I Chaplins skjul

By Anders Törnquist

Det är valdag år 2018 i ett Sverige under förändring. Medan landets framtida inriktning ska avgöras tar särlingen Jarls liv slut. Han har eldat upp sin stuga i förtvivlan och hittas senare samma dag död i centrum. Brodern Hugo har sorg men börjar ändå undersöka vad det var som ledde fram till Jarls död?Närmare jul samma år återkommer studenten Alva till staden. Hennes mamma ligger i koma och pappan är försvunnen. Hon står plötsligt helt ensam när sanningen kommer fram och har svårt att förstå."I Chaplins skjul" är en roman med många öden som flätas samman, nya relationer ersätter de gamla och samhälle och politik får ett nytt ansikte i en av Sveriges många medelstora städer.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2022
• ISBN: 9788728285091

Book preview

Anders Törnquist

I Chaplins skjul

SAGA Egmont

I Chaplins skjul

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 2020, 2022 Anders Törnquist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728285091

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Första boken

No man is an island

Söndag

9 september 2018

Tidigt på morgonen valdagen den 9:e september 2018 brände min halvbror Jarl ner sitt torp ett par mil utanför stan. När brandbilen kom fram strax före tio på söndagsmorgonen återstod bara skorstensstocken och en rykande askhög.

Bredvid stod Jarl, lång och mager med en iögonfallande stor grå kalufs som föll fram över ögonen. Han lutade sig mot en ännu längre kratta och nickade mot brandmännen när de klev ur brandbilen, tog med självklarhet av sig handskarna och sträckte fram en lång, smal hand.

Han var välvårdad, prydlig närmast. På kinden och hakan hade han en sotrand, det var allt, mindes en av de tre brandmännen jag pratade med, det märkligaste var den långa krattan, säkert en bit över två meter. Han måste ha satt ihop den själv.

Jarl Sjönander, presenterade han sig. Det är inte mycket kvar av elden nu… men tack i alla fall!

Lugn, han var så lugn… resignerad liksom. Han bara vände om och fortsatte kratta ihop resterna som om det var en nedbrunnnen påskbrasa han skötte om.

Efter en sommar med många bränder var försiktigheten stor. De tre brandmännen gick ett varv runt den rykande högen men fann ingen anledning att ingripa. Någon spridningsrisk kunde de inte se, det var vindstilla med en grusplan på ena sidan det nedbrunna huset och en kortklippt gräsmatta ner mot sjön på den andra. Vatten från en regnskur under natten glänste fortfarande i gräset.

Befälet, Kurt Johansson, stannade kvar bredvid honom. Han var irriterad och jäktad, det var valdag och han skulle vakta i vallokalen inne i stan.

Vad hände?

Kurt Johanssons fråga kom plötsligt i stillheten i skogsbrynet, det märktes att han var irriterad.

Jarl vände sig om och stirrade oförstående.

Ja, hur startade elden?

Jag tände på. Tidningar indränkta med bensin på alla fyra sidorna. Det gick snabbt. Fint väder, ingen vind, inget regn och ingen i närheten…

… och ingen i huset?

Självklart inte! Jag är ingen jävla mordbrännare!

Jo, det är just det du är. Det är mordbrand att tända på ett hus, även om det är ditt. Och efter en sommar som denna… Ser du inte på tv?

Nej.

Kurt Johansson ropade till de tre andra att de skulle koppla en slang till sjön så de kunde dränka resterna.

För säkerhets skull, sa han till Jarl som skakade på huvudet över det onödiga arbetet.

Larmet hade gått 8.55. Emilia Strid ringde in och berättade med en nervös, andlös röst att det brann hos Sjöns mittemot.

Han brukar elda så jag brydde mig inte när det rök där borta, det var väl före åtta, tror jag. Men det var ju inget märkvärdig att det rök. Det var först när jag hade ärende ut till lagårn och kom ut på tunet som jag såg att det var huset som brann. Sicket elände! Var det vedspisen tro?

Sjövägen var det mer än en kilometer mellan hennes hus och Sjöns och Emilia var över nittio. Under några minuter diskuterade de tillförlitligheten och om larmet skulle tas på allvar men sen var de iväg i alla fall. Allt annat var oförsvarligt. Även om det var valdag och demokratin stod på spel.

