Flykten till Marbella: Den röda ferrarin

By Dick Henriksson

Gängbrottslighet från olika perspektiv skildras i denna högaktuella kriminalroman som också innefattar kärlek och svek, romanen kryddas med humor och eftertanke.

"I den här boken har författaren släppt på handbromsen och tagit ut svängarna i en röd Ferrari med en naken skildring av livet. Spänning och tragik blandat med flykt och erotik."

"En man med automatvapen sprang in i gränden framför oss, något allvarligt måste ha hänt." "Det är inte vårt problem, snutarna är strax här av sirenerna att döma.""Bromsa bromsa, herregud det ligger en blodig man mitt på gatan." Rico kastade sig på bromsen, den röda Ferrarin girade över den regnvåta asfalten.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: Jan 30, 2024
• ISBN: 9789180973335

Dick Henriksson

Dick debuterade som romanförfattare 2022 med boken Över hav genom eld, han har även skrivit åtta diktsamlingar varav två på engelska samt två böcker med humor och kåserier. Dick är uppväxt och bor i Åsele i Västerbottens inland. Han har även gett ut två album med egen text och musik under artistnamnet Dick Scott.

Book preview

1

Ferrarin ryter som ett utsvultet rovdjur, det ekar mellan husfasaderna. Bilens röda och blanka lack förstärks av ett intensivt sken från Södergatans neonljus. En vanlig svensk småstad klädd i höstfärger en regnig fredagskväll där flanörer och nöjeslystna människor promenerar längs trottoarerna. Plötsligt hörs ett skott, efter en stund fortsätter skottlossningen och tjutande sirener hörs på avstånd. Människor springer som yra höns i olika riktningar utan att veta var de skall ta skydd eller varifrån skotten kommer. Såg du? Såg vadå? Som vanligt var min bror för upptagen av bilen och körningen för att kunna registrera omkringliggande händelser. En man med automatvapen sprang in i gränden framför oss, något allvarligt måste ha hänt. Det är inte vårt problem, snutarna är strax här av sirenerna att döma. Bromsa bromsa, herregud det ligger en blodig man mitt på gatan. Rico kastade sig på bromsen, den röda Ferrarin girade över den regnvåta asfalten, missade en parkerad bil med en hårsmån och stannade halvvägs upp på trottoaren likt ett strandat skepp.

Sirenerna närmade sig och en olycksbådande stämning rådde på platsen. Ambulansen stannade mitt på gatan med blinkande blåljus som färgade omgivningen, ambulanspersonalen rusade ut och tog hand om den skadade mannen. Vad ska vi göra? Jag hann inte avsluta meningen förrän två storvuxna poliser närmade sig bilen. Vi, vi har inte gjort nåt. Spänningen fick Rico att stamma samtidigt som en av poliserna befallde oss att stiga ur bilen och lägga oss på marken. Mina näsborrar fylldes av en blandning av våt asfalt och avgaser samtidigt som rädslan spred sig i hela min kropp.

Har ni stulit Ferrarin eller lånat den av pappa? Vad såg ni av skjutningen? Rösten ekade hånfullt och de två frågorna förblev obesvarade. Den äldre av poliserna; Sten började söka igenom bilen och viftade efter en stund triumferande med en liten påse samtidigt som han ställde en retorisk fråga. Ser man på. Vad har vi här? Han lät självgod och skadeglad. Ställ er sakta upp, inga häftiga rörelser. Ni får följa med till stationen. Jag kände till att min bror hade varit illa ute ett par gånger men åren hade gått sedan dess och han hade sonat sina brott, han var nu stadgad med flickvän och hade ett välbetalt jobb som IT-konsult. Den röda Ferrarin var en pojkdröm som Rico hade lyckats uppfylla mot alla odds. Bilen var hans ögonsten.

Vi kan väl inte lämna bilen sådär. Min brors trotsiga fråga blev ignorerad och vi fick sätta oss i baksätet på polisbilen efter att ha blivit kroppsvisiterade. Det vimlade av nyfikna åskådare som filmade med sina telefoner samtidigt som polisen höll på att spärra av brottsplatsen med blåvita plastband i väntan på att deras kriminaltekniker skulle anlända och säkra eventuella spår. Ambulansen lämnade platsen i full fart med påslagna blåljus och sirener. En stor blodpöl där mannen låg färgade den gråsvarta asfalten och vittnade om vad som hade hänt.

