Förnedringen

By Bengt Martin

En författare. En operasångerska. Ett grönt brev på ett lägenhetsgolv. Vad ska det bli av detta? När Bengt Martin får en oväntad postleverans säger hans magkänsla att det är något viktigt i ett utav kuverten. Exakt vad vet han förstås inte. Avslaget från Skatteverket har han ju redan fått. Men i ett igenbommat hus, bakom fem olika lås, sitter Maria Pisani och äter fet mat i väntan på ett svar. Om han säger ja skulle det kunna förändra allt – och kanske inte bara för henne... "Förnedringen" är en roman med glimten i ögat där författaren, i tredje person, själv agerar huvudkaraktär. Det blir allvarligt, nostalgiskt och knasigt om vartannat, och boken är ett måste i varje Bengt Martin-älskares samling. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788726940121

Book preview

I

Den fete medelålders författaren Bengt Martin låg som vanligt på sin stora söndriga paradsäng och läste eller skrev eller stirrade i taket eller smekte yorkshireterriern eller runkade eller åt rulltårta, då han hörde ett egendomligt skrapljud från hallen. Någon ville in genom hans brevlåda eller rättare: någon ville pressa in ett svårhanterligt gods genom springan till och från yttervärlden.

Han vred av sig läsglasögonen och bytte till de rökfärgade för närsynthet, tog blodtrycket med sin behändiga hemmaapparat, som dataålderpep då man läste av (det hände att han gjorde upp till sjuttiofem mätningar särskilt riskfyllda dagar).

190/100; han svalde nervöst en Moduretic, vilken hade som biverkning förhöjd urinsyra i blodet. Mot urinsyran i blodet åt han en Zyloric, vilken som biverkning åstadkom ångest — den dämpades med en Valium 5 mg.

På svampiga fötter tassade han ut för att se om det möjligen rörde sig om en molotovcocktail eller något annat sabotageliknande föremål. För det paranoida draget i sin ömkliga karaktär hade han ännu inte funnit något verksamt motgift.

Under brevlådan brann en trädgård av prunkande lejongap, stockrosor och gula iris, det tog en god stund innan han förstod att det var frökataloger. Ur blomsterröran stack ett pastellgrönt kuvert och i själva lådan hängde, likt en sjuklig sagofrukt, ett omfångsrikt konvolut, som efter upprivandet visade sig vara trettio troligen lärarebefallda små uppsatser från en skolklass på landet. Han kisade med ögonen; barnen hade läst ett par av hans böcker från det gamla stenhuset i Vasastan där han vuxit upp, de hade gjort en skolresa enkom för att besöka hans barndoms trakter.

Han rördes, satte sig på det hundbehårade hallgolvet för att ivrigt läsa men reste sig flåsande — läsglasögonen låg på nattygsbordet i sovrummet. På väg dit fick han en släng av sin gamla ischias, den kunde mildras av Naprosyn men risken för magsår var stor om man tog denna tablett på fastande mage. Han lät den få sällskap av ett mariekex. Oblat. Varför grät han?

Det gröna brevet avsåg han att vänta med eftersom han av någon dunkel anledning fått för sig att dess budskap var läkande, trots att han inte kände igen den skälvande men ändå bestämda handstilen.

Han tänkte först tränga sig förbi den tunga stadsporten vid de rötsvullna äppelträden och upp i det sönderrostade pariserhjulet.

Han önskade egentligen få leva i ett status quo vilket naturligtvis var en omöjlighet; även om man bodde i en mörk garderob, fick sin föda genom en lucka, förrättade sitt tarv via ett magiskt hål i golvet samt blinddövade sig för massmediala budskap, fanns inga oförändrade tillstånd, allt var i ständig rörelse därutanför, i ständig rörelse.

Två brev och några frökataloger försatte honom i våldsam skräck och upphetsning, ändå betraktade han girigt alla emotionella meddelanden som investeringar för kommande dagar. Han graderade dem, stoppade in dem i de hjärnfack han inbillade sig de hörde hemma, någon gång blev det felsortering i brådskan men även detta drog han nytta av med mer eller mindre gott resultat. Han tvingades med andra ord att ta skeden i vacker hand.

Det liv han innerst eftertraktade var, som de flesta andras, ofta på grund av yttre omständigheter helt oåtkomligt.

Han bodde på Rådmansgatan i det centrala Stockholm. Hans näste låg pedagogiskt inplacerat mellan ett religiöst betonat ålderdomshem och DDR:s våningar för ambassadtjänstemän. Efter sjutton år i huset visste han en hel del om till exempel utbytbarhet och grav senilitet.

