Som en tjuv om natten

By Lena Ringqvist

"Fastän jag hade ett bra jobb och stöttande vänner i en av världens vackraste städer, bar jag en orm om strupen." Du väljer inte var du föds eller vilken familj du föds in i. Föds man i bibelbältet i en gudsfruktande familj så kommer det, antingen på positiva eller negativa sätt, forma din framtida person. I denna bok vittnar författaren Lena Ringqvist om hur den kristna uppväxten aldrig undkommer henne. Med både lätthet och humor skildras här en mörk historia som många läsare har funnit tröst i. Som en tjuv om natten skildrar en ung kvinnas barndom i ett kristet hem och hur det formar hennes fortsatta liv som vuxen. Boken är en uppgörelse med auktoriteter, föräldrar, pastorer, ungdomsledare och aposteln Paulus i Bibeln. Det är också en berättelse om hur bokstavstro kan få tron på himlen att bli ett helvete på jorden. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 12, 2022
• ISBN: 9788728263693

Book preview

Lena Ringqvist

Som en tjuv om natten

SAGA Egmont

Som en tjuv om natten

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2005, 2022 Lena Ringqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728263693

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

tack

Tack till Anna Dolata för att du inte gav dig: Skicka in det här manuset nu!; Anna Ohlsson och Lotta Karlge, ni var med när det var som värst; Pelle Strandberg och Steen Haage för ert omtänksamma stöd; min familj, som finns där vad jag än gör; min förläggare, Gunilla Hammarskiöld, för ditt intuitiva intresse.

Sist, men ändå först, tack till Peter Lindkvist – du är som ditt namn, en klippa, envis och ärlig.

Herrens dag kommer som en tjuv om natten. Just när folk säger: Allt är lugnt och tryggt då kommer katastrofen… och de slipper inte undan.

Paulus i Bibeln, till den nystartade kristna församlingen i Thessaloniki (1 Thess. 5:2–3), cirka år 52 e Kr.

Herrens dag kommer som en tjuv om natten. Just när folk säger: Allt är lugnt och tryggt då kommer katastrofen… och de slipper inte undan.

Ungdomsledare inför en grupp tonåringar i en kristen frikyrka i Småland, år 1984 e Kr.

Till Peter, min kärlek

Det snöade på pappas bondgård när han körde fram Volvon på gruset. Han hade kepsen från Lantbrukarnas Riksförbund på tunnhåret. Händerna höll han i tio i två-ställning om ratten. Jag öppnade dörren till baksätet och lade in resväskan.

– Tar du alltid med dig hela garderoben?

Jag smällde igen dörren. Likadant hade han undrat på sin östgötska när han hämtade mig på Stenviks station för tio dagar sedan. Både han och jag hade hunnit leva flera liv sedan dess.

– Det är brevpärmen, pappa.

– Jaså, väger den så pass?

Pappa har ovanligt runda ögon och när han undrar något blir de ännu rundare. Eftersom han ifrågasätter det mesta går han ständigt omkring med en frågande min. Mina bröder kallar honom för Frågan.

Jag blev stående i de spridda snökornen. Korna och kalvarna var installade i lagården sedan länge. Vinbärsbuskarna var grå, plommonträden spretiga, huset litet och lagården röd. I byn stod kyrkan vit. Jag var på väg tillbaka till Stockholm, tillbaka till livet i huvudstaden med sitt vatten och sina broar.

Pappa avbröt melankolin med att rusa motorn ett varv.

– Hopp in nu stumpan, innan du missar tåget också.

I två mil sa vi inte så mycket. Pappa körde kombin lugnt och jämnt genom kurvorna. Det vore underligt annars, eftersom allt han utför är metodiskt och noga avvägt. Mina två bröder som är nästan lika gamla som jag, det vill säga i slutet av tjugofemårskrisen och i närheten av trettioårskrisen, beskriver pappa träffsäkert.

