Djävulstricken

By Robin Tell and Björn Bengtsson

Är Harmony Lizzy hjärnan bakom Djävulsfallet?

Den första snön har fallit över Fredshamn när Kent Zander hittas bestialiskt mördad i sitt hem. Ett enda föremål saknas i Zanders påkostade antikvitetssamling: en billig bordslampa med en bild av Djävulen på foten. Gärningsmännen verkar ha gått upp i rök och när försommaren kommer står utredningen fortfarande stilla. Liam Midas, Fredshamns mest hårdkokta polis, tar upp trådarna till mordgåtan som fått namnet Djävulsfallet.

På kvinnoanstalten i Fredshamn sitter den mystiska och mytomspunna Harmony Lizzy inlåst. Vet hon något om mordet på Zander? Liam Midas dras in i en snårig utredning där det snart blir omöjligt att avgöra vad som är verklighet och vad som är bländverk.

Djävulstricken är första delen i Robin Tells Midas-serie. En listig och rafflande deckare, som lockar in läsaren i sin rökiga atmosfär för att inte släppa taget.

"Djävulstricken är en välskriven och lovande deckardebut som gör att man gärna vill läsa fler böcker av Robin Tell." /BTJ

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 31, 2024
• ISBN: 9789180008297

Book preview

Djävulstricken

Robin Tell

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Robin Tell & Word Audio Publishing Intl. AB 2024

Omslag: Jonas Lindén

ISBN: 978-91-8000-829-7

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB 2024

www.wordaudio.se

[e-mail]

The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist.

– Charles Baudelaire

Prolog

Hej mamma,

Ingen minns en fegis.

Kommer du ihåg att vi brukade säga det efter att vi räknat till tre och hoppade från bryggan i sommarstugan på nationaldagen? Kylan från det ännu endast vårvarma vattnet slet andan ur oss, men vi vågade trotsa erfarenheterna från den kvalfulla upplevelsen varje år medan pappa och brorsan satt på tryggt avstånd vid stugan och skakade på huvudena.

Många år har gått sedan dess. Kanske hoppar du fortfarande, men ensam? Kanske har du slutat göra det eftersom det är mänskligt att tveka inför ett plågsamt beslut och det fordras en större styrka att våga ta steget ensam än när man gör det i sällskap med någon annan.

Det krävs en speciell person för att utsätta sig för samma stålbad återkommande gånger. En ständig glöd som får lågan att flamma upp och brinna på nytt om den riskerar att falna.

I nöden prövas vännen, sägs det. I nöden prövas även familjemedlemmar och smärtan över att förlora dessa sliter också andan ur mig, men jag vet varför jag måste fortsätta eftersom förnimmelsen av att vara den sista att vända sig till, den sista att våga hoppa med, trumfar pinan och lidandet över vad jag förlorat.

Män är inte lika rädda som kvinnor för att stå ensamma mot världen. Det är därför de stridande kvinnliga ensamvargarna är så sällsynta. Kvinnor jobbar upp sitt mod tillsammans med andra kvinnor och deras samtycke, de vågar inte hoppa ensamma, speciellt inte om de i förväg vet vilka konsekvenser det får. Fruktan är resignerat kurage.

Jag förstår att du legat sömnlös många nätter och undrat var det gick snett. Jag vill att du ska veta att du inte gjort någonting fel. Kanske gjorde du allt bara lite för rätt.

Rubrikerna om mig säger ingenting om vem jag är. Bara du vet vem jag i grunden är. Det är därför du är den enda jag skriver till trots att du aldrig svarar, för att du ska påminnas om att jag fortfarande är samma person som du uppfostrade och älskade.

Mitt leverne har sårat dig djupt, jag vet det, men försök att minnas mig som jag var när vi hoppade från bryggan, när du fortfarande var stolt över mig och sa att med min extraordinära intellektuella begåvning kunde jag bli precis vad jag ville.

Jag har länge tvekat om jag ska berätta sanningen eftersom den kan svida, men om du ger det lite tid kanske du förstår hur brinnande mitt kall är. Jag hoppade inte av läkarlinjen för att jag hade svårt att hänga med, anledningen var en helt annan. Trots toppbetyg efter första terminen var studierna inte tillräckligt utmanande och arbetsuppgifterna som skulle följa kändes inte meningsfulla på riktigt.

