Snövit och dvärgarna

By Jean Bolinder

Journalisten Bengt Utter är mest känd för att ha avslöjat sekten Paradisets erövrare som den drogkartell det egentligen var. Nu har han riktat in sig på ett nytt mål. Tillsammans med sin fru och med hjälp av en liten grupp människor vill han göra en reportageserie om en trollgubbe som påstår sig syssla med svartkonst. Första mötet med mannen blir långt obehagligare än Bengt och hans medarbetare någonsin hade kunnat föreställa sig och samma natt drabbas Bengt av fruktansvärda magsmärtor. Det markerar början på en rad mycket märkliga händelser för Bengt och hans grupp. Men trots skräcken är Bengt övertygad om att det måste finnas en logisk förklaring till allt. Eller? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726783216

Book preview

författaren.

Bokens personer är helt och hållet produkter av författarens fantasi. Att några av de agerande sägs arbeta på bland annat en kvällstidning och ett förlag i Sydsverige innebär inte att de på något sätt är porträtterade efter människor där. Inte heller är den uppdiktade sekt som nämns, tecknad efter existerande modell. Eventuella namn- och andra likheter med levande eller döda personer eller faktiska förhållanden beror av inget anna än ren slump.

SNÖVIT: Vicktor Sönderbrandt, 65. Så kallat klok gubbe.

BUTTER: Bengt Utter, 47. Journalist.

KLOKER: Ragna Utter, 32. Journalist.

PROSIT: Sune Sittorp, 48. Antikhandlare.

TRÖTTER: Trudi Örtgren, 42. Dataexpert.

BLYGER: Birgit Geryl, 26. Religionshistoriker.

GLADER: Dan Lagér, 67. Pensionerad kriminalassistent.

TOKER: Tor Kellstedt, 41. Psykiater.

December 1981

1

Kvinnan hukar rädd vid mannens axel. Fönstret högst uppe i den egendomliga byggnaden glor på dem med ett hotfullt öga.

Han drar ett bloss på sin cigarrett och kollar än en gång att bildörrarna är säkert låsta inifrån. Månen lyser benvit över Malmö. Det är iskall decembernatt och avgasröret ryker avslöjande. Inne i bilen är det emellertid varmt och radion spelar storbandsjazz från trettiotalet. Benny Goodman med Stomping at the Savoy.

Radions gröna ljusplatta, cigarrettens rosa glöd, gatlampornas strålsfärer och Templets onda, vita öga. Mannen och kvinnan har väntat länge och är fruktansvärt trötta. De vågar inte somna, då kan de bli överrumplade. Bägge känner nu att detta är en natt då allting kan hända, en farlig natt då skulder görs upp och oförrätter sonas.

Kvinnan lägger sitt rödhåriga huvud tillrätta mot hans axel och han vevar ner sin ruta en centimeter för att kvickna till i den kyliga vindilen.

Då plötsligt sätter hon sig upp och pekar ner mot huset.

– Det kommer ut någon, ser du!

Och efter en liten stund tillägger hon:

– Det är Tage.

– Är du säker?

Hon nickar och han undrar för sig själv om det som är så noga planerat och snart ska explodera som en bomb, gått snett på något vis. Hon verkar så oförklarligt skrämd.

Det känns som ett förebud. Ett kallt drag över sjön före stormen.

Kanske är det uppdraget som oroar. Hon har tagit risker och hon har lyckats långt mera än någon skulle ha kunnat tro.

Är det då konstigt om hon oroar sig nu när alltihop håller på att närma sig sin upplösning?

– Han ser betryckt ut, tycker du inte?

– Nej, det kan jag inte se. Hur då?

– Det är kanske bara som jag inbillar mig.

Musiken fortsätter från radion, melodisk, mjuk och synkopisk. Han har alltid älskat den låten och någon gång till och med sagt, att vill man spela den på hans begravning så gärna för honom.

Varför skulle man inte kunna spela en jazzskiva på en begravning?

2

(Rekonstruktion)

Porten sväljer suckande bakom honom och fullmånen stirrar okänslig genom sin silverskimrande monokel.

Tage går tvärs över gatan, på en skugga som är tunn och ljus som nyis. Han känner det som om den sviktar under fötterna och hotar brista när som helst. Då kommer han att falla handlöst ner i svärtan som står tät i alla prång och vrår nu en stund, innan eldskenet ska jaga bort natten.

