Party för lyckliga ostar

By Bengt Martin

Någon har lämnat. Någon är kvar. Ett sökande och ett försvinnande. Visst är allt lite luddigt nu? Är det alkohol eller piller? Det måste finnas en människa därute som kan hjälpa till. Som kan lösa allt det här med Bobo och telegrammet. Han är intagen på Sidsjön och kommer aldrig tillbaka. Eller gör han det? Hur mycket är det egentligen som stämmer – och vad är bara påhitt?"Party för lyckliga ostar" är en experimentell roman om den förvirrade jakten på stöd och mänsklig närhet. Det är en fängslande berättelse som upplevs genom en desperat huvudkaraktärs grumliga tankar och tveksamma relationer. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726940213

Book preview

I

1

Det är söndag

det var söndag.

Någon gång vet man det redan i sömnen. Jag låg på soffan i stora rummet. Jag hade ramlat ner lite här och var. Jag låg på en stor levande njure.

Också det var jag på det klara med – innan.

över mig hade Sonja svept den blå pläden med häftiga gredelina stråk. Jag hade aldrig tyckt om den trots att den var en av de verkligt få överraskningar Bobo ställt till med.

Den var ämnad för stranden och vi kom aldrig dit. Den hade aldrig blivit varm av finkornig het sand, aldrig blivit lyckligt skakad och nedstoppad i glad bag.

Men visst hade jag uppfattat ömheten bakom det mjuka paketet.

Jag var ju i den åldern.

Jag måtte ändå sovit lugnt utan skrän och avsparkningar. Jag nästan såg avtrycken efter Sonjas händer vid de flikar av pläden som vilade närmast halsen. Och jag förstod att det kostat på; Sonja måste tvekat innan hon förmådde lägga den över mig – hon hade svårt för sånt. Trodde att hon gjorde sig löjlig med all sin värme.

Det var bra att jag sovit, att jag fick uppleva pläden när jag vaknade. Att jag kunde tänka hyggligt på henne.

Jag prövade att lämna sängen du vet att professor Huldt sa att efter tre månader fick jag inte använda käppen.

Hon hade lagt en lapp på bordet. Den vilade över telegrammet från i går – Jag har farit redan stod det.

Jag skulle farit med henne.

Lovat, tummat på det till och med. Vi hade jämfört våra händer.

Jag läste om telegrammet: INTAGEN PÅ SIDSJÖN VI SKA ALDRIG TRÄFFAS MER

BOBO

Jag hörde alla Strindbergs kyrkklockor utanför fönstren. Söndag i februari, kyrkklockor. Utanför biograferna matinéköer. En sol som inte hör hit rusar rätt in i rummet – någon öppnar ett fönster på Zoologiska Institutionen mitt emot. Någon fångar solen åt mig här på Rådmansgatan och trilskar in den i mitt norrläge.

Det finns bara en sak att göra – gå ut i badrummet och spy.

Pommes frites och tomatskal – jasså, hon fick i mig mat.

På spegeln har Sonja med sitt kletiga läppstift skrivit: VAR VID GOTT MOD.

Jag skulle farit med henne.

2

Jag hör till dom som sällan tar en återställare. Det känns betryggande. Att jag inte behöver. Då är man väl ingen alkis? På riktigt? Jag kan sällan dricka två dar i rad. Men ibland. Jo, visst kan jag. Oftast bara då och då. Som när jag är ledsen. Som när jag blivit överkörd. I dag skulle jag kunna. På glasbordet i stora rummet står ett par ljumma oöppnade Karneval. Varma bubblor. Och så den festliga, festliga knallen. Var vid gott mod. Ingen rädder för vargen här men jag visste ju att jag var den av de tre små grisarna som byggde så tunt hus. Och jag tänker på Lage och hans sätt att vila med händerna på lördagsvodkan efter veckan i den amerikanska gummifabriken. Så skulle man vila! Och så skulle man slå i! Som om lördan var en evighetslördag och sillen med lök över i den pressade glassaladjären en paus att tänka snällt i.

Inte bara häva i sig.

Kyrkklockorna från Adolf Fredrik, Gustaf Vasa, Johannes och Engelbrekt manar: Häv i, häv i, häv i.

I går hade en barnavårdsman våldtagit två av sina små skyddslingar – två fabriker hade lagt ner, lagt ner, lagt ner.

Visst kan jag låta bli och nattvarm Karneval… men ändå. Nej, jag klarar det inte. Det är inte bara det att det är söndagförmiddag i februari. Inte bara det att Bobo stack. Inte bara Sonjas lapp. Fast något av alltihop. Jag klarar det inte. Sonjas lapp talar om svek. Jag vaknade inte. Jag ville inte vakna. Ville inte fara med henne till Mjölby och uppläsningen. Ville inte ta hand om. Jag hade mitt och mitt telegram. Jag hade ringt Sidsjöns mentalsjukhus hela natten. Man kunde inte ge någon upplysning, nej. Tystnadsplikt. Men jag är ju närapå hans hustru, närapå hans hustru?

– Vi får inte ge några upplysningar.

Och jag hade jagat på Sonja och slagit min strävhåriga tax.