Han går utåtfotad och spänner röven, lätt tillbakalutad utan att tippa över.

Kaffebryggaren. Han laddar den som om han tränar tai chi.

"Pappa tränar inte tai chi: Han är tai chi."

Vi närmade oss en korsning. Pappa flyttade högerhanden från ratten till växelspaken och växlade ner i en stadig rytm. Han lade tillbaka handen på sitt klockan två-ställe på ratten. Jag såg ut över landskapet, det småländska höglandet. Vi mötte en traktor med släp och pappa kommenterade.

– Det var värst vad Johan fått på med spån.

Vi körde genom Lövbro, en by på utdöende sedan sågverket lade ner. Vi åkte förbi vägskälet till Hagesjö där jag som sjuåring lekte doktor med elvaåriga Josefin. I samhället Stenvik var det bara de asylsökande somalierna som syntes till. Vi saktade ner till sjuttio. Framme vid stationen väntade vi i bilen i en kvart, på en plats där en skylt markerade förbud att stanna.

– Så de har något att reta upp sig på, smålänningarna.

Pappa envisas med att kalla sig östgöte, fast han har bott i Småland i tjugo år.

En tom buss rullade ut från hållplatsen, det blev tyst utanför bilen. Jag tryckte lite grann på orden som ville ut. Sedan var det bara att säga dem.

– Pappa, skulle du ha lust att be en kort bön.

Pappa fick något milt i blicken. Han såg på mig en stund och tog sedan min hand. Kanske det var hans hand om min, eller hans bön till sin gud, som tryckte fram ett par tårar hos mig. Det spelade ingen roll. Pappa bad.

– Käre Far. Du ser att Lena ska i väg nu. Du ser att hon har kommit en bit på väg. Låt henne få känna att du bär henne. Tack Herre. I Jesu namn, amen.

Han avslutade med att ge min hand ett långt tryck.

– Det kommer att ordna sig. Du ska inte vara orolig.

Jag lyssnade inte på vad han sa även om jag nickade med. Jag hade tjuvkikat på våra händer under bönen och kunde inte glömma hur det hade sett ut. Hans bondeskrovliga mot min hudcrèmesmjuka.

I köket ett par dagar tidigare hade han hållit mitt ansikte mellan händerna och sagt att vi tycker ju så bra om varann och gett mina ögon en pappadotter-blick. Vi kan prata, men det är inte ofta vi har kramats. Både han och jag hade blivit generade och ställt oss på var sin sida om diskmaskinen.

Sedan när klarade pappa så mycket fysisk kontakt?

Tåget kom och jag var varm i magen och glad. Han lyfte ur resväskan medan jag tog påsen som innehöll en sockerkaka han hade bakat och en urdiskad Big Pack där han hade lagt kasslergratängen från gårdagen.

– Bestick får du ta på tåget, för några engångsgafflar hittade jag inte i källaren.

– Tack pappa. Vi ses i jul.

– Det är jag som ska tacka. Hopp upp nu stumpan, så inte tåget går mitt framför ögona på dig.

Dörrarna öppnade sig med ett pysande. Pappas jacka luktade snö när jag fick en hård kram. Han gick till bilen med spänd bakdel och fötterna utåt, lätt tillbakalutad.

Han vinkade under LRF-kepsen.

DAG I

Första morgonen hos pappa klampade han klockan nio med träskorna i kökstrappan. Jag tände ljusen på bordet när han kom in i en röd träningsoverall från 1981 av märket Puma. I handen höll han en plastkanna med skummande vitt från de tjugofem korna. En doft av gödsel och söt mjölk slog in i köket.

– Gomorron. Jaså, är du människa så här tidigt? frågade han.

– Det är så tyst här att jag vaknar av det.

Vi satte oss mitt emot varandra vid frukostbordet. Jag satt på en av mina bröders plats eftersom det kändes fånigt att sitta på min egen, bredvid pappa, när vi var ensamma.

