Den illa gör

By Kjell E. Genberg

I en liten stad vid havet larmas polisen till ett hus på grund av en skottlossning. Väl på plats hittar de en kvinna mördad med bajonett och en man skjuten till döds. Husets ägare, Roger Mattson, är försvunnen, den döda kvinnan är hans mor ... "Den illa gör" är en pulshöjande kriminalroman där vi parallellt får följa Roger Mattsons perspektiv på flykt undan rättvisan genom irrfärder i en modern kriminell värld, samt polisens jakt efter förövaren. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2023
• ISBN: 9788728592106

Book preview

Kjell E. Genberg

Den illa gör

SAGA Egmont

Den illa gör

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728592106

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Mycket av allt som skrivs och sedan hamnar i tryck är inte sant men behöver inte vara fake news för det.

1

Bil 2323 från Centralen, kom.

De två konstaplarna i den målade bilen hade parkerat på en tvärgata för att få lite lugn och ro. Föraren slickade på en glass och kamraten i framsätet läste Expressen. Han hade bläddrat förbi en artikel om Liberalernas senaste utspel som de hoppades skulle höja opinionssiffrorna och läst lite i texten om en rockmusiker vid namn Tommy Grahn som tydligen försvunnit spårlöst för två år sedan. Han hade tänkt hinna fram till sportsidorna men anropet hindrade det. I stället grep han mikrofonen.

Tre här, kom.

Position, tack.

Löjtnantsgatan, på väg till hamnen, ljög han samtidigt som bilen började rulla.

Bra. Operatören lät stressad. Det kom ett larm om skottlossning nära Fregatthamnen. Troligast på Älvsgatan, sa den som ringde.

Okej. Polisinspektör Bertil Örn antecknade adress, ärende och tiden 18.57 i sin dator. Vi är rätt nära.

Säg till Ahrvid att ta det lugnt. Vi vill inte ha fler incidenter.

Det hördes ett fnitter innan förbindelsen bröts. Ahrvid Engberg, även han polisinspektör, blängde till bakom ratten. Han undrade hur länge han skulle behöva få gliringar för den olyckan. Nu hade det gått tre år sedan han väjde för en katt och råkade träffa en grindstolpe.

Älvsgatan? sa han. Vem kan skjuta där? I de kvarteren bor bara en massa höjdare sedan slummen revs och ersattes av svindyra kedjehus.

Polisbilen följde Löjtnantsgatan och fortsatte in i Älvstrandsparken tills gatan vidgades och bytte namn till Älvsgatan. I skymningsljuset såg husen jämngrå ut men de hade kört där på dagen och visste att kåkarna var målade i ljusa pastellfärger. Bertil tände den stora ficklampan och lyste mot fasaderna. Allt verkade vara lugnt och stilla. De fortsatte längs hela gatan till vändplanen där de började åka tillbaka. Inga döda kroppar på asfalten, inte en människa i sikte och knappt ens någon parkerad bil vid trottoarerna. Inga ljus i fönstren mot gatan. Det arbetande folket jobbade över eller idkade after work innan det var dags för hemgång.

Troligen falsklarm, trodde Ahrvid. Ska vi avvika? Jag börjar bli fikasugen.

Stanna, bestämde Bertil. Där lyser det. Han pekade mot ett fönster i huset till vänster. Jag går och frågar om man hört något.

Polisinspektören gick spänstigt upp längs den korta trappan, förbi rabatterna där frusna blommor hukade under tyngden av den snö som föll under gårdagen. Våren var en opålitlig årstid. Två dagar tidigare hade han hittat den första maskrosen på sin gräsmatta. I morse tvingades han skotta och kunde inte annat än förbanna den kallfront som fört med sig nederbörd.

Han ringde på, väntade och till sist öppnades dörren av en kvinna med ett spädbarn på armen. Hon såg undrande på den uniformsklädde mannen och sedan försvann allt blod från ansiktet.

Har det hänt något … med min man menar jag? sa hon förskräckt.

Inte vad jag vet, svarade Bertil Örn. Inga olycksfall inrapporterade. Jag har ett annat ärende. Det har inkommit en anmälan om att skott avlossats på er gata. Har du hört något?

