Den rätvinkliga triangeln

By Jean Bolinder

Gösta Erixzohn lever ett till synes vanligt svenssonliv. Hans hustru är död och han lämnades ensam med att ta hand om deras två barn. Samtidigt driver han sitt eget företag i Malmö, men det är dåliga tider och firman är sakta men säkert på väg mot konkursens rand. Mitt i den redan dåliga situationen börjar någon ringa till firman, något som väcker Göstas oro. Han har under sitt liv gjort många affärer och förhandlingar som lett till minst sagt otrevliga resultat och nu är han rädd att någon av alla dem han lurat är ute efter hämnd ... Gösta tar snabbt beslutet att fly landet med sin familj, men kommer den manövern vara tillräcklig för att han ska kunna undkomma personen som går under namnet hypotenusan? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726783223

Book preview

läromästare.

Första kateten

1

Gösta Erixzohn mådde mitt emellan.

Han mådde klart sämre än han gjort åtta år tidigare när han hämtade ut en splitter ny Rolls-Royce för 650000 kronor. Däremot mådde han betydligt bättre än den dagen för sex år sedan då han inställde sig på Malmöfängelset, lämnade ifrån sig sina personliga tillhörigheter och nära nog sin identitet för att i gengäld tilldelas fängelsekläder och cell.

Det var fredagen den fjärde juni 1982 och Gösta mådde mitt emellan Rolls-Royce-måendet och fängelsemåendet där han steg ut i den morgonsoliga trädgården till villan i Bjärred. Syrenerna doftade, den prydliga raden av vinbärsbuskar lovade överväldigande skörd och sonen Kirre lekte med dottern Lia på gräsmattan. Kirre – tjugoett – och Lia – fem år och utvecklingsstörd – njöt alltid av varandras sällskap. Lia var den enda person utanför konstkritikernas sinnesförvirrade skara som förstod och uppskattade Kirres religiösa måleri. Hon gjorde det till en grad som närmade sig dyrkan och fullständigt uppgående. Kirre kallade hon rätt och slätt för Jesus.

Mellanbarnet i familjen, nioåriga Ceci var i skolan.

Ute på gräsmattan stod faster Malla, knotig, gråhårig och inbundet kärv, framåtlutad vid ett staffli. Inte olik en ondsint sagans fe tycktes hon kasta lystna blickar på godhetens lilablommande syrener, men gick man närmare och kikade över hennes beniga axel, skulle man till sin förvåning upptäcka att hon målade ett vattenfall med bakomliggande berg och djupa skogar. På en höjd lyfte en hjort sitt hornförsedda huvud och ovanför svävade en örn på utbredda vingar.

Åskilliga personer som sett Malla stå och måla här och var i skogar, berg och dalar och tittat på vad hon åstadkommit hade gripits av förvirring och tvivel på de egna sinnesförmögenheterna. Mallas motiv liknade aldrig det hon hade framför sig. Det berodde på att hon skickade efter dem från en firma som saluförde tavlor med numrerade fält, färdigblandade färger och utförlig instruktion på franska.

Malla målade efter instruktionen och gladdes åt sitt konstnärskap. Fram växte målningar i sjuka färger och med osannolikt storslagna motiv. Malla torkade dem i pannrummet och kostade sedan på dem krusidulliga guldramar. Hela villan var full av hennes produktion.

Som hon ägde villan och Gösta Erixzohn och hans barn bodde där av nåd, framfördes aldrig någon konstkritik till faster Malla. Även konstkritik har sina villkor.

Det doftade av grönska, syrener och Mallas färdigblandade färger. Solen gassade och den lilla trädgårdsgrinden kändes het mot Göstas hand. Tankfull gick han över fältet där utanför, vek av på gångstigen under hästkastanjerna och nådde så Bjärreds gamla gulmålade busscentral.

Vinden svepte sval från Öresund, en katt smet in i hasselbuskarna på andra sidan Västkustvägen och Gösta promenerade lugnt på de vita övergångsfälten och ställde sig vid hållplatsskylten. Han såg prydlig och trevlig ut där han gick, de grå byxorna var fläckfria, den mörkblå kavajens gulmetallknappar blänkte ikapp med spännena på den tomma diplomatportföljen och han hade sin vanliga distingerat charmerande min på sig. Den som ingav förtroende och som så många gånger fått människor att lita på honom utan att efteråt kunna förklara varför.