Erkänner ni eller vill ni följa med till stationen? Erkänner vadå? Min bror lät både arg och förvånad. Innehav, ni vet väl lika bra som jag vad som finns i påsen som låg i bilen. Jag säger inte ett ord förrän jag har fått tala med en advokat men en sak ska ni veta; det är bättre att ni jagar mördaren än trakasserar mig och min bror för vi är oskyldiga! Rico kunde sina rättigheter efter tidigare kriminalitet många år tillbaka då han var inblandad i en omfattande brottslighet organiserad av en ökänd gängledare som kallades Wolf, hans gäng kallades wolfpack.

Polisbilen körde snabbt de få kvarteren till stationen och in i polisens parkeringshus när Sten tog till orda igen. Spela tuff om du vill och skaffa advokat men det blir ditt ord mot mitt och vi vet ju vad ditt ord är värt efter dina tidigare eskapader. Sten hade en föraktfull attityd och lät självsäker. Min bror svarade inte. Fängelsetiden hade tydligen etsat fast bilden av honom som kriminell hos delar av poliskåren även om han nu avtjänat sitt straff och var en fri man. De flesta i staden kände till dessa två poliser. De kallades Kling och Klang eftersom de alltid jobbade tillsammans och ibland var ganska enfaldiga. De hade också ett ont öga till min bror Rico och ville tydligen gärna se honom i fängelse igen utan att jag förstod varför. Innan han blev dömd till fängelse blev han erbjuden strafflindring i utbyte mot att ange flera av hans kumpaner och gängmedlemmar men han valde att ta sitt straff med orden. Jag är ingen golare, jag dör hellre än tjallar på mina vänner.

2

Telefonen ringde ilsket just när Roberto höll på att ta emot en beställning. Det var fredag och stressigt på pizzerian. Framför disken trängdes både matgäster och törstiga helgfirare som bara ville beställa en öl. Stämningen var hög vid borden och man väntade på en lokal trubadur som skulle uppträda senare under kvällen. Alexandra kan du ta hand om kunderna, jag måste ta det här samtalet. Roberto ursäktade sig och gick till fikarummet för att kunna tala ostört. När han hörde sin son Ricos röst anade han oråd utifrån tidigare erfarenheter, dessutom hade han hört sirener ljuda under kvällen. Visserligen var det rätt vanligt under helgerna men det väckte alltid en oroskänsla hos Roberto och hans fru Alexandra. Far, du måste hjälpa oss. Rico lät både rädd och arg på samma gång. Lugna ner dig min son, vad är det som har hänt? Jag och brorsan körde förbi en skjutning på öppen gata och polisen tog med oss till stationen. Du är väl inte inblandad på något sätt? Ricos far hade smärtsamma minnen efter sonens tidigare förehavanden i den kriminella världen. Nej, det är klart att jag inte är inblandad. Vad tror du om mig? Som du förstår kan jag inte lämna mor ensam för att sköta pizzerian men jag ska ringa familjens advokat omedelbart så får han åka ner till stationen och hjälpa er reda ut situationen.

Efter samtalet ropade Alexandra på sin man. Roberto vad gör du? Skynda dig, vi har en beställning på tre pizzor. Ja ja, jag kommer. När stängningsdags närmade sig berättade Roberto vad som hade hänt för sin fru. Kära nån inte har han väl ställt till det för sig nu igen, vad ska vi ta oss till. Lugn, bara lugn jag har ringt vår advokat och han har åkt ner till stationen. Roberto och Alexandra emigrerade till Sverige från Mexico när pojkarna var små. Det var inget alternativ att de skulle växa upp i den korruption och kriminalitet som kännetecknade deras hemstad Tijuana i synnerhet och Mexico i allmänhet. Eftersom de drev en restaurang i sitt hemland blev det ett naturligt val att starta en pizzeria i den svenska småstaden Ystad på Österlen som fick bli deras nya hem. Med tiden hade tyvärr kriminalitet och särskilt gängrelaterad brottslighet ökat i omfattning även i svenska städer vilket de hade fått erfara på ett smärtsamt sätt genom deras äldsta sons brottsliga karriär och påföljd som blev ett fängelsestraff.

