksdagshuset låg massivt och grått i månskenet och runt om slöt Strömmen sin svala och brusande ring. Som silverstoft på ett sammetsdok gnistrade stjärnorna. Slottets raka silhuett stod mörk mot den ljusa bakgrunden. Tigande, höga och allvarsamma sovo husen runt omkring. Tyst och stilla var allt. Det var som att vandra i en öde sagostad.

Månen stod strålande, avlägsen, oupphinnelig, som hade den varit något värt att åtrå.

Men baronen ägnade inte en tanke åt den tysta stämningen. Och dock var det en natt att grubbla i …

På torget stod en ensam automobil och slamrade. Chauffören gjorde en rörelse av servil beställsamhet, som fyllde baronen till brädden med äckel. Han vek av, korsade torget förbi statyn och kom till Norrbro. Mäktig, svart och outtröttlig forsade Strömmen därunder.

Fy fan, tänkte baronen, den som hade haft hälften av den energien! Då kunde jag blivit ett sågverk!

Nu lyfte han blicken och betraktade slottets linjeraka konturer, som stodo knivskarpa i månskenet. »Jag känner på mig», sade han, »att jag borde tänka något stort eller i nödfall något vackert. Men vad i helvete skulle det egentligen vara?

Då får jag väl lov att gå hem i stället. Om här ändå funnes någon nattlokal. Att bli spritt ensam med sig själv och en engelsk järnsäng, det är mer än jag kan stå ut med! Jag tar första bästa flicka, om hon också är sextio år och har träben. Kanske företer hon någon ny fas i den mänskliga dumhetens prisma. Alltid en anekdot!»

Baronen vandrade framåt Skeppsbron. Men där kom ingen flicka.

Jo, vänta litet! Där långt borta kom något runt och brett som kronan på en svamp, och — mycket riktigt, efter en stund syntes skaftet också. »Det är ett fruntimmer», sade baronen. »Hon liknar förbanna mig en champinjon.»

Champinjonen kom närmare.

Hon är nog jäkligt ful, tänkte han, men det får vara detsamma. Jag har föresatt mig att ta henne ändå, och man har väl sina principer.

Han stannade alltså och hälsade:

»Älskvärda fröken, lyft en smula på huvudet så att jag får se ert, som jag hoppas, förtjusande ansikte.»

Lilla Hildegard fnittrade till och böjde huvudet, så att månskenet föll på hennes ansikte. Baronen såg genast, att hon var utomordentligt vacker. Och i den belysningen hade hennes ansikte den fruktansvärt bedårande oskuld, som förför alla.

»Nej, se god afton», sade hon, »är baron ute och går så här sent? Ja min hatt är så stor, men är den inte stilig? Ska vi ta en bil, jag har varit på bal igår!»

»Vi kan ta en bil», svarade han. Han skulle nu helst velat komma från äventyret, men han skämdes att svika sitt rykte för chevaleresk artighet mot damerna.

Chauffören på torget fick brått, när han såg dem komma, han satte motorn i gång och lutade sig servilt fram för att fånga adressen.

Med dov tristess sjönk baronen ned på dynorna, medan Hildegard pladdrade på. Orden fladdrade som fjärilar omkring henne.

Baronen suckade: Står det då skrivet i stjärnorna, att jag aldrig skall komma hem spritfri eller utan kvinnor?

Nej, det står naturligtvis inte skrivet i stjärnorna, och vad skulle det för resten tjäna till att komma hem spritfri och utan kvinnor? Jag inbillar mig inte, att mitt liv är så dyrbart att det inte saklöst kan förslösas.

»Jag är en dålig människa», sade han för sig själv. »Och det värsta är, att ingen klandrar mig för mina dårskaper. Jag försummar min tjänst, och jag plågar mina anhöriga. Varför har jag inte ens besökt min gamla mamma på en hel månad?»

»Åh, vad baron är tyst i dag!» kom det plötsligt från Hildegard, som hämtat andan en sekund och funnit tystnaden tryckande.

