Att drömma

By Matilda Bortblåst

Vissa drömmar är bra, andra är dåliga. Vissa håller hög kvalitet och andra lämnar en besviken eftersmak. Det spelar kanske inte så stor roll, när det viktigaste är att våga. Att drömma är en samling texter som på ett eller annat vis utforskar drömmar. Hos olika människor, i olika världar och med olika bekymmer. Innehåller blandade texter från de senaste fem åren, som berör allt från inköp av en byrå samt tavlor till att sitta med fötterna i Riddarfjärden, ensam eller med sällskap.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 18, 2024
• ISBN: 9789180974769

Matilda Bortblåst

Med en känsla för det råa och äkta, väver Bortblåst sina historier med en ärlighet som skär rakt igenom den välbekanta fasaden av storstadslivet. Hennes texter centreras sällan långt från storstadslivet, och tycks ofta ha fångat vardagens konflikter i en välbekant miljö. Verken påminner inte sällan om att även i den mest kaotiska och överväldigande miljön finns det skönhet, sanning och hopp att upptäcka.

Book preview

Till Elliot, tack för granskning, goda (ofta ganska dåliga) råd och din ärlighet.

Till Sofie (@hovah gpv), som jag lovade att tillängna min nästa bok till. Det tog bara 514 dagar.

Till Emilio, nätkasinon kommer alltid finnas och vi kommer alltid stå starkt mot dem.

Till resten, nu är det snart över.

Innehåll:

Regn

Att hänga ett gevär

Att köpa en tavla

Krossa fönster

Whiskey + Piteå

Att knäcka en byrå

2,7 i betyg

Att sakna

Sömn

Växande molnighet

Min vän

Tack

Regn

Jag tror jag gillar när det regnar

så börjar låten

när det smattrar, som ett indieband

jag tror jag gillar när det regnar

när det doftar jord

när koppen ryker

när strömmen går

när blixten träffar den fasta telefonen

när kött fräser

Jag tror jag gillar när det regnar,

när din smärta försvinner

när det luktar bränt kött

när glaset faller till marken

när skriket kvävs

när luren faller till parketten

Regnet sköljer allting,

och jag gillar det.

Att hänga ett gevär

Ha inte ett gevär på väggen om du inte tänker avfyra det innan sista aktens slut brukar man säga. Jag hade inte ens ett gevär på väggen, och det small ändå. Högt och med vibrationer som fortfarande ligger i luften, i alla fall om man anstränger sig. Trots solen som skiner och t-shirten kan jag känna vibrationerna mot min bara hud om jag är stilla för länge, om jag inte rör mig snabbt nog.

Skulle jag rannsaka mig själv och försöka hitta dagen då geväret hängdes upp på väggen skulle det kanske vara dagen jag föddes, fast det känns otroligt. Jag skulle snarare tippa på den där festen i ettan när jag mötte Linus, eller kanske tillochmed sommaren min bästa vän försökte ta livet av sig. Jag kommer nog alltid se dagen då Dante hade andningsuppehåll som dagen då geväret spikades upp på väggen. Hade den dagen slutat annorlunda hade jag nog inte suttit med fötterna i medelhavet och undrat när ekot av skottet ska avta, när vibrationerna ska lägga sig. När livet ska återgå till det jag alltid velat ha, en katt och min hemstad. Ett fönster mot Riddarfjärden eller kanske Hammarby sjö, där jag kan blicka ut över vattnet, se det krusa sig och fly från skrivkrampen ett tag. Jag vill gå ut i snöslask, att hela världen ska vändas uppochner när den årliga snön faller, vill dricka te ihop med min bästa vän, åka skridskor i Kungsan, blicka ut över slussen och stadshuset. Åka tunnelbana, vandra över halva min lilla hemö, doppa fötterna i Tanto, gå på bandy på Zinken. Istället är det december och temperaturen vägrar sjunka lägre än +10. Inte ens lite slask blir jag bjuden på.