Och nu är jag berusad igen. Jag brukar sällan dricka två dar i sträck.

Men för det mesta går det.

3

En liten tid vi leva här – ännu kan jag njuta av prylarna jag med möda föst ihop här. Där vi leva här.

Blå fåtöljer – kornblå, sa tanten på PUB. Korn är väl inte blått?

Röd soffa – körsbärsröd, sa tanten på PUB. Körsbär är väl röda?

Dammråttor. De har byggt bo kring rottingfötterna på soffan. Ingen nänns störa dem. Jag bara sitter. Den ena flaskan är snart över. Den andra är ställd i kylen. Det är fortfarande februari. Jag bara sitter. Jag släpper inte telegrammet ett ögonblick. Inte ens då jag hoppar jämnfota till grammofonen för att lägga på LP:n ur Cabaret. (Den grammofonen köpte Bobo för 35: –, han målade den vit. Åjo, visst kom han med överraskningar – nu när jag är ensam, nu när jag inte vet något om vad som händer honom, vad de gör med honom däruppe i Sidsjön – slår överraskningarna ner i mig med makalös precision.)

Lotte Lenya, tolvskillingsbrallisen, väser sin SO WHAT? … But once there Cliff finds that the available room is more than he can afford. The landlady, Fräulein Schneider (Lotte Lenya) wants one hundred marks. Bradshaw can only afford fifty. When Cliff holds firm, Fräulein Schneider gives in. So she will have fifty marks more than she had the day before, fifty less than she had hoped for. SO WHAT? – det tar mig flera minuter att översätta baksidestexten – min engelska är taskig. Jag känner mig alltid som en vattenfylld kondom i engelskspråkigt sällskap.

Jag dödade några minuter. Jag ringer Danspedagogen. Ringde. Han gick på antabus och var beredd att torka upp mig. Han tror att jag är Joakim. Det är därför han tar emot. Mig. Han försänktes i ömhet då han läste om Joakim.

Jag vet att det är därför han tar emot mig.

Den vita spillkummen på glasbordet är till brädden fylld av Savoyfimpar och Kentfimpar. Mest Kentfimpar ändå.

Sonja röker Kent.

Den vita stora spillkummen, den enda sak jag har kvar sen barndomen på Blidö. Jag minns hur mor skummade grädden. Jag minns hennes jordkällskalla filbunkar. Jag minns barnDOMEN.

Taxi ut till Gubbängen.

Det är här han vilar upp sig, Danspedagogen. Jag är lika främmande här som i New York, det är bra.

Jag bor i innerstan. Det är status, står det i tidningen. Gamla stan och Vasastan står högt i kurs. Jag bor i Vasastan, nära mitt gamla plugg. Jag har undvikit det nogsamt men vet att jag ser det om jag sträcker på halsen i sovrumsfönstret.

I Gubbängen får vi leta. Chauffören och jag. Han är ovänlig mot mig vid mitt minsta gny. Han känner att jag luktar sprit och ännu är klockan barnet. Jag har telegrammet med mig. Hålla handen eller kanske vill jag att Danspedagogen ska få ut något av det. Något som Sonja misslyckades med i går kväll, i natt. Som vore orden en code. Som hade den feta Danspedagogen en nyckel, den ynkan.

Nej, som hålla handen. En länk mellan Bobo och mig ännu. Den sista?

Om jag kunde skratta! Om jag kunde tänka: teatraliskt!

NÄR GAV NI ER FRU EN RENHÅRIG HJÄLP SIST?

Bara jag, jag, jag, jag, jag – klart han tröttnade.

Klart han blev sjuk.

Jag skulle kunna rest till Sidsjön – jag har flera tusen på banken – stipendiepengar. (Klart han blev sjuk – som jag viftade med det stipendiet framför hans näsa, i nära anslutning till hans eget avslag.)

Jag reste heller inte med Sonja till hennes uppläsning. Inte till Bobo. Inte till glädje eller hjälp bara jag, jag, jag.

Men jag ville; omkring dem har jag byggt ett fint tittägg. Jag tror de bor därinne i det vita, Sonja och Bobo. Som bokmärken.

Jag vågar, faktiskt, inte se efter.

– Här ska det vara!

Aldrig varit här tidigare. Jag känner förresten inte Danspedagogen närmare. Här ska det vara, säger chauffören. Jag är verkligt skrämd nu – känner inte Danspedagogen. Varför just…

Det finns väl ingen annan. Till hands. Han kanske lär mig en hambo där i enrummaren.

Jag föser undan några ungar som är i vägen för mig – det är knappt jag kan ta mig uppför alla trapporna i Gubbängen. Jag hinner se chaufförens ansikte innan han startar: jag tror han tyckte illa om mig, va?

Föser undan några nya små söndagsbarn i en trappuppgång. Föste.

… skild från dig i vinters dagar. VAD HADE MIN SON PÅ GALEJAN…

Jag hade ingen aning om att jag var ett större sår på väg.

Spillde ut mig i Danspedagogens lilla slarviga tambur.

Jodå, visst tog han hand om mig. Som den gör vilken inte haft en sängkompis på månader. Jag tror du försöker våldta