Någon gång samtalade han med kollegan Loka Enmark vilken bodde i kvarteret intill. Ibland kunde han från sitt sovrumsfönster se hennes tunga kropp i otålig rörelse, inte sällan med blommor, kvistar eller dekorativa gräs i händerna, varsamt plockade i stadens parker vars växtlighet hon sade sig betrakta som personlig egendom. Vid några få tillfällen hade de berört sitt arbete, men skyggt. Mest talade de om författarnas omöjliga ekonomiska villkor. En av de åsikter som delades var annars just tacksamhet över att kunna återanvända sina smärtsamma erfarenheter. Bägge ansåg sig, i ett slags trotsigt storhetsvansinne, bära på omätliga tillgångar i den vägen.

Vid en flyktig blick verkade uppsatserna nära nog identiskt lika, textade och illa stavade. Var de också skrivna efter diktamen?

Han kände inte till hur man arbetade i skolorna numera, hans kontakt med ungar var sporadisk. Vännernas barn, nej, barnbarn och för övrigt redan i de omedelsamma tonåren — herregud!

Det var som om färgerna blekts av alltför starkt ljus, det fordrades en mödosam klättring på vita murar för att nå den unga texten högt däruppe eller djupt därnere. Han erfor ett häftigt begär att bli helt delaktig av de främmande budskapen — det fanns en ros därborta, det fanns en ros därinne, det var han absolut säker på. Det gällde att närma sig varligt, man måste även vid oväntad sällhet med alla medel skydda sig mot hjärnblödning eller lömsk infarkt.

Britt Edwall hade för många år sedan låtit tonsätta en av hans dikter för ett radioprogram. Den uppfattades som ironisk eller satirisk eller galghumoristisk av alla utom författaren.

Se opp med spriten,

Liten

Se opp med Trycket,

Smycket

Se opp med hjärtat,

Hjärtat

Se opp med fetmaten,

Gullsaten

Se opp med valiumtabletten,

Älskeplätten

Se opp med kärleken,

Hängveken

Se opp med skräcken,

Syster — ett bäcken!

Se opp med spriten,

Liten

se opp med hela skiten.

Solgårdens skola 8/9

"Hej Bengt!

Jag går i en skola som är lagom stor = 5 C. Våran klass har läst dina Sibirien böcker. Jag tycker dom var bra för jag har läst ala tre. Den 2/9 åkte våran klass till Roslagsgatan. När vi komit till Stockholm gick vi på Sveavägen och så gick vi förbi Röda lycktan där ni gick på bio när du var liten. Det var kafé där nu. Sen gick vi till Vanadislunden där ni hade lekt och så åt vi bular och saft. Sen kom vi till Roslagsgatan där vi hitade ditt gamla hus. Det var det skruttigaste hus jag har sett! Man kunde gå in i huset och vi kunde gå opp på vinden. Toaleten och alt som du berättade om fans kvar. Det var knapt man trodde att det kunde bo nån där. På vinden var det mycket risit. Men själva huset var ännu mera risit. Det var i sista minuten vi kom för det skulle rivas i oktober sa en gubbe som vi frågade…"

…i sista minuten… rivas i oktober… Om Rolf ändå varit hemma, tänkte han defaitistiskt och slet samtidigt till sig riva med en styrka som till och med förvånade honom själv. Det blev ett av dessa ord som osorterade låstes in i bankvalvet ty visst kunde det användas vid lämpligt tillfälle.

Det var ändå med en viss förundran han konstaterade att ögonen rann ur sina hålor som ruttna ägg, att tungan svullnade, att håret lossade och i stora tussar seglade ner på golvet, att det ömmade och stack i huden som om något ont ville in eller ut och att han föll och föll. Det som förundrade honom var att rivningshotet med en sådan fysisk plågsamhet slungade honom rätt in i stormen, han borde varit noga förberedd eftersom han under många år med en slughet utan like slagit sina lovar runt det gamla huset på Roslagsgatan för att oroligt, sorgset och hjälplöst konstatera dess allt mer omöjliga förfall. Huset, en gång ett ståtligt byggnadsverk med stora våningar borde fått hjälp av en kärleksfull och fantasirik värd — det var ändå ett av de få i arbetarstadsdelen Sibirien, vilket kunnat skryta med en viss kulturell anknytning: den gigantiska f d gårdsateljén var en gång Herman Bergmans konstgjuteri där Milles, Carl Eldh och andra skulpterande storheter gått som barn i huset. Bergmans dotter Astri med make Evert Taube samt diverse kungligheter inte att förglömma (om det passade Bengt Martins syften kunde han till och med bli rojalist).

Han hade alltså redan i mitten av 70-talet blivit helt klar över att de ofta drogade tillfällighetsgäster han mötte i trappuppgången och vilka nu bebodde hans barndomstrygga gömma utan hyreskontrakt, troligen var ditplacerade med avsikt av värden, som önskade att ett av hans många gamla hus långsamt skulle pulvriseras eller åtminstone bli så slitet och åtgånget att ingen myndighet på jorden till sist kunde ge ombyggnadstillstånd.

