Det som ingen ser

By Susanne Hydén

Anne har nyligen avslutat en relation och vill helst bara vara ensam och slicka sina sår. Men när vännerna övertalar henne att följa med på en fest träffar hon Patrik och faller handlöst. Han charmar henne totalt och bara några veckor senare har de blivit sambos. De planerar för sin gemensamma framtid och om hur de ska bli det där lyckliga paret som klarar allt tillsammans, i nöd och lust. De skaffar två barn och utåt sett är de den perfekta familjen.

Men det är något som inte stämmer med Patrik. Han beter sig märkligt och det känns som om en främmande och hotfull besökare har tagit sig in i Annes och barnens liv. Hon försöker slå bort tankarna och gör allt för att dölja det för omvärlden. Ända tills hon inser att hon måste ta tag i situationen – innan det har gått för långt, det som ingen ser.

”Det som ingen ser” är en spänningsroman baserad på författaren egna upplevelser. En stark och gripande skildring om en kvinnas kamp för sig och sina barn.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 10, 2020
• ISBN: 9789178299270

Book preview

allihop.

1

"Hej Anne, du kommer väl ikväll?"

Majas röst är glad när hon svarar och det köksslamrar hemtrevligt i bakgrunden.

Nä… säger jag lite tveksamt,…det är mera att jag varit och jobbat några timmar och precis kommit hem, helt genomvåt…du vet… så jag är ganska trött och jag tror inte att jag…

"Men allvarligt talat Anne, våga dig inte att dra dig ur nu. Jens har skalat tre kilo räkor till soppan och jag har gjort en chokladmousse till efterrätt. Du får helt enkelt inte banga ur nu."

Fast jag känner ju inte direkt någon...

Gud, jag hör verkligen hur mesig jag låter. Jag ringde ju för att bara säga att jag inte kan komma för jag är för trött, men Maja vet var skon klämmer och att mingel med en massa nya människor egentligen inte är min grej alls. Vilket förmodligen storligen skulle förvåna dem som träffar mig i arbetet och som där brukar uppfatta mig som en orädd, scenvan och supersocial tjej i trettioårsåldern. De skulle nog aldrig ana att privata Anne där inuti är långt mer osäker på om hon duger. Om hon är intressant nog, snygg nog eller bra nog och att orden ofta tryter i sammanhang där hon inte redan är trygg. Fast allt detta vet redan Maja så hon låter sig inte luras.

Men snälla Anne, du behöver verkligen komma ut och fylla på med lite nya möjligheter. Inte gömma dig. Du stannar så länge du vill.

Jag ummar. Fortfarande tveksam. Men Maja avgör.

Lägg dig en stund i badet nu och kom mellan halv sju och sju. Portkoden är 1066. Vi ses snart. Kram.

Fortfarande, efter ett gott bad och ett ångestfyllt rotande i garderoben efter kläder, är det mest min vänskap och kanske också min pliktkänsla gentemot Maja, som gör att jag går till festen. Allra helst hade jag velat sjunka ner i soffhörnet med en filt, ett glas vin, en bra bok och slicka mina sår. Glömma känslan av att sakta ha blivit bortvald av Andreas från det jag trodde var en framtid tillsammans.

Rustad i min favoritkjol i grafitgrått, en vit blus och en varm kappa ger jag mig av mot spårvagnen. Oktobervädret i Göteborg är verkligen som en parodi på varenda fördom som finns om västkustväder. Större delen av dagen har det varit blåsigt med ett regn av små, små envetna droppar som verkar ha gett sig tusan på att tränga in precis överallt. Regnet hänger fortfarande i luften när jag kliver på spårvagnen, men bara tjugo minuter senare, när jag kliver av vid Maja och Jens nya adress, så klarnar det faktiskt upp och en liten blek strimma av kvällssol bryter igenom molntäcket.

Jag kliver rätt in i kalaset redan på innergården och Maja fångar upp mig med en kram. Jens serverar mig en välkomstdrink. Han är lång och stilig, lite James Bondaktig. Men är han ofta dryg och trots leendet idag undrar jag om han verkligen gillar mig.

Ett glatt och spretigt gäng på säkert tjugo personer minglar med glas i händerna och mängder av nya namn susar förbi utan att jag riktigt får fatt i vem som hör ihop med vem. Inga andra verkar vara Majas egna vänner, men jag vet ju att hon tappade många när hon och Teodor gick isär efter nästan fem år ihop. Teodor som också är nära vän med mitt ex Andreas och som Maja och jag hittat varandra genom. Jag kan förstå att hon därför är tacksam för fler nya vänner och inser att jag också borde vara mer öppen.

Stämningen är fortsatt god när vi drar oss inomhus för mat. Vi äter räksoppa och dricker massor av vin ackompanjerat med sång och studentikost bus. Ett sätt att festa som jag är bekant med från alla kalas på Chalmers och Handels.

