Kärlek på spel

By Kjell E. Genberg

Las Vegas. Staden där man kan förlora allt, men också vinna ofattbara rikedomar. Här möter vi ett antal personer som av olika anledningar har checkat in på det anrika Grand Hotel. En del lockas av drömmen om berömmelse, andra är på jakt efter snabba pengar och vissa är på flykt från faror i sina liv. Bakom varje hotellrumsdörr gömmer sig unika berättelser och människoöden som vävs samman till en fängslande helhet.
"Kärlek på spel" är en berättelse som utforskar hjärtat av Las Vegas och de komplexa relationer som växer fram i denna stad av möjligheter. I den glittrande miljön där drömmar och faror ligger tätt inpå, avslöjas inte bara oväntad romantik, utan också de oundvikliga missöden som präglar en stad där vinnare och förlorare är en del av spelet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 6, 2023
• ISBN: 9788727051406

Book preview

Kjell E. Genberg

Kärlek på spel

SAGA Egmont

Kärlek på spel

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1997, 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727051406

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Ralf Långsten sträckte ut sig i flygplansfåtöljen. Bara ett par minuter tidigare hade den stora metallfågeln lyft från Arlanda internationella flygplats utanför Stockholm. Det stod redan ett glas whisky framför honom och han hade hunnit dricka ur hälften av innehållet.

Långsten hade flygskräck. Varje gång han hörde ett ljud som han uppfattade som mystiskt var han tvärsäker på att hans sista stund var kommen, att han skulle sluta sina dagar i ett inferno av förvriden metall och brännande lågor.

Whisky hjälpte lite grand.

Han torkade bort några av de gulaktiga dropparna ur mustaschen innan han tog fram brevet ur innerfickan för att återigen läsa det. Det var från hans hustru Marianne och han förstod det egentligen inte. Några månader tidigare hade hon rest till vänner i USA för att, som hon sade, ha någon alls att umgås med under tiden Ralf arbetade med den nya svenska storfilmen från det senaste kriget.

Att Marianne reste gjorde honom inte så mycket till att börja med. Som producent hade han haft huvudet fullt av kostnadskalkyler och andra produktionssiffror och han var mycket medveten om att det skulle så förbli den närmaste månaden.

Men han hade saknat henne ganska snart. Det stora huset i förorten norr om den svenska huvudstaden kändes öde och tomt utan henne och nätterna kom att bli som öknar.

Ralf Långsten var på sätt och vis inte helt representativ för sin bransch. Han hade varit gift med sin Marianne i nästan tre decennier och inte varit otrogen mot henne en enda gång. Visst hade tillfällen funnits. Unga aktriser hade gett honom många köttsliga erbjudanden i hopp om att få en roll i någon av de filmer han producerade.

Men han älskade sin Marianne och han var dessutom helt säker på att den kärleken var besvarad.

Brevet hon sänt honom andades också mycket kärlek, men där fanns en underton som gjorde honom lite osäker. Hade det hänt henne någonting? Hon verkade så ohyggligt angelägen om att han skulle komma till henne så fort det gick. Hon skrev om deras ljusa minnen tillsammans, talade om ön vid kusten i norr där de alltid brukade tillbringa sina somrar tillsammans.

Fast det hade tagit lång tid för posten att frakta brevet från den amerikanska västkusten till den svenska huvudstaden.

Ralf Långsten hade försökt ringa strax innan avresan, men han hade inte fått något svar hos vännerna där Marianne befann sig och det gjorde honom inte bättre till mods. Nu vek han samman brevet, stack tillbaka papperet i det lätt parfymdoftande kuvertet och återbördade det till innerfickan. Han tog ytterligare en klunk whisky och lutade sig sedan bakåt i fåtöljen.

Marianne visste ju att han skulle komma. Den här resan till deras gemensamme regissörsvän i Hollywood var bestämd sedan länge. Hon visste när han skulle anlända, men ändå hade hon skrivit till honom på det här sättet. Var det bara att hon längtade efter honom eller var det något annat.

Spriten dövade flygrädslan, men den kunde inte göra någonting åt den klump i magen som kom av annat.