Det finns inget jag hellre vill än att åka hem igen, men det ekar högre ju längre norrut jag åker. Jag vill så mycket, och istället är telefonsamtal det närmaste hem jag kan komma. Sandstränder istället för klippor. Om jag ringer min bästa vän Dante är chanserna att han svarar så låga att det är effektivare att skriva vykort till honom. Han har alltid varit en sådan som flackar runt, fladdrar mellan olika vänner och mellan olika hem utan att riktigt hitta rätt, och det är förjävlig. Han förtjänar att ha ett riktigt hem, en trygghet som står stadigt i hans turbulenta värld. Det brukade vara så när jag fortfarande kunde bo hemma, han hade en tandborste hos mig, det var inget konstigt att duka fram fem tallrikar istället för fyra till kvällsmaten. Mina föräldrar kanske inte tyckte om inflytandet han hade, men de älskade honom som person. Det skulle vara så lätt egentligen, att slå ett välbekant telefonnummer, be om att få bli kopplad till min bäste väns pappa och säga Jag vill flytta hem igen, kan du hjälpa mig. Men det tar emot i själen. Den är fortfarande för trasig för att se stadshuset på andra sidan vattnet, se lyftkranarna vid slussen som de aldrig tycks bli klara med, gå ringvägen ner.

Den äldre kvinnan jag bott hos under de senaste tre veckorna har ett gevär som hänger på väggen, och det är intressant att en fredlig, vänlig och liten kvinna har ett stort, robust gevär som hänger där. Bara väntar på att någon ska pressa fingret mot avtryckaren och vibrationen som följer. Hon har nog inte en aning om vad som väntar, i alla fall om hon någonsin skulle avfyra vapnet, för askan lägger sig så långsamt att man börjar bli galen. Slowmotion går i ultrarapid i jämförelse. Jag hittar skott i skrivbordet på rummet jag hyr, och en del av mig vill ta hylsan i handen och aldrig släppa taget, men en helt annan del vill stänga lådan och fly lite längre hemifrån. Hur många mil är det kvar till världens ände? Vad händer om jag någonsin når dit? Slutar det då eller behöver jag fly lite till? Varje gång jag pratar i telefon slutar det alltid på samma sätt Kom hem, och jag som vägrar. Kanske är jag bara rädd för att komma hem och saker och ting inte ska vara som de alltid varit hemma. Att Norskar inte ska bo på hotellbåtarna utmed söder Mälarstrand.

Uppenbarligen är jag lättpåverkad. För när sommaren närmar sig jag står där, med datorn i väskan och hjärtat som slår hårt. Har en väska med lite kläder och böcker med mig, och checkar in på vandrarhemmet vi alltid hånade. Kramar om min bästa vän som om allting skulle vara som vanligt, som om det inte fortfarande dånar i öronen efter skottet. Låtsas som om jag inte känner den massiva vibrationen, och sväljer instinkten att fly. Det är fel, det känns så fel att vandra runt på gatorna jag sprungit över mina första tjugo år på jorden, utan att känna den barnsliga tryggheten jag alltid haft i staden. Jag var alldeles för kär i den från början, satt som förhäxad när Dantes pappa berättade om hur det brukade vara i staden, om alla bränder som härjat genom den och de gamla byggnaderna. Tanken på att kunna gå ut och sätta sig på Bellmans gamla hemmapub var svindlande för en tioåring som älskade litteratur och ville bli författare. Den är fortfarande svindlande. Jag berättar det för Dante, och han himlar med ögonen, svarar Du vet att vi lever på tvåtusentalet va?, innan vi kliver in i värmen på Marie Laveau. Fransmän suckar jag, och han flinar bara Gick inte du franska i typ fem år?, innan han hittar oss ett bord och ler mot bartendern.