– Hur gick det i lagården då?

– Ja, det var som vanligt. Dom står där och glor.

Pappa berättade om Dolly som hade gått till slakt efter femton års tjänst i mjölkbåset. Jag tog ett bett av leverpastejsmörgåsen och sörjde en stund över Dolly. Hon hade varit en ko av rasen jersey, med guldgul päls och huvud som ett rådjur. Jerseyrasen ger fetast mjölk av alla och i början av åttiotalet var det bra eftersom fet mjölk premierades av Arla.

Pappa åt sin frukost bestående av en monstruöst stor portion cornflakes, mjölk och banan. Han köper tjugo Kelloggs-paket på samma gång och radar upp dem i källaren. De räcker ett par månader.

– Jag får dom för fjorton kronor styck. Det finns ju billigare, men tvi vale vad dom smakar.

Innan jag hann göra det plockade han undan disken. Han hällde tai chi-iskt upp kaffe i sin kopp med grishuvudet, bläddrade igenom Smålandstidningen och protesterade åt diverse artiklar angående lokal politik, inrikes och utrikes politik. Därefter vek han ihop tidningen och reste sig från köksbordet.

– Nu Lena, ska du gå in i vardagsrummet och sätta dig i soffan. Så ska jag hämta det vi pratade om i telefon.

Ombytt till dressen han har inomhus – en mintgrön och cerise träningsoverall – kom pappa in i vardagsrummet med en nästipp rödare än vanligt. Han ser ut så när han är uppvarvad över något. Man kan i sådana fall tro att han har tagit sig en hutt, men sanningen är att han en vinter förfrös näsan i skogsarbete. Vid ansträngning, kyla, värme eller sinnesrörelse blir nästippen vinröd. Denna morgon lyste den upp en stor pärm han höll i famnen.

I pappas vardagsrum finns två stycken tresitssoffor med ett blom- och bladmönster från sjuttiotalet. Färger som sand, havsgrönt och djupt lila blandas med brunt. Mina bröder tycker att sofforna är en skam för familjen, men jag gillar de kalla färgerna och pappa stoltserar med att på vinden finns det flera meter av sofftyget, att förbättra slitage med. Sofforna står i rät vinkel intill varandra. Pappas plats är i hörnet. Därifrån når han allt som behövs. Fjärrkontroll, telefon, glasögon, kaffekopp och tevetidningen. På väggen ovanför den ena soffan tronar en tavla med Jesus i vågig pagefrisyr samt en tavla med Den förlorade sonen där fadern välkomnar det saknade barnet.

Denna morgon satte han sig och strök över pärmens marinblå kartong. Han slog upp den och bläddrade bland papperen. Pärmen bestod av brev, tagna ur sina kuvert, omsorgsfullt utslätade och insatta i datumordning. Han hade i telefon berättat om brevpärmen han hade börjat gå igenom, om ord som väckte minnen.

Det hade sagt klick i mig som sökte svar på mitt eländiga inre. Fastän jag hade ett bra jobb och stöttande vänner i en av världens vackraste städer, bar jag en orm om strupen. Den väste inom mig. Du är på fel plats, med fel människor, i fel sammanhang. Du är en avfälling. Du tillhör den onda sidan. Du borde umgås med människor som uppbygger varandra i den kristna tron.

I tre års tid hade jag dagligen umgåtts med en varelse som förgiftade mitt sinne med sin slingrande kramp. Det första året hade jag gjort som den sa, jag gick till kyrkan och kristna människor. Det andra året gjorde jag tvärtom, till det som påstods vara Antikrist – new age. Det tredje året gick jag till psykiatrin.

Min fritid uppslukades alltmer av sökandet efter att få tyst på det som slet min hjärna itu dag och framför allt varje natt. Nu var jag inne på fjärde året och nu tänkte jag söka på heltid efter svar och jag ville gå till botten, börja från början, gräva bakåt.

