En akt av ömhet

By Lisbeth Högvik

Jonas är Ellens stora kärlek. De har gått från den initiala förälskelsen till att bli varandras fasta punkt i tillvaron, och har dessutom lyckats uppfostra sina barn med gott resultat. Nu är barnen utflyttade och hemmet gapar tomt. Jonas väljer då att prioritera karriären i allt högre grad, vilket skapar en ny situation för Ellen. Hon känner sig inte lika behövd som tidigare och eftersom hennes självbild varit så präglad av barnen börjar självkänslan att sjunka. Vad är hennes syfte nu och vad ska hon ägna sina dagar åt? Kan Ellen hitta någonting nytt som får livet att återigen kännas meningsfullt?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788728014325

Book preview

Cover: En akt av ömhet by Lisbeth Högvik

Lisbeth Högvik

En akt av ömhet

SAGA Egmont

En akt av ömhet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1995, 2021 Lisbeth Högvik och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728014325

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag hade aldrig tänkt ta henne.

Men det var som om hon vädjade till mig. Som om hon bad att jag skulle värma henne en stund.

Och det var så enkelt.

Bildörren var olåst. Jag lossade bara bältet och lyfte över hela stolen. Hon log och sträckte sina små händer mot mig.

Och jag körde iväg.

J ag hade inte ont någonstans när jag vaknade.

Huvudet var lätt och klart. Inte minsta lilla strävhet i halsen när jag svalde, inga ömma käkar, ingen värkande nacke. Men golvet var kallt mot fotsulorna så jag sträckte mig in under sängen efter tofflorna. Sedan öppnade jag sovrumsfönstret och tog några djupa andetag. Hemlighetsfulla dimmor steg från trädgårdens inre, som slöjor av böljande batist eller transparent voile.

Ser du inte hur dom dansar? viskade jag till hunden och kliade honom bakom öronen.

Doftslingorna från kaffebryggaren letade sig in i sovrummet. Jag navigerade efter dem samtidigt som jag svepte frottérocken tätare runt mig. Jonas stod vid köksbänken, redan klädd, och läste morgontidningen.

Mikron lät höra sitt hjärtskärande läte, som en nyfödds späda skri. Men oberörd av smärtan i signalen lyfte Jonas ut sin gröttallrik, bar bort den till bordet tillsammans med tidningen och satte på radion.

Jag hällde upp en mugg kaffe och gjorde en ostsmörgås. Brödet bröt jag i små, små bitar som jag tuggade långsamt. Det gick lätt att äta och jag tänkte att det här skulle nog bli en bra dag.

Bara Jonas hade cyklat iväg och jag hade diskat och bäddat skulle jag gå till skogen.

Till mitt rike.

Det var en av de där tidiga höstdagarna.

Luften var genomskinlig och skör som gammalt, slipat glas och trädens grenar tunga av mogna frukter. Vid huset med det gröna staketet stannade jag till och sträckte mig efter ett blankt, rött äpple. Det doftade svalt och syrligt. Jag lät det glida ned i jackfickan medan Eddy sprang framför mig och sökte av trottoarerna med sin fuktiga nos.

Färgerna fyllde mig. De ropade på mig, ville bli beskrivna, nedtecknade, innan de bleknade bort. Jag trevade i fickan efter papper och penna, men fann bara ett gammalt kvitto. I stället fick jag memorera, spara bilden som ett gammalt negativ att ta fram och exponera när jag kom hem igen.

Vi hade hunnit förbi villorna, förbi hagarna där fåren och hästarna betade och fram till skogskanten när jag först hörde tranorna. Deras läte var kuttrande, påträngande. När jag kisade upp mot den bländande morgonsolen såg jag sträcket över mig på låg höjd och kände nästan vinddraget när det passerade med kraftiga vingslag.

Så jag avundades dem deras enkla mål! Deras beslutsamhet.

Men plötsligt hände något i flocken. En långdragen diskussion uppstod ovanför mitt huvud. De stora fåglarna började cirkla runt, runt i oordnade formationer, samtidigt som de steg allt högre. Först blev jag orolig, sedan insåg jag att de bara sökte efter termikvindarna.

Och jag greps av en väldig glädje.

Jag kände att jag också famnades av de där varma uppvindarna och sköljdes med. Att jag skulle kunna höra till det brusande livet igen, att också jag skulle hitta någonstans att resa till, att finnas i en självklar gemenskap mellan människor. Det var inte mycket jag önskade. Kanske bara att få sitta med vid ett fikabord och diskutera gårdagens TV-program.

Jag gick som i ett rus, längre än jag brukade, och jag gick så snabbt att mina fingertoppar började bulta skönt av värme och kinderna blossade.

Skogen var nästan alltid en tröst.

Det var något med det sneda ljuset som föll in som höga, smala kyrkfönster över den mjuka mossan, och med de glittrande spindelnäten över blåbärsriset. Hunden som väntade på mig i motljuset. Hans andedräkt som stod som ett ångande moln runt nosen.

Men fågelsången från i somras hade tystnat. Färgerna djupnat.

I skuggorna skimrade nu övermogna, immiga blåbär, blankpolerade lingon och ljungblommor i dovt rosa.

Rosa som insidan av ett kvinnosköte.

D et är när man tror att man äntligen börjar få kontroll som det händer. Som när något går fel vid jäsningen av ett bröd och ytan börjar spricka upp och långsamt krackelera. Så smygande och oundvikligt började det.