Min bästa vän och jag har hängt på den här baren i så många år, den blev helt enkelt vår bar. Från dagen Dante kom och tog mig i armen och sa Kom, vi ska ut, och inte stannade vid Harald Lindbergs trappor – som jag kanske hade önskat. När allt kom omkring var de där trapporna mycket mer än vad de såg ut för världen, och så vitt jag visste hade folk i alla fall dött där, men någon har säkert tagit sina första andetag där. Trapporna bjuder på en fantastisk utsikt över gamla stan, över lamporna som glittrar i vattnet och över slussen som aldrig står stilla. Jag älskar den där platsen av hela mitt hjärta, och Dante har alltid haft ett särskilt band till den. Istället räckte han mig ett legg, log lite finurligt och frågade Vad säger hon om en GT, eller varför inte en whiskey sour. Snett leende och ögon fulla av påhitt. Det går inte att säga nej.

Du är solbränd konstaterar han, jag nickar Man brukar vara det av att vandra runt i Italien och Spanien. Har du ens varit utomhus sedan jag var hemma sist? Du ser lite blek ut.. Han himlar med ögonen igen, innan han svarar Jag har varit sjuk, och jag fnyser. Du undviker fortfarande Hampus, ellerhur?, han skakar alldeles för häftigt på huvudet, så jag fortsätter När ska ni ge er? Du har Lydia och han borde gå vidare. Jag kan säkert hitta någon italienare åt honom annars. Min bästa vän är orädd, jag är modig. Det är inte samma sak. Han är orädd för allt förutom känslor för andra människor och jag är modig på alla plan förutom mitt ex, han har alltid kastat huvudet före, genom eld, genom snö och genom stormar, utan att tänka efter. Så länge jag känt honom har jag nog aldrig sett honom rädd. Skakad, frustrerad, arg. Aldrig rädd. Varken för sig själv eller andra. Han kom hem till oss för ett tag sen, det var så konstigt. Jag har inte ens berättat för honom var jag bor? Han bara kom och frågade ut Lydia som om det var en rättighet. Fan heller att han har rätt till det.. Jag inflikar Fast Lydia skrämde väl bort honom? Hon är vass Dani, riktigt smart. Lite läskig kanske, men hon har hjärnceller, för första gången jag mötte henne var jag livrädd, andra gången insåg jag hur mycket hon har bakom pannbenet och den tredje gången visade hon hur kall hon kan vara. Han skakar bara på huvudet, ler litegrann, och jag svär på allt att det där leendet är det som fick Lydia lite svag för honom från början, innan han svarar Hon är fantastisk Matte. Hon är så smart, och ändå stannar hon hos mig. Jag suckar bara Du har fan ett allvarligt komplex för smarta människor, vet du det? Eller om det är naturare, men något är så jävla skevt Dani. Han skakar bara på huvudet, dricker av sitt glas whiskey, frågar lugnt Och hur många Italienare har du träffat?. Kinderna hade inte kunnat hettat mer, inte ens om någon örfilat mig. Okej, alldeles för många eller ingen alls? frågar han intresserat.

