Ta i trä

By Kjell E. Genberg

Inne på Vollsjö Toffelfabrik har en man hittats med söndertrasad skalle. Allt tyder på mord och polisen tillkallas. Polisen är i det här fallet poliskommissarie Bertil Återberg vid Hässleholmspolisen. Man förlitar sig på att Bertils snille ska komma med lösningar andra inte ser. Än har han mycket arbete framför sig, men Bertil kommer genast till en slutsats: mannen blev inte mördad på bandet utan någon har placerat den livlösa kroppen där efteråt... "Ta i trä" är den första delen i serien om kriminalinspektör Återberg.Följer Bertil Återbergs karriärsklättrande som skånsk polis.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 2, 2021
• ISBN: 9788726710694

Book preview

Första kapitlet

Om han inte varit så pass bredaxlad skulle det inte ha blivit någonting kvar av honom. Då hade han helt enkelt försvunnit ner genom den styrande plåttratten och hamnat i den maskin som tuggade sönder trästycken till flis. Det enda som skulle ha påmint om hans existens hade i så fall varit att flishögen en bit bort blivit färgad röd av blod och köttslamsor.

Fast det var tveksamt om någon skulle ha lagt märke till en sådan sak. Veden som flismaskinen tuggade i sig var al, och garvsyran i den ger trävirket en rödaktig färgton i sig själv. Inte heller skulle det ha spelat mannen någon roll. Inte honom personligen. Han var död när de hittade honom.

När morgonskiftet kom till Vollsjö Toffelfabrik i Tormestorp utanför Hässleholm hade den ansvarige som vanligt startat rullbanden och flismaskinen. Sågarna började arbeta med att dela alstockarna i lagom långa bitar, som sedan förvandlades till ämnen för träskobottnar. De överblivna trästyckena försvann genom hål i golvet och hamnade på rullbandet för att gå vidare till flistuggen. Där skulle de också ha hamnat om inte den döde fastnat som en kork i den sista öppningen. Träbitarna tornade upp sig på bandet och började falla ner till marken. Mannen som klättrade uppför stegen för att rensa bandet från trä höll på att falla ner igen när han gjorde det makabra fyndet.

– Det ligger en karl på bandet! vrålade han av alla krafter.

Ingen hörde honom när han ropade första gången. Larmet från maskinerna inne i fabriken var alltför kraftigt, och dessutom användes hörselskydd av alla som arbetade inom området. Han tvingades klättra ner igen.

Först var det ingen som trodde honom. Att en arbetskamrat kommer och berättar att han hittat ett lik på rullbandet vid flistuggen låter som ett dåligt skämt.

Till sist lyckades han emellertid övertyga förmannen om att det var sant. Förmannen klättrade upp, såg den döde och var påtagligt blekgrön i ansiktet när han klättrade ner igen. Det dröjde nästan en timme innan kriminalinspektör Bertil Återberg från polisen i Hässleholm kom till platsen. Ambulansen hade larmats och redan kommit fram. En av ambulansmännen hade redan konstaterat att mannen på rullbandet verkligen var avliden. Det fordrades egentligen ingen närmare undersökning för att få den saken klargjord. Det djupa såret i bakhuvudet var av sådan art att slaget som åstadkommit det borde ha varit omedelbart dödande. Skallen var helt söndertrasad, men underligt nog hade mannen inte blött särskilt mycket.

Det räckte emellertid inte med att veta att mannen var så död en människa kan bli. På samma sätt som de svenska myndigheterna fordrar att det ska finnas papper på att man föds fordras skriftligt på att man är död. Om brott befaras ska dessutom den döde besiktigas på plats av läkare. En sådan rekvirerades och kom. Liksom de övriga på platsen kunde han avgöra att människan på. rullbandet inte längre levde, och i kraft av sin utbildning kunde han utfärda ett dokument som intygade detta. Innan kriminalteknikerna kom till platsen var det inte mycket Återberg kunde göra. I varje fall inte vid själva fyndplatsen. Han fick nöja sig med en snabb överblick, en ytlig besiktning, och han kunde i det här läget inte vara säker på någonting. Jo, på en sak. Han kände sig rätt övertygad om att mannen inte hade blivit dödad på den underliga plats där han blev funnen. Återberg gjorde en grimas innan han orkade med att tänka sin nästa tanke till slut.

Om den döde hade varit lite smalare skulle han ha försvunnit helt och hållet. De vassa, snurrande piggarna i flistuggen visade ingen pardon mot träklossarna som kom ner genom rännan från rulIbandet. De skulle ha gjort samma grymma arbete med en kropp.