Du sa att det viktigaste av allt är att man fyller livet med något som ger det en innebörd.

Det gör jag nu, oavsett vad hoppen kostat mig.

För ingen minns en fegis.

Allt gott.

Din dotter

Harmony Lizzy

1

En illusionist hade inte lyckats lämna publiken mer förbryllad.

Synen av Kent Zander liggande utanför sitt öppna köksfönster i det knappt centimeterdjupa tunna snölagret med ett hål i bröstkorgen, är trots den makabra bilden inte det mest anmärkningsvärda med mordet.

Det som alla frågar sig är istället: Vart har gärningsmännen tagit vägen?

Jag lyfter på avspärrningsbandet och kliver in på brottsplatsen. Kriminalteknikerna säkrar fortfarande spår och min gruppchef, Robert Bäckström, pratar med Zanders närmaste granne. Änkan som bor mitt emot hade larmat när hon under en tidig morgontimme skulle hämta tidningen och sett honom ligga utanför den pampiga byggnaden i vitt mexitegel. Två par fotspår i snön ledde upp till huset, men eftersom inga ledde därifrån antog hon att gärningsmännen var kvar i huset. Hjulspåren från en bil avslöjar att ett fordon stannat och släppt av dem.

Insatsstyrkan har redan sökt igenom bostaden grundligt, men villan är tom och inga fotspår leder från platsen via någon annan av husets öppningar heller.

Hon har inte hört någon helikopter heller, Liam. Robert informerar mig medan jag betraktar brottsplatsen. Det kan inte stämma. De kan ju inte ha gått upp i rök.

Kan de ha kommit hit i bilen innan det började snöa, gått baklänges ut ur villan för att vilseleda oss och sedan kört iväg? Jag granskar bilspåren i snön på gatan framför uppfarten igen och de två fotspåren som leder upp till villan, men där inga leder därifrån.

Omöjligt. Robert lägger in en prilla snus och drar handen genom det glesa håret. Då skulle asfalten ha varit synlig där bilen stått, nu ser vi istället tydliga spår av en bil som stannat och två personer som klivit ut, en från passagerarsidan och en från baksätet. Därefter har föraren kört vidare, lämnat de andra två gärningsmännen kvar och således rör det sig om tre personer. Dessutom har en av gärningspersonerna klivit i blodbadet där inne och med din teori borde åtminstone ett av fotspåren vara blodiga.

Men ändå, tre personer har lyckats utföra ett mycket grovt brott, trots det saknar vi vittnen till händelsen. Det låter osannolikt. Någon borde ha sett åtminstone någon av dem. Jag kastar en blick mot huset igen och den sorgliga synen av Zander som ligger som en blodig snöängel nedanför fönstret.

Utredningen har bara börjat. Robert låter optimistisk. Jag är säker på att det finns någon som gjort iakttagelser när vi väl får möjlighet att intervjua fler.

Det kunde inte ha börjat värre. Det här var Fredshamns finare kvarter och bara en månad tidigare hade en eldsvåda brutit ut bara ett kvarter bort, där en annan förmögen person omkommit. Det hela hade verkat väldigt suspekt, men kriminalteknikerna kunde inte hitta något som tydde på att branden varit anlagd. Dessutom var dörren låst från insidan och den enda som befann sig i hemmet var offret själv.

Nåväl. Robert kör ner händerna i fickorna på jackan. De anhöriga är i alla fall underrättade och inom kort får vi veta om något saknas i huset. Min gissning är att motivet är någon form av rånmord. Zander var en känd konstsamlare. Mordvapnet som använts är också extremt ovanligt. En pil med rakbladsvass jaktspets är förvisso mer effektiv än en kula eftersom den sliter sönder allt som kommer i dess väg, men jag kan bara erinra mig ett enda fall i Sverige med ett sådant vapen tidigare. Problemet för oss är att pilen vi hittade på brottsplatsen och som gått rakt igenom Zander, inte går att spåra till någon båge och bågen verkar gärningsmännen ha tagit med sig när de försvann.

