Storstöten

By Kjell E. Genberg

Det viskas och det prasslas. Tydligen, enligt hörsägen, ska Iggesunds bruk under en temporär tid vara rena rama guldgruvan. Planeringschefen för ett statligt verk har nämligen fått reda på att kassaskåpet under en kväll kommer fyllas med två miljoner kronor. Han tänker: läge för kupp!Tillsammans med några lika pengasugna kompanjoner börjar de gnida geniknölarna för att klura fram en vattentät stöt. Deras livs storstöt som säkrar ligans privatekonomi för oöverskådlig framtid...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726710977

Book preview

I

1

Kontoret var litet och skabbigt. Det låg i gatuplanet och hade ett par år tidigare använts som poseringsateljé Nu stod det ett skrivbord på den plats där flickan haft sin arbetsbänk, dyschan.

På ena väggen hängde en tjurfäktningsaffisch som via IKEA kommit från Spanien. Den andra väggen pryddes av en almanacka från 1972. Alla månadsblad var bortrivna, bara den nakna flickan var kvar. Hon satt på sin fäll och tittade med dammiga ögon.

Mannen som satt på skrivbordshörnet passade inte in i den påvra miljön. Han var klädd i skräddarsydd dubbelknäppt kostym med väst, och skorna var blanka. Ansiktet var aningen rödlätt, och magen spände ut västknapparna farligt mycket.

Mikael Wedin tittade först på armbandsuret och sedan på magen. Han kände sig aningen irriterad. Mannen han väntade på var försenad och squashträningen hade inte gjort särskilt mycket åt bilringarna.

Det knackade på dörren och Wedin gick fram till den. Innan han öppnade gläntade han lite på gardinen för att se vem det var som kom. Det hände fortfarande att skyggt tittande herrar sökte sig hit i hopp om att få en stunds förnöjelse. De gamla annonserna före DN:s beslut om reklamstopp för posering fanns fortfarande i omlopp.

Men det var ingen poseringskund.

Wedin låste upp och släppte in mannen. Han kastade en sur blick på karlens skrynkliga blazer och de grå byxorna som såg ut som om de använts som pyjamas. Karlen ställde ner lådan han burit på skrivbordet och slog sig sedan pustande ner på en pinnstol.

– Du är sen, sade Mikael Wedin och plockade fram en förnicklad fällkniv ur kavajfickan. Du vet mycket väl att jag måste hålla mina tider!

Han slitsade upp klisterremsorna och öppnade kartongen.

– Jag fastnade i en kö på Södertäljevägen, svarade den skrynklige och fiskade upp en cigarrett ur sitt nästan tomma Commercepaket. En tankbil hade slirat av vägen så att snutarna hade spärrat av. Det fanns bara en fil och…

– Ja, ja! Du behöver inte förklara dig. Är det här allt?

– Provtryck, svarade den andre och tände rökverket. De flesta är bra. Så fort jag fått godkännandet kan jag köra igång.

Mikael Wedin tog upp ett par papper och granskade dem ingående. Han gled med fingertopparna längs den glatta ytan. Papperskvaliteten var perfekt. Trycket var utmärkt. Sedan rynkade han pannan och fäste blicken på ett nummer i nedre vänstra hörnet.

– Det här stämmer inte! sade han kallt. Två fel. Den här bokstavsserien används inte längre och dessutom har nummerkombinationen för hög förstasiffra. Det får du se till att åtgärda.

Mannen på pinnstolen askade på golvet. Han reste sig och gick fram till skrivbordet. Det grå håret guppade i slingor över öronen och han såg på sitt verk med trötta hundögon. Sedan ryckte han på axlarna.

– Då kan jag inte hålla leveranstiden, sade han.

Mikael Wedin flinade.

– Det viktigaste är att min… hm… trycksak blir perfekt, sade han. Om du kan ordna korrigeringarna så skall jag inte stämma dig för kontraktsbrott.

Den gråhårige skrattade glädjelöst.

– Skall jag ta med mig kartongen tillbaka? frågade han och släppte ner fimpen på golvet för att trampa död på den.

– Jag kan lika gärna elda upp den här, svarade Wedin med en nick mot kaminen i hörnet intill dörren. Du har plåtarna. Du behöver inte provtrycken.

Gråhårsmannen nickade. På väg mot dörren tände han ett nytt rökverk och sedan var han borta. Wedin sträckte på halsen och såg honom kliva in i sin gamla Volvo Duett och försvinna bort mot Hornsgatan.

Mikael Wedin drog för gardinen och kontrollerade papperen i kartongen. Några buntar hade felaktig färgpassning och var fullständigt oanvändbara. Sedan han sorterat ut de allra bästa slängde han resten i kaminen, hällde på tändvätska och satte fyr.