Templet silhuettar mörkt med tinnar, torntrappor, skorstenar, vindflöjlar och imiterade koppartak. Hela huset är falskt som en predikan av Ledaren, stående längst fram i kapellet, i sin röda kåpa och betraktande Kärnans bröder och systrar genom snedklippta ögonhål.

Där Tage går mot brevlådan tvärs över gatan, funderar han över vilka möjligheter som egentligen finns. Han kan kanske smita in i telefonhytten i gathörnet och ringa polisen. Är de snabba nog kan han hinna ge sig åt dem för att sedan ta sitt straff. Men hämnden kommer alltid att vänta, i fängelset eller sedan han sluppit ut.

Försöker han helt enkelt schappa, rymma själv, kommer han antagligen inte att leva många minuter till. Ledaren har aldrig lämnat något åt slumpen.

Bäst att göra som Ledaren sagt, posta avskedsbrevet till polisen och sedan återvända till Templet och Ledarens rum högst upp.

Brevet från honom, Tage, till polisen.

– Vi måste sopa igen spåren efter oss, Tage, sade Ledaren och visade ett kuvert som det stod POLISEN TILL HANDA på. Du ska skriva ett brev, Tage, där du säger att du inser att spelet är förlorat, att du beslutat dö med kyrkan, här inne i Templet. Vi skriver ingenting om mig för ingen vet egentligen någonting om mig, utom du. På det här viset får vi två en chans att fly tillsammans och leva på pengarna i Florida. De andra får ta stöten, särskilt det utländska patrasket.

Tage litar inte på Ledaren. Visserligen har han alltid stått Ledaren närmast, ensam vetat Ledarens identitet, men också det kan vara en fara nu i detta ödesdigra slutskede av sektens historia. Och även fast Tage hade varnat Ledaren när han upptäckte förräderiet, var det ändå Tage som begick det misstag som kommer att störta hela organisationen.

– Jag har planerat det här länge, sade Ledaren. Jag har anat att alltihop förr eller senare kommer att spricka, dessutom vet du själv att vi mer och mer hamnat i händerna på utländska imperier. Jag måste utplåna det gamla och börja på nytt med de pengar som kan räddas. Och det är i alla fall hundratusentals kronor. Jag klarar det inte själv, du måste vara med. Du ska administrera åt mig som vanligt och dessutom är du ett trevligt sällskap.

3

(Rekonstruktion)

Nere från Malmös centrala delar hörs knattret av en motorcykel som har fel på ljuddämparen.

Det låter som en avlägsen kulsprutesalva och gör honom nervös.

Porten sväljer honom och han är inne i Templets trälabyrint. Passerar dörrarna till Stora salen där Ledaren gjort sina sällsynta framträdanden och talat till Kärnan och till Protonerna och Neutronerna. Ledaren stod långt från dem alla och hade röstförvrängningsapparat. Kärnans sju medlemmar var femton meter från honom och de övriga ytterligare fem meter bort. Tillsammans med kåpan dolde detta effektivt ledarens ålder, könstillhörighet och övriga kännetecken.

Kåpan Ledaren bär är scharlakansröd och på bröstet står broderat A Ä U – ATOMEN ÄR UNIVERSUM, en av dessa förment heliga deviser som proselyterna i kyrkan har fått lära sig. En atom ser ut som ett solsystem. Mikrokosmos speglar makrokosmos och tvärt om, människan lever mellan två evigheter som är varandra lika.

Och i sig bär människan evighetens insignier, genom introspektion kan hon lära fatta evigheten, men för att nå dit måste hon använda droger.

Och droger är dyrbara och ger den som hanterar dem mycket god förtjänst.

Tage har noga övervägt vad han ska göra men till sist insett att det enda möjliga är att följa Ledarens direktiv. Han har skrivit ett brev till polisen där han berättat om sin ånger och att han nu vill sona det onda han gjort så många unga människor.

Så många förödda liv.

Jag dör i natt med kyrkan.

Ledaren har läst brevet, gjort korrigeringar och sedan låtit honom skriva ut det.

– Vi får inte lämna något åt slumpen. Lurar vi dem letar de inte efter dig förrän huset är genomsökt och ingen kropp funnen. Då har vi via kontinenten kommit till Florida som två rika australiska affärsmän.

Och Ledaren visade fram de falska passen. Hädanefter ska Tage heta Steve Brown och vara född och utrest från staden Birdum i Australien.