Man undrar ju var de tagit vägen? Jag sveper med blicken över tomten igen. Utöver de spår som teknikerna och insatspolisen tvingats göra för att ta sig till huset, finns inga andra spår av gärningsmännens, förutom de två som leder upp till huset. Hur är det överhuvudtaget möjligt att två personer som bortom varje rimligt tvivel har klivit in i bostaden, aldrig lämnat den och gått upp i rök? Den enda som kommit ut är brottsoffret, men inte av egen kraft. Om fantasin fått fritt spelrum skulle man rent hypotetiskt kunna föreställa sig att det storslagna huset fått nog av både besökare och ägare, varefter det svalt samtliga, men att endast ägaren framkallat ett sådant illamående att huset kastat upp honom i en blodig spya framför sig.

Jag vet inte vad det är för slags trollkonstnärer vi har att göra med, men det finns förstås en naturlig förklaring. Robert spekulerar vidare. Vi får bara be till gudarna att vi hittar den snabbt. Det här är de tryggaste kvarteren i hela Fredshamn och reder vi inte upp det här kommer vi framstå som inkompetenta. Vi går in så du också får bilda dig en uppfattning.

Jag följer efter Robert och gör mitt bästa för att inte vara i vägen för teknikerna.

Hallen bär inga spår efter någon form av tumult men den förruttnade järnlukten av död svävar tydligt i luften. Kläderna hänger prydligt på krokarna och skor står uppradade i ett skoställ. Framför oss höjer sig en bred trappa till övervåningen. Det är först i köket som brottets grymma natur blir uppenbar. Pilen sitter fast i väggen bredvid kylskåpet och de vassa bladen glänser av blod och kroppsvävnader som följt med ut när den passerade genom Zander med full kraft. Gärningspersonerna har förmodligen stått i köksöppningen när en av dem avfyrat bågen. Zander har rasat ihop en bit från kylskåpet och sedan förblött. Blod har därefter pulserat ut på väggarna med en sådan kraft att en del av det nått taket. Den stora blodpölen på golvet visar exakt var Zander tagit sina sista andetag. Därefter har en av dem släpat honom till köksfönstret, öppnat det och kastat ut honom. Det skvallrar skoavtrycken i blodet om, som ser ut att komma från en och samma person. Sedan syns spåren tydligt fortsätta mot hallen och upphöra tvärt precis vid den portalformade öppningen som avgränsar hallen från köket, som om förövaren leviterat och svävat vidare genom huset utan att vidröra golvet.

Han måste ha tagit av sig skorna i köksöppningen på vägen ut. Jag sätter mig på huk där skoavtrycken slutar för att granska dem närmre.

Med tanke på den blodmängd han klivit i borde blod ha droppat från skorna när han bar dem. Robert river sig i huvudet. Teknikerna har ju nyss börjat, men jag kan inte se några bloddroppar som skulle styrka den tesen. Det är fan så man nästan börjar tro på övernaturliga saker, men det finns, som sagt, en logisk förklaring.

Jag är inte den som är känslig, anser mig mer än kapabel att under arbetspassen lägga mina eventuella privata reaktioner på en så idiotsäker plats att inte ens den bästa hjärnskrynklaren skulle nå dem. Men att beröva en människa livet på det här brutala viset, får både avskyn och vämjelsen att yrvaket viska efter uppmärksamhet i hopp om att röja sitt gömställe. Pilbågar borde egentligen beläggas med licenser också, för även om det knappt finns några fall i Sverige där de använts som mordvapen, finns det tillräckligt många fall utomlands för att licenskrav åtminstone borde lyftas och debatteras.

Vad tror du? Robert granskar mig.

Är vi helt säkra på att gärningspersonerna inte finns kvar i huset? Jag rätar på mig utan att släppa honom med blicken.

Helt säker. De har sökt igenom varenda skrymsle och vrå. Det finns ingen här.

Men det är ju omöjligt. Jag ser mig omkring. Med tanke på husets storlek borde det åtminstone finnas fyra rum på nedervåningen utöver vardagsrummet och köket.