Jarl verkade tänka på påståendet att han gjort sig skyldig till mordbrand och vad det hade att göra med hans tv-tittande, han sa i alla fall inte något mer utan fortsatte kratta runt brandhärden under tystnad. Brandmännen kopplade slang och njöt av det fina höstvädret och tystnaden i lyckan där torpet var beläget. Två av dem gick ner till sjön med slangen och släppte ner insuget. De tittade in i uthuset, en timrad bastu Jarl hade byggt själv, och de gungade hans eka som låg halvt uppdragen i vattenkanten men hoppade inte i.

Kurt Johansson, däremot, stod hela tiden kvar bakom ryggen på Jarl, osäker på hur han skulle hantera fortsättningen.

Polisen får ta det, tänkte han. Det är inte mitt jobb. Han kände till det rykte Jarl hade i stan, att han ansågs besvärlig, någon de flesta undvek att komma på kant med. Detta gällde också en myndighet som polisen. Och nu brandkåren, tänkte han.

Istället utnyttjade han tiden med att ringa runt och berätta att han fått förhinder och skulle komma sent till sitt arbete i en av vallokalerna. Han varvade samtalen med svordomar över den dåliga täckningen på mobilen.

Polisen kom till platsen 10.05. De tog med sig Jarl utan några protester från hans sida, om det var mordbrand fick bli en fråga för åklagaren.

Vid stugan var det fortfarande lugnt. Brandmännen stannade kvar och dränkte askhögen med vatten.

Allt är under kontroll, sa Kurt när också han hoppade in i polisbilen för att åka med in till stan och arbetet med valet.

Kvart över tolv ringde Margaretha, Jarls före detta hustru, och berättade vad som hänt. Hon grät en skvätt som hon brukade, det fanns liksom alltid något att gråta över i hennes liv, och det ena verkade inte vara så mycket värre än det andra. Hon slutade i alla fall snörvla och uttryckte sin förvåning:

…och torpet som blivit så viktigt i Jarls liv… all tid han lagt där de sista femton åren…byggt om och byggt till och byggt nytt… vad skall han göra nu? Hur tänkte han?

Jag sa inte många ord. Trösta Margaretha hade jag aldrig lyckats med. Och det var bara ibland som jag trodde att jag kände Jarl tillräckligt för att förstå. Det gjorde jag inte nu.

Torpet, Sjölyckan kallat, inget gammalt namn utan ett vitsigt påhitt av fastighetsmäklaren som sålde det till Jarl. Billigt, skall sägas, det hade stått tomt i många år när ett dödsbo upptäckte det vid bouppteckningen av granngården. Inköpt på sextiotalet i samband med statsmaktens ansträngningar att slå samman små olönsamma enheter på landsbygden. Försök hade gjorts att få de nya ägarna att elda upp huset under brandkårens tillsyn den gången. Allt för att det inte skulle återuppstå som självständig enhet igen. Svenskt jordbruk skulle rationaliseras. På den tiden brydde de sig till och med om så små fastigheter som Sjölyckan. Nu decennier senare hade Jarl gjort dem till viljes.

Köpet hade från början flera orsaker. Jarl var på grön kvist efter att ha sålt ett mindre företag och hade pengar över. Av en tillfällighet hade han en ny kvinna med två barn i nedre skolåldern som behövde komma ut på landet under sommarlovet. Och så hittade han utannonseringen av Sjölyckan i tidningen.

En knapp halvtimma från stan om man kände till vägen, sovrum för pojkarna på övervåningen, sovrum, vardagsrum och ett stort ljust bondkök på bottenvåningen. Flera kakelugnar varav minst en gick att elda. Dass och vatten på gården, el och telefon indraget. Det var den gamla träekan som avgjorde saken för Jarl, han föreställde sig själv fiskande i sommargryningen på den lilla sjön. På min fråga om det fanns fisk i sjön svarade han att ja, annars får jag plantera in den.

Jarl gjorde en satsning före sommaren, installerade mulltoa, drog in vatten, köpte spis och kyl och frys, renoverade kakelugnarna, lät måla om nästan allt och tog fram trägolven under plastmattorna. Han planterade in fisk i sjön.

De bodde där i två veckor, Millan, Kent och Glenn, sen åkte Jarl till stan i ett ärende och där träffade han på Gunilla som hade semester i stan. Han kände henne sen tidigare, hon var barnlös och käck och pratsam och ett bra sällskap när han skulle äta lunch. Och middag. Att han sov över hos henne var väl inget att bråka om bara Millan lugnt väntat på att han skulle återkomma dan därpå. Men det gjorde hon inte, hon var mörkrädd och hennes bror hämtade henne och pojkarna sent på kvällen. Jag ser henne ibland, hon har en hårsalong i utkanten av centrum. Hon hälsar aldrig.