Vad skoj att du trivs säger Maja när hon sveper förbi med påfyllning av vinet och jag inser att hon har rätt. Såhär mycket har jag inte skrattat på länge. Hela kroppen känns spralligt, bubbligt glad.

När vi ätit efterrätt föreslår Jens att vi ska åka ner på stan. Varpå jag hör mig själv tacka ja när Maja vill att jag ska hänga med. Inte som jag tidigare tänkt, gå hem.

En halvtimma senare är hela sällskapet förflyttat från den behagliga inomhusvärmen till en iskall, ringlande kö på Avenyn utanför det nyaste innestället. Grabbarna står som en trygg mur runt oss tjejer och vi trycker fnissigt ihop oss för att behålla värmen. Kön rör sig knappt och när några av grabbarna föreslår att vi ska gå vidare, ja då hänger jag helt enkelt på, för jag är både frusen och öm i fötterna och värmer mig gärna innan jag tar spårvagnen tillbaka till min tråkiga andrahandslägenhet.

På nästa ställe, bara några kvarter bort, är det knappt någon kö alls. Vi kommer in snabbt och strax är jag uppflugen på en gammaldags barstol med en öl i handen som en kille som heter Patrik gentilt köpt till mig.

När de andra går längre in i lokalen blir vi två kvar och fortsätter på ett samtal vi startade under promenaden hit. Bartendern förser oss först med ytterligare öl, sedan med vatten medan vi pratar och pratar och hamnar allt närmre varandra. Liksom lutar oss inåt i en bubbla av varandras feromoner. Från att frusen ha varit på väg hem, känner jag mig plötsligt kvinnlig, vacker och sexig. Sedd av Patriks uppmärksamma ögon och hans händer, som nästan omärkligt nuddar min axel, min kind och mitt knä under tiden vi pratar.

Mitt i samtalet dyker den yngre av bröderna Johansson upp, han som heter Mats, är singel och som jag pratat och skrattat med en hel del under middagen. Mats försöker komma in i bubblan. Men med en självklar, manlig bestämmanderätt gör Patrik klart för sin häpne kamrat att han inte alls är välkommen. Istället för att protestera över den plötsliga testosteronmarkeringen av revir, faller jag handlöst. Istället för att ta spårvagnen hem, sitter jag snart i en taxi hem till Patrik, överöst av kyssar som gör mig yr.

Iförd en lånad t-shirt kryper jag ner i Patriks stora dubbelsäng under rosa påslakan och in i hans famn.

Det är uppenbart att han är förbryllad över min prydhet, att jag inte klär av mig naken och vill ligga första kvällen.

Men han gör ingen affär av min präktighet, utan vi flyter vidare i smeksam närhet, fantastiska kyssar och ett samtal som går så lätt, så lätt. Det är redan tidig söndagsmorgon när jag hjälplöst nyförälskad somnar.

Tycker du om att …

Patrik visar i handling vad han menar och jag låter ett stön av njutning undslippa mig. En vecka har gått och nu ligger jag både naken, villig och rosig av genans och attraktion i Patriks säng medan klassisk musik fyller rummet. Hans händer och hans mun är överallt på min kropp på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Hela jag känns högtidligt elektrisk och huden är nästan strömförande vid varje liten beröring. Det är helt fantastiskt.

Metodiskt letar han upp alla mina hemliga knappar och öppnar upp rum av lust som tidigare varit låsta av blygsel. Plötsligt luktar Patrik hemma och jag njuter av att bara sätta näsan mot hans hud. Doften framkallar en omedelbar känsla av välbehag och närhet och i varandras armar fortsätter vårt samtal både morgon, middag, kväll och ibland natt. Samtalet tar oss ännu närmre och jag upplever att vi på en rekordtid lär känna varandra på ett sätt som får koka ner och smälta samman i vår sjudande förälskelsegryta.

Våra respektive skafferier till denna gryta bjuder både på likheter och skillnader. Patrik är några år yngre än jag, visar det sig, och har lagt sin tid och sina pengar på hobbies och långseglingar. Sin tvårumslägenhet fick han nyligen och han berättar hur han effektivt fyllt rummen med saker som han köpt via Söndagsfyndet i Göteborgs-Posten. Fyndchanser verkar han sällan låta gå sig ur händerna vare sig det gäller bilar, mat eller kläder. Det senare erfar jag när Patrik någon vecka senare tar mig med på en utförsäljning hos Sportmanship på ett lager söder om stan. Jag fascineras av hur han shoppar loss på flera par byxor och tröjor i olika kulörer. Själv är jag supernöjd med att ha hittat en Henry Lloyd ryggsäck och ett par rejäla vinterkängor.