Du vet vad de säger. Robert kastar en sista blick på pilen. Ingenting är omöjligt.

Uppenbarligen inte, men då återstår frågan hur alla tre spårlöst har lyckats försvinna?

2

Ett halvår senare

Skolorna har ringt ut för sommaren, men jag har tre veckor kvar innan den längre ledigheten stundar. Björkarna har slagit ut, till sommarfirarnas förtjusning och allergikernas förtret, och i parken bredvid Tingshuset leker folk med sina hundar och ungar. På lekplatsen mitt emot ser föräldrarna och en och annan hund på medan barnen leker. Bakom de två oaserna sträcker sig gågatan, flankerad av de största affärerna och restaurangerna där potentiella kunder strövar fram och svär åt elsparkcykelåkande ungdomar utan trafikvett som susar förbi. Längst bort kan man skymta torget där A-lagarna brukar hålla sig på södra sidan och övriga ortsbor på den norra vid den stora fontänen.

Det har varit en tuff tid sedan mordet på Kent Zander. Utredningen har stått och stampat. Förutom fotspåren i snön och på köksgolvet samt en fiber som såg ut att komma från en tjockare ylletröja, vilken teknikerna hittat på köksgolvet, har vi också lyckats säkra dna från en topp av en latexhandske som vi misstänker hade lossnat utan att gärningsmannen som burit den upptäckt det. Den hittades utomhus, precis vid däckspåren. Däremot har vi inte hittat några fingeravtryck från någon annan än Zander och de närmaste familjemedlemmarna som varit och hälsat på. Dna:et har inte fått någon träff heller, vilket innebär att åtminstone en av gärningspersonerna är okänd sedan tidigare. Zander hade både övervakningskameror och larmsystem, men de var aldrig påslagna när han var vaken eller hemma. Det enda som saknades var en lampa i form av Djävulen som blivit stulen i samband med brottet. Den var värd omkring fyrtiotusen kronor – åtminstone var det summan Zander ropat in den på auktion för – och knappast skäl nog att beröva någon livet, men folk hade å andra sidan mördat för mindre summor. De mest värdefulla föremålen låg inlåsta i Zanders kassaskåp och inget tydde på att någon försökt komma in i det heller.

Jag vet inte hur vi ska komma vidare. Robert ser märkbart tärd ut när jag slår mig ner på hans kontor. Vi har ju gått igenom samtliga hotell och campingar i stan. På ett av hotellen fann vi två personer som inte befunnit sig på hotellet vid tidpunkten för mordet, men båda hann checka ut innan vi kom över informationen och en av dem visade sig inte ha uppgett sitt riktiga namn när han checkade in. Greger Lo går inte att uppbringa hur noga vi än sökt och den andra, David Sundberg, är ett så vanligt namn att vi fortfarande inte hittat honom och det är väl troligt att även han uppgett ett falskt namn då.

Det får vi nog utgå ifrån. Dessutom var ingen av dem blodiga när de återvände och de bar samma kläder när de återvände som när de lämnade hotellet. Vi får kanske utgå ifrån att den som kastade ut Zander är den tredje personen som vi inte hittat någonstans. Jag följer Roberts rörelser medan han plockar bland några papper på skrivbordet. Nattportieren hade uppfattat båda som affärsmän och förklarade att många checkar in under alias, ofta på grund av andra slags affärer. Sådana som snarare kostar både pengar och i värsta fall hela familjen. Vi har inte släppt misstankarna mot de två gästerna, men väntar fortfarande på att lyckas lokalisera dem eftersom båda verkar ha gjort sitt yttersta för att övervakningskameran inte skulle få en tydlig bild av dem. Vi vet i alla fall att de lämnade hotellet ungefär samtidigt under mordnatten och återvände med en dryg timmes mellanrum.

Precis. Båda hade dessutom betalat kontant och av förklarliga skäl därför sökt sig till Fredshotellet, det enda hotellet som fortfarande accepterar kontanter. Robert öppnar en pärm, sätter in dokumenten han precis rafsat ihop och slår igen den. De dåliga bilderna från övervakningskamerorna vi släppte till allmänheten gav inget, trots alla tips som kom in. Eftersom både utseende och identitet inte kunnat styrkas är det allt vi just nu har att gå på.