Sjölyckan stod tomt den andra sommaren och även den tredje, det tog över tre år innan Jarl besökte det igen. Telefonsamtalet kom plötsligt en lördagsmorgon en bit in på hösten under en period då vi inte haft kontakt på månader, kanske ett halvår.

Ska du med ut till Sjölyckan?

Nu?

Ja, jag kommer förbi om tjugo minuter…

Jarl lade på innan jag hann protestera. Marianne rättade skrivningar vid matbordet i matsalen och såg upp. Jag stod där framför spegeln i hallen och hade fortfarande luren i handen.

Vem var det?

Jarl. Han ville ha med mig till Sjölyckan. Nu.

Jamen åk! Jag rättar ändå bara skrivningar.

Som så ofta visste jag inte vad jag ville när Jarl ville något. Det låter dumt men det var så det var: Jarl tog viljan ifrån mig. Ibland ledde det till att jag sa nej till sånt jag egentligen ville, oftare till att jag gjorde det där med honom jag helst hade undvikit. Som nu.

Älgjakten var i full gång och vi hörde skott på skogsvägen fram till torpet.

Det finns del i en jakträtt… Det är många hektar skog.

Jagar du?

Kan börja. Jag har licens efter skytteföreningens satsning på jägarutbildning.

Jarl svängde runt på tunet och ställde bilen så att han snabbt kunde åka iväg. Jag undrade varför, det fanns alltid skäl för Jarl.

Gräset växte högt och hade lagt sig runt huset och gårdsplanen. Nedanför äppelträden låg drivor av äpplen, växthuset hade krossade rutor och även på huset var en ruta sönder. Allt andades övergivenhet och vanskötsel. Jarl låste upp och lukten av instängt torp och möss slog emot oss.

Jarl sparkade runt på gården och i den lilla trädgården så äpplen och stenar flög, han gick ner till vattnet och tittade på vikar och kobbar, på tallarna och på klippor som klättrade upp ur sjön. Han andades hörbart när jag kom ifatt, i vattenbrynet på andra sidan stod en älgtjur.

Jag har inte varit här på länge, sa Jarl mer för sig själv. Tänkte jag skulle göra något åt det nu, vara här mer och så…

Jag nickade. Tystnaden, dammet, instängdheten, den mörka skogen gjorde mig olustig till mods. Jarls prat var väl bara prat, så där som Marianne och jag brukade prata om våra drömmar innan hon plötsligt gav sig av.

Men Jarl var Jarl. Våren därpå byggde han till en glasveranda utåt sjön, lade till en rejäl del med badrum och toalett vid köksingången, grävde ny brunn och en trekammarbrunn för avloppet, rev det gamla fallfärdiga växthuset och köpte ett nytt i stål. Till sommaren planterade han nytt och skaffade sig en flytbrygga han kunde dra upp när isen kom.

Vi var därute en del det året, han och jag. Han var ensam, bortsett från Margaretha, som var med ibland. Det var medan Marianne gick upp i sitt skolarbete. Ett fint år. Jarl var lugn, han tycktes vila mellan olika förhållanden och olika karriärer.

Ett mellanår, sa han själv.

Nästan exakt ett år efter vi hade åkt ut för att titta på eländet satt vi på glasverandan med var sin whisky. Jag visste att hans liv hade satt fart igen, han hade trasslat in sig med en kvinna från grannkommunen, gift och med flera barn men framför allt hade han fått in ett stort jobb.

Så här kan det också vara, sa han medan vi tittade ut över sluttningen ner mot sjön och solnedgången över vattnet.

Jarl uppslukades sedan av arbetet i flera år men han släppte aldrig Sjölyckan igen utan återvände dit när han kunde. Han lade till förbättringar och omsorg, sin egen eller den han köpte in. Jag var där och hjälpte honom att inviga bastun han hade byggt själv men sen flyttade Marianne och det var tillräckligt för mig att åka alla milen fram och tillbaka till henne.

Måndag

10 september 2018

Adrian ringde strax för nio morgonen därpå.

Du måste hjälpa mig med Jarl!

