Vita lögner

By Mats Arehn

"Långsamt har det självklara gått upp för mig – att jag bär på arvsanlag och upplevelser som naturligtvis har påverkat och format mig. Och att denna bakgrund nu lever vidare i mina barn. Jag har också börjat ana att man kan lära känna både sig själv och sina barn bättre om man lär känna sin egen historia."I Vita lögner utforskar Mats Arehn sin egen historia genom sina föräldrars. Resultatet är en mångbottnad berättelse om sjukdom och ångest, passion och drömmar, om teater och film och att försöka acceptera sitt förflutna.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726580846

Book preview

berätta…

Prolog

Armissan, 1949

N är jag är tre och ett halvt år gammal flyttar min familj till Frankrike – till den lilla byn Armissan, inte långt från Narbonne nära den spanska gränsen på medelhavssidan. Jag kommer inte ihåg så mycket från den tiden, men en händelse framträder tydligt i mitt minne.

Min pappa och jag står på den gråspräckliga trappan till Pensionat Paradiso – en vitkalkad sekelskiftesvilla där mina föräldrar driver pensionat för nordiska konstnärer. Han trycker en slant i min hand, och med sin skandinaviska brytning ber han mig gå tvärs över gatan för att köpa cigaretter. Jag kan fortfarande se hans ansikte framför mig, när han med tankfull blick stryker sitt blonda hår bakåt med handens insida. Den eviga cigaretten dinglar vårdslöst i hans mungipa.

Klockan är närmare tio på morgonen och solen står redan högt på himlen. Det är ganska varmt trots att vi är i mitten av oktober, men de fem gäster som bor på Pensionat Paradiso har ännu inte stigit upp. Våra inackorderingar har sena och ofta våta vanor, och följaktligen också sena och sega morgnar. Min mamma och syster Lena sover också fortfarande.

Mitt emot pensionatet ligger en liten kiosk som säljer tobaksvaror, och stolt över pappas förtroende travar jag iväg. Gatan är inte särskilt bred, kanske fyra meter, men för mig är den stor som en boulevard. Mitt i gatan stannar jag och stampar i marken så att vinden tar tag i dammet som virvlar upp av den lätta brisen.

Kiosken har en liten bräda mitt i dörröppningen med gångjärn i ena änden som fälls ner för att bli den disk från vilken varorna säljs. Jag tittar in under brädan, men den lilla lokalen är tom. Ägaren har gått till byns kafé, som ligger bara några meter bort, längre ned på gatan. Han kikar ut efter en stund, ser den lille gossen vänta, sveper sitt kaffe och kommer tillbaka till kiosken.

Jag skall just räcka fram min slant då jag hör någon som gnyr svagt. Jag ser mig om, men kan inte lokalisera varifrån ljudet kommer.

Den tjocke handlaren vet vad kunden vill ha, tar slanten och räcker vänligt över cigarettpaketet. Precis när jag får paketet i min hand och tackar vänligt på franska, gnäller det till igen.

Bredvid affären står ett gammalt vinfat med urslaget lock som man använder till att samla vatten i. Eftersom tunnan är lite större än jag själv och gnället tycks komma inifrån, stoppar jag cigarettpaketet i munnen och häver mig upp för att se vad som finns där inne. På botten av tunnan sitter ett litet barn och gråter tyst. Åsynen av mig med min blonda lockiga kalufs, blå uppspärrade ögon och cigarettpaket i munnen får barnet att börja skrika högt. I rädsla och överraskning gapar jag och tappar cigaretterna ner i tunnan, rakt på barnet som då skriker ännu högre. Jag är rädd och skräckslagen.

Cigarettpaketet är nu utom räckhåll och dessutom närmar sig ett par svartklädda damben på gatan, vilket gör mig ännu räddare och får mig att känna mig skyldig. Jag reser mig snabbt och springer allt vad jag orkar över gatan och in på Pensionat Paradiso. I några sekunder hoppas jag att faran är över.

Är det du Mats? hör jag min pappa ropa.

Jag vet inte vad jag skall svara så jag står bara tyst och väntar. Pappa dyker upp i dörröppningen till köket och sträcker uppfordrande fram handen efter cigaretterna. Jag känner mig skyldig till att ett litet barn sitter i en tunna och gråter därför att jag tappat pappas cigarettpaket i huvudet på det. Paketet ligger kvar i tunnan. Men det vågar jag inte säga till pappa, så jag ljuger ihop en annan förklaring till att cigaretterna försvunnit.