En fredag bjuder mamma och pappa in oss på ost och vin. Mamma är förstås nyfiken på min nya kärlek och blir snabbt charmad av Patrik. Pappa verkar i alla fall acceptera honom.

De har visserligen inte jättemycket gemensamt att diskutera, men till slut kan de ändå prata lite om båtar och resor.

Vi tillbringar också en hel härlig novemberhelg på Patriks föräldrars lantställe, tillsammans med hans syster, hennes fästman och några av deras kompisar. På vägen hem åker vi förbi Patriks föräldrar med en kasse med godis, korsord och en tidning till Patriks mamma eftersom hon ligger i influensa. Jag sitter kvar i bilen medan Patrik hänger kassen på dörren.

Just precis då känns de där jämngråa dagarna efter mitt uppbrott avlägsna. Mitt liv har fått färg igen.

Kort därefter är det dags att äta en söndagsmiddag hemma hos Patriks föräldrar, förmodligen är även hans mamma nyfiken. Vi åker ut till deras villa i Fiskebäck och ju mer vi närmar oss, desto mer nervös blir jag. När vi går uppför stengången mot entrén tar jag små, små steg för att inte fastna med klackarna på pumpsen och hjärtat bultar. Jag vill så gärna att de gillar mig så jag kan vara kvar i detta oväntat sköna.

Patrik öppnar med egen nyckel och jag följer efter in i hallen på ett hus med öppen planlösning och stilfullt möblemang. Strax uppenbarar sig en storvuxen man i sextioårsåldern. Även om han har ett litet välansat skägg så kan jag ana att så som han ser ut, så kommer Patrik förmodligen att se ut när han är i den åldern.

Hej farsan säger Patrik och männen buffar på varandra på det där sättet som bara män gör. Bakom dem kommer en parant kvinna som verkar vara ett antal år yngre än sin man och Patrik hejar mjukt på sin mamma och omfamnar henne. Hans pappa har nu satt kurs på mig, langar fram högerhanden och säger på tydlig hallandsdialekt:

Välkommen, det är jag som är pappa Åke Huss.

Jag heter Anne säger jag och undslipper mig sedan ett ofrivilligt ouff när han i handslaget tar i så det gör ont.

Sedan är Patriks mamma framme hos mig och jag får ett mjukt handslag med en liten åtföljande vänlig klapp ovanpå min ömma hand, varpå hon med glad röst hälsar mig välkommen in i huset.

Jag heter Irene. Så roligt att du är här.

Jag följer nyfiket med in i det trivsamma vardagsrummet där allt redan är framdukat. Patrik visar att jag sitter intill honom medan Irene ilar in och ut i köket med varma karotter. Under tiden håller pappa Åke igång samtal om ditt och datt och hans något konservativa åsikter känns delvis igen eftersom min egen pappa är årsbarn med honom. Maten är verkligen god och när vi är klara insisterar jag att få hjälpa Irene att duka av, medan Patrik och hans pappa drar sig in på kontoret för att diskutera ett affärsärende.

Jag förstod att Patrik hade träffat någon när ni var här och lämnade den lilla sjukpresenten ler Irene. "Patrik hade aldrig kommit på att köpa Amelia till mig."

När vi åker har jag fått både hennes recept på marinerade kycklinglår, en kram och ett välkommen tillbaka som verkligen känns gott hela vägen in i hjärtat.

På jobbet går jag i lite av ett kärleksrus och mina kollegor retas med mig. Vi är ett regionkontor inom den ganska nystartade bemanningssektorn och jag har haft rollen som regionansvarig i snart ett och ett halvt år. Efter att jag tagit över och fått förtroendet att göra några lokala anpassningar så går verksamheten fantastiskt bra och vi är stolta över vad vi åstadkommit under kort tid tillsammans genom ett tight samarbete. Mina kollegor har lidit med mig under separationen och nu gläds de åt att jag träffat en ny kärlek.

När försäljningsdirektören Per i Stockholm plötsligt aviserar en visit, anar vi inget mer än att han ska komma med några nya pekpinnar. Men denna gång kommer Per med något av ett chockbesked. Bolaget är uppköpt av en större aktör i samma bransch, där ägarens dotter vill ta över platsansvaret i Göteborg, alltså min tjänst. I enskilt samtal meddelas att jag kan ta över en säljartjänst med en väsentligt mycket lägre lön, eller så blir jag uppsagd med två månadslöner. Att bli säljare och knuffa ut en av mina kollegor är helt otänkbart och inget av de bolag vi konkurrerar med känns aktuellt att börja hos.

Utifrån detta funderar jag över natten och erbjuder därefter min arbetsgivare en alternativ lösning. Jag utgår nämligen ifrån att han inte vill att jag går till en konkurrent. Paketet innebär nu istället tre månadslöner, full provision på försäljningsresultatet under den tiden, men att jag kliver av operativt redan efter en månad och kan börja söka nytt jobb.