Eftersom jag var sjukskriven hade jag inget jobb att ta ledigt ifrån. Jag hade beställt en enkel tågbiljett. Nu stod resväskan i mitt gamla flickrum på övervåningen. Sängen däruppe var bäddad och redan kvällen innan, när jag anlänt från Stenviks station, hade jag anpassat mig till lunken på landet som kännetecknas av bekväma kläder och ett ansikte utan makeup. En syrenfärgad mysdress i fleece som jag hade köpt på NK damunderkläder smög sig mjukt omkring mig. Pappa hade köpt hem det han visste att jag tyckte om, apelsiner och Gott & Blandat. Han nickade åt godisskålen.

– Tvi vale. Det där är bland det äckligaste du kan äta och du får magvärk av det.

Hans ögonbryn åkte upp till hårfästet, vilket inte är en svår konst för pappa så som han är skapt.

– Tror du mig inte? Jag köpte det där godiset två gånger för att kolla att det verkligen var så illa som det var.

Han skakade på huvudet och log snett, fick samma smilgrop som jag har. Han harklade sig när han bläddrade till den första sidan och började läsa ett brev från sin far och mor.

oktober 1950

Kära Irma och Einar,

Långt är det mellan Norrköping och Himalaya, men för vår Herre finns inga gränser. I natt vaknade jag av en röst i rummet, starkare än vad en mänsklig röst kan vara.

Arvid! Vakna, Arvid. Stöd Irma och Einar i deras missionsgärning. Någonting håller på att hända med dem.

Så sade Herren till mig. Jag nödgades väcka Moa för att tala om vad jag fått uppleva. Vi bad över det hela. Gud vill att vi varje månad skickar barnmatkonserver till er i Indien. Vi förstår ej varför men lyder vår Herres ord. Må Gud vara med er,

Arvid och Moa Ringqvist

Pappa slutade läsa och gick ut i köket för att sätta på kaffe. Jag tänkte på att det bara är mormor Irma som fortfarande lever. Jag tänkte på hennes händer, hur hon brukar säga att jag har ett gott hjärta och hur hon smeker mig över pannan med de rynkiga händerna.

Medan jag hörde att pappa gick ner i källaren för att lägga in mer ved i pannan, såg jag henne för min inre syn.

Enligt släkttraditionen har mormor zigenarblod i sig. Det uttrycktes med stolthet eftersom det i vår släkt ansågs att zigenarna var exotiska och spännande med sina starka färger och kringflackande liv. Det poängterades att mormor liknade Viktor Rydbergs vackra zigenerska Singoalla och efter att jag hade läst den romanen och sett teveserien om zigenarflickan Katitzi, var jag stolt över mormors härkomst. Jag tyckte det var synd att jag inte hade fått ärva hennes stiliga näsa utan hade fått morfars potatisnäsa.

Irma visste att hon ville tillhöra Gud. Hon var nitton år när hon packade kappsäcken och reste runt i Sverige till röda missionsstugor som predikant, eller evangelist som det kallades när hon berättade vad evangelium betyder: det glada budskapet att Jesus dog på korset för våra synder men att han lever än i dag. Hon spelade gitarr och sjöng O store Gud så att byborna grät. Irma böjde knä med dem och många blev frälsta.

I en av kyrkorna fanns pastorn Einar Pettersson som var en lång man. Han satt längst fram för att lyssna på den tillresta evangelisten. Irma var en kort kvinna, därför stod hon på en trälåda för att församlingen skulle se henne. Pastorn som satt nära och såg henne brinna för Gud på en trälåda drabbades av det som hände talangjägarna i den tecknade kortfilmen om tjuren Ferdinand. När de fick se Ferdinand beslutade de sig på stående fot för att ta med sig underverket. Splendido, excellente, magnifico! utropade de och så gjorde även Einar inom sig när han fick se Irma. Efter mötet bad han att få dricka kaffe med henne men fick nej. Dagen efter stegade han in i Irmas övernattningsrum och bad om hennes hand. Låt mig få fundera ett år, svarade hon och inte en kyss fick han under vänteåret fram till förlovningen.