Hon kisade mot polismannen och då kom han på att han inte släckt ficklampan. Nu gjorde han det.

Nyligen? frågade hon.

För kanske en kvart sedan.

Nja … jo, svarade hon tvekande. Jag hörde några smällar men trodde att de kom från teven. Fast när du säger det så kan ljudet ha kommit från gatan. I så fall från den östra sidan med jämna nummer.

Och det är du säker på?

Säker? Inte alls. Det kan lika gärna ha varit teven.

Bertil Örn tackade och gick. Han antecknade adressen, Älvsgatan 29, eftersom han inte tagit kvinnans och barnets namn. Med anteckningsboken nerstoppad i benfickan korsade han gatan till den motsatta trottoaren och nu lyste ficklampan igen och ljuskäglan gick fram och åter medan han följde Älvsgatan österut.

Utanför huset med nummer 36 stannade han tvärt.

Alldeles intill den lätt snötäckta gräsmattans kant låg en patronhylsa. Han lyste vidare. En och en halv meter längre fram hittade han två till.

Inget falsklarm, ropade han till Ahrvid som sakta följt honom med patrullbilen. Det blir inget fika heller. Kom hit med kamera och måttband.

Medan kollegan mätte och fotograferade knackade Bertil på i de mörklagda husen på Älvsgatan 36 och 38. Tydligen var ingen hemma. Samma sak när han ringde på i 34. Det huset hade en annorlunda dörr. Det fanns smala, vattrade och mycket tjocka glasrutor med mosaikinlägg i cementen till höger om den solida dörren. Han satte sig på huk och tittade in. Det fanns en antydan till ljus därinne och han noterade att en glasskärva lossnat längst ner i glaset. Någon hade varit oförsiktig men stoppat den tillbaka igen. Han ringde på än en gång men då ingen svarade nu heller gick han ut på gatan och aktiverade axelradion. Det var nödvändigt att informera sambandscentralen om fynden.

Det stämmer att skott avlossats på Älvsgatan, rapporterade han. Tre hylsor funna på trottoaren utanför husen med nummer 36 och 38. Någon skadad har vi inte hittat. Jag har letat efter skotthål och blodspår i närområdet med negativt resultat. Men det är mörkt. Behöver vi ta hit tekniker?

Det skrapade till i radion och sedan hördes operatörens röst klart och tydligt.

Det där klarar ni. Lägg hylsorna i bevispåsar och märk … för fan, sånt kan ni bättre än jag. Teknikerna får ta hand om det i morgon. Just nu är hela gänget upptaget med en krock vid Östra Järnvägsgatans förlängning. En personbil har kört på en buss. Flera skadade. Trolig rattfylla.

Så är det i småstäder, tänkte Bertil Örn. En lagom stor händelse och alla åker dit. Samtidigt som han var avundsjuk på större polisområdens resurser var han på det klara med att dessa tillkortakommanden kompenserades av trivsel i arbetet, av att alla snutar kände varandra och att kamratskapet var gott.

Jag är klar, ropade Ahrvid. Vad gör vi nu?

Bertil gick mot bilen.

Fikar. Jag börjar bli smått hungrig.

Kollegan lade in bevispåsarna i bagageutrymmet.

Då tar vi konditori Rosa, sa han och gled ner bakom ratten. Där har de stans bästa räkmackor.

2

Bussolyckan på öster ansågs vara utredd vid niotiden på kvällen. Personskadorna var inte så svåra som de första poliserna på plats antagit. Affärsmannen Evald Billgren greps i förarsätet i sin Lexus modell större där han satt skärrad och grät. Över den tillknycklade motorhuven tornade stadsbussens front upp sig. Den hårda smällen hade fått bussens framruta att lossna och den hade hamnat på Lexusens motorhuv. I öppningen där den suttit syntes bussförarens blodiga ansikte.

Det visade sig att bussföraren hette Stig Berggren och poliserna som tog hans namn tyckte att han såg riktigt massakrerad ut och förstod att det var en av anledningarna till företagarens skrämda gråt.

Polis och ambulans hade varit snabbt på plats. Billgren fick blåsa och resultatet av den proceduren gjorde att han genast fördes till polishuset för vidare provtagning. Blodet visade sig innehålla strax under två promille alkohol.