Jag nickade för mig själv, fullt upptagen med en artikel om valets följder i kommunen. Vem skulle styra och med vem?

I decennier hade jag varit på lokaltidningen för att med en halvfärdig journalistutbildning arbeta mig uppåt till det närmaste tidningen hade som kunde kallas politisk redaktör. Ledare skrev jag inte, det gjorde Sten, den siste i raden av politiskt tillsatta chefredaktörer men alla nyhetsartiklar om det politiska livet i kommunen var mina. Enstaka krönikor. Ja, jag var en fegis. Jag undvek bråk även om det fanns anledning att bråka. Obstruerade knappast längre. Bara två gånger under alla år hade jag fått en utskällning och blivit degraderad till Familj och fritid några månader i taget. Det var länge sen nu.

Lyssnar du?

Adrian igen, jag hörde på rösten att han var upprörd, nära bristningsgränsen. Det var inte första gången han försökt engagera mig för att få rätsida på följderna av Jarls framfart. Jag hade inte alltid sagt nej.

Det är din bror det gäller!

Ett bekant argument. Jarl och jag delade på Adrian, han var vår far men vi hade varsin mor och hade inte bott tillsammans mer än enstaka sommarveckor när vi växte upp. Jag hade heller aldrig bott med Adrian annat än som spädbarn men för Jarl hade det varit mer varierat. Hans mamma, Maria, hade varit sjuklig och legat inne på sjukhus i perioder och då hade han bott hos Adrian. Tillsammans hade vi dessa semesterveckor, antingen på något av Adrians sommarställen eller inhyrda någonstans när han var på obestånd.

Adrian fanns där under hela vår uppväxt som en opålitlig skugga, ibland mörk och överväldigande men oftare blek och frånvarande, ett vykort, ett telefonsamtal till våra mödrar, en julklapp….

Bortsett då från hans ingripanden i Jarls liv.

Jag jobbar! svarade jag. Det har varit val som du vet och jag skriver en artikel om det.

Ta ledigt! Jag betalar. Vi måste få veta sanningen!

Sanningen? Sanningen var att jag var hjärtligt trött på mitt arbete och gärna tog ledigt. Med lön. Tidningen skulle klara sig utan mig om jag bara skrev någon kommentar till det förvirrade läget efter valet och var anträffbar på telefon för Sten. Adrians pengar hade jag ingenting emot. Han behövde dem knappast.

Jaja, jag skall bara skriva färdigt det här, sa jag.

Det var forst därefter som Adrian förklarade vad som egentligen hade hänt.

En smäll på käften är det första jag minns av Jarl. Eller Jalle som han kallades på den tiden. Jag skulle börja skolan till hösten och han var fem och ett halvt. Vi hade inte setts förut, utom möjligen när vi var för små för att minnas.

Men nu var det sommar och äntligen skulle hans söner få leka med varandra, som Adrian sa. Pappa kallade vi honom aldrig, vare sig Jalle eller jag.

Adrian hade en ny kvinna och en ny sommarstuga vid en sjö i Mellansverige. Det var där Jalle och jag skulle tillbringa en vecka tillsammans med honom och Bella.

Ingen hade förberett mig på att Jalle inte var riktigt som andra.

Er ist etwas anders, skrockade Adrian och lyfte upp mig på fötter igen. Etwas anders, minns jag men inte ens idag vet jag om det är korrekt att saga eller bara ännu ett av Adrians försök med låtsastyska i stil med Es ist unser in dem luft und alla Bären und Blumen blumen. Adrian pratade ofta strunt, blandade in vad han kom på i stunden och presenterade det som sanning. Ibland var det verkligen rätt, oftast inte.

Jalle var inte som andra, så långt var det rätt. Han var lika lång som jag, slängig i kroppen med tjockt Strävt hår som hela tiden föll ner i ansiktet. Som en blandning mellan långhårig och strävhårig tax, enligt Adrian, han visste inte var denna hårman kom ifrån.

Käftsmällen följdes av att Adrian borstade av mig samtidigt som han handledde Jalle i hur han skulle slåss, han berömde honom och gav tips på hur han skulle få till en effektivare uppercut istället för den raka höger han gett mig. Adrian avslutade beröm och coachning med ännu en vändning.

Du får aldrig slå din bror, Jalle! Aldrig!