Vi har en tendens att vara i osynk. Sedan vi var små har vi alltid tagit olika steg i livet vid olika tidpunkter. När han är över molnen brukar jag må dåligt. När är så lycklig att jag skulle kunna dö utan att det gjorde något, är han alltid förlorad. Samtidigt som han försökte ta livet av sig blev jag kär. Det har funnits få perioder då vi levt i synk, då båda har varit ledsna. I vuxenlivet åkte jag härifrån, för att hämta mig efter det där skottet, och han blev sådär handlöst tonårsförälskad i en sekreterare. Lydia. För första gången någonsin tror jag faktiskt att han är någorlunda lycklig. Trots den bleka huden glittrar ögonen i den mörka belysningen och han ser bara lite sliten ut. Jag biter mig i kinden, avslöjar En. Varken mer eller mindre.. Han ler snett, säger inte så mycket mer. Det är min tur att himla med ögonen, vi kommer ändå prata lite för länge ikväll. Doppa fötterna i Riddarfjärden. Krama hårt kring min allra bästa vän. Sitta i trapporna och snacka tills jag är hes och han röd i ögonen. Det slutar alltid så, för vi kan nog inte hålla vandra lyckliga under längre perioder, förr eller senare kommer en eller flera krascher. Ett eller femton osäkrade vapen som riktas mot oss. Jag önskar det inte var så, önskar verkligen att vi inte hade så lätt att hamna i situationen där en pistol riktas mot tinningen och det är så nära att någon trycker av. Jag vill vara säker, vill åka hem och vara i värmen, där ingen känner mig och aldrig någonsin kommer känna mig. Där allting är en feberdröm, där jag bara lever som en enkel vanlig invandrare och köpa mina oliver och ostar. Sitta och skriva sena nätter och rulla papper mellan fingrarna. Men jag sitter här, med min bästa vän. Snart kommer vi rulla upp byxbenen och snöra av oss skorna för att doppa dem i Riddarfjärden, sitta nära varandra, även om jag fryser, tills solen vänder upp igen. Han kommer följa mig till vandrarhemmet, reta mig för det och innan han lämnar mig kommer han se på mig. Be Snälla kom hem. Det är inte samma sak utan dig. Jag hatar alla vi umgåtts med innan och luta sin panna mot min – precis som när vi var små.

Om jag ser mig om är jag förlorad. Stannar jag upp för länge är jag förlorad. Jag lovar min bästa vän att se mig om en gång till. Även om det innebär att jag förlorar, så måste jag lyssna på honom. En del av mig kommer alltid lyssna på honom, oavsett hur ont det gör, oavsett vad som än händer älskar jag honom så mycket. Jag vill egentligen inget mer än att flytta hem, men det gör lite för ont. Fortfarande.

När jag landar hemma igen har jag en sak kvar att göra.

Jag ler mot mannen i vapenbutiken, och i framtiden hänger jag upp geväret i vardagsrummet. Bland alla böcker och blommorna min framtida sambo älskar.

Och som utlovat, avfyras det alltid innan sista aktens slut. Oavsett om man befinner sig i Italien eller hemma i Stockholm. Det smäller.

Att köpa en tavla

Det är inte första gången Ebba möter den unga blonda mannen. Inte heller första gången hon räcker honom en check. När hon och mannen beslutade sig för att möblera om kvarstod tillslut en fråga: vilken konstnärskulle de satsa på? Catherine Archrigg kändes tidlös och samtidigt var stockholmare, i alla fall till viss del, men var svår att få tag i. Det var det närmsta paret önskade sig, så de bokade tillslut ett möta med den kvinnliga konstnären. Gick ett varv i den abstrakta ateljén men ögonen föll alltid tillbaka till samma duk. Helt olik de andra, i en helt annan stil och en helt annan känsla.

Catherine suckade ohörbart innan frågan ens kom, sonens verk som fortfarande stod kvar i ateljén efter sist han var hemma. Senaste gången han målade. Vad vill du ha för den tavlan? kommer tillsist, precis som hon anat att den skulle göra, och då finns det bara en sak kvar att göra. Ringa sonen, fråga Do you want to sell some art?, och när han svarar ja tänds en gnista i henne igen. Det kanske finns någon hunger i honom trots allt, kanske någon annan i honom som fortfarande har det lilla extra. Ebba plockade upp checkhäftet, Catherine lade sig i Den ska vara skriven till Sebastian Archrigg. My son. Förvirringen som uppstod i rummet var nästan kvävande för ett par sekunder, innan Catherine fortsatte, gjorde för första gången på väldigt länge något som skulle komma att gynna hennes son, Ni kan få hans nummer, skriv ett sms om ni vill köpa mer konst av honom. och log. Det var så kontakten med den unga blonda mannen hade börjat, ett enkelt litet sms, en förfrågan om fyra tavlor till. Han hade svarat ett par dagar senare och godtagit det hela, bett dem komma och kolla på verken han hade hemma. Chocken paret stirrade i vitögat när de mötte en ung blond man, i en polotröja och ett par tum för stora byxor. Det blonda håret stod åt alla håll och kanter, men han var trevlig. Log nervöst och visade paret runt sitt rum, visade konstverken han målat och hade kvar, fick ytterligare en check i handen och tre beställningar. Nuförtiden när de ses är det avslappnat, den blonda mannen ser tröttare ut men ler fortfarande mot dem, han visar det senaste tavlorna han målat, pratar lugnt och frågar om vad som hänt sedan sist.