På hemväg från min promenad kopplade jag hunden och gick mot köpcentret för att handla. Det var där jag såg dem för första gången. Vi sprang ihop i affären och jag måste ha stirrat, men den unga kvinnan bara log och sa Hoppsan! och plockade upp nappen som hade trillat i golvet.

Och alltihop var mycket märkligt.

Hon var lite längre än jag, men å andra sidan har jag en känsla av att jag har sjunkit ihop med åren.

Kraftiga lår. Det kunde man se fast hon hade en lång tröja. Håret var axellångt, solblekt. Ögonbrynen markerade, ögonfransarna likaså, och färgen på iris klart blå. Liten näsa och aningen för runda kinder.

Förlåt, sa jag, jag gick och drömde.

Medan jag valde bland hundmatsburkarna tittade jag i smyg på henne där hon väntade i kassakön. Hon sköt upp axlarna, kutade en smula, och böjde sig då och då fram mot barnet, talade till det och log uppmuntrande. Så fort hon packat ned sina varor skyndade jag mig fram, betalade och gick efter henne ut.

Medan de automatiska butiksdörrarna gled igen bakom mig med ett pysande såg jag att hon styrde barnkärran i riktning mot apoteket. Blöjpaketet lyste grällt från underredet. Två fulla plastkassar dinglade från handtagen.

Jag följde efter på avstånd och stod sedan en bit bort och väntade medan hon krånglade sig in. Reflexerna i rutan hindrade mig från att se vad hon köpte. Kanske var det Alvedon? Kanske också hon besvärades av spänningshuvudvärk. Innan jag hade hunnit fundera klart var hon redan ute igen. Och så vitt jag kunde se hade barnet somnat.

Det var antagligen därför hon inte gjorde sig någon brådska, utan sakta strosade backen ner. Vid ett tillfälle stannade hon och jag fruktade att hon skulle vända sig om, men hon fortsatte snart utan att se tillbaka.

Jag följde hennes steg på avstånd. Hur länge hade hon funnits här, så nära mig, utan att jag visste det?

Hon gick mot stenhusen på Bruksgatan. Vid det mittersta vek hon in genom valvet som förband gatan och gården. Porten slog igen bakom henne med en duns. Ett par torra löv virvlade till och lade sig till rätta på asfalten igen.

Jag är Ellen. Jag har ett skåp fullt av tyger.

Det är ett gammalt linneskåp i ek som vi köpte tillsammans på auktionskammaren. Från början använde jag det också för lakan och örngott, men när Jonas och jag blev ensamma kvar i huset flyttade jag dem till en garderob, och nu står skåpet där som en hemlighetsfull, skimrande dröm. Ja, det strålar som en katedral av ljus.

Tygerna har jag samlat under många år. Helst köper jag billiga stuvar, men om den kvalitet jag bestämt mig för bara finns i metervara, så brukar jag be om en meter. Det har blivit åtskilliga genom åren. Tygerna ligger snyggt ordnade efter färg. Jag öppnar skåpdörrarna, betraktar dem och låter fingertopparna sakta glida över ytorna, känna på de olika strukturerna.

Arbetet börjar sedan långt innan jag kan sätta mig vid symaskinen. Varje lapp måste väljas med yttersta omsorg. Ibland broderar jag på dem innan jag fogar dem till de andra. På det viset vet jag att mina täcken är unika.

P å kvällen bakade Jonas mörka, blanka rågbröd med malt och mycket kryddor. Han visslade, lyssnade på sportradion och knådade med kraftiga tag och hårt strängade, seniga underarmar. Den tunga degen vek han om och om igen tills han slutligen var nöjd och varsamt lyfte över limporna till plåten. De liknade lindebarn i hans stora händer.

Jag minns inte när han började baka vårt matbröd, kanske var det den sommaren han var hemma med Anton. Han bakar gott bröd, Jonas, och jag har egentligen inget emot det. Bara när mamma ringer.

Du låter väl inte honom stå och baka på kvällarna när han har så mycket kring sig på jobbet. Det kan väl du hinna som har hela dagarna lediga nu.

Jag brukar försöka ignorera det.

Det knäppte svagt i den brungräddade degskorpan när bröden svalnade på gallret. Teet stod och drog i den mörka lerkannan. På soffbordet hade jag dukat fram smör, ost, tomater och honung. Eddy låg på sin fäll i hörnet. Han drömde. Jag kunde höra hur han andades hastigt, flämtande, och emellanåt gnydde till.

Allt var som vanligt. Tomaterna var små och söta som plommon, teet mörkt och doftande. På min assiett bröt jag små, små bitar av det färska brödet, som jag plockade i mig, en efter en. Jag hörde hur Jonas kindtänder malde intill mig i soffan medan han ömsom läste i kvällstidningen, ömsom tittade på reportern i rutan.

Tyckte du om det? frågade han och tittade upp från sin tidning när jag böjde mig fram över bordet för att duka av. Han gav mig en lätt kyss i nacken. Sedan sträckte han sig efter fjärrkontrollen och bläddrade fram text-TV-menyn.

När jag stoppat temuggarna i diskmaskinen gick jag till badrummet, stängde och vred om låset. Jag huttrade till när jag drog av mig jeansen och stod i bara trosorna.

Vårt hus är så kallt. Jag fryser alltid om händer och fötter. Jag fryser nästan alltid.

Från hyllan i hörnet över badkaret tog jag ned skurborsten, strök först med de styva borsten över handflatan och började sedan räkna. Femhundra tag på höger lår, sedan lika många på vänster. Kraftiga, hårda tag ska det vara, så att skinnet blossar varmt och rött. Det händer att jag måste hoppa över någon