Och så blev det. Jalle var ofta i slagsmål och fick ett rykte som slagskämpe men han gav sig aldrig på mig. Och jag aktade mig, att vara i hans närhet var riskabelt nog ändå. Slogs gjorde han med andra, ibland vann han, ibland fick han stryk, men han gav sig aldrig och mer än en gång gav motståndaren upp trots övertag för att han helt enkelt inte orkade med den ettrige Jalle längre.

Även utan Adrians ord hade det inte tagit mig många minuter för att förstå att Jalle inte var som andra. Han skrattade inte åt samma saker och samma skämt som vi andra, han blev blank i ögonen och nån gång förvirrad, skrattade med kanske, eller inte alls. Å andra sidan brast han själv ut i högljudda påträngande skratt utan att någon annan förstod varför. Först uppfattade jag dem som tillgj orda men fick sen inse att detta var Jalles eget skratt.

Jalle var inte dum men han förstod inte. Han hade lätt för matte, läste och skrev bra men förstod inte alltid vad han läst, särskilt inte skönlitteratur. Fakta, otvetydiga fakta var hans värld. Senare förstod jag att det för Adrian handlade om att rusta Jalle så att han skulle klara av sitt liv. Att lära honom slåss så att han inte blev mobbad var ett steg – Adrian ställde upp. Han skrev in Jarl på brottning, karate, judo och boxning under hans uppväxt och till slut ordnade han in Jarl på skytteklubben. Det var inte alltid jag förstod hur Adrian tänkte. Jarl blev oftast inte långvarig, han förstod inte riktigt det där med träning och flera gånger blev han hemskickad efter att ha nitat nån intet ont anande pojke.

Maria, Jalles mamma var en snäll, rund lite dröjande kvinna som hade svårt att få saker ur händerna. Obestämd. Vag. Hon borde varit en katastrof för Jalle som bara inte fattade det oklara och typiskt mänskliga i fraser som vi får se, kanske det, sånt händer, det blir nog bra, fraser som tant Maria hela tiden strödde omkring sig. Lite förstrött vimsigt. Men så enkelt var det inte. Jalle var ett med sin mor, satt jämt i hennes knä och tydde sig till henne så fort hon var i närheten och hon var likadan. När Jalle krupit upp i knät pillade hon oupphörligt på honom, smekte, petade, letade. Jag minns min mor säga något om apmamma, något hon sedan förnekade bestämt. Långt senare kom jag att avundas Jarl och hans mor för deras fysiska närhet, för det sensuella i deras rörelser runt varandra, det ordlösa samtal de hade och deras gemensamma tystnad som så totalt skilde sig från Jalles förhållande till mig, till Adrian och till alla andra jag såg honom tillsammans med. Det gick för mig att förstå att Jarl var annorlunda och hur, men den här oartikulerade kommunikationen mellan Jarl och hans mor passade inte in.

Min mor, Lotta, var barsk och osentimental, hon lämnade ingen tvekan om vad som var rätt eller fel, hur och när något skulle göras och varför. Tre gånger under min uppväxt minns jag att hon höll mig i knät, två när jag var sjuk med hög feber och den tredje när vi lämnat av Jalle efter hemfärden från Adrian och Bella.

Adrian hade styrt om att mamma skulle hämta både Jalle och mig eftersom hon hade bil och det hade inte Jarls mamma Maria. Våra mödrar pratade helst inte med varandra, båda kände sig bedragna av den andra. Och av Adrian, förstås, det var han som haft ett förhållande med dem båda samtidigt under flera år och lämnat dem båda med var sitt barn för en tredje kvinna. Men Adrian var som han var.

Vi hade en blå Volvo 245 och Jalle och jag satt där bak, jag på min nya bilkudde och Jalle i min gamla bilbarnstol. Han vantrivdes med att sitta fastspänd och bråkade hela vägen. Jag var trött på att vara med Jalle både dag och natt och teg i mitt hörn. Jalle däremot förde låda, grälade mest. Han hade energi, som Adrian sa, och höll på oavbrutet tills han plötsligt slocknade.