Som uppsagd är det lätt att påbörja nästa steg på privatplanet. Patrik tycker det är onödigt att vi betalar för två lägenheter och menar att jag lika gärna kan flytta in till honom. För mig är inte tankesprånget särskilt långt. Jag har varit sambo tidigare och tycker om att vara i en tvåsamhet.

Har du aldrig bott tillsammans med någon förut? undrar jag när vi ligger sammantrasslade i sängen en kväll.

Nä svarar Patrik och berättar att han snarare njutit av att ha lägenhet utan inblandning av vare sig flickvän eller föräldrar.

Det blev krångligt med Fia som jag var tillsammans med när jag var på långseglingen och efteråt…äsch…jag hade ingen lust att ha nån tjej sedan. Hans svar förvånar mig eftersom han känns som en man som svårligen avstår i alla fall från sex.

Men hon som du var tillsammans med innan mig. Carin hette hon väl? Hur kommer det sig att ni aldrig flyttade ihop?

Nja, hon var nog mera en kk.

Eftersom uttrycket är helt obekant för mig får Patrik förklara att både han och Carin tyckt att det varit praktiskt att ses när de varit sugna på lite sex, utan att för den sakens skull vara ihop hela tiden och att detta kallas knullkompis = kk.

Vi funderar på att flytta ihop.

Jag sitter med Maja och tar en fika på Ahlströms Konditori och Maja ska just sätta skeden i sin okej-efter-träningen-chokladbakelse som hon beställt lite olydigt, trots att Jens inte tycker att hon ska äta sådant.

Redan . . . ?

Hon låter frågan hänga kvar medan jag tar en klunk kaffe latte innan jag svarar.

Ja, det är lika bra för jag är ändå aldrig i min lägenhet längre.

Hm hennes min är neutral medan hon avvaktande smakar av bakelsen i små bitar.

Och du vet ju att jag inte trivs där. Den kostar bara en massa pengar.

Hm Maja låter inte alls sådär entusiastisk som jag själv är. Det är ju ändå hon som indirekt presenterat oss.

"Men går det inte lite väl fort Anne? Vore det inte bättre att vänta?"

Men jag vill inte alls förstå. Vaddå fort? Det har ju redan gått två hela månader och Patrik och jag har redan pratat mer under den tiden än vad Andreas och jag gjorde under flera år. Kan hon inte bara fatta att jag är tokkär och i ärlighetens namn även rusig av sex. Efter den smärtsamma perioden då jag blivit allt mer osedd och osynlig, vad kan då vara bättre än en manlig man som ser och rör mig hela tiden.

Så trots Majas tveksamhet så säger jag upp lägenheten och flyttar in till Patrik med några väskor och blomkrukor. Andrahandskontraktet är till min fördel med bara två veckors uppsägning. Mitt större bohag, det jag haft med Andreas, får stå kvar i magasinet så länge. Ja, förutom matberedare och några andra köksprylar som både får plats och kan komma till nytta genast. Kläderna ryms i en garderob som Patrik röjer ut och underkläderna får en egen låda i hans ena nattduksbord. Helt plötsligt så är vi sambos på riktigt.

Med en relativt billig bostad och två heltidsinkomster kan vi leva extra gott på många sätt och unna oss en skön guldkant på tillvaron. Vi gillar båda att ha folk hemma, laga mat och arrangera bjudningar, så ganska snart blir den lilla lägenheten en plats dit kompisgänget gärna ansluter. Det är inte enbart Maja och Jens, Patrik och jag som blivit par. I gänget ingår även Calle och Liselott som varit tillsammans i evigheter, Jenny och Peter som träffats sommaren innan och ytterligare två av barndomsvännerna hittar flickvänner under den första våren Patrik och jag är sambos. Alltså är det till slut ganska många vänner i samma ålder som samlas. Det är ofta goda middagar följt av att vi antingen tjatar till sent på natten eller att hela gänget drar vidare någonstans på stan.

Andra helger åker vi ner på landet tillsammans med Patriks föräldrar eller är hemma hos dem på söndagsmiddag. Det är supermysigt med mycket promenader och god mat som Patriks mamma är suverän på.

Men för första gången identifierar jag också en del skillnader mellan oss, som jag inte tänkt på alldeles i början. För i Patriks familj så uppehåller man flera etikettsregler som känns lite gammaldags i mina ögon. Att visa spontan ömhet mellan två vuxna eller att använda kärleksord är exempelvis ett typiskt övertramp i familjen Huss. För Patrik och mig som fortfarande är i en förälskelsebubbla kommer ord som älskling och sötnos helt spontant. Likaså en stulen kyss och den där sortens milda beröringstafsande som hör just den där fasen till.