Ambulanspersonalen tog hand om två äldre kvinnor som slagit sig illa vid det hastiga stoppet. De hade rest sig för att kliva av vid hållplatsen som låg ett tjugotal meter från stället där bussen nu stod. Ben- och handledsbrott konstaterades och damerna fördes i ilfart till S:t Olofs sjukhus mitt emot Älvstrandsparken.

Stig Berggren slapp åka till sjukhuset. När hans ansikte tvättats av hade blödningen upphört. Näsblodet, som orsakats av kontakten mellan luktorganet och ratten, smetades ut och fick honom att likna ett offer i en splatterfilm. Nu såg han nästan normal ut och ville inget annat än att få åka hem.

Kvällsskiftets teknikerchef Erik Magnusson hade på eget bevåg tagit med tre av sina män till olycksplatsen eftersom kvällen i övrigt varit lugn. Efter noggranna mätningar stod händelseförloppet klart för dem. Billgren hade kört i hög fart västerut – enligt honom själv från den exklusiva restaurangen på Kastellet – och på Östra Järnvägsgatan hade ett av framhjulen råkat träffa en refug som styrt fordonet rakt mot bussen. Inga bromsspår hade konstaterats.

Reaktionsförmågan var tydligen lika med noll, muttrade den unge teknikern Oscar Petersson. Han måste ha varit rejält på snusen.

Otvivelaktigt, svarade Erik Magnusson medan han och de andra betraktade hur två bärgningsbilar lossade de buckliga fordonen från varandra. Plågad plåt gnisslade högt innan personbilen befriats från bussen och gatan blev fri igen. Jaha, det var det. Vi fick i alla fall något att göra en stund.

Och frisk luft. Den sägs ju vara nyttig, sa kollegan Niklas Jönsson när näsan berättade för honom att bensindoften började lätta.

Tillbaka i polishuset läste Erik Magnusson en kort rapport från polisinspektör Bertil Örn. Den hade hamnat på hans bord tillsammans med tre bevispåsar som innehöll patronhylsor.

Nio millimeter, sa han efter en snabbgranskning. Märkena från slagstiftet tyder på att de kan ha avlossats ur en Browning.

Och det kan du se utan att använda mikroskop? sa Jönsson tvivlande.

Erfarenhet, svarade hans chef. Den säger mig också att patrullkillarnas sök lämnar en hel del i övrigt att önska. Vad sägs om att vi efter en kaffepaus ger oss av till Älvsgatan och får i oss lite mer frisk luft? Vi är ju experter och hittar kanske mer än det lilla som beskrivs på det här papperet. Enligt rapporten fanns ingen hemma i husen nummer 34, 36 och 38. Det har kanske ändrats nu när det gått några timmar.

Yngste teknikern Oscar Petersson hade suttit tyst med blicken fäst vid sin mobiltelefon. Nu höjde han huvudet.

Är det så lämpligt? sa han. Vi hinner inte dit förrän närmare elva.

Folk lägger sig sent numera, slog Magnusson fatt Och polisen har vissa rättigheter. Men jag förstår att du hellre tittar på film än jobbar. Han fnös irriterat. Ibland har jag en känsla av att du är för ung för det här yrket.

Oscar stängde av mobilen och stoppade den på sig.

Jag googlade bara, sa han och kastade ett öga mot bryggaren på bänken. Kaffet tycks vara klart nu.

Petersson kom söderifrån vilken nästan hördes ännu tydligare när han försökte tala rikssvenska. Han var några och tjugo år gammal och Magnusson såg honom som ett barn av sin tid. Skärmberoende och i grunden ganska lat. Trots det hade han överseende med honom. Oscar hade en gedigen och färsk utbildning, var mycket kunnig och kände till det senaste inom den forensiska vetenskapen och, vad bättre var, kunde lära gruppens gamla uvar om de senaste apparaterna som kommit tekniska avdelningen till del.

Kaffet slogs upp och de drack under småprat och doppade skivor av den torra vetelängden som legat kvar i brödburken. Oscar sa inte mycket. Mobiltelefonen hade kommit igång igen.

Kom nu, jädrans halvdansk, sa Magnusson med ett leende när han reste sig från kaffebordet och krängde på sig den tjocka jackan. Vad är det du glor på, egentligen?