Advokat Lundin var ett känt ansikte hos polisen och han blev framvinkad förbi receptionen av poliskommissarie Markström. Efter en kort nick som hälsning gick han direkt till förhörsrummet som så många gånger förr. Där satt två unga män; Rico och Juan med förhörsledare och en polis. På bordet stod ett par muggar med svart kaffe, väggarna var vitkalkade och kala förutom en klocka som tickade.

Ser man på, nu kommer advokat Lundin till undsättning. Polisman Stens retfulla röst ekade i det kala förhörsrummet. Det var han som påstod sig ha hittat påsen i Ricos bil. Lundin satte sig på en sliten stol mellan sina klienter och fick ett försiktigt leende av Juan som hälsning. Nu sätter vi igång, manade förhörsledarens myndiga stämma. Lundin kontrade omedelbart. Stopp där i lagens namn, jag har rätt att överlägga med mina klienter först. Ja, men låt det gå fort. Vi har inte hela natten på oss. Lundin och de unga männen lämnade förhörsrummet och överlade under tio minuter. När de var tillbaka redogjorde förhörsledaren kortfattat för omständigheterna kring gripandet och påbörjade förhöret.

När en timme hade passerat låg röken tät efter ett otal cigaretter och luften var tung att andas. Vi gör en kort paus. Förhörsledarens ord var en befrielse, nu kunde Rico och Juan berätta mer för sin advokat. De redogjorde för händelsen så gott det gick och bedyrade att de inte hade något att göra med innehållet i den påse som enligt polisen hade funnits i bilen. Efter pausen satte förhöret igång igen och ytterligare en timme gick. Kan vi gå nu? Rico lät både utmattad och less efter ett förhör där varken frågetecknen kring gripandet eller röken hade skingrats, snarare kändes det som rena trakasserier från polisens sida. Ja, vi kontaktar åklagare och fortsätter utredningen imorgon. Ni kan åka hem nu men håll er i skinnet och i närheten om vi behöver mer uppgifter. Bilen, hur går det med den? Rico lät irriterad. Den är redan bortforslad av bärgare, ni får hämta den på vår uppställningsplats mot avgift. Rico ställde sig upp, svor högt och spände ögonen i Sten, advokat Lundin manade till lugn. Ni kan åka hem med mig så kan du hämta bilen imorgon.

Lundins svarta BMW startade med ett dovt morrande och färden gick genom regniga kvarter under tystnad. Fasadbelysningen var tänd och lyste upp föräldrarnas röda villa som låg i utkanten av Ystad. Den yngre brodern Juan bodde fortfarande hemma hos föräldrarna. Han kunde inte finansiera ett eget boende med priserna som rådde på bostadsrätter och hyreslägenheter fanns inte att uppbringa med förstahandskontrakt. Hur ska vi förklara detta för far? Juan var uppenbart nervöst för hur fadern skulle reagera. Oroa dig inte brorsan vi har inte gjort något fel, vi hade bara oturen att befinna oss på fel plats vid fel tillfälle. Juan hade betydligt större respekt för sin far än vad Rico hade efter alla duster de haft under hans kriminella tid.

Lundin lämnade av sina klienter med en rivstart och med en försäkran om att det kommer att ordna sig. Det var ett mantra han gärna använde i svåra situationer. Bilens röda bakljus lyste tillfälligt upp kvällen och pojkarna vandrade mot villan med tunga steg. Ett vitt staket omgärdade tomten och fars blå Audi stod på den grusade uppfarten. Far kommer att slå ihjäl oss. Juan darrade på rösten, han hade minnen av en hårdför far som alltför många gånger tagit till fysiskt våld i sitt försök att uppfostra sina söner och visa den rätta vägen. Deras mor var den som kom med försoning och förståelse, både för sin make och sina söner. Hon var den naturliga medlaren vid konflikter i familjen. Kom nu så går vi in, det går säkert bra. Ricos självsäkerhet var spelad som så många gånger förr och han ringde på dörren.