Jalle och hans mamma bodde på övervåningen i morföräldrarnas hus strax utanför centrum, en liten ett- och ett halvplans fyrtiotalsvilla på hög sockel bland andra i ett stort homogent område med små tomter. Både Jalles mamma och morföräldrar kom ut på garageuppfarten för att hälsa och vi tog i hand och mamma var artig och pratade på i den vackra sommarkvällen så Jalle passade på att dra mig med för att visa huset och tomten, gungan i äppelträdet, hyddan vid komposten. Jalle drog mig med fast jag var irriterad och grinig och bara ville hem och jag var inte uppmärksam som jag visste att jag borde vara. Jag hann inte ens fatta vad som hände utan vaknade upp med huvudet i mammas knä och det var lite kyligt och fuktigt och jag frös och det gjorde ont i huvudet. Mamma satt lutad mot garagedörrarna och höll en handduk mot min panna för att hindra blodflödet.

Jalle hade alltid blivit tillsagd att han skulle akta sig för den branta backen ner till garaget i källaren eftersom den omgavs av halvannan meter höga murar utan staket.

Akta dig för garagebacken, man kan slå sig om man ramlar ner.

Det var så hans mor och de flesta andra uttryckte sig, men Jalle var inte som andra. Han prövade. Man kan slå sig, javisst, men det kan man överallt, inte minst på singelgången där han ramlat och slagit sina knän blodiga många gånger. Nu var det på singelgången de vuxna stod med ryggen till.

Jag skrek inte ens, det var dunsen de hörde och Jalles ojdå där han stod och tittade ner på mig och nyfiket undrade vad han ställt till med.

Hugo? sa min mor.

Jalle pekade.

Avsvimmad var jag bara några minuter, jag vaknade till i mammas knä med en handduk mot pannan.

Ambulansen är på väg, sa hon, saklig som alltid.

Jalle satt bredvid och tittade intresserat och deltagande på och klappade mig på armen.

Ambulansen! sa han. Får jag också åka?

Av ambulansfärden minns jag ingenting. När jag vaknade upp hade de sytt mig i pannan och det lämnade ett ärr jag har kvar ännu.

Hörde du vad jag sa, Hugo?

Adrian var irriterad och lät darrig på rösten. Han var trots allt åttio, Dessutom hade jag redan sagt ja.

Han är död, säger jag, hörde du inte?

Död?

Ja!

Han hade ju eldat upp torpet?

Ja, men nu är han död!

Adrian grät.

Vi var vana vid att Jarl ställde till det för sig, som Adrian sa. Det hade hänt förut att jag fått släppa allt och ännu oftare att Adrian gjort det.

Men…

Jag vet inte, jag vet ingenting! Du får reda ut det här. Samtalet slutade med en snyftning. Adrian lade på.

Jarl var död. Adrian grät.

Mobilen var en tung sten vid örat. Död. Jarl var död! Och Adrian grät och var inte till någon hjälp, han grät, något jag aldrig varit med om och knappast heller han själv. Det var svårt att föreställa sig Adrian gråtande, kanske hade jag hört fel. Missuppfattat. Men så var det inte och jag visste det.

Olyckshändelse var en möjlighet. Man visste aldrig när olyckan slog till och försiktighet var ingenting Jarl kändes vid. En olycka hade på sätt och vis varit en välsignelse - ingen skuld, inget av alla dessa komplikationer som tyckes följa Jarl vad han än gjorde. Han hade en osviklig känsla för att locka fram svårhanterade situationer som levande, förmodligen också som död. Han hade helt enkelt inte vett på att foga sig i att vara normal, vanlig och sansad. Han kunde säkert inte dö som vi andra heller.

Jag upptäckte att jag stod upp, redan på väg. Valet, arbetet, alla meningslösa artiklar jag skulle skriva i en tidning som hade betydelse endast hos den fåtalig skara som fortfarande läste ledare och debattartiklar i en landsortsblaska. Min trygghet, mitt liv. Jag stod upp och vägde på fötterna som till språng, mindes sekunderna före starten i de 60-meterslopp jag sprang i mellan- och högstadiet, de där som jag vann och de jag förlorade på min tvekan, min eftertanke före och min fantasi om kommande segrar. Det var inte så det gick till och det var inte heller så det skulle bli den här gången. Verkligheten var krass, vi som stod i vägen hade bara att böja oss.

Sten öppnade dörren. Jag visste vad han skulle säga, jag visste att han inte skulle bry sig om att min bror var död. Han ville ha sin artikel och han skulle få den.

Är du klar? Jag behöver den om en kvart senast. Ett lunchmöte.

Han hade redan vänt sig om för att gå innan jag fick mål i mun och hejdade honom.

Jag måste vara ledig. Min bror är död.