När han stoppar ner brevet i brevlådan tänker han inte mycket på denna kommande tillvaro utan säreget nog mest på sin barndom. Första skoldagen då mamma följde honom till byskolan och han kände den där lukten i korridoren av allt matsäcksätande, all spilld termoschoklad, syrligt doftande bondost och tjocka limpskivor med vändstekta ägg.

Tankarna förvånar honom, han har inte haft dem i huvudet på åratal. Varför kommer de just nu?

Tage går trappan upp till första våningsplanet dit de nyinvigda hänvisas, sedan till det andra för Juniorer, tredje för Seniorer, fjärde för medlemmarna i Höljet, de så kallade Elektronerna. Femte våningen disponeras till större delen av Protoner och Neutroner: respektive män och kvinnor av näst högsta graden. Innanför i Gyllene Sviten residerar KÄRNAN, högsta graden.

Nu på natten ligger förstås alla dessa våningar öde.

Med undantag för sjätte och högsta våningen. Till den har bara Ledaren och Tage tillträde.

Till sjätte våningen leder också en hiss som Ledaren använder för sina hemliga entréer och sortier via en källare som inga medlemmar utom Tage känner till.

Första gången Tage åkte i den hemliga hissen hade han undrat vad som skulle hända om den stannat mellan våningarna. Men också detta har Ledaren tänkt på. Det finns en lucka och en spiraltrappa att tillgå i nödfall.

Ledaren kommer aldrig att fastna i någon fälla.

Tage måste använda stora trappan denna kväll, det har Ledaren bestämt. Och Tage flåsar tungt när han når högst upp.

– Postade du brevet?

Tage nickar.

– Det såg du väl genom fönstret?

Ledaren nickar han också.

– Sant. Du känner mig.

Tage sätter sig och pustar i den fåtölj som är avsedd för honom. Och Ledaren plockar med papper i stora kassaskåpet.

– Det är bara du som känner till min identitet, säger Ledaren bortifrån kassaskåpet. Eller hur, Tage?

– Ja visst. Det vet du.

– Du sa inget till henne? Till förrädaren som du lät komma in och förstöra allting?

Tage skakar på huvudet.

– Inte ett ord. Och jag kunde faktiskt inte veta. Hon …

– Du borde ha kollat noga, säger Ledaren i vänlig ton. Men det bryr vi oss inte om nu. Misstag får man förlåta.

Tage nickar. Och han tänker på vad Ledaren säger så intensivt att han ingenting märker förrän Ledaren är bakom honom och sätter en servett indränkt i kloroform hårt mot hans ansikte. Han förmår inte ens börja resa sig innan allt blir svart.

Det sista han tänker före medvetslösheten är att han aldrig tagit reda på vart hans bästa vän i folkskolan blev av sedan i livet.

Det hade han gärna velat veta.

4

(Rekonstruktion)

Tage vaknar och runt om honom brinner Templet. Han mår fruktansvärt illa av all kloroform och röken och kastar upp på mattan innan han med en desperat viljeansträngning tar sig ut från rummet och ner i trappan.

Det brinner överallt och han finner denna utgång spärrad. Retirerar upp igen, försöker se ner på gatan om brandkåren anlänt och kan rädda honom, öppnar ett fönster och elden får ytterligare fart genom luftdraget.

Tar sig till taktrappan men finner takluckan tillstängd med hänglås. Letar efter nyckeln i Ledarens skrivbordslådor, finner ett par nycklar som inte passar, försöker förgäves bryta upp tre låsta lådor och grips sedan av sådan skräck att han börjar skälva i hela kroppen och inte är förmögen att göra någonting.

Får en hostattack och faller till golvet. Där är det mindre rök och han kryper till bakdörren mot hissen. Dörren är låst men då han kastar sig mot den verkar den på väg att ge vika och han slänger sig ännu en gång rakt på den, och nu ger den sig och han tumlar huvudstupa ut i smatten där hissen och spiraltrappan finns.

Röken är så gott som obefintlig här i det hemliga utrymmet och Tage känner hoppet stiga något. Hissen tar han inte, vill inte bli stekt inne i den om den skulle gå rätt ner i elden. I stället går han spiraltrappan, hela tiden rädd att möta ogenomtränglig rök.

Utrymmet är dolt mot kyrkans lokaler och mot omvärlden. Det finns inga fönster och inga dörrar till de olika planen. Och han tumlar hela tiden neråt i mörker eftersom han glömt tända längst upp.

När han passerar bottenplanet alldeles intill kyrkan, märker han att väggen är så slarvigt spikad och tunn att eldsken lyser in genom springorna.