Pappa Åke hugger som en kobra varje gång vi berör varandra med ord eller läppar med allt från ett väl hörbart fnysande till ett mer syrligt:

Oj, åt vi inte nyss?

Visst, vi kan ju i teorin kontra med något kärnfullt. Men riktigt så går det inte till. Istället är hans små nålstick det som får en del av spontaniteten i vår förälskelse att obemärkt pysa ut just när vi är med dem.

Att säga älskling eller smeka en kind känns helt plötsligt som om vi uppträtt olämpligt, trots att det i min värld är hur naturligt som helst. Till och med min klumpiga pappa, som ständigt berör och berömmer mamma, visar oceaner av mer ömhet än vad jag någonsin ser Patriks föräldrar dela. En kram mellan dem uppstår först vid ett fototillfälle och jag ser dem aldrig utbyta en kyss, smekning eller hör honom säga att han uppskattar sin livspartner mer än vid det obligatoriska tackandet för maten. För just detta är mycket viktigt i Patriks familj. Alla tackar för maten, alltid och vid varje måltid. Den som missar ett sådant tack för maten, får genast onda ögat på sig.

Så jag anpassar mig förstås. Jag tänker att familjer helt enkelt är olika och att det är något som jag får acceptera. Det är ju inte Patriks föräldrar som jag har den primära relationen med, utan med deras son. Hångla och säga älskling kan vi göra hemma.

Och hånglar det gör vi mycket och gärna. När vinterkylan kastar sig mot de mörka fönsterrutorna i lägenheten så tänder vi ljus, kurar i soffan med VHS-film, pizza och dricker goda chilenska viner från Concha y Toro därtill. Allt är varmt, mysigt och alldeles underbart.

En lördagsförmiddag framåt vårkanten, ska vi ut till företaget där Patrik är delägare. Jag har köpt en begagnad Volvo 240 som jag kan ta till och från jobbet, som jag hittat omgående efter min uppsägning. Det är till den och till Patriks bil som vi nu ska hämta sommardäcken som finns i firmans lagerlokal på Hisingen.

Det är för jävla konstigt, det verkar som låset är utbytt. Patrik pillar och joxar med sin firmanyckel utan att lyckas. Nyckeln passar inte, jag fattar ingenting !

Vi tittar in genom de smala fönstren i porten för att se om någon är inne på lagret, men allt är nedsläckt. Eftersom man når kontoret via lagret kommer vi inte längre. Patrik ringer efter sin kompanjon utan att få svar.

Fan, jag undrar om det varit inbrott och varför Janne inte ringt mig. Han lämnar ett oroligt meddelande på telefonsvararen, utan resultat.

Vad tror du om att ringa bevakningsföretagets journummer, de kanske vet vad som hänt föreslår jag. Patrik nickar och slår numret med högtalaren på.

Strax hör vi båda hur en mycket besvärad person på Securitas meddelar att både lås och larm mycket riktigt är utbytta, men att de inte kan bistå Patrik eftersom Janne under fredagen lämnat in dokument som styrker att han, Patrik Huss, inte längre är delägare och alltså inte förfogar över inpasseringen.

Patrik står där med sin mobil i handen och i hans ansikte drar omväxlande uttryck av häpnad och ilska förbi. Själv är jag maktlös. Vad ska jag säga eller göra? På bara några månader har vi båda råkat ut för att våra respektive jobb blivit mer eller mindre kapade. Patrik häver ur sig ett antal mindre smickrande omdömen om Janne, men sedan är det liksom bara att gilla läget, hoppa in i bilen och dra därifrån.

Under resterande del av helgen väntar vi. Patrik traskar omkring i lägenheten som en skadad tiger. Han sitter långa stunder i skinnsoffan och zappar på tv:n för att sedan vandra ut i köket och dra upp kylskåpsdörren som om det skulle finnas en passande kur mot bolagsstöld därinne mellan mjölken och smörpaketet. Han pratar med sin pappa och vänner i telefon om vad som hänt, men ingen har några besked om vad man kan göra i ett sådant här delikat ärende.

När måndagen äntligen kommer åker jag till jobbet och lämnar en arg och otålig Patrik hemma. Lite senare ringer han mig och berättar att han fått bud tidigt på morgonen från Jannes advokat. I juridiska termer framgår det att det gemensamma kommanditbolaget är helt stängt och verksamheten är överflyttad till det AB som Janne förfogar helt ensam över. Patriks pappa tar med sin son till en jurist. Under diskussionerna visar det sig att Patrik även varit anställd i sin pappas mycket framgångsrika bolag och uppbär lön därifrån. Men bara på pappret, pengarna ger han tillbaka till Åke i handen för att han ska kunna bygga sin pensionsstiftelse.