Oscar log ett lyckligt leende.

Malmö FF. De spöade Landskrona i dag. Min bror satt på avbytarbänken men han har lagt upp bilder från segerfesten.

Aha. Fotboll, skrattade Erik. Fel sorts sport. Men då förstår jag varför du alltid passar fel under våra innebandymatcher i polisgymmet.

Jag tycker att du, no offence, kan ta dig i röven, chefen

Det hade börjat blåsa när den svarta skåpbilen kom fram till Älvsgatan. De tre männen klev ur och drog jackorna tätare om sig. Snöflingor virvlade i luften.

Vädret kan bli värre, trodde Magnusson. Vi bör ta gatan fört Sök efter fler hylsor, eventuella blodspår och kolla soptunnorna. Skytten kan ha gjort sig av med vapnet.

Själv åtog han sig dörrknackningen. Sömniga människor öppnade och de svar han fick var entydiga. De flesta hade varit på jobbet eller på väg därifrån vid tiden för skottlossningen och ingen av dem han talade med hade en aning om vad som hänt eller varför.

Det här är ett lugnt område, sa en nyvaken och irriterad man. Är ni säkra på att ni kommit rätt? Det är i området runt Magasinsgatan det brukar smälla.

Magnusson kunde inte annat än instämma. På den sidan av hamnen hade det i gamla tider legat handelskompanier och andra affärsinrättningar med kopplingar till sjöfarten. Gatornas och grändernas namn berättade om det. Längs norra kajen mynnade Komersgränd, Vägargränd, Hökargränd, Krämargänd och Ostindiegränd ut. De var smala och fortfarande delvis belagda med kullersten. Husen, upp till fem våningar höga, innehöll små lägenheter och beboddes av människor från världens alla hörn.

Hamnen hade varit det viktigaste när staden grundades av kungens gunstling Gustaf Mauritz Armfelt för mer än 250 år sedan. Avsikten var att privata entreprenörer skulle konkurrera med det stora handelskompani vid västkusten som skaffat sig rätten till all handel och sjöfart öster om Afrikas sydspets. Grundaren gav platsen namnet Gustavshamn för att smickra kungen. Konungen blev glad men de privilegier entreprenörerna hoppats på kom aldrig handelsmännen till godo. Men hamnen var bra och man kunde göra affärer på andra håll. Det gjordes länge men när segelfartygens tid var över och inga clippers och kofferdister längre behövdes blev sjöfartsstaden alltmer obsolet. Dödsstöten för den verksamheten kom när fartygen blev större. Kommunikationerna till lands behövde byggas ut och sådant tog tid. Att staden alls fanns kvar berodde på att det fanns gott vatten som lockade stora bryggerier och med tiden, i synnerhet sedan vägnätet byggts ut och järnvägen kom, lockades flera stora industrier till platsen.

Nu var bebyggelsen kring den gamla hamnen enligt den politiska vokabulären ett utsatt område. En gång i tiden hade den varit en för kapitalisterna blomstrande arbetarstadsdel med fabriker och företag, enkla bostadshus och baracker där de fattigaste knegarna bodde. Den hade förändrats med tiden, förvisso inte till det bättre. Det storslagna var borta, rivet men inte sanerat. Nu fanns här små butiker och matställen som drevs av invandrare men större delen av den grå ekonomin kom från narkotikahantering och andra brott.

Staden hade gjort försök att sanera området men alla föreslagna åtgärder överklagades gång på gång av personer och klaner som inte ville få sin makt rubbad. Så vitt Erik visste låg det ett par halalslakterier på Vägargränd och Krämargränd men annan och mer lönsam kötthandel förekom lite överallt.

När polisen behövde förbättra sin uppklarandestatistik brukade man åka dit och gripa sexkunder. Dessa åtgärder fungerade nästan lika bra som att fånga fortkörare och gav positiva artiklar i lokaltidningen.

Detta funderade han över under den dryga timme det tog att genomföra dörrknackningen. En sak har jag lärt mig, tänkte han där han stretade fram i det tilltagande snöfallet. På Älvsgatan finns det vattentäta skott, närmast en fientlighet mellan de olika sidorna. De som levde på sidan med jämna nummer bodde i enklare hus och verkade vara vanliga, arbetande människor. De mer påkostade husen på andra sidan befolkades av lokalpolitiker och tjänstemän från stadens kontor. Den svenska jämlikheten tycks vara en illusion, bestämde han sig för att tycka när han hörde Niklas Jönsson ropa hans namn.