Jag vet. Jag stryker mig trött över ansiktet. Det ser inte speciellt ljust ut.

Det har begåtts mord här tidigare, men inget med så många frågetecken och så få ledtrådar och bevis. Som det ser ut just nu kommer vi snart tvingas erkänna att vi inte ens har några misstänkta, fast vi tagit fram såväl gärningsmannaprofiler, fått hjälp av de bästa brottsutredarna som finns att tillgå, anlitat framstående experter och förhört ett tjugotal personer. Utredningen är den mest omfattande Fredshamn haft hittills, ändå kommer vi inte vidare. Vi jagar tre vålnader, två som eventuellt bott på hotell och en tredje som vi antar körde bilen, där alla spår efter dem slutar abrupt och utan minsta ledtråd till fortsättning. Vi har vår beskärda del av brottslighet och som i alla halvstora städer brukar det mesta komma fram till slut, oftast på grund av busets egna vilja att skryta om sina tilltag, men det här är något helt annat.

Vi kommer således inte vidare, men jag har en misstanke om vem som med stor sannolikhet drog upp riktlinjerna för hur mordet skulle utföras. Robert knölar ihop det sista papperet på skrivbordet och kastar det i papperskorgen. Hon lär inte erkänna det förstås, men med din skicklighet och kompetens kring förhör, tänker jag att det är värt en chansning. Jag har tänkt på det länge, men sett det som en sista utväg. Vi har inget att förlora och hon muckar om några veckor. Du är den bästa jag har.

Harmony Lizzy? Jag ruskar uppgivet på huvudet. Det låter som en Hail Mary.

Jag vet det, men det är ett tillfälle som jag inte tycker att vi borde låta passera. Hon sitter ju på kvinnoanstalten i Fredshamn sedan i höstas när hon blev uppklassad. Stan har aldrig tidigare begåvats med någon världskänd yrkeskriminell, så det här kanske till och med kan bli roligt för dig.

Harmony Lizzy är vid det här laget en ökänd brottsling, omtalad för att vara hjärnan bakom de största stötarna och kupperna och som även förmodas ligga bakom diverse mordplaner. Ryktet anger spektakulära och raffinerade strategiska lösningar som hon säljer för höga summor till gangsters och andra förbrytare, men även till folk som har pengar och som av varierande anledningar tror att brott är lösningen på deras problem. Kort sagt, alla som behöver en mästerlig paketlösning för att komma undan med dåden de önskar utföra, men som saknar den intellektuella kompetensen för att sy ihop en vattentät plan. Det är åtminstone vad ryktet viskar om henne och om bara hälften är sant är jag övertygad om att det kommer att finnas en speciell plats reserverad i helvetet åt henne den dagen hon får möta sin hornhövdade skapare.

Till slut åkte hon trots allt fast. Förstås inte för förberedelser till något brott som vi hade önskat gripa henne för, men för ett skattebrott av normalgraden, vilket gav henne ett år på en öppen kvinnoanstalt i Ljustadalen. Där hade hon inte blivit långvarig eftersom hon stökat och bråkat så mycket att de tvingades omplacera henne till en säkerhetsklass två, varpå hon hamnade i Fredshamn. Nu är hon snart ute eftersom den sista tredjedelen av straffet avtjänas som villkorlig dom och även om man knappast kan påstå att det är på grund av gott uppförande, har hon åtminstone inte kunnat begå några nya brott under sin anstaltsvistelse. En klen tröst, men ändå en form av lindring.

Att hon för första gången är anträffbar för alla som är nyfikna på henne, vilket i första hand torde bestå av tidningsredaktioner som behöver sälja lösnummer eller psykologer som skriver avhandlingar om kriminella, är förstås unikt i sig. Som om ett extremt sällsynt djur äntligen fångats in och besökarna slåss om ett fåtal tillgängliga biljetter till att studera attraktionen närmare innan den släpps ut i frihet igen. Många känner sig säkert kallade, men få blir utvalda för i slutändan är det Harmony som avgör vilka besökare hon vill prata med och hittills gissar jag att de flesta fått nobben. Jag är tämligen säker på att även jag hör till den skaran eftersom brottslingar sällan uppskattar personer vars yrke handlar om att frihetsberöva dem.