Sten kände som alla andra till min bror. Jarl var känd i stan och bara alltför närvarande i våra spalter under åren. En lokal celebritet skulle man kunna säga. Det var han som slog ner en lokal politiker utanför Domus, som gjorde konkurs, som drev ett ärekränkningsmål utan framgång, som helt sonika sågade ner träden utanför sin tomt för att de skymde utsikten, som eldade upp den mögliga klubbstugan så att kommunen skulle tvingas bygga en ny till fotbollsklubben. Nu väntade jag på något som att Det var väl för väl! eller bara Äntligen! Sten var effektivare än så, antagligen visste han mer än jag och var förberedd.

Finns inte en chans! Det är du som kan det politiska livet i kommunen. Och nu blir det ett taskspeleri, ett riktigt rävspel!

Min bror är död! envisades jag med högre röst, trots att jag visste att det var meningslöst. Sten var aldrig mottaglig för vädjanden eller känslomässigt tjafs.

Beklagar, sa Sten som en eftergift för anständigheten. Är det den där galningen?

Jag har – hade – bara en bror. Jag bara måste vara ledig.

Varför då? Begravningen är OK, naturligtvis, när den nu blir. Men inte nu, direkt efter valet!

Vi glodde på varandra under tystnad. Sten och jag var ingen bra kombination, han var tjugo år yngre och i karriären inom tidningsvärlden och ryktesvis dessutom i politiken. Han skulle inte vara kvar i stan längre än nödvändigt. Jag var tjugo år äldre och skulle ingenstans. Men det var jag som kunde yrket och tidningen och kommunen. Dęt kunde ha funkat men det gjorde det inte. Vi talade inte samma språk, som det sägs, och vi arbetade för olika intressen och med olika mål.

Ok, du tar fram materialet, gör intervjuerna och skriver artiklarna var när och hur du vill. Du behöver inte vara här eller ens komma hit. Men jag skall ha dem på mitt bord i tid. Med foton!

Jag nickade till hans breda rygg i den snygga lite glansiga kostymen, han hade redan vänt sig om och längre än så skulle jag inte komma med mindre än att jag sade upp mig.

Jarl hade valt fel tillfälle att dö. Det politiska läget i kommunen var till lika delar omöjligt och intressant. Morgonen därpå hade jag intervjuer inbokade med de större partierna, de mindre skulle följa därefter.

Det socialistiska blocket, som vi envisades kalla tre partier till vänster på tidningen, fast socialism var det sista de sysslade med eller syftade till, hade behållit ungefär en tredjedel av rösterna, de borgerliga runt en fjärdedel, populisterna en femtedel och de lokala partierna, kommunpartiet och sjukvårdspartiet en knapp tiondel vardera. Skillnaderna från föregående mandatperiod var små bortsett från att populisterna tagit röster från de övriga. Sjukvårdspartiet var vagt borgerligt, en utbrytning ur de existerande partierna när vårdcentralen utanför tätorten skulle läggas ner för tio år sedan. Den lades aldrig ner men inte heller partiet som stadigt hade sin väljarbas kvar och sina numer yrkesarbetande politiker. Kommunpartiet var en osalig blandning som härstammade från utbyggnaden av ett nytt köpcentrum. Centrat var byggt och partiet var kvar. Vid intervjuer hade det framgått att det inte ens från början var klart om partiet varit för eller emot en utbyggnad. Den egentliga orsaken till partiets uppkomst var en sårig konflikt om jävsförhållanden och en upphandling som gick snett. Svågerpolitik i ordets rätta bemärkelse eftersom bygget gick till en svåger till kommunfullmäktiges ordförande, låt vara att hans anbud var lägst. Att anbudet sedermera överskreds med många miljoner talade alla tyst om utom Kommunpartiet – det var så de motiverade sin existens.

Ingen hade majoritet, kombinationerna var många och utgången oviss. Fram till valet hade vänstern behållit posten som kommunstyrelsens ordförande mest på grund av Karl Lund, socialdemokrat och kommunens starke man under decennier, och trots att det egentligen fanns en borgerlig majoritet. Detta beroende på de två missnöjespartierna som, även om de var borgerliga i grunden, också var kroniskt opålitliga. Politiken hade den sista mandatperioden avgjorts från fråga till fråga. Men nu hade Karl Lund aviserat sin avgång från allt vad politik hette och i tomrummet efter honom väntade förändringar.