Eve Gilby var klar för kvällen, eller kanske rättare sagt natten, för timmarna hade redan hunnit bli mycket små. Hon satt nere i logen som doftade starkt av blommor och släckte den intensiva törsten med ett kristallglas fyllt av Perrier. Hon kunde höra spridda applåder från salongen, men nu var det inte längre åt henne de jublade. Jublat hade publiken faktiskt gjort den här kvällen. Det hade gått bättre för henne än på länge och hon visste med sig att hon varit värd alla ovationerna. De glesa bifallsyttringar som nu kunde höras ner till Eve Gilbys loge gällde en illusionist som trollade fram kaniner ur en hatt och trollade bort sin välsvarvade partner ur en låda.

Han var ganska duktig. Hon hade stått i kulissen och sett honom några gånger. Men folk var inte längre lika intresserade av trollkarlar som de varit förr. Många troppade av för att fortsätta med det de egentligen kommit till den stora spelstaden för att göra.

Eve Gilby tog av sig showens bijouterier och lade dem i smyckeskrinet på sminkbordet. Hon sträckte på sig och stretchade lite för att mjuka upp muskler som började domna av att få lite vila.

– Suzanne! Du kan sminka av mig nu, ropade hon.

Flickan kom in till henne från ett av de inre rummen. Efter ett antal minuter, som kändes fler än de egentligen var, kom hennes rätta hy till ytan.

– Jag skall bara duscha nu, sade Eve Gilby. Ta fram mina kläder. Sedan vill jag gärna att du sminkar till mig lite för vanligt vardagsbruk. Direktionen tvingar med mig ut på representation med en finansiär från New York.

– Jag finns inne i min skrubb, svarade Suzanne. Om jag inte hör när du är klar kan du ropa.

– Vad är det egentligen för tegelsten du läser? undrade Eve. Du har suttit med näsan i en bok hela senaste månaden.

– Det är mer än en, log flickan. Duscha nu. Det är inte värt att låta direktionen vänta.

Eve hämtades en stund senare av en uniformerad, svart chaufför och blev körd till restaurangen där alla väntade på henne. Den vita stolan som hängde över axlarna blixtrade i laserljuset därinne när hon gjorde entré. Folk reste sig och applåderade när hon gick de få stegen nerför den breda trappan.

Hon log allt hon orkade och vinkade till sina beundrare. Sedan kom hotelldirektören, kråmande och bugande och förde henne till bordet där de övriga gästerna redan satt bänkade. Där presenterades hon för en grovhuggen man med stickande ögon.

– Detta är mister Absalon från New York. Han vill investera kapital i vårt företag, och han insisterade på att få träffa showens stjärna.

– Mister Absalon, nickade hon.

– Miss Gilby, det är en ära att få träffa er personligen, svarade mannen.

Innan hon slog sig ner kastade hon en blick ut genom fönstret. Restaurangen låg nära stadsgränsen och den väldiga sandöknen. Det såg vackert ut nu, men hon hade varit här en gång på dagen. Då brukade restaurangägaren se till att gardinerna var ordentligt fördragna så att gästerna slapp se den stökiga inhägnade tomten alldeles intill.

Det var kallt för de utslagna människorna på den bilvraksbemängda ödetomten alldeles i stadens utkant mot öknen. Det hade blivit kväll och temperaturskillnaden mellan dag och natt var oerhörd. Ida Warchowsky drog den slitna najavofilten om axlarna och reste sig upp i den skrotade Pontiacens baksäte. Hon huttrade när hon lutade sig över sätesryggen och knuffade till mannen som låg där framme.

– Ge mig en sup, sade hon hest. Jag fryser.

– Jag har bara så det räcker åt mig själv, svarade den trasigt klädde mannen. Du får skaffa någon annan som håller dig med värme, Ida.

Hon ilsknade till och började skaka ryggstödet.

– Var som en människa, William, sade kvinnan. Hur många gånger har inte jag bjudit dig när du varit utan? Ro hit med buteljen nu.

William Faulkman muttrade någonting hest och ohörbart. Sedan satte han sig upp och tog buteljen ur den bruna papperspåsen. Han höll upp den mot rutan för att se hur mycket av innehållet som fanns kvar. På andra sidan ödetomten bakom ståltrådsstängslet, det som de gjort hål i för att komma in på området, kunde han se det stora restaurangkomplexet där de välbärgade satt och åt på bord med vita dukar. I ett av fönstren där stod en kvinna och tittade ut. Ödetomten med alla skrotbilarna låg i mörker, så den slapp kvinnan se, men på andra sidan hade öknen trots natten en rödaktig lyster.