Deras far mötte upp i hallen likt ett rytande lejon som möter sina offer och fiender. Sönerna ryggade tillbaka. Deras mor såg ängsligt på ifrån köket och katten sprang och gömde sig under kökssoffan. Du lär dig visst aldrig! Ska du fortsätta att skämma ut oss efter allt som du har ställt till med? Här jobbar och sliter man från morgon till kväll för er skull och detta är alltså tacken. Högröd i ansiktet och med svettdroppar i pannan av anspänningen röt fadern ilsket och vände sig mot Rico. Men vi har inte gjort något, jag lovar. Dina löften är inget värda längre och mitt förtroende för dig är förbrukat sedan länge tillbaka. Tacka Lundin för att du inte redan är häktad med tanke på dina tidigare förehavanden. Polisen gör allt för att sätta dit mig igen förstår du inte det. Du måste tro mig. Rico lät förtvivlad och kände ett sting av ilska efter utskällningen. Han valde att rusa ut istället för att bemöta sin fars påståenden vilket säkert hade resulterat i slagsmål som så många gånger förr. Rico, kom tillbaka! Hans mor ropade förtvivlat efter sin son men han var redan för långt bort för att höra hennes röst. Han fortsatte springa och kände hur uppgivenhet började ersätta ilskan som kokat inombords. Det var inte långt kvar nu, hans lägenhet låg i samma fastighet som Ricos Pizza. Pizzerian fick det namnet eftersom hans far bestämde att den skulle hedra hans äldste son som han hoppades skulle ta över och driva den en vacker dag. Det var över tio år sedan, saker och ting hade tyvärr förändrats i negativ riktning sedan dess och deras relation var nu väldigt ansträngd.

Roberto fick ett telefonsamtal sent samma kväll efter att Alexandra och Juan hade somnat. Jag har utfört beställningen, det är levererat. Okey, hämta betalningen inatt, du vet var. Kom ensam. Samtalet var kort, plötsligt kom Juan in i köket. Vad gör du uppe nu, hade inte du gått och lagt dig? Jag kunde inte sova efter det som hände. Vad var det där samtalet om? Vadå, vad menar du? Det var någon som hade ringt fel. Gå och lägg dig nu. Roberto försökte spela oskyldig men var livrädd att hans son hade hört det korta samtalet. Juan hade svårt att somna och tankarna jagade genom hans sinne, det var något som inte stämde. Vad handlade samtalet om?

Morgonen kom med ett obarmhärtigt pipande. Juan stängde larmet och tillät sig somna om för att orka med det dagliga arbetet på pizzerian. Det var skönt att man öppnade först klockan elva på förmiddagen men istället hade man öppet ända till nio på helgerna. Efter en frukost under tystnad och en kopp kaffe åkte han med sin far till jobbet. Under eftermiddagen lade Juan märke till en man som hade dykt upp flera gånger i veckan på pizzerian det senaste halvåret. Storväxt och alltid mörkt klädd samt med en tatuering på halsen. Han såg skygg ut och han satt alltid ensam men titt som tätt kom olika personer och satte sig bredvid honom en kort stund utan att beställa mat eller dryck. Juan undvek att prata med sin far om mannen.