Inom sig bar Gösta tankarna på Persson.

Själv brukade han inte kalla honom så. Själv brukade han kalla Persson för Hypotenusan. Men när Persson ringde och sökte honom sa han alltid bara Persson.

Persson tycktes veta allt om Gösta Erixzohn. Och Persson ringde nära nog varje dag. Var Gösta på sin firma ringde Persson hem till villan och sökte honom. Var Gösta på lunch ringde Persson till firman. När Gösta hoppade över lunchen för att få tala med Persson och ta reda på vad han ville, ringde Persson inte.

Gösta hade de senaste månaderna tänkt mycket på Persson och undrat över vad han kunde önska.

2

Bussen skumpade längs Öresunds solglittrande bakteriebuljong och rosslade sig sedan fram genom Lommas gator innan den äntligen i kringelikrokar närmade sig Malmö och bussplanen vid en av kanalerna – en färd till synes lika planlös som ett barns lek på trehjuling i en solig park.

Gösta penetrerade livets olika möjligheter allt eftersom han for.

Han hade en gång föreslagit faster Malla att de skulle öppna konstsalong tillsammans och sälja hennes landskap i guldram dyrt till en förhoppningsvis skönhetstörstande övre medelklass, men förslaget hade tagits illa upp. Långt ifrån att som Gösta väntat sig bli smickrad hade fastern rynkat ihop sitt redan förut skrynkliga ansikte och sett ut som en av indianer förkrympt upptäckarskalle. Och Gösta hade fått veta att passade inte galoscherna, kunde han ta sina barn med sig och utrymma Mallas villa.

Videobranschen var heller inte att tänka på. Där borde man ha varit med från början om det skulle lönat sig. Nu hyrde alla och envar ut sex, våld och action – ja, det fanns kassetter att hyra också i Göstas vanliga speceriaffär.

Dessutom hade regeringen börjat reagera, nu när alla som velat redan hade frossat i allt det som de trängtat till. Den religiöse kulturministern och hans kolleger hade beslutat sätta ett kraftfullt stopp när loppet var kört. Det skulle möjligen kunna innebära att det skulle bli lönsamt med illegal uthyrning så småningom, men till sådant behövdes pengar och pengar hade Gösta numera inte.

Ej heller kontokort.

– En hederlig människa betalar kontant, sa Gösta sedan samtliga kontokortsföretag avstängt honom på grund av obetalda räkningar.

Han hade sänt iväg lite fakturor på obefintliga annonser under våren men det hade bara gett fickpengar från Rikspolisstyrelsen och ett par jätteföretag där man tydligen inte kollat så noga. Det verkade som om folk inte längre hade råd med annonser – alla som inte levde på socialbidrag var i likhet med Gösta konsulter.

Han hade funderat på att ge ut en konsultkatalog. Eller ännu bättre – låtsas ge ut en konsultkatalog. Ta upp avgifter och sedan skippa alltihop. Eller dra en stencil så att de som betalt inte kunde komma och begära pengarna tillbaka.

Förresten begär ingen pengar tillbaka längre, allt ligger på data och det som sker det sker.

Que sera, sera?

När han lämnade bussen och vandrade genom Malmös gator mot Kules Text och Bilder som hans konsultfirma hette, rörde hans tankar lätt vid försäkringsbedrägerier, hembränning och knarkförsäljning. Men dessa tankar var gamla och halkade innötta vägar genom hjärnvindlingarna. Försäkringsbedrägerier innebär att man får tampas med proffs, de få proffs som finns kvar i samhället, och mot sådana kommer man alltid till korta. Hembränning är simpelt och förresten bränner alla ändå hemma själva – alla som vill ha hembränt. Knark är för farligt, den som ger sig in i det är snart någons livegne slav till dess döden kommer som en befriare.

Då var konsultkatalogen bättre.