Erik Magnusson skyndade till kollegerna som stod vid tekniska rotelns skåpbil.

De där bilpoliserna var noggranna, sa Jönsson när teknikerchefen kom fram. Vi har inte hittat fler tomhylsor. Han pekade på en bit kartong på trottoaren. Där fann vi en liten fläck som kan vara blod men lika gärna ketchup eller färg. Ingen doft men jag topsade den och kartongen skyddar den tills vi får veta vad det är och vi kan bedöma om asfaltsbiten måste lossas och tas till labbet eller inte.

Magnusson såg att de frös. Det gjorde han själv också men det kunde inte hjälpas. Det fanns jobb kvar.

Har ni kollat gångvägarna till dörrarna på nummer 36 och 38?

Jepp, sa Oscar Petersson. Men jag ska ta mig en titt på 34:an också för säkerhets skull. Dit är det visserligen en bit från där hylsorna hittades men man kan ju aldrig veta.

Niklas Jönsson skakade snön av sin toppluva innan han drog ner den över öronen.

Jag startar bilen så vi får igång värmen, sa han. Kontoret är inte min favoritplats men just nu längtar jag dit.

Vi ska snart åka, lovade Magnusson.

Bara Oscar blir klar, tänkte Erik och såg den unge mannen sitta på huk vid husdörren. Han vände på klacken för att göra Niklas sällskap i bilen när han observerade en man som var på väg mot dem från Löjtnantsgatan. Karlen tog några snedsteg. Antagligen hade han varit ute och druckit och sedan tagit sista nattbussen hem.

Magnusson väntade. Mannen gick mitt i gatan med blicken riktad neråt medan han mumlade något ohörbart. Plötsligt tvärstannade han och såg skrämd ut när han upptäckte gestalten i sin väg.

Vem är du? skorrade han. Du bor inte här.

Erik Magnusson visade sin legitimation.

Gör du det? sa han.

Vad?

Bor här.

Den berusade blinkade. Sedan pekade han på det närmaste huset på sidan med de udda numren. Där hade teknikerchefen ringt på för tre kvart sedan utan att få svar.

Polisen? sa nattvandraren oförstående. Jag har inte gjort något olagligt. Bara varit på bio och sedan tog jag ett par sängfösare på krogen.

Resultatet av restaurangbesöket märktes på hans andedräkt.

Fullständigt lagliga aktiviteter, menade Martinsson. Bor du ensam i huset?

Nej … men jo, i dag alltså. Frugan och ungarna är och hälsar på hennes föräldrar.

Du har alltså bott här ett tag?

Jo, det är väl … Han räknade på de behandskade fingrarna. Det blir sex år i höst

Då känner du kanske människorna på andra sidan gatan.

Känner och känner. Jag vet vilka de är men inte mycket mer. Vi umgås inte. Jag är en vanlig knegare och de som bor på den sidan är pampar, politiker och höga tjänstemän.

Magnusson tog fram blick och penna.

Berätta vad du vet om dem, sa han.

Hur så? Är de misstänkta för något? Han vacklade till men återfick balansen. Ansiktet lystes upp. Nu trodde han att han förstod. Mygel och korruption, va?

Ingetdera, sa Magnusson med ett skratt. Nåväl, jag får intrycket att du inte vet något.

Det gör jag visst, sa den berusade indignerat. Jag vet att familjen Brinkert i nummer 38 umgås med Jacobssons i 36:an. Just nu har de åkt till Thailand för att semestra tillsammans. De for för två dagar sedan och bli borta i två veckor. I 34:an bor en höjdare i byggnadsnämnden. Hygglig karl. Vi brukar byta några ord när vi möts på mornarna. Han heter Roger och de senaste dagarna har han kört sin morsas Mini eftersom hans egen BMW är på verkstad. Han såg sig om och nickade mot ett ställe tre meter från polisernas skåpvagn. Han är nog inte hemma. Bilen brukar stå där men det gör den inte nu.