Ebba klappar honom på axeln, säger Väl gjort, det är inte sista gången hon möter den unga blonda mannen. Inte heller sista gången hon räcker honom en check, men det närmar sig slutet.

Krossa fönster

Spencer hade alltid varit en smula egen, men aldrig på det enstörda och konstiga viset. Han hade aldrig haft svårt med kompisar, även om han från början valt sina få nära vänner och hållit sig till dem under resten av sitt liv. Sebastian och Robban. Hans närmaste i livet. Sebastian som var lika nyfiken, delade samma ågren och kärleken till Bandy och dumheter som honom. Robban som var den som inte tänkte alls, varken gott eller ont. Först hade det bara varit Spencer och Sebastian, och sen i fyran hade Robban börjat i deras klass och helt plötsligt varit en del av deras gäng, fast inget slog att knacka på Sebastians fönster, eller själv vakna av en låg knackning och ett busigt leende.

Sebastian hade tecknat åt Spencer att vara tyst, och glidit in genom fönstret. Han var den kortare av dem, tillskillnad från Spencer som alltid varit lång och välbyggd. Väl inne hade han landat på fötter och plockat den närmaste flaskan han hittat. Det visade sig vara en flaska vitt vin (AN= vitt vin namn?), och han räckte Spencer den genom fönstret. Nästa flaska fick stå kvar, det mörka innehållet och den låga procenten kändes inte särskilt lockande, istället skickade han ut en flaska med genomskinligt innehåll och en etikett som lovade 35%. Sen var det äntligen dags att åla tillbaka ut genom fönstret, landa på fötterna och flina mot sin bästa vän. Varför fick du gåvan att klättra utan att se ut som en legobit och slå ihjäl dig? klagade Spencer samtidigt som de skyndade sig bort från restaurangen. Pulsen slog mot trumhinnorna, samtidigt som Sebastian svarade Kanske för att jag inte var höjdrädd när jag var liten retsamt. Jävla tur det, annars hade vi båda stått som fån medan Robban fuckade upp allting. svor Spencer, samtidigt som han fällde upp stödet på cykeln, Sebastian himlade med ögonen men satte sig på pakethållaren, klagade Varför får jag aldrig skjutsa dig?. Spencer skrattade samtidigt som han började trampa igång För att du kraschar med cykeln stup i kvarten, du cyklade liksom in i en vägg förra veckan?. Sebastian hade försvarat sig Jag var inte nykter, Spencer skrattade bara Fan, allihopa vet om det var långt ifrån jävla nyktert. Sluta vingla därbak nu. Vi båda vet om att du inte har benen som krävs för att skjutsa mig.

Det var Spencer som plockat ihop skärvorna efter Sebastian när han tvingats sluta spela bandy, för det var ungefär bandyn och dumheterna som var hans drivkraft. Spencer hade lugnt och stilla sagt Äsch vafan, skit i bandyn. De är töntar. Kom så går vi hem till mig och dricker konjak istället, fast han visste hur mycket det betydde att höra skridskorna skära över isen, allt i jakt på en liten boll. Så snart vintern och isen la sig skulle varenda ledig sekund spenderas ute i kylan. Ilsket röda kinder och snö som smälter från ögonbrynen. Raggsockar i skridskorna för att försöka hindra kylan från att tränga in, bara jaga bollen och skratta när Robban och Sebastian försöker tackla omkull varandra. När det blev för mörkt eller kylen blev för påträngande, och ingen av de tre längre ångade av värme genom de stickade tröjorna, skulle de snöra av sig skridskorna, slänga förolämpningar åt varandra och sedan gå hem till Sebastian och dricka något varmt.