Jag minns tydligt själva lögnen – känslan av att ljuga. Jag kommer inte ihåg vilka ord jag sade, men glömmer aldrig pappas kommentar:

Matsen, du vet vad jag har sagt om att ljuga. Det är skillnad på vanliga lögner och vita.

Jag fick ta straffet för att ha slarvat bort cigaretterna och dessutom ha använt en lögn vid fel tillfälle. Den Vita Lögnen – som pappa kallade den – var tydligen något annat, som bara han själv visste hur man fick begagna. När jag senare fick tänka över saken i den mörka garderoben på övervåningen började jag långsamt förstå att i min lilla värld var sanning ett relativt begrepp.

Några månader efter denna händelse är pappa tvungen att gömma sig på vinden. Mamma får ensam försöka bemöta arga gäster och uppretade fordringsägare som vill ha betalt. Hon förklarar för mig att pappa är tvungen att hålla sig undan, på grund av att det är så många som behöver tala med honom.

Du gjorde i alla fall så gott du kunde.

Pappa berättar, Uppsala, februari 1974

T jugofem år efter sommaren i Frankrike klev jag av tåget på järnvägsstationen i Uppsala. Det var bitande kallt och gatorna var täckta av snö. Dagen innan hade Palle ringt mig på jobbet vid NK, där jag tillfälligt sålde radioapparater. Han bad mig komma till Uppsala, och det var jävligt angeläget, sade han. Det var något han ville tala om, men han kunde inte säga mer på telefon.

På bussen till Svartbäcken funderade jag på vad han kunde vilja, eftersom hans röst haft ett annorlunda tonfall. Mina föräldrar skildes tidigt, och det var ganska sent i livet – när jag närmade mig tjugofem – som sporadisk kontakt hade uppstått mellan min far och mig, och vi hade träffats några gånger. Palle brukade därefter ringa någon gång i månaden, men då handlade det för det mesta om pengar. Han ville låna en slant, eller förväntade att jag skulle skriva på nåt papper, eller borga för ett lån – men jag vägrade alltid att bli inblandad i min pappas underliga affärstransaktioner.

En gång hade jag fått ett telefonsamtal från en bank. Palle hade hävdat att hans son var borgenär för ett lån han sökte. Vid ett annat tillfälle ringde en hovmästare från restaurang Gillet i Uppsala. Då hade Palle lyckats äta på kredit i nästan en månad och notorna var uppe i ansenliga summor. När hovmästaren krävde betalning hade Palle hänvisat till sin välbärgade son.

Men det där var ett bra tag sedan. Nu hade han faktiskt låtit både bestämd och nykter när han ringt föregående dag, vilket inte var så vanligt.

Jag fick ringa på klockan ganska länge innan ett högt och ilsket rop hördes.

Dörren är olåst!

Hans lägenhet var liten och otrivsam. Den torftiga inredningen utgjordes av en dubbelsäng, några stolar och ett litet pinnbord. Köket var ett kyffe, helt utan möbler. På väggen vid diskbänken hängde en tecknad affisch från China-varietén, med bild på Palle själv. Golvet var belamrat av pappkassar fyllda med fotografier och artiklar. Ett av hans levebröd var att planka reportage ur olika tidningar som han skrev ihop till nya artiklar och sålde till nöjespressen under sken av att ha skrivit dem själv.

Jag stannade på tröskeln till det lilla rummet. Palle reste sig upp på armbågarna och kisade med ögonen som om han inte riktigt kunde urskilja vem jag var.

Det är jag, Mats.

Kan du se mina glasögon?

De låg på golvet bredvid sängen. Den ena skalmen var borta och linserna var repiga och fyllda av damm och smuts. Han var orakad, klädd i en vit skjorta som han förmodligen använt i en vecka. Det luktade smuts, urin och dålig hygien, men när jag öppnade ett fönster protesterade Palle omedelbart.

Nej, stäng för fan, jag fryser ihjäl, skrek han och drog täcket över huvudet. Jag stängde fönstret och väntade. Långsamt drog han bort täcket från huvudet och satte sig mödosamt upp, böjde sig över sängkanten, tog fram en halvfull flaska konjak och tog en rejäl klunk.