Eller ett slags flickkonsultföretag för kongresser. Så fort någon kongressade kunde man vända sig till konsulten för att få vackra och villiga flickor. Sådant kunde man ta gruvligt bra betalt för. Eventuellt kunde man sedan spä på med utpressning. Komprometterande foton tagna av familjefäder mitt i akten. Det finns visst infraröd film eller liknande som tar i mörkret.

KULES TEXT OCH BILDER stod det med äckelgröna bokstäver på en skylt i porten. Huset hade en gång varit pampigt, men fasaden flagnade. Det luktade urin i trappan och hissen knakade grinigt under uppstigandet.

Gösta Erixzohn steg in i receptionen till sitt företag, nickade kort åt Maritza i låtsasväxeln och tänkte snabbt ta sig in till sitt och firmans enda rum, när flickan hejdade honom och sitt nagelmålande:

– En herr Persson har sökt direktörn. Han ringer sedan.

3

Likt en hungrig spindel i vars nät ingen fluga vill fastna, satt Gösta bakom sitt skrivbord och läste Sydsvenska Dagbladet. Förr hade det berett honom ett visst nöje att nagelfara dödsannonser och konkursbesked för att se om någon ovän råkat illa ut på det ena eller andra sättet; numera visste han bättre. Konkurs är chans att slippa alla gamla skulder och möjlighet att likt fågel Fenix stiga ur askan mot en ny dag. Dödsfall är befrielse från allt som tynger, medför ibland också pengar till de efterlevande.

Numera önskade han ingen ovän vare sig det ena eller det andra. Och egentligen kände han ingen glädje över någonting. Vid fyrtiotvå års ålder tyckte Gösta Erixzohn att själen var som ett kärr, fylld av svart klet som bubblade upp och smetade ner honom för vart steg han tog. Det liv han levat var meningslöst. Han hade förlorat och misslyckats och frågan var om ens det han strävat efter var värt någonting.

Han älskade sina barn, åtminstone Ceci, som var den enda han tyckte var normal. Han oroade sig mycket för hennes framtid, en del också för Kirres och Lias. Men Kirre var på väg att bli världsberömd, påstods det, och han skulle ta hand om Lia – så de klarade sig nog.

Men vem skulle måna om lilla Ceci ifall Gösta dog.

Han ångrade ingenting, hade inte samvetskval eller tankar på att bli något slags bättre människa. Men livet hade varit orättvist mot honom alltsedan den dag 1955 då han hade varit tvungen att sluta realskolan i Mjölby på grund av föräldrarnas olycka. Sedan hade han fått slåss mot hela världen för att klara sig. Och det kändes som om den som slogs, hela tiden, var den där lille bläckige realskolekillen med trasig mösskärm och golfbyxor som bara ville hasa ner över de smala vaderna.

Nu var kampen förlorad och meningslös. Och han visste inte vad han skulle göra med sitt liv.

Kules Text och Bilder var på fallrepet. Det skulle snart stå en liten notis om det under Kungörelser-Konkursbeslut i Sydsvenskan. Han hade inte betalt Maritza hennes majlön än. Och inga flugor ville sprattla i nätet.

Det är taskigt att öppna ett konsultföretag i den enda avsikten att lura skjortan av alla och envar som kommer inom räckhåll och sedan upptäcka att ingen någonsin kommer för att låta sig luras.

– Fan också, mumlade Gösta argt och gick och ställde sig vid kassaskåpet. Snurrade på skivan efter koden och gnisslade upp den nötta bruna dörren. Plockade ut flaskan med Grant’s whisky och slog upp ungefär femton centiliter i ett tandborstglas.

Den där eländige Persson var som ett sjukt samvete. Eller som ett förkroppsligande av det förflutna. Till en början hade Gösta frågat Kirre och Malla om Persson hälsat något när han ringt. Och det hade han inte sällan.

– Vi känner varandra sedan förr! hade han bland annat sagt. Och:

– Jag är en gammal vän till Gösta. Som vill återgälda det som varit. Det han gjort för mig. Men det återkommer jag till.

Det kunde låta vänligt men var det förmodligen inte alls. Med tanke på det liv Gösta tvingats leva (han hade alltid med det där tvingats i sina tankar) så var det nog inget trevligt han gjort för Persson. Och som nu skulle återgäldas.