Jag häpnar över alla konstiga turer. Visst har jag jobbat lite utanför systemet när jag var sexton och hoppade in kvällar och helger i kvarterets gottaffär, men detta är ju vuxna människor.

Tillsammans med Janne har Patrik undermåligt utformade bolagspapper och hans egen strategi att hellre ta ut lönen svart i bolaget blir hans eget fall. Han får ut däcken och några småsaker från kontoret.

I övrigt är det bara hans mobiltelefon och ett par dunkar av den svartsprit som bolaget varit delaktiga i, som återstår av många års samarbete.

2

"Jag ska bli skeppare på en stor segelbåt!" Patrik riktigt kvittrar i luren.

Vad kul!

Jag har entusiastiskt försökt hjälpa honom med CV och jobbsökande, men Patrik har bara skrala gymnasiebetyg och kortare vita jobb som går att ta upp officiellt. Jobbet som skeppare låter därför som en bra möjlighet just nu. Charterföretaget driver en sorts kombinerad seglarskola och upplevelsesegling både i Sverige och utomlands. Patrik ska skeppa en större båt vid namn Happy under framförallt långhelger på västkusten, med betalande gäster som både vill segla och partaja.

Skepparjobbet innebär att vår tillvaro med kompismiddagar, uteliv och sköna kvällar och helger faller som genom ett trollslag, eftersom Patrik jobbar alla dessa tider. Han kommer hem fullproppad med intryck från Marstrand, Skagen och Hunnebostrand och vill gärna både ligga och prata långt in på söndagsnatten. Samtidigt är jag trött och ska upp tidigt till jobbet på måndag morgon. Grupperna som åker iväg är ofta ganska kapitalstarka och det saknas varken ork eller resurser att lyxa till det. Vilket jag inte missunnar Patrik ett dugg, tvärtom gratulerar jag honom till att ha hittat ett sådant där unikt jobb som mot alla odds var ledigt och passade så bra. Men jag saknar vår gemenskap som så totalt förändrats. Fast vad nu än detta skepparäventyr är, så känns det ju knappast som en långsiktig lösning.

Jag kunde inte ha mer fel, för strax därefter så berättar Patrik att han fått ett erbjudande om att skeppa Happy hela vägen tur och retur till Västindien. Ett säsongsjobb med avfärd i augusti/september och hemkomst i maj året därpå. Patrik tittar uppfordrande på mig samtidigt som han konstaterar:

Det är ju jättebra att vi bor ihop nu för då kan du fixa hyran och så för lägenheten när jag är borta. Man tjänar inte så mycket, med all mat betalar ju gästerna.

Har du redan tackat ja?! säger jag överraskat.

Jamen det är väl klart svarar han obekymrat det är ju världens chans.

Och vad ska jag svara på det? Klart att det är världens chans. För honom. Inte kan jag vara så jäkla småsint att jag missunnar honom den chansen, då vore jag ju ingen go flickvän. Så när släkt och vänner också säger att det är så roligt att Patrik ska få ansvara som skeppare för Happy i nio månader så svarar jag givetvis:

Ja, det är ju världens chans för honom och ler. Bara lite ansträngt.

Sommarvärmen kommer och den semester som vi planerat gemensamt med gänget närmar sig. Tanken är att vi börjar med en vecka då Maja, Jenny och jag ska båtluffa i Grekland samtidigt som våra pojkvänner plus några ytterligare i grabbgänget hyr en segelbåt från Pireus. Efter sju dagar är tanken att stråla samman på en av öarna och sedan får vi se hur vi gör under veckan som kommer. Det är bröderna Johansson, där Peter är den som ordnat Patriks nya jobb, som själva vill ta chansen att testa skepparens kunskaper. Och vi tjejer ser fram emot lite tid tillsammans.

Att mötas av den grekiska solen och värmen på flygplatsen smälter bort mina oroliga tankar inför hösten och Patriks långresa. Nu vill vi ha skoj, sola och njuta. Med varsin ryggsäck, matsäck och väl insmorda ansikten letar vi tjejer efter första bästa båt som avgår ut i den glittrande blå Egeiska skärgården. Det blir helt ljuvliga dagar i solen inkvarterade på olika små hotell. Vi utkämpar krig mot kackerlackor, blir halvt uppätna av mygg, stammisar på en sjörövarbar, brunbrända och solblekta.

Så näst sista dagen tillsammans bestämmer vi oss för att gå ut och ha en riktig buskväll. Girls Night Out – wohoooo! Vi tar på oss de bästa klänningarna, piffar med lite makeup och drar iväg. Efter maten säger Maja att nu ska vi hitta en bar och dricka drinkar. Hon vill ha en Long Island Icetea och helst också dansa. När hon förklarat drinkinnehållet är jag minst sagt förvånad. Maja är min återhållsamma, sansade och kloka väninna, men idag är hon verkligen sprallig.