Som nygifta med ett barn på väg fick de en kallelse från Gud att bli missionärer. De skulle rädda själar åt Gud. Friden och glädjen de själva hade funnit i namnet Jesus ville de förmedla till indierna. De ville tala om vad som står i Bibeln, att det bara finns en enda väg till evigt liv och frälsning och att den vägen går genom att bekänna namnet Jesus.

Det var inte en kallelse från Gud som fick dem till Himalaya. Det var zigenarblodet som gjorde sitt, tänkte jag i soffan där jag framkallade mormors historia. Jag blundade och tänkte mig bilden av henne vid foten av Himalaya-bergen.

Hon sitter i skuggan av ett buskage med penna och papper framför sig. Bakom henne reser sig några av världens högsta berg. Middagen med currygryta och nanbröd är uppäten och bortdukad. Hon böjer nacken där den svarta flätan ringlar sig till en tung knut. Handen som håller i pennan är slät, hon skriver till Norrköping, till frikyrkovaktmästaren och hans fru och tackar för att de har räddat ett dödssjukt spädbarn.

november 1950

Kära Arvid och Moa,

Vi tackar Herren varje dag att han gör under. Genom Er har nu döden inte fatt makt över vår dotter Hedda.

Hon föddes mitt i natten. Einar kröp längs med en ravin för att hämta barnmorskan. Den lilla kräktes dock upp allt vi gav henne. Hon kunde äta först som barnmaten från Sverige kom. Ni visste ej att vi hade fatt ännu ett barn!

Oh, att ni hörsammade vad vår Gud befallde. Välsignelse över Er,

Irma och Einar Pettersson

Jag öppnade ögonen och lade mig ner i pappas soffa. Med armarna under huvudet fortsatte jag att se mormor.

Hon lägger ifrån sig pennan och går in till en hemsnickrad vagga. Hon lyfter sjoken av myggnät åt sidan och ser på sin sovande dotter, en halvårsgammal baby med ben krumma och utan styrka efter månader av svält. Men Findus barnmatskonserver med blåbärspuré och potatis- och torskgryta kommer kontinuerligt från Sverige och flickan gapar, sväljer och gapar igen.

Natten då Hedda föddes var en natt utan hjälp då Einar kröp längs ravinens brant för att hämta barnmorskan. Deras treåring var kvar hemma hos Irma.

– Såja, ingen fara, mamma, har bara lite… ont…

Ingen grät när barnet äntligen krampades ut. Mormor böjde sig fram mellan benen och ruskade det tysta knytet tills ett ynkligt pip hördes. Treåringen gömde sig under nattduksbordet när den nyfödda systern kom ut med ögonen täckta av tårar.

– Den flickan kommer att få gråta mycket i sina dagar, tänkte barnaföderskan och lade sig att vänta på mannen.

I gryningen kom han tillbaka med barnmorskan.

– Einar, hon har fått din potatisnäsa, sa mormor och somnade.

Pappas soffa var skönt hård att ligga i, armstödet var som en orubblig kudde under nacken. Orubblig som en rättegång, tänkte jag. Jag tänkte att jag ville ha en rättegång där allting skulle utredas och granskas, där mönstret skulle bli uppenbart och pusslet läggas.

Så här skulle det låta, tänkte jag.

Plats: Blommig soffa i Småland.

Personer:

Anklagad: Mormor Irma.

Åklagare: Jag.

Försvarare: Jag.

Vittne: Jag.

Åklagaren: Du romantiserar din mormor. Du har sagt att det var dina mor- och farföräldrar som förde in himmel och helvetestron i er familj. Här är ju din mormor en vacker ängel. Ett helgon! Varför gör du om henne?