Du kan sätta dig här på sängen, sade han och pekade. Jag sjönk ner vid fotänden och väntade. Han satt helt stilla i flera minuter.

Det tar snart, sade han, plirade på mig och tog ytterligare en klunk. Glansen började långsamt tändas i hans trötta ögon.

Bra att du kom. Jag behöver tala med dig innan det är för sent.

Han hostade och rosslade lite.

Ge mig cigaretterna är du söt.

Jag hjälpte honom att tända en John Silver utan filter. Han drog djupa halsbloss och såg mig i ögonen en lång stund. Det var svårt att avgöra om han var onykter eller allvarlig. Så tog han sats:

Jag skall dö snart. Jag kommer inte att klara en sommar till… och det är ett och annat som jag vill att du bevakar när jag är borta. Jag börjar med själva begravningen.

Så gick han mycket noggrant igenom – detalj för detalj – hur han ville ha sin begravning, och vilka som skulle få närvara. Han ville inte ha någon prelat, och Gustav Torrestad skulle sjunga När du vandrar vid min sida. Jag skulle avsluta ceremonin genom att lägga handen på kistan och högt säga: Du gjorde i alla fall så gott du kunde. Efter detta fick inga tal hållas. När han kommit så långt i sin utläggning gjorde han en paus, rökte och hostade.

Men det var egentligen inte begravningen som jag tänkte tala med dig om, fortsatte han. Det är något helt annat jag tänkte snacka om…

Han tände en ny cigarett på den förra, tog en liten Munk ur flaskan och stirrade framför sig som om han försökte strukturera det han tänkte berätta. Sen talade han i över två timmar, nästan utan paus. Med en klarsyn som förvånade mig berättade han om sin barndom, och framför allt om sommaren 1921 och branden i familjens sommarbostad utanför Ribe. När han talade om hur han under hela sitt liv plågats av mardrömmar och ångest tog han till och med min hand och höll den hårt en stund. Men när minnena blev för påträngande släppte han taget, viftade i luften med händerna som för att slå ifrån sig, och tog en slurk ur flaskan.

(Under våra få sporadiska möten under mitt vuxna liv var detta den enda gången då jag hade fysisk kontakt med min far.)

När han inte orkade berätta mer lade han sig ned på sängen och tittade tomt framför sig.

Gå nu Mats. Jag tänker snacka lite med Gud, sade han så och drog upp täcket till hakan. Men han bad mig komma tillbaka om någon vecka. Han hade mer att berätta som han ville att jag skulle känna till.

Mamma dör

Lidingö, februari 1991

M in mor Ingrid tynade sakta bort i den obotliga sjukdomen lungemfysem. Förloppet var långsamt och tog nästan exakt tio år.

Sjukdomen medför att de miljontals små luftblåsorna i lungorna förstoras och växer ihop. Syretillförseln till blodet blir sämre och sämre, och det finns inget man kan göra åt saken. För var dag som går blir det allt mer plågsamt att röra sig. Hjärtat slår fortare och fortare. Till slut kvävs man, eller så stannar hjärtat av ren utmattning.

I min mammas fall stannade hjärtat klockan tio minuter i fyra på eftermiddagen den 23 februari 1991. De sista dygnen satt jag och min syster i skift vid mammas sängkant och väntade. På grund av syrebristen andades mamma våldsamt och högljutt. Ögonen var glansiga och stirrade rakt ut i rummet. Hon var omtöcknad av stora mängder syrgas och kunde bara dimmigt urskilja vad som hände runt henne. Hon hade protesterat svagt när man tagit hand om hennes glasögon och smycken.

Jag var inte närvarande vid dödsögonblicket, men min syster Lena satt vid mammas sängkant då andan gick ur henne för sista gången och allt blev lugnt. Bara några minuter senare kom jag till sjukhuset och såg genom glasrutan till rummet hur min mamma låg helt stilla, med öppen mun. Man hade tänt några ljus och dragit ett vitt lakan över henne, ända upp till hakan. Lakanet fick hänga fritt ned på sidorna av sängen. Det var en vacker bild.

Dagen innan hade mamma långsamt vridit huvudet mot mig där jag satt bredvid sängen.

Har du rakat av skägget, viskade hon. Jag skakade på huvudet. Nej, det är som förut.