Det mesta var möjligt i kommunen och trots att det var en stor kommun med tillväxt och ambitioner styrde personliga relationer mycket, och mer än visioner och politiska program av alla slag. Skiktet kring politik, näringsliv, kommunal förvaltning och media var inte stort och ofta hade de mer gemensamt med varandra än med dem som de företrädde. De delade på bitterheten över att inte ha vare sig länsstyrelse eller regionsjukhus, och på besvikelsen när kommunen än en gång blev förbigången när den nya polisutbildningen planerades. Hoppet stod nu till utlokaliseringen av statliga verk och myndigheter. Den gemensamma grunden i kommunfullmäktige var att nu är det vår tur! Det fanns en känsla av att hamnat på efterkälken som ingen annars ville sätta ord på.

Jarls oklara död var viktigare för mig än valet och dess följder och trots att här fanns spaltmeter att skriva om avslutade jag artikeln hafsigt och allmänt, med oklar journalistik i ett oklart och osäkert läge. Ville Sten, av något skäl jag inte kände till, vara tydligare så här dagen efter valet, så fick han vara det även om det var under mitt namn. Det hade hänt förut.

Margaretha svarade genast i telefon. Jag fick känslan av att hon väntat på mitt samtal. Att hon skulle gråta visste jag redan innan, den här gången hade hon anledning.

Han är död! fick hon fram genom snyftningarna.

Jag vet. Adrian ringde. Vet du vad som hänt?

De slog ihjäl honom.

Vem?

Polisen.

Samtalet bröts av en gråtattack som övergick i snörvlingar och hosta innan hon återkom i luren.

Är du ensam?

Ja.

Jag kommer.

Jarl och Margaretha hade varit skilda i många år, över femton, kanske över tjugo, men Margaretha hade aldrig lyckats släppa taget, ett tag hon trots allt hade. Jarl förstod inte att han var tvungen att avsluta. Han tyckte bra om Margaretha. Ibland, när det passade honom dök han upp i hennes liv igen. Hänsynslöst? Javisst, Jarl var utan förståelse for hur relationer fungerade. Det var det som var problemet. När han behövde Margaretha tog han kontakt igen, ringde eller åkte hem till henne för en bit mat, en struken skjorta, ett lån. De hamnade, som jag förstod det, alltid i säng och morgonen därpå åt han en god och närande frukost. Det kunde pågå en vecka, kanske två, en gång varade det faktiskt en dryg månad. Sen var han borta igen, i dagar, veckor eller år.

Hon vill ju! svarade han när jag påpekade att han var grym.

Men hon vill inte att du skall gå igen!

Han ryckte på axlarna.

Nästa gång vill hon igen. Vad det nu än är… Jag gör ju henne till viljes!

Jag gör ju henne till viljes! Det var sant – han hade rätt. Ändå argumenterade jag emot. Fast det hände att jag tänkte att det var han som förstod och inte jag. Jarl var hopplös att övertyga. Margaretha hade sedan länge gett upp, hon tog vad hon kunde få och led däremellan.

Jarl var, anförtrodde han mig, den ende man Margaretha någonsin varit med.

… om du förstår! Hon har inte ens kysst någon annan! Inte en puss!

Dörren till Margarethas lägenhet stod öppen och ända ut i trappen hörde jag hennes gråt. Hon stod i köket vid diskbänken med ryggen till och försökte med darrande hand hälla vatten genom melittafiltret. Hon hälsade inte när jag nickade och sa hej innan jag sjönk ner på en stol vid köksbordet. Lägenheten låg på Längorna, i en södersluttning med trevåningshus från femtiotalets början med små praktiska bostäder, ettor och tvåor, enstaka sammanslagna till treor. Det var i en sådan trea hon bodde, med balkong. Ett fynd. Det var Jarl som hjälpt henne med den.

Utanför rasslade björkarna iväg sina gula löv i vinden och solen, det var lugnt och fridfullt och ingen kunde tro att Jarl var död. Eller att landet och politiken var i oordning, för den delen.

Margaretha hade inte mycket att tillägga när hon väl samlade sig och satte sig mittemot mig, hon tog det hon visste ännu en gång. Jarl var ihjälslagen hos polisen. Hon visste inte varför. Jarl var död och hennes liv saknade plötsligt mening.

Hon tittade på mig med röda, äntligen torra ögon. Hon ville säkert att jag skulle säga nåt tröstande. Jag hade verkligen en tröst –