Vittnet: Jag gör inte om henne! Hon är mild och god och underbar. Men det är just det som är så läskigt, att en fin person samtidigt säger att det är bäst att jag tror på Jesu löften annars blir jag kvar till en plåga som världen aldrig har skådat förut. Hon säger att den sista boken i Bibeln, Uppenbarelseboken, den som beskriver armageddon och jordens undergång och domedagen – hon säger att det är inte påhittat. Denna milda kvinna med sina vänliga ögon säger att det är på riktigt, hon säger att det som liknar en mardröm är sant. Sedan häller hon upp mer hallonsaft och bjuder på ännu en hembakt bulle.

Åklagaren: Du förstår väl att det måste bli rättegång av det här?

Försvararen: Men hon är sjuttiofem år, hon klarar inte av att höra vad Vittnet har upplevt…

Åklagaren: Inte ens fromma mormor kommer undan den här rättegången.

Försvararen: Snälla, låt henne slippa.

Vittnet: Mormor har inte så stor skuld i det här, hon är en marionett åt en annan person, en som alla kristna lyssnar på och lyder. Det är den personen vi ska åtala.

– Sitter du här och tjuvläser?

Pappa höll i grisakoppen och nickade åt brevpärmen. Jag satte mig upp och bläddrade bland bladen.

– Det här om barnmaten har jag ju hört förut.

– Vill du ha kaffe så finns det i pannan därute.

– Jag dricker bara grönt te. Men tack i alla fall.

– Sådant där grönt tjafs. Man dör ju ändå.

– Kanske. Med mindre huvudvärk. Drogfri.

– Ha! Säg det till kaffetanterna i kyrkorna du. Dom måste ha sin drog tre gånger om dagen annars är livet inte värt att leva.

Vi log snett båda två. Jag såg på skålen med godiset men valde att skala en apelsin. Jag hoppades att pappa inte tänkte dra den där barnmatshistorien igen, den om att pappas föräldrar hörde Guds röst och räddade livet på mamma i Himalaya. Pappa sörplade kaffe med kutig rygg och tomma ögon. Som om han läste mina tankar drog han bara slutet på barnmatshistorien.

– Så din mamma och jag hörde ihop redan från början.

Det var en mening som inte krävde en mening tillbaka. Jag lade huvudet på armstödet och inom mig hörde jag mammas rost.

– Veva upp fönstret, Lena. Det är något jag vill prata med dig om.

Jag lydde.

– Du vet att jag har varit i Borås och hälsat på Siv.

Jag nickade.

– Där finns mina rötter, Lena. Jag tänker flytta dit.

Hon såg på sina röda naglar.

– Och jag vill att du flyttar med mig.

Tystnad intog bilen.

– Du behöver komma bort från den här hålan. Se storstan. Följ med mig till Borås, Lena.

Jag slängde apelsinskalen på bordet medan jag skalade och tänkte att det var så den började, katastrofen. Orden om katastrofen malde inom mig, som en berättarröst i en film.

Hon finns, men inte längre för oss, och det är det som är så hemskt. Det var hon som valde bort oss. Först för en ny familj, sedan för en större kärlek. Det kunde ingen kristen tro, inga kristna vänner, ingen kristen församling rå på. Den hoppfulla tron om Jesu återkomst och under och mirakel hjälpte inte när en kvinna bestämt sig för att byta liv.

Apelsinen var saftig och droppade ner på soffans blommönster. Det gör inget, pappa har flera meter tyg på vinden, tänkte jag. Jag noterade att mina tankar kom och gick som de ville, från en berättarröst om en katastrof till sofftyg, allt på en sekund.

Om katastrofen har med min treåriga orm att göra tänker jag ta reda på. Allt som hände – även innan jag blev till – kan ha betydelse. Med apelsinsmak i munnen