Bra, sa hon och tog ett djupt, rosslande andetag.

Hon försökte lyfta handen för att röra vid mig, men orkade inte. Jag kände att hon ville säga något och lutade mig närmare. Hennes varma andedräkt pulserade med snabba andetag mot mitt ansikte.

Hur mår barnen?

Bra, dom mår fint… dom hälsar. Och Maggan också. Hon såg stilla på mig och sade tyst: Det är slut nu, Matsen.

Man kunde se att skräcken malde inom henne. Hon var fortfarande rädd för att dö. Men ändå tyckte jag mig märka att mamma för en sista gång, mitt i allt elände, njöt av att få vara medelpunkten. Hon slöt ögonen och somnade in en liten stund.

Läkarna hade länge varit mycket tydliga. Det var uteslutet att mammas sjukdomsförlopp skulle kunna hejdas. Jag hade vetat detta i flera år, och trodde mig vara väl förberedd på den här stunden. Hon blev mer handikappad för var dag som gick, och fick allt svårare att andas – under det sista året så svårt att hon ett par gånger i månaden fick hämtas med ambulans. Vid varje sådant tillfälle ringde man från sjukhuset, och varje gång det hände hoppades jag att det skulle vara den sista.

Ibland hade jag längtat efter att hon skulle få dö, längtat efter att det hela skulle ta slut, både för min egen skull och för mammas. När hon till slut dog var det också som en sorts befrielse.

Men trots min inbillade insikt blev allt annorlunda när hon var borta. Jag hade länge förberett mig på att en känsla av ensamhet och saknad skulle infinna sig, men den känslan kom inte. Inte heller sorg, eller längtan att åter få träffa henne. Den starkaste känslan var snarare ett stort vemod.

Några osynliga band var avklippta för alltid, och det kändes som om jag äntligen hade rätt att börja leva ett eget liv, på mina egna villkor.

Spår efter det förflutna

Ur dagboken, oktober 1991

J ag promenerar ofta mellan tio och tolv på dagen, tillsammans med en vän som skriver böcker. Vi går nästan alltid på kyrkogårdar och ibland ganska snabbt, för att få motion. Båda har vi fått för oss att vi måste röra på våra medelålders kroppar för att inte dö i förtid.

Just denna dag – den åttonde oktober – brinner höstlöven eldfärgat gula och röda när vi vandrar på Norra kyrkogården, och jag tänker på Olle Hellbom som var filmproducent på Svensk Filmindustri. Han sade alltid att man skulle filma den åttonde, om man ville ha riktig höst. Och det stämmer, det är alltid riktig höst just den åttonde! Löven på träden är just så gula som på en äkta hötorgstavla, luften är klar och vattnet är spegelblankt några veckor till, innan höststormarna sätter in. Olle hade så rätt. Det hade han ofta, och jag saknar honom.

Min vän författaren är väl bekant med var kända svenskar ligger begravda; politiker, skådespelare och författare. Då vi kommer till någon som intresserar honom brukar han lägga handen på stenen en kort stund och stå alldeles stilla. Den enda plats där jag själv utför en liknande ritual är vid Strindbergs grav. Där kan jag ibland lägga min frusna hand på träkorset ovanför August och ett ögonblick förnimma historiens vingslag. Men idag är inte August målet för vår vandring. Vi skall söka efter min gamla släktgrav.

Någon vecka tidigare hade jag suttit med mina söner och rotat igenom några påsar med papper som de hittat bland mammas kvarlåtenskap. Där fanns många bilder på min morfar, som var skådespelare. Max – min äldste kille som snart skall fylla åtta – ville veta allt om släktingarna; vad de gjorde, vilka de var gifta med och framförallt när, hur och varför de dog.

Min mamma hade aldrig brytt sig om familjegraven, och inte haft några önskemål om att bli begravd där. Detta gjorde Max mycket konfunderad, och han frågade om farmor inte var släkt med oss andra. För att komma Max svåra frågor till mötes lovade jag att åtminstone leta reda på var vår familjegrav låg.