Medan elden flammade förseglade han kartongen igen och öppnade en garderobdörr. Garderoben var tom. Skohyllan var mycket dammig. Han böjde sig ner, lossade ett par sprintar och böjde upp skohyllan som var fäst vid väggen med gångjärn. Sedan kunde han vika ut väggen som en dörr. Innanför fanns ett mindre utrymme. Han ställde in kartongen där, drog igen dörren, fällde ner skohyllan och fäste den med sprintarna igen.

Det brann ordentligt i kaminen och han tog askrakan som stod lutad mot muren och började röra om. Några minuter senare var allt bara aska. Med hjälp av rakan finfördelade han den och såg till att det mesta försvann ner i askluckan.

Han väntade i tio minuter innan han hällde askan i en papperskasse. Sedan tog han en gammal tidning, satte eld på den och stoppade ner den i kaminen. Med kassen i handen lämnade han kontoret.

Han stoppade kassen i en papperspelle innan han svängde in på tvärgatan där bilen stod.

2

Doften var genomträngande. Karl Bergström var inte helt säker på att han gillade den. Däremot smakade surströmming betydligt bättre än han hade vågat hoppas. Han hade väntat sig en rutten smak, men den var mest salt. Tillsammans med kokt mandelpotatis, rå lök, öl och snaps var rätten faktiskt riktigt njutbar.

– Nu sjunger vi! ropade Maj Ågren och höjde snapsglaset. En snaps per strömming skall det vara, annars är det inget riktigt surströmmingskalas!

– Just det, sade Erik Ågren och lutade sig mot Karl Bergström. Och vi behöver inte spara på brännvinet. Det är lika billigt som strömmingen!

– Hemkokt? frågade Bergström och sniffade över glaskanten.

Erik Ågren skrattade.

– Bättre upp, sade han. Det är K-doja. Renad karburatorsprit. Lennart därborta tog med sig en flaska till labbet på Iggesunds Bruk. Det här är finare sprit än den som Systemet säljer. Skål!

Maj Ågren reste sig.

– Inget skålande innan vi sjungit, sade hon fnittrigt. Vi tar den här från TV-serien… vad det nu var den hette, den med Isedal och Monika Zetterlund.

– Söderkåkar, sufflerade Lennart Nöjd som redan satt och vinglade på stolen.

– Just det… aaaaa!

De andra hängde någorlunda med i tonarten och sedan klingade de poetiska orden ut bland tallarna på momarkerna vid Gräsmaln utanför Hudiksvall, där makarna Ågren hade sin sommarstuga.

Nääär gäddorna leker i vik och vass

Och sola går ner bakom Ågrens dass

Då är det vååår

Se upp där nere, nu kommer den jäkeln!

Den starka spriten rann ner genom alla strupar.

Sjuuung hopp faderallan lej!

På lej dunsade alla ner glasen på bordet. Porslinet klirrade när de laddade surströmmingsgafflarna fördes till munnarna och sedan sköljdes ner med Pripps klass IIB.

Karl Bergström kände sig väl till mods. K-doja, tänkte han. Vem kunde tro att en statlig byråsekreterare, som dessutom suttit i en del skatteutredningar, skulle sitta och dricka icke beskattad karburatorsprit. Men den smakade inte så dumt. Lite åt vodkahållet.

Före detta byråsekreterare, rättade han sig och gjorde en nästan omärklig grimas. Föredetting sedan flera år. Nu satt han på nåder i ett exportföretag med statliga intressen, med lägre lön, sämre status och med friställningshotet hängande över huvudet.

En gång hade han varit en av landets bättre planeringsmän, men nu hade yngre krafter tagit vid. I och för sig spelade inte det någon roll. Det som retade honom var att han aldrig fått sina insatser gottskrivna på rätt konto. Det hade alltid funnits någon överordnad som tagit åt sig äran när det gått bra. När det gått mindre bra hade klagomålen skickats vidare till den där jäkla Bergström på tredje våningen.

Men varför fundera över det nu? Han hade ju semester. Karl Bergström spetsade potatis och strömming och åt med god aptit. Erik Ågren hällde upp ännu en snaps och strax efter sjönk solen än en gång bakom Ågrens dass för att sjunga sitt hopp faderallan lej.

Egentligen var det en ren slump som gjorde att han satt här och åt surströmming och drack K-sprit därtill. Han hade varit på väg till Örnsköldsvik när bilen slutade fungera i Lillsanna, norr om Hudiksvall. Karl Bergström hade stått och stirrat oförstående på motorn när Erik Ågren stannat och frågat om han kunde hjälpa till.