Jag ler åt att få se en smula av den tjej hon måste ha varit under tiden när hon jobbade på bar i Gibraltar och var wild and crazy. Jenny och jag rycks också med, även om jag håller mig till kall öl medan Jenny och Maja sörplar på sina söta drinkar.

En partysugen Maja med utsläppt hår och glittriga ögon, är givetvis en killmagnet och det dröjer inte länge förrän en svensk kille har kommit fram och söker kontakt. Strax efteråt ansluter sig hans två kompisar, en kort och rund, en lång och slank. Det är lite som tripp, trapp, trull. Killarna berättar att de varit på ön i ett par dagar och tycker det var så himla trist att de inte hittat några trevliga människor att hänga med. Att vi berättar att vi snart ska träffa våra pojkvänner verkar inte avskräcka dem från att vilja tillbringa kvällen med oss.

Vill ni hänga med oss på disco? Vi har en bil och det är tydligen världens fest i någon sorts ruin bara en bit bort frågar den blonde och ser förväntansfullt på Maja. Ja, det känns väl rätt säkert tänker vi förnuftigt mitt i partyruset. Tre Stockholmskillar och tre Göteborgstjejer. Hur galet kan det bli? Dessutom är vi ju på sådant festhumör vad kan då vara bättre än att få dansa. Vi tränger alltså in oss i deras jeep och så bär det iväg. Och mycket riktigt, bara tio minuter bort ligger världens häftigaste utomhusdisco i något som verkar vara resterna av en gammal borg. Placeringen gör att man har utsikt över stora delar av ön och havet ligger smaragdblått i natten som en drömkuliss. Vi sitter där med varsin drink som killarna bjuder på och bara tar in den häftiga upplevelsen med discomusiken bakgrunden.

Den blonde killen berättar att han är datakonsult, den runde är – inte oväntat – kock och den långe killen jobbar som producent för en av mina favoritartister. Lustigt nog en sångare som Patrik inte alls uppskattar utan alltid gnäller när jag spelar någon av hans lite souliga skivor. Av naturliga skäl blir det så att vi pratar med varsin av dessa tre och jag inser att musikern Erik är både behaglig och har en torr humor som jag uppskattar. Bäst av allt förstås att han gillar att dansa.

När det blir en tryckare drar han mig intill, som den naturligaste sak i världen.

Håller galet skönt om mig och vi rör oss i perfekt takt med musiken. Jag njuter i fulla drag och vill inte sluta. Nu är det nästan bara lugna låtar och hans grepp blir fastare. Hans andedräkt och halvlånga hår kittlar mig på halsen samtidigt som det liksom sprattlar till i min mage, som en liten fisk. Under en stund gör kittlingen att jag svävar viktlös i Eriks armar.

Men sedan puttar Maja på mig och säger att Jenny börjar bli lite berusad. Jenny själv bara fnittrar och snubblar till när vi har sällskap till toaletten. Maja och jag kommer överens om att vi behöver hålla koll på henne, hon är ju yngst, alltså ingen mer alkohol för någon av oss. Någonstans vid fyrasnåret är musiken slut och killarna ska köra oss hem. Vi har haft så himla skoj att vi inte vill skiljas utan tar en läsk utanför hotellet och fånar oss med kameran. Sedan blir det god natt, kramar och hej.

Jag tar en snabb dusch och kryper till sängs. Jag är förvirrad och pirrig samtidigt. När jag tidigare upplevt att jag faktiskt plötsligt blivit intresserad av någon ny man har det uteslutande varit ett bevis på att något är fel i min nuvarande relation och att attraktionen fyllt ett behov jag inte får tillfredsställt annars. Men så är det ju inte nu väl?

Ett drygt dygn senare möter Maja och jag våra pojkvänner som överenskommet på Paros medan Jenny åker till Aten för att möta Peter. Vi fyra får en vecka där det inte är många andningspauser. Dagarna fylls av utflykter, mat, bad och transporter mellan olika öar. Patrik funderar mycket över sitt nya uppdrag och är distanserad.

När vi kommer hem från semestern så är det tvätt, packning, planering, möten, vaccinationer och hej-då-middagar i en enda lång rad. Tiden bara rusar och veckor försvinner som i ett hjärtslag.

Plötsligt står vi på bryggan, puss, hejdå och Happy glider iväg mot horisonten i väster. Vips så är Patrik borta på riktigt och jag är kvar. Ensam i vardagen i Sverige.

Efter dryga fjorton dagar börjar det droppa in ett och annat brev och efter ett tag små minikasettband med inlästa meddelanden. Allt förmedlas via de som seglat med någon eller några etapper och som kommit hem igen. Det är små vardagsbetraktelser om seglingen, människorna som finns ombord och vad de kan eller inte kan, samt förstås mycket om vilken mat som serveras.