På gravvårdsexpeditionen ritar man en liten karta åt oss. Min gode vän tar täten, i entusiastisk förväntan om att vi snart skall finna en stor och vacker sten. Men på graven ligger bara en liten futtig platta, nästan helt övervuxen. Man kan knappt urskilja namnet, och vi måste skrapa med en avbruten gren för att konstatera att det är rätt grav. Att det ligger mer än trettiofem människor under denna lilla sten känns mycket märkligt för mig och blir nog ett stort mysterium för Max, som ofta pratar om döden. Den fascinerar honom, som döden så ofta gör hos barn i den åldern. Men jag har svårt att ge svar på frågor om livets slut och vad som händer sedan – varken jag eller min fru Maggan har någon religion att stödja oss på.

Under hela mitt tidigare liv har jag också förnekat och förskjutit mitt förflutna, och aldrig riktigt kunnat acceptera mina rötter. Jag har tyckt att min bakgrund varit obehagligt avvikande och asocial. Ibland har jag inte ens velat erkänna att den existerade. Mina barn Max och Mattias har ändrat på detta. De är stolta och nyfikna på sitt arv. Deras nyfikenhet har påverkat mig och förändrat min attityd till min egen historia.

Långsamt har det självklara gått upp för mig – att jag bär på arvsanlag och upplevelser som naturligtvis har påverkat och format mig. Och att denna bakgrund nu lever vidare i mina barn. Jag har också börjat ana att man kan lära känna både sig själv och sina bam bättre om man lär känna sin egen historia.

Mamma på bandspelaren

Ur dagboken, hösten 1991

T rött och irriterad efter att ha genomlidit ett evighetslångt produktionsmöte på Sveriges Television kommer jag äntligen hem. När jag öppnar ytterdörren överrumplas jag redan i farstun av min mammas teatraliska stämma som tydligt och högt ekar genom huset! För en kort sekund svajar hela min tillvaro, innan jag får syn på min äldste son på golvet i vardagsrummet, där han sitter omgiven av en rad bandspelarkassetter och lyssnar uppmärksamt.

Kassettbanden hade legat i en plastkasse i nästan ett halvår sedan mammas begravning, och till viss del hade jag förträngt dem. Visst hade jag anat att de innehöll något som hon gärna ville berätta. Men jag hade varit så lättad över att det hela var över – med hennes sjukdom, plågorna, begravningen – att jag inte brytt mig om banden.

Några månader efter denna händelse sitter jag dagligen med kassettbandspelaren och lyssnar om och om igen på banden, helt fascinerad. Mamma talar med stor inlevelse om sin barndom, med en underton av bitterhet uppblandad med förtvivlan. På sitt säregna sätt verkar hon njuta av att berätta om sig själv, fullt medveten om att banden förr eller senare skulle spelas upp. Hon talar ofta med ett teatraliskt, onaturligt tonfall – ett drag som jag alltid avskydde hos min mamma.

Pinsamma minnen från min barndom dyker genast upp när jag hör den tillgjorda rösten. Snabba minnesbilder fladdrar förbi, där mamma – utklädd och överdrivet målad – spelar upp någon teaterscen inför mig och min syster. Det är ibland plågsamt att lyssna till, men också spännande. Under lyssnandet börjar jag känna en stor ömhet för min mamma som jag inte tidigare upplevt. Men samtidigt blir jag ofta aggressiv och upprörd när jag märker att hon uppenbart ljuger eller förskönar sitt liv.

Jag fascineras allt mer av mammas inspelningar, och hennes historia börjar växa till ett projekt för mig. Jag vill gå till botten och avsluta hennes berättelse. Sätta en punkt.

När det känns för påträngande frestas jag flera gånger att avsluta projektet. Dels är jag rädd för att det skall uppfattas som pretentiöst att gräva i sig själv och sin bakgrund. Dels är jag rädd för att själv bli som mamma och pappa – grandiosa men förljugna livslögnare.

Dessemellan är jag osäker på om hon talar sanning eller fabulerar. Mina minnesbilder stämmer inte riktigt med det hon berättar, och min nyfikenhet ökar. Jag börjar ringa hennes vänner för att kontrollera hennes berättelse. Och vännerna berättar vidare.

Ingrid gör entré

Stockholm, december 1921

I ngrid Katarina Arehn kommer till världen en bister vinternatt i slutet av december 1921. Trots att hennes far, skådespelaren Nils Arehn, har två barn i ett tidigare äktenskap är Ingrid efterlängtad. Nils är så angelägen om att vara i närheten då den lilla föds att han till och med uppmanar barnmorskan att försöka skjuta på själva förlossningen tills han kommer hem från sitt, arbete vid Svenska Teatern.