Minnesbilder sköljde över Rico när han närmade sig lägenheten, hans andhämtning hade ökat betydligt under språngmarschen. Han var noga med att styrketräna på gym minst fyra gånger i veckan men konditionsträning var inte hans starka sida. Han hade hantlar som han tränade med hemma och hans flickvän kallade honom hantlangare på skämt. Det är väl bättre än knarklangare brukade han svara med ett leende. Den kriminella banan hade börjat redan i sextonårsåldern när han bodde hemma. Det började med innehav och försäljning av knark och eskalerade i och med insteget i ett kriminellt nätverk som hette wolfpack vilket leddes av den fruktade ledaren Wolf. Rico deltog i våldsdåd och rån under flera år vilket till slut resulterade i ett treårigt fängelsestraff där han utsattes för misshandel och övergrepp både från intagna och viss personal. Det var nu över fem år sedan han avtjänade sitt straff och han började närma sig trettioårsåldern. Fängelsestraffet blev en vändpunkt trots att det var en tuff tid som stundtals fick honom att tappa tron på rättssystemet. Trots sin sargade kropp och själ beslöt han sig för att stärka sin självkänsla, bygga upp sin kropp och hålla sig borta från fortsatt brottslighet. Detta lyckades tack vare de två personer som betydde mest för honom; hans flickvän Lea som han älskade över allt och hans lillebror Juan som han inte ville skulle gå i hans fotspår och hamna i samma destruktiva mönster.

Händelserna denna dag hade tyvärr triggat igång den mörka sidan av Rico som han sedan länge hade glömt och gömt. Han var tacksam för att Lea jobbade denna sena kväll eftersom ingen ork fanns att förklara var han hade tillbringat dagen samt varför han inte hade svarat på hennes samtal och sms. Hon jobbade som servitris på en dansrestaurang i centrum som hade öppet till efter midnatt på helgerna. Hennes föräldrar emigrerade från Finland på sjuttiotalet. Hon träffade Rico en kort tid efter att han hade avtjänat sitt fängelsestraff. Hon älskade att beskriva och berätta om deras första möte för vänner och bekanta. Rico kunde historien utan och innan. In på restaurangen kom en lång och stilig man med solglasögon. När han satte sig och beställde maten tog han av sig solglasögonen och mötte min blick, vi blev blixtförälskade och han följde mig hem samma kväll.

Nu hade de varit tillsammans i tre år och kärleken var fortfarande lika levande. Hon såg genom den kriminella fasad han hade byggt upp och fann den riktiga Rico.

3

Lea lämnade restaurangen efter stängning och vandrade hemåt under gatlyktornas sken, asfalten var lika mörk som natten och vinden blåste kallt. Hon funderade på om något hade hänt Rico, det var inte likt honom att varken svara eller höra av sig. När hon bara hade en kort sträcka kvar att gå och skulle ta en genväg genom en park hörde hon plötsligt steg som närmade sig bakifrån. Lea, stanna! Rösten var okänd och tonfallet skrämmande. Hon vände sig om och såg in i ett par iskalla ögon, det var för sent att försöka fly. Slaget mot huvudet var kraftigt och mörkret omslöt hennes sinne samtidigt som hon föll handlöst ner på den kalla marken.

Klockan åtta nästa morgon vaknade Rico och satte sig upp med en illavarslande känsla. Ingen Lea, en kall rysning sköt genom hans kropp och oron ökade betydligt när telefonen ringde. Hej, har Lea försovit sig? Hon brukar alltid vara här i tid. Vad säger du? Vänta lite jag har nyss vaknat. Lea, vad gör du? Rico ropade förtvivlat mot badrummet i hopp om att hon skulle vara där men fick inget svar och sängen var orörd. Hon är inte hemma. Hon kan inte ha kommit hem inatt. Vad säger du? Hon lämnade restaurangen efter stängning. Du måste ringa polisen om hon inte dyker upp! Ja, hej då. Nu kokade det i Ricos hjärna. Vad är det som har hänt Lea? Åh nej, säg inte att jag måste kontakta polisen igen, dessa korrumperade snutar! Tankarna rusade som vildhästar i Ricos sinne och telefonen ringde igen. Hej brorsan, hur är det med dig? Tråkigt med farsans utbrott igår. Hej, jag har knappt hunnit fatta vad som hände igår och nu är Lea försvunnen. Men vad säger du? Hon kom aldrig hem från jobbet inatt. Märkte du inget? Nej, jag slocknade på soffan och vaknade nyss när de ringde från hennes jobb. Du måste ringa polisen bror. Du vet vad jag tycker om polisen. Ja, men du måste om du inte får tag i henne under dagen. Ja ja, jag hör av mig. Juan visste mycket väl hur mycket Lea betydde för hans bror och hoppades innerligt att hon skulle dyka upp.

