Burk-Curt – samlaren som blev miljonär

By Åke Lundgren

I alla städer finns det människor som hamnar utanför systemet. De kan kallas original, kufar, excentriker. Skellefteå hade Curt Degerman, eller Burk-Curt som han kallades. Alla visste vem han var. Man kände honom som den där gubben som samlade tomburkar på stan. Sliten och smutsig var han, han bytte sällan kläder. Men skenet kan bedra.Med hjälp av Curts efterlämnande papper och foton, och berättelser från de som kände honom har Åke Lundgren försöker lösa mysteriet Burk-Curt – mannen som bar på en stor hemlighet och som blev världskänd först efter sin död. Den hemliga mångmiljonären.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 13, 2020
• ISBN: 9788726580785

Book preview

Lundgren

Oktober 2008

Alla städer har sina utanförmänniskor, sina original, de som finns utan att riktigt finnas. Vi undviker dem, går stora omvägar för att slippa komma dem nära. Vi stirrar och glor, skakar på skallen och beklagar oss. En del gör narr av dem, betraktar dem som mindre vetande. De allra flesta vänder sig bort, går med skygglappar, väljer att inte se.

Skellefteå hade Burk-Curt.

Han bodde i ett litet hus vid Storgatan 20, nära stadens stolthet: det natursköna Nordanåområdet. Gården låg inbäddad i en växtlighet som förde tanken till en djungel. Gräsmattan var vildvuxen, träd och buskar härjade fritt, bredde ut sig över hela tomten. Det var länge sedan något hade kapats eller tuktats. Nu var det svårt att urskilja vad som egentligen var vad.

Hallonriset hade tagit över på tomten. Äppelträden och körsbärsträden hade lämnats vind för våg. cembratallar, jasminbuskar, syrener och resterna av en hagtornhäck hade slagit rot – allt utan minsta tanke på ordning. Insynen var i det närmaste obefintlig.

Huset låg längst in på tomten, på betryggande avstånd från gatan. Det var lätt att missa om man inte visste om det. På ömse sidor reste sig hyreshusen likt höga murar.

Och här – skyddad av murarna och växtligheten – hade han sin fristad. Här låg två tomter som med åren förvandlats till en. Curt ägde dem bägge och givetvis också de två husen. Det större, pampigare, konstfärdigt uppfört redan 1921 i ett slags storhetsvansinne, hade han kallställt. Det stod tomt och obebott. Han nöjde sig med det mindre.

Det var barndomshemmet. Här bodde han och här hade han alltid bott. Han levde ensam, släppte inte någon över tröskeln – ingen utom kusinen.

Tisdagen den 28 oktober 2008 kom Torgny på ett av sina vanliga, regelbundna besök. Klockan var omkring elva på förmiddagen. Frosten hade gripit tag i den igenvuxna trädgården, snö hade fallit under natten och det var några grader kallt. Hösten var i antågande.

Han gick fram till huset och knackade på dörren. Tre knackningar, varken mer eller mindre. Det var överenskommelsen, den hemliga signalen.

Det dröjde en stund, men sedan öppnade Curt. Han stod i dörröppningen och Torgny ställde samma frågor som så många gånger förut:

Skulle han handla åt honom? Vad behövde han? När skulle han komma tillbaka med maten?

Och Curt svarade: Joo. I slutet av veckan blev bra! Vad han behövde? Två kilo köttbullar, kaviar och chips. Och så de där korvarna, hot dogs. Två förpackningar.

Torgny nickade. Det var inget särskilt med beställningen, det var ungefär det vanliga. Curt åt inte alls som han borde, men det var inte mycket att göra åt saken. Torgny hade nog försökt. Så han lovade att handla och komma tillbaka med varorna i slutet av veckan.

Men han gick inte genast, han tvekade. Torgny granskade bekymrat sin kusin. Han tyckte inte att Curt såg frisk ut. Han var uppsvullen och sliten, plufsig. Han hade inte heller synts utomhus på kanske tre veckor, vilket inte alls var likt honom.

– Hur mår du egentligen? frågade Torgny. Du kan väl besöka vårdcentralen och be att dem tittar på dig? Det kan du väl?

– Vi får se, svarade Curt. Jag är ju som envis. Vet du int att jag är en oxe?

Torgny nickade. Det var förvisso sant! Curt var en envis rackare och envis var väl närmast en underdrift. Tjurskallig var rätta ordet. Född i Oxen. Torgny visste mer än väl hur hans kusin var funtad, det hade han lärt sig med åren.

– Fast vårdcentralen? sa Curt och kliade sig eftertänksamt i skallen. Tänk om jag har cancer! Det kan man ju dö av…

Torgny suckade. Han hade hört det flera gånger förut. Denna rädsla för läkare och sköterskor. Curt var inte den som frivilligt uppsökte en vårdcentral. Men Torgny envisades:

– Jag tycker nog ändå att du ska gå dit!

Torgny klev ned från bron. Röjningen av skogsskiftet väntade och han var redan sen, den här årstiden behövdes dygnets alla ljusa timmar. Sakta började han gå bort från huset. Då öppnade Curt åter dörren som han nyss hade stängt och ropade efter honom.

– Förresten! Visst har du kvar det där papperet vi skrev?

Torgny stannade mitt i steget, vände sig om och ropade:

– Joo.

– Jamen då så! sa Curt.

Sedan slöt han dörren bakom sig och var borta.

1.

Kvarteret Duvan

O nsdagen den 19 maj 1948 födde hemmafrun Olga Degerman i Skellefteå ett barn. Det var sent i livet, ovanligt sent, det insåg hon själv. Medan många av hennes jämnåriga hade fått barn redan i tjugoårsåldern, några rentav tidigare än så, var hon redan 38 år fyllda. Dessutom var hon gift sedan elva år tillbaka, och även om giftermålet kommit sent borde hon väl ha haft barn för länge sedan.

Kriget hade kommit emellan. Hitler hade skapat oro i världen och precis som andra karlar hade Georg blivit inkallad när de bara varit gifta i två år. Sedan hade åren runnit förbi i rask takt, och det där med barn hade inte blivit av –  inte förrän nu.

Och just nu, när barnet vilade i hennes famn, var allt det gamla glömt. Inget som hade hänt eller inte blivit av betydde längre något. Hon var äntligen mor. Hon var lycklig och stolt och visste att maken, som var två år yngre, kände likadant. Även han hade längtat efter det här ögonblicket.

Ett barn i huset.

Dagen då barnet föddes drog en svag vind över hela Norrland. Den var västlig, stundtals nordvästlig. Molnigheten hade tilltagit något och längre inåt land fanns risk för regnskurar, dock inte här vid kusten.

I Skellefteå rådde uppehållsväder, och nattetid låg temperaturen på cirka fyra plusgrader.

På radion spelades allt från dragspelsmusik och klassiska kompositioner av Händel och Beethoven till moderna stycken på piano. Fyra ungdomsförbund diskuterade hur de såg på demokratin, och Eric Lundqvist berättade om livet hos huvudjägare på Borneo.

På Anderstorps lanthushållsskola, söder om älven, släpptes korna ut på det första grönbetet. Det var nästan två veckor tidigare än året innan.

Det krig som tagit slut tre år tidigare började sakta förblekna i folks medvetande. Hitlers skrämmande röst hade tystnat, men fortfarande härskade oron i världen. Bomber hade slagit ned vid de