Under föreställningen på kvällen har Nils agerat som i ett töcken när han gestaltat Gustav Vasa i Strindbergs drama. Vid något tillfälle säger han förlossa istället för förlora, vilket kollegorna dagen efter födseln vänligt påpekar.

Ingrid föds strax efter midnatt vid en snabb, okomplicerad och mycket lätt förlossning. Värkarna startar tidigt på eftermiddagen och barnmorskan tillkallas omedelbart. Jungfrun visar in henne i rökrummet, där Nils oroligt vankar av och an medan hans hustru Karin halvligger på en kanapé i rummet intill. Hon väntar på att hennes make skall ge sig iväg till teatern, innan hon själv som vanligt skall ta över kommandot.

Karin är född 1890 och är en för denna tid relativt gammal förstföderska. Hon tar uppståndelsen kring förlossningen med stort lugn. I det magnifika hemmet på Regeringsgatan – vägg i vägg med danspalatset Nalen – är det hon som huserar; självsvåldigt, envist och bestämt.

Lägenheten har åtta rum, med elegant gyllenläder på väggarna, stuckatur i taket och vackra gamla kakelugnar. Möbleringen är smakfull och trivsam med mycket konst och antikviteter.

Jungfrukammaren delas av kokerskan Ebba från Västerås och jungfrun Sara från Ebberöd. Både Ebba och Sara är rädda för den dominanta och nyckfulla Karin, som hastigt och leende kan avskeda med omedelbar verkan. Under sin bekymmerslösa barndom i Göteborgs societet hade Karin aldrig behövt arbeta för sitt uppehälle, och hon ser det som en rättighet att hunsa och domdera sin omgivning. När hon år 1900 fyllde tio år blev hennes mamma Alma änka och fick därmed ta över firman, som familjens tobaksaffärer i Örebro kallades. Alma flyttade då med Karin och hennes två syskon till Örebro för att kunna vara i närheten av affärerna.

Då tobak vid denna tid gav goda inkomster gick det ingen nöd på familjen. Alma skaffade sig snabbt en stor vänkrets i Örebro, gick med i ideella organisationer och såg till att livet aldrig stod stilla.

På en välgörenhetsmiddag till förmån för Röda Korset träffade hon sin nye man, Laure Bergendahl, som dittills levt ett dagdrönande ungkarlsliv på Ryholms slott i Västergötland, ett slott han delade med sina fattiga syskon. Almas vänkrets förvånades att över denne låghalte lille man, betydligt kortare än den resliga Alma, kunde fånga hennes intresse. Dessutom var han en komiskt fåfäng klädsnobb som ivrigt kammade de få pomadadränkta hårstrån han hade kvar på sin flint. Men fåfänge Laure och resliga Alma gifte sig efter bara några månaders bekantskap och till Karins stora förtjusning flyttade familjen genast in på Ryholms slott. Under de tio månader som Karin bodde på Ryholm grundlade hon den människosyn hon kom att omfatta under resten av sitt liv. Hon lärde sig snabbt att dela in människor i användbara och icke användbara.

Eftersom ingen av syskonen Bergendahl ville arbeta med jordbruket eller skogen fick allt långsamt förfalla. Skulderna växte och man tvingades sälja Ryholm. Utdelningen blev ganska skral, men det som blev över till Laure räckte dock till en liten agentur för löskragar.

Efter försäljningen flyttade Alma, Laure och barnen 1905 tillbaka till Göteborg, där familjen snabbt fann sig tillrätta i Almas gamla fina miljö. Karin glömde aldrig månaderna på Ryholms slott. Hon ville helst leva hela livet som en liten slottsfröken, och hade också fått lära sig hur man beter sig för att hamna i de rätta kretsarna.

När Karin slutat skolan inriktade hon sig på att hitta en man med status och pengar som var villig att försörja henne. Arton år gammal träffade hon Nils Arehn, som då var en välkänd och beundrad skådespelare. Trots att Nils var betydligt äldre och hade ett havererat äktenskap med två barn bakom sig, tvekade inte Karin. Även om Nils inte var adlig slottsägare kompenserades detta av den offentliga uppmärksamhet han åtnjöt och av hans goda ekonomi.

År 1910, tjugo år gammal, ingick Karin äktenskap