Hemma känns det förstås plötsligt ensamt och annorlunda utan honom. Men med mycket att göra på det nya jobbet och all tid i världen för både nya och gamla vänner så fyller jag ändå tiden väl. Efter ett tag så vågar jag mig också på att stuva om lite, lite grand bland Patriks saker. Eftersom jag nu faktiskt står för hela kostnadskalaset tycker jag att det är dags att mina saker får lov att ta en i alla fall femtioprocentig plats i vårt gemensamma hem. Inte längre hänga på undantag. I garderoberna finns det gott om outletfynd som Patrik knappt ens verkar ha haft på sig och jag ler för mig själv när jag packar undan många av kläder som ser ut som de skulle sålts på en surfstrand i Australien snarare än passa på en bastant svensk seglare.

En sen höstkväll, när det varken finns något att se på TV eller något annat direkt att göra så tar jag ut en av Patriks engelska fantasyböcker ur bokhyllan i sovrummet. Han har ett par hyllmeter med denna genre som jag är totalt obekant med. Ja, bortsett från Sagan om ringen trilogin, som jag givetvis har läst. Patrik är en entusiastisk rollspelare och när jag har fått berättat för mig hur de sitter hela gänget grabbar med var sin karaktär redo att äntra en fantasivärld i Dungeons & Dragons, så låter det rätt spännande. De har en spelledare, som med fantastisk inlevelse och fantasi skapar äventyr som de kan spela med i under ett par dagar i sträck. Under tiden har de tydligen livnärt sig på mackor, te och ostbågar och några korta sovavbrott. Jag förstår att fantasyböckerna Patrik gillar innehåller litegrand av samma värld av hjältar, äventyr, drakar, troll, alver och dramatik.

Att komma in i denna nya typ av litteratur med alla ord och annat på engelska erbjuder en liten puckel, men sedan är det lätt att ryckas med. Därmed är mitt eventuella sysselsättningsproblem kvällstid löst för resten av säsongen och jag sover gott under de kyliga höstkvällarna, nerbäddad med hjältar och hjältinnor.

Ljudet av djungelns alla insekter rasslar i mina öron och luften är tung av en sorts mättad fuktighet av allt det gröna. Växtkraft och liv i varje andetag.

Ändå känns det som livet bokstavligt rinner ur min kropp. Nyss kräktes jag bakom vår lilla vita, hyrda minibuss och nu håller jag mig i den heta plåten, vinglig och matt. Resten av gruppen är och ser på exotiska växter inne i en liten botanisk trädgård här intill. Vår chaufför fungerar även som guide och vi har redan sett djungel, muskotnötter i mängd, smakat färsk kakaofrukt och badat i en iskall källa. Men då jag fått en blixtrande, plötslig huvudvärk stannade jag här för att vila.

Jag sätter mig tungt på insteget i bussen och försöker massera mina ömma tinningar. Uppkastningen har fått huvudvärken att släppa en aning. Så böljar grönskan mittemot till av något som är på väg. Det ser ut som när djungeln i Jurrasic Park rör sig innan en vildsint t-rex rusar fram ur det gröna. Fast det är givetvis ingen dinosaurie som döljer sig här på Grenada.

Ur vegetationen vid vägen kliver istället en liten inhemsk kvinna i färgglada kläder, med en korg på armen. Hon bara liksom materialiserar sig ur allt det gröna, som från ingenstans. Huden har samma färg som mörkt kaffe och är rynkig av obestämd ålder. Men hon ler intagande när hon går fram mot mig, ställer ner korgen och utan att be om lov lägger sin torra, svala hand på min panna och börjar tala. Den karibiskpräglade engelskan är svår att förstå, men rytmen och innerligheten i orden känns lugnande och trösterik på något sätt. Trycket över pannan lättar, som ett järnband som klipps av och försvinner. Kvinnan smeker min kind och ler. Jag känner mig ordlöst tacksam, men innan jag fått mål i munnen har hon plockat upp sin korg, klivit in i djungeln på andra sidan och är som uppslukad. Som en svart ängel i starka färger, istället för en ljusbärerska i vitt, välkomnar hon mig den trettonde december till andra sidan av världen. Till Västindien. Ankomsten i dryga trettio graders värme med hundra procent luftfuktighet är verkligen något av en chock för både mig och övriga nyanlända gäster. Toppad dessutom med ett totalt bagagestrul där samtligas väskor inte kommer med rätt plan vid omlastningen i London, vilket gör att alla passagerare står svettiga och bleka i svenska vinterkläder och enbart sitt respektive handbagage.

Utom jag. Visserligen är jag lika blek, men jag har också nogsamt lyssnat på Patriks beskrivningar om idiotiska gäster med hårda väskor och