I den svala sommarnatten saknade Spencer kylan, men kanske mest att längta efter årets första is och snö med sin bästa vän. Det är klart att Spencer var välkommen hem till Sebastian varje sommar också, men det var något med huset en halvkilometer bort under vintern. Det fanns alltid något varmt att dricka, och nästan alltid ett kärl (AN= skriva så?) soppa som väntade på att värmas upp igen. Spencer såg inte Sebastian, men han visste ändå att den bästa vännen himlade med ögonen åt honom. Det är väl inte mitt fel att jag bara får spela med såna töntar som dig och Robban? Du är fan dålig på fotboll., och det var sant, i många år hade Sebastian alltid varit bättre på isen och på marken, han hade naturligt lätt för fysisk aktivitet. Men efter vintern Sebastian hade ansetts vara en för stor risk att ha med, allt bara för en dum diagnos som redan gjorde honom ångestladdad, hade Spencer blivit starkare. Fast på barmark skulle han nog alltid få stryk av Sebastian, oturligt nog. Jag kanske ska börja göra som dig, vi kan väl börja med den där knuten? flinade han, och började styra mot närmsta fasad, samtidigt som Sebastian bara suckade Jag kommer få äta upp det där resten av mitt liv ellerhur?.

Spencers leende var stort när han svarade Ja, tills den dagen vi båda slår ihjäl oss. Sebastian svarade inget, det var ungefär som vanligt, han var inte alltid den pratgladaste, men han var ändå den bästa vännen man kunde önska sig. Ska vi in till stan eller ska vi klättra upp i ett träd? frågade Sebastian lågt, och Spencer kunde inte låta bli att svara Ja, du snodde ju både förrätt och huvudrätt. Du skulle passa som inbrottstjuv, kanske vore något? Jag tycker vi drar in och härjar på stan..

Att styra cykeln mot centrum hade sällan känts så bra som med Sebastian där bak. När allt kom omkring var livet så otroligt bra ihop med honom, Spencer behövde aldrig tänka på vad han sa, för Sebastian kunde säga minst lika snedvridna saker utan att blinka, och han visste att Sebastian var den sista människan i världen som skulle döma honom för något. Killen på pakethållaren skulle aldrig i hela sitt liv säga ett ont ord om Spencer, hur många som än yttrades mot honom själv. Nu hade de båda kanske klarat sig lindrigare undan än de borde ha gjort, för hur mycket Sebastian än försökte förneka det var han epileptiker och hade nerverna utanpå kroppen, och Spencer var ibland ett paket vandrande ångest. De höll ihop, oavsett vad som hände höll de vandra runt ryggen och skyddade varandra. De behövde varandra för att klara resten av livet bra.

Till hösten skulle Sebastian fylla sexton, kanske skratta tills han grät åt något Spencer sagt eller Robban gjort, eller så skulle han krampa. Det var inget konstigt vid det här laget, utan sånt som hände någon gång i veckan eller månaden, och Spencer hade vant sig vid det rätt tidigt. Kan vi inte sätta oss utmed Riddarfjärden? mumlade Sebastian lågt, samtidigt som han sträckte ut armarna och tog ett par djupa andetag, Spencer flinade bara Visst, ditt ord är min lag, herr inbrottstjuv. Får det vara lite champagne på vägen dit också?. Han visste definitivt att Sebastian himlade med ögonen redan innan orden Du vet vad vi har sagt om champagne Spence kom. Ett leende igen "Man ska inte döma innan man har smakat av en annan värld. Det kanske slutar med att du sitter på ett fint kontor med ett skrivbord