Om hon vill träffa mig vet jag inte hur jag skulle lyckas få henne att erkänna något, än mindre få henne att eventuellt ge sin syn på hur mordet gick till. Jag gnider mig besvärat i nacken. Jag behöver verkligen semester nu, det har varit en lång vinter och vår som redan börjar ta ut sin rätt.

Kan någon få henne att åtminstone ge en vink i rätt riktning så är det du, Liam. Jag har sett dig göra underverk förr, som till exempel när du fick ledaren för inbrottsligan vi jagade förra året att försäga sig. Prova. Det värsta som kan hända är att vi inte kommer någon vart och då är det ändå inte värre än vad det redan är. Roberts gråa och trötta blick vädjar mot mig. I gengäld slipper du delta i gruppmöten vid whiteboarden, jag vet att du inte är så glad i dem. Du får fria händer, vi uppdaterar varandra med jämna mellanrum och du lägger större delen av din energi på att få henne att snacka. Vad säger du?

Jag kan göra ett par försök, men jag betvivlar att jag når några framsteg. Jag kastar en snabb blick på armbandsuret och reser mig. Jag ska ta emot en person som vill hyra min gäststuga över sommaren och han dyker upp om en timme. Boka in mig på anstalten för ett möte imorgon. Jag kommer hit sedan och avlägger rapport om hur det gick.

Roberts spända anletsdrag lättar. Fint, jag ringer dig så fort jag vet när hon kan träffa dig.

"Om hon går med på att träffa mig, förstås. Jag sneglar mot den ena av besöksfåtöljerna på andra sidan rummet. Är Evert hemma idag?"

Japp, han ville ta igen sig lite extra. Men han sa att han skulle vara tillbaka imorgon.

Sa? Jag drar på munnen.

Det där kommer du aldrig att begripa. Vi har alla olika sätt att kommunicera på. Vad är det för kuf som ska hyra av dig den här gången?

Han heter Björn Jansson och håller tydligen på att skriva en fackbok om förbrytare. När han fick veta att jag var polis undrade han om jag kunde bidra med mina erfarenheter också. Björn Jansson, reflekterar jag tyst. Vilket namn. Det låter som om det var taget ur någon serietidning för barn. Katten Jansson och Bamsebjörnen.

Vad svarade du då?

Att jag inte har tid, men jag önskade honom lycka till med boken.

3

När jag stannar bilen utanför gäststugan sitter Björn redan på trappan och röker. På uppfarten framför den gula stugan med vita knutar står en mörkblå sliten folkvagnsbuss av äldre årsmodell, ett färdmedel endast värdigt en fullfjädrad hippie.

Han är en storväxt man med åtskilliga trivselkilon som spänner under tröjan och hänger över byxlinningen, tjocka glasögon och yvigt skägg. Rufsigt hår. En typisk haschtomte som förmodligen kommer ägna mer tid åt att sitta och flumma än att skriva någon bok, men han ska i alla fall betala för alla tre veckor i förväg och under den tiden har jag inget annat val än att stå ut med min nyblivna hyresgäst. Jag behöver extrainkomsten eftersom jag på sikt tänker köpa mig ett sommarställe och jag gillar tanken på att de första fyrtio tusen är skattefria. En summa som jag sällan kommer upp i under en sommar och därför blir det oftast inga skatter alls.

Jag kliver ur bilen och sträcker fram nycklarna till stugan. Du måste vara Björn. Det är jag som är Liam och här har du nycklarna. Jag är ledsen om jag är lite sen, men jag blev uppehållen på jobbet längre tid än väntat.

Ingen fara. Björn tar emot nycklarna med ett nikotingult leende. Den här platsen är helt fantastisk, perfekt att skriva på, inga andra hus så långt ögat når. Han sveper med blicken över den stora ängen på baksidan och skogen bortanför den. Mitt hus och gäststugan ligger avskilt från övriga villor i kvarteret, vilket också var anledningen till att jag köpte det. Här är jag ensam, men behöver bara köra sjuttio meter längs uppfarten för att övrig bebyggelse ska bli synlig.