Trossbottnarna gungade av mögel och förruttnelse, grå farstumålningar flagnade och blottade cinnoberröd färg med svartlila mönster à la grecque, vita och röda glasrutor krossades, tegelstenar sprutade från väggarna och på den sedan många år olåsta vinden sov uteliggare i och under drivor av olika slags avfall, som råttor. Men duvorna ovanpå takbjälkarna var kvar och kuttrade som då, när han var liten och inte nådde upp till den träblanka nötta ledstången. Barnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnsduvor.

Detta var vad klassen såg och sedan for till Solgårdens antagligen antiseptiska skola för att skriva om i trettio uppsatser.

Vindskontoren ramade ordentligt, med siffror på glesa trädörrar, in den stora torkvinden. Till höger låg vindtvättstugan, vars fönster modern soliga bykdagar slog upp på vid gavel med en teatralisk gest, varefter hennes starka sopran av vinden förde operaarior förbi konstgjuteriet ända upp till den smaragdgröna vänliga Vanadislunden.

— Vilken akustik! utropade hon, under det att hon med en rund trästav likt en trollmor rörde kring det randiga i det svarta bykkaret av järn.

— Vilken akustik!

Hon kom aldrig till Operan, ingen mecenat lyssnade till henne. Hon var den fattiga flickan som aldrig fick en chans, aldrig själv vågade ta ett initiativ men aldrig slutade drömma.

Fadern-författaren matade tvättgrytan med skogsdoftande ved, satt och rökte en Stamboul, smuttade på konjak och njöt med slutna ögon till hennes tolkning av Toscas bön, vilken fick bisseras.

Bengt låg på tegelgovlet och sög och sög på den sällsynta frid som alltid dessa tvättdagar så besynnerligt lade sig kring hans annars nervösa, häftiga, penningbekymrade, aggressiva och fullständigt hämningslösa föräldrar.

Sedan bars den knirrande rektangulära tvättkorgen gemensamt ut på torkvinden, snart smattrade lakanen i draget likt segel och duvorna kuttrade i sina bon ovanpå takbjälkarna. Den bästa stunden återstod, den när han fick krypa ned i sköljkaret av cement fyllt av ljummet vatten och så stort att han kunde ta några simtag. Han blundade på väg ut ur viken till det gränslösa havet; ja, det var hans bästa stund.

Det fanns ingen ros därborta, därinne: några främmande landsortsungar hade i sin vanvettiga oskuld med ett enda ord punkterat hela hans barndom — den rann ut likt lite slaskvatten.

Nej, den skulle för alltid finnas kvar, tröstade han sig. Aldrig upphöra att existera även om huset… men ingen namntavla med här föddes förstås. Hade han verkligen inbillat sig det? Var han så makalöst pretentiös? Ja. Nej? Nej!

Men han fattade avsky för dessa barn och han klippte deras nitiska epistlar till konfetti, vilken han lät snöa ut från sovrumsfönstret på Rådmansgatan.

Han släppte lös ett av dessa egenartade skratt, som kom någonstans från sorgens lusthus strax intill det finurligt undangömda krematoriet djupast inne i sig.

Han slog sig fram till det pastellgröna brevet som han av någon dunkel anledning fått för sig bar på ett läkande budskap.

Han lyfte försiktigt det pastellgröna brevpapperet ur det pastellgröna kuvertet.

Läsglasögonen immade, hjärtat slog nikotinvolter, yorkshireterriern gnydde ängsligt i ett hörn. Vägar gick av på mitten, tavlor tjöt och gnisslade på sina spikar, det var svårt att få luft, när han äntligen fick den var det lika svårt att bli av med den.

Han insåg plötsligt farans hela vidd; det var obetänksamt och framför allt naivt att sätta sitt hopp om läkning till det främmande gröna brevet. Så enkelt kom man inte undan! Så enkelt gick det inte till och ändå. Ändå!

Bläck. Det var skrivet med grönt bläck. Det var sällan någon nu för tiden använde sig av bläck. En individualist, en excentriker, en äldre, en konventionell person eller en affekterad? Han mindes så väl doften av faderns bläck men när han försökte erinra sig den mindes han den inte, bara att det doftade. Han sköt upp. Han föste själva läsningen framför sig — ännu var han inte mottaglig. Han gick fram och tillbaka, hoppade jämfota, vred sig, dammade telefonen, kliade sig överallt, plockade upp, tappade, öppnade och stängde fönster, repade vissna blad från en gammal ormbunke, slet vissna blad av en gammal pillerfikus.

Utmattad sjönk han till sist ned på sin paradsäng, äntligen redo.

Stockholm i september

Bäste herr Martin!

Jag har en bön till er. Då jag för några år sedan läste er självbiografi Jag ångrar ingenting, slog det mig genast: vi är syskonsjälar. Det är han som ska göra det. Ni var utsedd. Nu är ni nyfiken eller hur?

Saken är den att jag börjat göra anteckningar för mina memoarer, som naturligtvis till