Medan Erik stod och pillade på sladdar och kablar kom de underfund med att de båda hade gemensamma bekanta. Erik hade en gång jobbat på Örnsköldsviks Allehanda. Nu satt han som sportchef på Hudiksvalls-Tidningen.

Han hade bogserat Karl Bergströms gamla Opel till GM-verkstaden vid norra utfarten där man gett beskedet att det säkert skulle ta en vecka innan den var klar. De var liksom överhopade med arbete, liksom.

Karl hade frågat om Erik kunde rekommendera ett bra hotell, men på det örat hade inte sportchefen velat lyssna.

– Följ med mig hem, vet jag, sade han. Fan, vi är ju nästan som bekanta. Maj kommer att bli förtjust. Hon gillar folk.

Han hade följt Erik hem och Maj hade varit precis så förtjusande som han sagt. De bodde i en gammal lägenhet på Västra Tullgatan och han hade fått besätta gästrummet. Det här var femte dagen han var tillsammans med dem. En av kvällarna hade de varit på Fina och dansat och han hade fått ett par danser med Maj. Hon hade inte brytt sig om att han var femton, kanske tjugo år äldre än Erik, och Karl Bergström fick tillbaka en del av ungdomens gnista. Det tråkiga var att han inte vågade utnyttja den.

Tråkiga…?

Nej, kanske inte. Självbevarelsedrift. Skillnaden mellan att bo i ett hem och på ett hotell var enorm.

Sommarstugan ute vid Gräsmaln var inte så stor, men den innehöll två rum och kök. Karl Bergström hade fått ett rum, familjen Ågren sov i det andra. Verandan var lika stor som resten av huset, och det var på den Maj bullat upp för surströmmingsskivan.

De var sju kring bordet. Makarna Ågren, Karl Bergström, kontorist Lennart Nöjd, Kristina Karlén, kontoristens dam, Bengt Molander, fotograf på Hudiksvalls-Tidningen och hans

fästmö Eva Niklasson.

Lennart Nöjd började bli ordentligt på snusen. Han hällde upp ytterligare en snaps åt sig och kastade ner den i halsen. Kristina såg ogillande åt hans håll, men sade ingenting.

– Jag hoppas att nån snor pengarna av bruket, sade Lennart plötsligt rakt ut i luften. Varför skall de skaffa sig en båt? Det har gått bra innan. Nu blir det bara en massa extra bekymmer för oss som jobbar på kontoret.

Karl Bergström lade ifrån sig kniv och gaffel.

– Snor pengarna? sade han. Båt? Vad pratar du om?

Lennart Nöjd började trassla in sig i långa utläggningar av oklara tankegångar och höll på med det tills Erik Ågren räddade Karl genom att berätta.

– Iggesunds Bruk har chartrat fartyg för sin export tidigare, sade han. Det är en båt som heter m/s Kiefernberg och den kommer till Kattvikskajen i Hudik var fjortonde dag för att lasta trävaror från Håsta Sågverk.

– Håsta?

– Det är ägt av Iggesund, förklarade Erik. Bolaget tycker att det är billigare att chartra ett fartyg än att låta fristående rederier sköta transporterna.

– Stor båt?

– Nej, inte särskilt. Femtonhundra dödviktston ungefär, sade Erik.

– Femtonhundratjugotvå, sluddrade Lennart.

– Nu har i alla fall Iggesunds Bruk bestämt sig för att bygga ett eget fartyg, sade Erik Ågren. Det skall levereras om så där sex veckor. Brukets informationschef lär ha fått för sig att man skall lämna över ett par miljoner i kontanter till varvets representant när fartyget officiellt övergår i Iggesunds ägo.

Karl Bergström höll upp handen i protest när Maj ville slå upp ytterligare en snaps åt honom.

– Vad skall det vara bra för? frågade han.

Erik öppnade munnen men Lennart Nöjd hann före honom.

– Han tror att det skall komma en massa fotografer då, sade han hest samtidigt som han spillde ut sin snaps över bordet. Om man lämnar en check är det inte lika roligt som när man lämnar en väska med två miljoner spänn. Lämnar man så mycket pengar så kommer både Hälsinge-Kurirens och Hudiksvalls-Tidningens fotografer och så blir man världsberömd. Löjligt!

– Nja, är det så löjligt? protesterade sportchef Ågren. Det blir säkert fler fotografer än de från HT och Kuriren. Veckans Affärer och en massa andra kommer också. Jag tycker att det är smart av Iggesunds PR-kille. Det får ut namnet Iggesund runt hela världen och det kan vi alla ha gott av häruppe.