Rico hällde upp en stor kopp starkt kaffe, slog på tv:n och försökte sortera tankarna. I vanliga fall brukade han uppdatera sig med börskurser och förbereda dagens affärer. Det var en hobby som började bli riktigt lönsam och tillsammans med konsulttjänster inom IT branschen tjänade han mer än de flesta i sin ålder. Han hjälpte företag att sätta upp brandväggar och förhindra alltmer sofistikerade dataintrång. Hans expertkunskaper kom delvis från studier under fängelsetiden men även från hans egen erfarenhet som datahacker. När kompisarna spelade dataspel utvecklade han istället sin skicklighet på att bryta sig in i företag och myndigheters datasystem samt kräva betalning vilket var en lönsam men inte laglig verksamhet.

Nyheterna visade inslag från gårdagens skjutning och han ryckte till när han hörde ett känt namn från hans tidigare gäng wolfpack nämnas som troligt offer. Han började ringa till Leas familj och hennes vänner men ingen hade sett henne eller hört något från henne. Det hade nu gått tio timmar sedan hon lämnade restaurangen. Hennes föräldrar var utom sig av oro och sa att de skulle ringa polisen om Rico inte lovade att göra det omedelbart. Han tog ett som det skulle visa sig ödesdigert beslut och ringde Wolf istället. Är det verkligen du Rico? Du är väl stadgad nu och bör inte kontakta mig, åtminstone inte på telefon. Möt mig vid parkeringshuset på Södergatan klockan två idag.

Samtalet bröts och Rico funderade på vad han gjort. Han kunde inte behärska sig längre. Nu var en av hans bästa vänner från gängtiden skjuten och hans flickvän försvunnen samtidigt som han var anklagad av polisen för innehav av narkotika. Eftersom Ferrarin inte var hämtad ännu så tog han en snabb promenad till mötesplatsen på Södergatan. Det kanske var lika bra att han gick eftersom bilen både stack ut och stack i ögonen på folk i denna småstad. Dessutom skulle säkert hans humör ha gått ut över gaspedalen som så många gånger förr, han skulle kunna tapetsera väggarna med böteslappar för fortkörning. Rykten gick att han hade köpt Ferrarin för knarkpengar från hans tidigare liv i kriminalitet men inget kunde vara längre från sanningen. Ryktesspridare var dock inte intresserade av sanningen utan av att döma och svartmåla personer, särskilt de med kriminell bakgrund som sällan fick en ny chans.

Under fängelsetiden hade han studerat programmering och ekonomi samt läst böcker om handel på börsen. Han fick en vän på fängelset som hade försörjt sig på daytrading och som förklarade grunderna för Rico. Så fort han blev fri började han omsätta kunskaperna i praktiken, han köpte vid nergång och sålde vid uppgång. Det blev många timmar framför dataskärmen varje dag. I början gick det tungt och han förlorade en hel del pengar men han gav inte upp utan investerade i en automatisk tradingrobot som skötte affärerna och det lyckades över förväntan. En robot baserar köp och sälj beslut på fakta och blandar inte in känslor som en människa ofta gör när det blir fel beslut och förluster på börsen. Han kunde till slut ge sig själv den röda Ferrarin. En ungdomsdröm hade besannats och uppfyllts på ett ärligt sätt även om ingen trodde på honom men han hade slutat att bry sig om vad andra tyckte för länge sedan. Nu var han en av Sveriges nya börsmiljonärer istället för en fruktad gängmedlem. Tyvärr såg tydligen poliserna vid gripandet bara den gamla Rico och nu pekade många faktorer på risken för återfall i samma fart som hans Ferrari accelererade. Lea, den enda som verkligen stöttat och trott på honom i många svåra situationer var nu försvunnen när han verkligen behövde hennes kloka råd och trygga famn.

4

Ricos tankeutflykt gjorde att han höll på att passera parkeringshuset just när en bekant röst ropade hans namn. Rico, är det verkligen du? Jag hade inte känt igen dig om det inte hade varit för din dåliga klädsmak. Jag som trodde att du hade blivit en kostymnisse. "Haha. Wolf du är