Han blev plötsligt vit i ansiktet. Nästan genast började han hulka och sprang mot sitt hus. Han var nästan framme när han stannade och kräktes i snödrivan.

Stackars jävel muttrade Magnusson. Du tog visst en grogg för mycket på krogen.

I bilen satt Jönsson och flinade utan empati. De båda teknikerna såg mannen stappla fram till husets ingång och fumla fram nyckeln. Han lyckades få upp dörren och försvann in och strax därpå tändes lyset i det närmaste fönstret.

Erik! hördes Oscars gälla röst från andra sidan gatan. Kom. Jag har sett något.

Underbara ting? svarsropade Magnusson som kvällen innan sett en dokumentär om när Howard Carter hittade Tutankhamuns grav i Egypten.

Knappast, sa Oscar när Magnusson närmade sig. Det ligger folk på golvet därinne. Jag skymtar en manskropp och bakom den ett par bara ben. De ser ut att ha en hel del av något som verkar vara blod på sig.

3

Oscar Petersson hade rest sig. Hans jacka var fläckad av snö och frusen jord från rabatten. Magnusson stirrade på det vattrade fönstret, såg ett svagt ljusskimmer från de blå och röda mosaikbitar som fanns här och var.

Skoja inte, sa han. Du kan knappast ha sett något.

Jo, faktiskt, svarade Petersson. Det beror på att jag är noggrann och … observant. Han böjde sig ner och pillade loss en triangelformad glasbit i fönstrets nedre vänstra hörn. Någon har försökt att limma fast den här men jag såg att klistret släppt och tog ur den. Titta själv.

För att kunna göra det måste Magnusson lägga sig på mage. Hålet var inte stort. På andra sidan av den korta hallen såg han en tänd bordslampa. Ljuset föll på ett par kroppar.

Oscar hade inte skojat. När Erik Magnusson reste sig var han lika skitig som rotelns yngste man. Han fumlade fram telefonen och ringde krimjouren.

Vi har hittat människor som tydligen är skadade i ett hus på Älvsgatan. Dörren är låst så vi tänker bryta oss in. Det här måste räknas som fara i dröjsmål.

Absolut, svarade jourhavande. Jag skickar ett par man och varskor bilarna så vi får platsen avspärrad.

Vänta med det tills vi vet säkert vad som hänt, sa Magnusson. Jag har varit med om utryckningar till påstådda mordplatser där liken varit skyltdockor. Jag återkommer.

Dröj inte för länge bara.

De hade verktyg i bilen. Dörren var gedigen så det tog flera minuter och en hel del oväsen innan bräckjärnet gjort sitt jobb och de tre männen kunde komma in. Till höger nära ytterdörren gick en trappa mot andra våningen. De passerade den och höll sig tätt intill väggen. På tröskeln till stället där kropparna låg höll Magnusson upp handen för att Jönsson och Petersson skulle stanna medan han själv trippade in. Lampan han sett stod på ett bord i hörnet. Den gav inte mycket ljus men tillräckligt för att han skulle se både mannen och kvinnan tydligt. Hon låg på rygg i en blodpöl som börjat levra sig. Klänningen var genomdränkt och mellan henne och mannen, som låg närmare dörren, kunde han se ett eggvapen. Det var en bajonett av ett slag som han kände igen. När han låg i lumpen för länge sedan hade han fått lära sig att den hette Bajonett modell 96. Som rekryt hade han aldrig sett någon med blod på. Det gjorde han nu.

Det fanns fler föremål intill henne. Nära huvudet låg en stekpanna, tydligen nyligen använd, för det låg stekta potatisbitar i och omkring den. Magnusson tassade försiktigt runt blodet och kände på hennes hals. Det fanns ingen puls och huden kändes kylig.

Mannen var också död och på nära håll kunde han se skottskador i kläderna över bröstet och i huvudet.

Hämta våra overaller, befallde han. Här kommer vi att bli kvar länge.

Innan kollegerna var tillbaka hade han hunnit ringa sitt samtal till jouren.

Det ligger två döda kroppar, en av vardera könet, i rummet mellan köket och vardagsrummet, förklarade han. Skicka en patrull som spärrar av gatan från 32:an till och med 38:an.

Krimmarna då?

"Nej.