Karl Bergström nickade.

– Nu sjunger vi! ropade Maj och höjde glaset. När gäddorna leker i vik och vass

Karl Bergström sjöng med och på lej ställde han ner glaset. Det var inte en så tokig idé. Lite vulgär. I stil med popgruppernas gratisreklam kanske, men säkert slående.

– Men hur skulle någon kunna stjäla pengarna? Frågade han. Det var ju det du sa, Lennart, eller hur? Det finns väl banker att förvara såna i!

Lennart Nöjd var lika disig i ansiktet som en gammal vits.

– Igg… Iggesund skall ta emot skutan klockan nio på morron. Då har inga banker öppet, sade han. De måste ha slantarna på brukskontoret, och där kan vem som helst sno dem. Fan, det finns inget larm, bara Securitasvakter som kommer ibland, och det dräller av nycklar till kontoret. Jag har en själv…

– Nu pratar vi om något annat, bestämde Erik. Om vi skall snacka jobb blir vi bara osams.

Maj kom fram och strök Karl över kinden.

– Jag tycker att det är dags för grogg och dans, sade hon.

– Jag kan hjälpa dig att duka av, sade Erik.

– Äh, låt skiten stå. Vi kan ta hand om det i morgon. Nu skall vi ha kul så länge det är vackert väder.

Fotografen och hans fästmö hade inte sagt mycket, men när grammofonen kom igång och Demis Roussos kved fram trånande visor på ett språk som i mångt och mycket liknade det engelska, visade de att ett förälskat par inte behöver säga så mycket för att göra sig förstådda.

– Så där brukar Erik och jag också dansa ibland, kvittrade Maj i Karls öra. Fast aldrig upprätta.

Karl Bergström skrattade pliktskyldigast. Han hade svårt att koncentrera sig på dansen. Om några veckor skulle det ligga två miljoner på ett relativt oskyddat ställe. Varför skulle Iggesunds Bruk köpa en båt? Varför skulle inte han lika gärna kunna köpa sig en sjögående farkost. Det var ju så populärt med plast i naturen. Och när allt kom omkring hade han haft med planering att göra förr. Svårare saker än det här. Det gällde bara att skaffa rätt medarbetare så kunde man genomföra allt man ville. Om man hade resurser i ryggen.

Och initiativförmåga…

Han dansade med Maj och tänkte på en väska med pengar.

Hon lade märke till hans bristande koncentration och nöp honom i baken. Sedan skrattade de tillsammans. Han överlämnade henne till Erik och bjöd upp Kristina.

Han blev överraskad. Hon ålade sig mot honom som om de skulle vara jämnåriga på ett föräldrafritt party, inte som om de befann sig på en surströmmingsskiva och han var trettio år äldre. Ålandet satte sina spår och han rodnade, men hon tycktes inte bry sig om det. Snarast uppmuntrade hon hans körtlar att uppföra sig ofint. Det tog några minuter innan han begrep varför.

Hon ville få Lennart svartsjuk.

En blick bort mot bordet där Lennart Nöjd satt gjorde Karl Bergström på det klara med att det var bortkastad energi. Lennart satt med ett krampaktigt grepp om groggen och såg ut som om glaset hindrade honom från att falla ur stolen. Ögonen var glasartade och flinet vilade fånigt över hela ansiktet.

– K-doja, muttrade Karl.

– Vad sade du? flåsade Kristina i hans öra och gjorde ett par bålrörelser som skulle ha gett poäng i någon av Lektyrs kärleksbarometrar.

– Ingenting. Du dansar bra.

– Du också… Vad har du i fickan, Jan, är det en jättebanan?

Erik hade inte sett den aktuella Hasse & Tage-revyn, så han tog åt sig och drog sig undan. Kristina fnittrade och följde efter. Han gav upp.

De höll på så i tre danser innan Demis Roussos också gav upp och började haka upp sig. Innan Maj hann till grammofonen för att reparera fadäsen tackade Karl för dansen och skyndade att ta skydd vid groggbordet.

Erik hade också hunnit fram. De skålade och medan de lät den svalkande, starka drycken rinna ner genom struparna föll Lennart ner från sin stol utan ett ljud. Han låg som Goliats avlägsne nordiske släkting utslagen på rygg i vardagens solgass. Karl Bergström reste på sig, men Erik viftade avvärjande med handen.

– Bry dig inte om Lennart, sade han. Killen slocknar alltid. Om ett par timmar vaknar han och kräks, och sedan är han med oss igen.

– Han borde skjutsas hem, protesterade Karl Bergström. Stoppas i sängen och få ett glas vatten och