»Oh, pardon, vad var det fröken sade? Känner ni för resten igen mig?»

»Ja, naturligtvis. Jag har sett baron på Danssalongen.»

»Det är för jäkligt, att alla stans flickor skall känna mig!» for det genom honom.

Så småningom kommo de upp i hans dublett och Hildegard inträdde nyfiken och icke utan en viss andaktsfull beundran, som kokotter alltid hysa för dem som leva litet vilt. Baronen var en av Stockholms mest kända levemän och öste tidtals pengar omkring sig på kaféer och danslokaler. Hildegard förstod att det ju inte var att jämföra med greven av Monte Christo, som gav ut en million om dagen, men i alla fall … och efter hennes förhållanden.

Baronen slängde rock och hatt på en stol och sig själv i soffan. Han var vid ganska dåligt lynne, men Hildegard pladdrade på.

»Vet du vad!» sade hon, »jag fyller 19 år i dag.»

»Jaså, gratulerar.»

»Tack», log hon kvittrande glad, och i detsamma knäppte hon upp blusen.

Vad hon måste vara lycklig i sin naivitet, tänkte han. Varför kan inte jag få vara ett litet tanklöst flarn som hon? Den som kunde känna sig lika liten och lustig.

»Skall bara Hildegard klä av sig?» kvittrade hon, men han greps av ett plötsligt begär att reta henne:

»Berätta mig, hur det gick till, att du blivit sådan», sade han.

Hon stannade i rörelsen och en skugga förmörkade hennes ansikte. De bara armarna korsades i knät. »Varför frågar du det? Det skall då alla fråga. Häromdagen, det var för resten i lördags, var jag hos kanslirådet Alkman och han ville också, att jag skulle tala om det.»

»Du behöver inte tala om det för mig», sade han. »Det är en gammal och vanlig historia, och man behöver bara dikta till mycket tårar och skam och litet vällust till de nakna konturerna och så är historien färdig. Det börjar med ett hem någonstädes ute i landet. Ett fattigt, men gott hem. Far och mor böjda av arbete, men goda och hyggliga människor och förmodligen litet religiösa. Bibeln ligger på byrån och ovanför den hänger kungafamiljen. Och så är det en geranium i fönstret och löjtnantshjärtan, och mellan dess grenar tittade den lilla flickan först ut i världen. Det är många syskon där hemma, bröder och systrar — har du inte en liten bror? — Och så kommer du ut i världen, där det finns så många stora hattar och så många vackra klänningar — ja, och då är det färdigt?»

Hon suckade.

»Nåväl», fortfor han, »det är ju förfärligt. Hur kan du vilja besmutsa dig med detta? En kvinna — åh, det skall ju föreställa något fint och underbart. Men ni förstör snart illusionen. Du som ger dig åt vem som helst! Du skulle ju blomma för en enda och icke för någon annan.»

Han fann ett nöje i att se, hur hon plågades.

»Känner du inte märkena bränna efter alla händer, som berört dig?»

Baronen talade sig het, och moralen stod honom ända upp i halsen. Han sköljde ned den med ett glas vatten.

När han såg på Hildegard, satt hon och grät med huvudet lutat i händerna. Det gjorde ett ohyggligt groteskt intryck att se en kvinna som satt i kalsongerna och grät över sig själv. Han gick fram till henne, obeslutsam.

»Fröken», sade han, »förlåt mig, det är väl inte så farligt, jag är litet häftig av mig ibland. Får det inte vara någonting? Jag har chokladpraliner … Det var inte min mening att … »

Men hon rusade upp och slog undan handen, och det kom med ens något värdigt över henne.

»Hur vågar ni? Hur vågar ni vara så stygg mot Hildegard? Vad har jag gjort för något! Är ni inte likadan? Har ni kanske inte köpt kvinnor på gatan? Ni är inte en bit bättre än vi!»

Så började hon gråta igen.

»Det är väl skillnad», replikerade han i första hastigheten, men i detsamma som han sagt det började han fundera över vad han sagt. — Mja, ville man vara uppriktig, så kunde