Han fortsätter ner i källaren och står i betongrummet intill flyktvägen.

Men järndörren till grannhusets källare är låst och han förmår inte rubba den en enda millimeter.

Så nära räddningen och så långt från den står han en stund villrådig och flämtar innan han åter, yr i huvudet och bräddad av en skräck som han aldrig tidigare känt, tar sig uppför den trånga spiraltrappan till markplanet.

Ska han kunna spränga skiljeväggen till kyrksalen och fly genom den?

Med våldsam hjärtklappning kryper han över järnräcket som nu börjar bli varmt och står på en liten avsats intill avbalkningen mot kyrksalen. Trycker mot väggen och ser springorna vidgas, stöter och kastar sig så mycket utrymmet tillåter.

Skiljeväggen ger vika lättare än han väntat och han är där inne under de falska valven i den stora salen målad i ljusgrönt som en gammal stationshall.

Det brinner överallt och han ser ingen möjlighet att fly åt något håll. Stannar mitt i salen och håller förtvivlat om en av pelarna medan han tänker att har han kommit så här långt är det säkert meningen att han ska klara sig, varför skulle han annars inte ha dött redan?

Han står där som Simson vid pelaren och huset vacklar över hans huvud.

Men han vill inte dö som en filisté.

5

Några minuter tidigare sitter de osedda vittnena i bilen ovetande om att huset redan är dömt att förintas, och ser på det gamla kråkslottet som är mörkt och tyst men som ändå tycks leva på ett ogripbart sätt.

Som om det strömmade ut ett egenartat skimmer ur fönstren på det.

– Det ser konstigt ut, tycker du inte? säger kvinnan.

– Vad då? undrar mannen och fimpar.

– Det är liksom ett ljus …

– Bara månen. Allt blir så egendomligt i månsken.

Han böjer sig ner för att justera radion som börjat knastra mitt i Jan Johanssons tolkning av Visa från Utanmyra. Och i honom mal Olof von Dalins högtidliga ord till den gamla melodien:

Det är den tyngsta sorg,

som jorden månde bära,

att man ska mista bort,

sin aldra hjärtans kära.

Det är den tyngsta sorg,

som solen övergår,

att man ska älska den,

man aldrig nånsin får.

Och just som han fått in ljudet igen och hör Georg Riedels bas som hjärtslag bakom pianots dröjande toner ropar hon till:

– Titta!

Han sätter sig upp och tittar men ser ingenting.

– Det försvann, säger hon. Det hann försvinna.

– Vilket?

Hon mumlar något om en spöksyn hon sett och sedan börjar hon plötsligt skrika igen:

– Huset brinner!

Och i detsamma flammar hela kåken upp som ett exploderande fotogenkök och mannen rusar ut ur bilen mot närmaste telefonkiosk, glömsk av de faror han förut trott lurar där ute.

När han kommer tillbaka till bilen är hon chockad och mumlar förvirrat. Det är först långt senare när de står vid brandplatsen och samtalar med polisen som hon börjar samla ihop sig igen och bli sitt vanliga jag.

Och först mer än två år senare berättar hon vad hon såg när han böjde sig ner och mixtrade med radion.

Då säger han att han inte tror henne.

Något så egendomligt kan han inte tro på.

Hon måste ha drömt.

31 maj – 2 juni 1983

6

Parkeringsautomaten svalde glupskt kronan och fortsatte att titta på honom med sitt hungriga cyklopöga.

Bengt lade i en krona till. En för pappa och en för mamma och en för Ingrid, sade jungfrurna när han var liten och inte ville äta klistrig gröt i herrgårdsköket.

Nu tände han en cigarrett i stället för gröten. Oron gnagde i bröstet som en ondsint råtta och han ångrade än en gång det han satt sig i. Alltid gav han sig in i sådant som han sedan kände att han inte klarade av. Och inte visste hur han skulle bära sig åt för att ta sig ur. Ibland sa han sig att det var barndomens fel, han hade varit alldeles för bortskämd och överbeskyddad och haft alltför mycket snälla fastrar och mostrar och omtänksamma anförvanter som gillat hans ljusa korkskruvslockar och trubbnosiga babyansikte och som ordnat allting för honom till dess att han inte visste själv hur han skulle bära sig åt när det började hetta till.

Det var bara pigorna som hade varit dumma ibland och det hade inget betytt, för pigorna hade inte haft någon makt. Över pigorna regerade mor och över mor regerade far och hade han inte makt över hela