Han hade en del kvar i flaskan och räckte den till kvinnan i baksätet. Hon drack ett par mycket djupa klunkar innan han fick den tillbaka.

– Tack, William. Du är en människa i alla fall.

Mannen grymtade något till svar. Hon sjönk tillbaka mot sätet och de magra, kloliknande fingrarna grep om navajofilten för att dra den tätare kring kroppen. Ja, William var en människa, men ibland tvivlade Ida på att hon själv var det längre.

Hon stirrade upp i det trasiga biltaket och förbannade hur allt hade blivit.

Nu hade Ida Warchowsky varit i Las Vegas i tre år. Första månaden hade allt sett ut att gå så bra. Hon fick arbete som servitris på en sylta längs The Strip, men efter ett tag ville ägaren flytta henne ett av sina andra etablissemang.

– Det är en turistranch utanför stan, hade han sagt. Täta kunder och mycket dricks. Speciellt för en snygg flicka som du kan det bli mycket att stoppa i behån.

Hon hade trott att det jobbet också handlade om att servera, men ägaren väntade sig mycket, mycket mer. När hon för tredje gången vägrade att följa gamla upphetsade gubbar till andra våningens smårum fick hon veta att hon inte längre var önskvärd.

– Och du skall inte tro att du hittar något nytt arbete i Las Vegas, Ida Warchowsky, hade etablissemangets ägare sagt.

Det hade Ida skrattat åt först, men det dröjde inte innan hon fattade hur tätt arbetsgivarna i spelstaden samarbetade. Hon fanns på svarta listan.

Det var början till slutet, eller åtminstone till det som var nuet. Ibland hade Ida Warchowsky funderat på att åka hem, tillbaka till pappa som fortfarande levde på gården i Idaho. Men han var en man som inte tålde misslyckanden, varken sina egna eller andras. Och Ida hade sannerligen misslyckats.

Till att börja med kunde hon inte betala sin del av hyran för lägenheten som hon delade med en före detta arbetskamrat. Så hon åkte ut och de få kontanter hon hade kvar försvann i en spelhall när hon desperat försökte fördubbla sina spelmarker på Black Jack. Sedan fick Ida Warchowsky ett par mindre påhugg i en salladsbar och på ett McDonalds och kunde flytta in i ett rum. Men svarta listan hann upp henne och nu var hon här – en illa klädd, sliten kvinna som till råga på allt började bli alkoholiserad.

Det hördes ett underligt knastrande ljud borta vid stängslet där de åstadkommit ett hål för att kunna komma in på ödetomten. Hon tittade ut och såg någon röra sig därborta. Det gick inte att utskilja vad det var i mörkret, men hon anade att det var en människa.

Mannen i framsätet hade somnat. Hans lätta snusningar interfolierades då och då av en tung snarkning,

Gestalten vacklade fram längs stängslet. Nu såg hon. Det var en man… en karl i fina kläder och på huvudet hade han en hög hatt.

Han måste vara full, tänkte hon. En sådan kan man kanske tigga lite pengar av.

Ida Warchowsky öppnade försiktigt bildörren och krånglade sig ut. Det var bra att kamraten i framsätet sov. Om han dök upp skulle den berusade säkert bara bli rädd, tro att han höll på att bli rånad och sätta igång att gasta efter polis.

Hon stod i mörkret och såg bort mot stängslet. Nu syntes inte gestalten till längre.

– Gick han upp i rök? fnös Ida Warchowsky.

Hon började långsamt gå åt det håll där hon sett den dunkla gestalten.

Mannen i den höga hatten fanns inte i närheten av det uppklippta hålet längre, det kunde hon se när hon kom dit. Ida följde stängslet och gick försiktigt för att inte trampa ner i någon av alla groparna som fanns där. Så fick hon syn på honom. Han låg hopsjunken alldeles intill ett gammalt utbränt Lincolnchassi och Ida flinade till utan att känna alltför mycket medlidande. Mannen hade tydligen krånglat sig in på ödetomten för att uträtta naturbehov. Nu låg han på marken, utsträckt över oljebesudlad jord, med handen fortfarande runt organet.

– Fylltratt! mumlade Ida Warchowsky.

Hon böjde sig ner och skakade honom lätt. Det gav inget resultat och då blev hon lite rädd. Tänk