Förutom mitt då. Jag nickar mot min bostad ett hundratal meter bort. En annan anledning att jag köpte huset var för den enorma tomten, något jag svär över varje gång det är dags att klippa gräsmattan.

Du påminner faktiskt mer om en stridspilot än om en polis.

Jag kan försäkra dig om att jag aldrig närt så högtflygande planer, jag jobbar helst med fötterna stadigt på jorden. Solen bränner från en molnfri himmel och jag stryker bort en svettdroppe som letar sig ner över tinningen.

Vad har du för kontonummer? Jag betalar direkt via Paypal. Din e-postadress har jag kvar sedan jag kontaktade dig om stugan. Björn tar upp mobilen i väntan på bankuppgifterna.

Trodde de flesta använde swish idag.

Jo, men tekniken och jag är inte bästa vänner. Björn pillar på telefonen och jag när en allt starkare övertygelse om att han inte är bästa vän med herrekiperingen eller barberaren heller.

Jag ger Björn bankuppgifterna och han fortsätter fumla med telefonen.

Jag tycker det känns tryggt att ha hyresvärden någorlunda nära. Om det skulle vara något jag undrar över. Björn reser sig och tar ett stadigt tag om den nötta läderryggsäcken bredvid sig. Då går jag in och packar upp så länge.

Javisst. Känn dig som hemma och om det är något du undrar över ligger mitt telefonnummer på köksbordet. Det är inte stort, bara två rum, kök och badrum, men jag antar att du inte behöver så mycket utrymme för att skriva din bok.

Det här blir toppen. Björn gör okejtecknet. Om du ändrar dig och har några minuter över, skulle jag gärna vilja bolla några frågor med dig som jag tror jag kan ha användning av i boken.

Som sagt, jag har väldigt mycket just nu, men får jag en lucka så låter jag dig veta.

Jag lämnar Björn och sätter mig i bilen. Jag kör de hundra meterna längs grusgången som kantas av björkplantorna jag satte för ett par somrar sedan och som på sikt ska bli en allé som leder från gäststugan till mitt hus. Den dagen jag odlar ett intresse för trädgårdar kanske jag skaffar en sådan också, men Ernst Kirchsteiger har med sina feminina beskrivningar dödat alla former av lust till sådana projekt och istället fått det att framstå som något kvinnor bör ägna sig åt, varför jag har skjutit planerna på framtiden.

Det ska bli skönt med en snabb dusch. Sedan måste jag förbereda mig för morgondagen. Ska jag komma någon vart med Harmony Lizzy gäller det att inte göra några misstag. Hon är verkligen ingen duvunge och möjligheten att få prata med henne är unik eftersom hon aldrig tidigare suttit inne. Tillfället både lockar och skrämmer, för även om en rad journalister säkert velat byta plats med mig, är hon obruten terräng. Ingen vet speciellt mycket om henne och eftersom vi i Sverige inte får förhandla med brottslingar mot lättnader i deras straff, vet jag ärligt talat inte hur jag ska gå till väga. Min kunskap om henne sträcker sig bara till en del internetsidor och ett fåtal tidningsartiklar, vilka knappast hjälper mig i den här situationen eftersom det mesta är rena spekulationer. Det enda folk tycks vara rörande överens om är att hon är extremt farlig eftersom ingen vet vad som driver henne utöver pengarna, eller om hon själv hållit i mordvapnet vid ett eller flera tillfällen av sina välplanerade illgärningar. Det finns bara en sorts gärningspersoner som är farligare än gemene brottslingar: extremt smarta sådana. Som tur är tillhör de en mycket liten skara.

Jag erinrar mig bland annat ett brott som man var tämligen säker på att hon låg bakom som inträffade i Frankrike. Det rörde sig om ett mord som avskrivits som ett självmord. Änkan påstod att hon kommit hem och hittat sin man i sängen där han skjutit sig. Ingenting tydde på att det skulle ha varit frågan om något annat, men flera år senare fick änkan obotlig cancer och valde att