Och inte visste Gösta ens om det var en man eller kvinna som ringde. Svaren han fått på frågor om detta var svävande, ibland lät tydligen Persson si och ibland så. Kanske var han flera personer på en gång. En hel liga stigen ur det förflutna.

Och Gösta tänkte på Kristian och bilfirman i Linköping, på Sten Malm och byggföretaget, på Sture Lundgren, på Hans och Barbro Isbergsson, Ann-Eva och hennes föräldrar, på …

Snabbtelefonen surrade. Maritzas röst kom in i rummet, hård och ekande i den usla apparaten:

– Det är besök.

En spindel med tomt nät borde glädja sig åt varje ryck i trådarna. Men Göstas hjärta hoppade till och slog snabbare av oro. Som om en hungrig fågel, som länge lurat på spindeln, nu anmälde sin oönskade ankomst.

4

Kvickt plockade Gösta ner tandborstglaset med den halvdruckna whiskyn i nedersta skrivbordslådan. Lika snabbt fick han fram en väldoftande pastill att suga på och borstade till det mjukt vågiga håret framför spegeln.

Ansiktet som mötte honom var karaktärsfast, med markerad näsa, vänlig mun och en ärlig, förtroendeskapande blick ur de gråblå ögonen.

Snabbtelefonen rasslade till igen.

– Det är direktör Kules.

Nu var rösten aningen ironisk. Maritzas tankar om direktör Kules var inte höga. Faktiskt betydligt lägre än hennes tankar om den visserligen medelålders men dock stilige direktören Erixzohn som lovat henne både äktenskap (ett par gånger i samband med intimt umgänge) och lön (nu senast i går).

Gösta Erixzohn slappnade av, lade om ansiktsuttrycket från förtroendeingivande till avvisande och kollade en extra gång att whiskyflaskan var väl inlåst.

– Låt honom då i herrans namn komma in, suckade han i snabbtelefonen.

Dörren for upp och in kom en gänglig figur i smutsig öppen skjorta och säckiga byxor. De magra armarna var brunbrända med en markerad vit rand alldeles under de korta skjortärmarna. Munnen hängde slapp och fuktig ned mot en haka som förskräckt flydde mot halsen. Öronen var utstående och solärrade.

Ögonen var blå och snälla och såg välvilligt på Gösta Erixzohn.

Kules Text och Bilder hade besök av sin chef och ägare. Chefen och ägaren såg föga ut som en så högt uppsatt person. Snarare gav han intryck av att vara en utslagen som aldrig sett bättre dagar och som börjat denna med en rejäl klunk T-sprit på en parkbänk.

Skenet bedrar ofta. Men inte nu.

Hugo Kules kallades Herr Kules eller Herkules. Det är inte troligt att han någonsin stod upp arla i första sin ungdom men hade han gjort det och betts välja mellan fruarna Lusta och Dygd är det tveklöst att han skulle ha valt fru Lusta utan att så mycket som reflektera över saken. Nu vid fyrtiosju var han nersupen, lallig och ryggradslöst vänlig mot allt och alla.

Herr Kules var som en snäll gammal hund som viftar på svansen, slickar på handen och ständigt tigger.

Hans uppgift i företaget Kules Text och Bilder var att stå för det hela när det blev konkurs och Gösta Erixzohn fått ut de pengar han hoppades få ut. Eftersom Hugo inte var belastad i affärssammanhang (det berodde på att han aldrig gjort affärer) hade han ett namn som gått när firman inregistrerats. Eftersom han inget ägde skulle det inte göra honom något att gå i konkurs.

Gösta hade valt Hugo av egoistiska skäl och lovat honom lite småpengar då och då för besväret. Hugo hade fattat det hela som att Gösta var en fruktansvärt snäll människa som ville honom väl och utan minsta egennytta gav honom spritpengar. Hugo älskade Gösta med sin hundsjäl och kom då och då upp på sitt företag trots förbud och tiggde pengar av sin välgörare.

– Allt väl? sa han när han kom innanför dörren.

Det var hans vanliga öppningsreplik.

– Jag har att göra, avvisade Gösta. Du