Bertil Återberg gick de få stegen fram till fabriksbyggnaden och ställde sig med ryggen mot väggen. Det var soligt och lite varmt när han lämnade Hässleholm. Nu hade molnen hopat sig över Skåne, och ett lätt duggregn gjorde bönder och andra potatisodlare lyckligare. Kriminalinspektör Återberg suckade och fick fram en cigarrett ur paketet. Han flyttade på sig för att inte hamna mitt i takdroppet när han tände den.

Väggen kändes trygg mot ryggtavlan. Bastant, något verkligt att ha som stöd. Blicken spelade över rullbanan – en enkel men effektiv konstruktion som förde spillveden från fabriken till flistuggen. Han drog några djupa halsbloss och tänkte på polisens instruktionsbok. Den gamla instruktionsboken som hette Handbok i brottsplatsundersökning, där det talades om hur viktigt det var att tänka först och handla sedan. Wendel och Svensson, de världskända brottsbekämparna som författat instruktionen, poängterade där att man inte tjänade något på att rusa iväg planlöst.

Därför rökte kriminalinspektör Bertil Återberg sin cigarrett i lugn och ro.

Kollegerna var i det närmaste klara med avspärrningen runt flistugg och rullbana. Återberg hade sina tvivel om att repinhägnaden skulle vara till någon nytta. Alltför många hade redan sprungit och tittat runt omkring fyndplatsen för att det skulle finnas några vettiga fotspår att gjuta av. Dessutom … Mördaren hade aldrig behövt gå ut ifrån fabriken för att placera sitt offer fem meter ovan jord.

Bertil Återberg klämde loss glöden från fimpen och lät den fräsande slockna mot marken. Sedan mosade han resten av stumpen mellan fingertopparna. Den svaga vinden tog hand om pappersrester och tobaksflagor.

Det stod nästan femtio människor och kurade i duggregnet på grusplanen mellan den vita villa som brukades som lager och själva fabrikshuset. Ingen tycktes ha behov av att prata. De stod tysta.

Återberg hade rundat den gula sågspånsbyggnaden för att komma dit. När han var nästan framme upptäckte han att han hade trädamm på axlarna. Han borstade med handen, men den finmalda sågspånen bet sig bara envisare fast i tyget.

Fabriken stod också tyst. Alla maskiner därinne hade kopplats från och dörren var låst.

Platschef Lasse Olsson satt på trappan utanför sitt lilla kontor och lät nyckeln dingla i en snodd från fingret.

Platschefen kände sig illa till mods. Inte bara för att någon hade dödats på fabriken, utan också för att han inte hade någon uppfattning om hur långt produktionsstopp detta fynd skulle orsaka.

Han visste att direktör Lennart Farmander var på väg från Lund. Huvudkontoret låg där, sjuttio kilometer från platsen där träskobottnarna tillverkades. Olsson gissade att Farmander hade bråttom nu. Den brådskan betydde att direktören skulle plåga sin ljusblå Opel med automatlåda upp till hundra kilometer i timmen. Minst. Det skrämde honom en aning. Farmander var lätt tankspridd i trafiken redan i vanliga fall, och han brukade använda sig av en del körregler som inte precis anammades av Trafiksäkerhetsverket.

Olsson reste sig när han såg kriminalinspektören komma fram mot trappan. Samtidigt som han rätade på sig upptäckte han en ko som gjorde ett underligt krumsprång borta vid järnvägsviadukten vid infarten till fabriksområdet. Kossan slog ut med bakbenen och skyndade sedan hastigt in på ängen invid vägen. Sekunden senare dök en bil upp vid viadukten. Den kröp fram ganska sakta medan föraren förvissade sig om att det inte fanns fler kreatur på vägen. Sedan ökade fordonet farten och trettio sekunder senare parkerade Volvon på gårdsplanen.

Tre män klev ut och började lasta ur väskor. Bertil Återberg ändrade riktning och gick till bilen i stället för till platschefen. Bilföraren flinade upp sig och räckte fram handen till skakning.

– Är det dina kor som springer vilt omkring här, Bertil? frågade han.

– Visst. Min sommarhobby, svarade kriminalinspektören. Det var bra att ni kom så här pass snabbt. Liket ligger så till att det är omöjligt att se vem det är. Och som du vet vore det bra om vi fick det identifierat så fort som möjligt.

– Vi ska göra vad vi kan, svarade teknikern. Men Gud skapade ingen brådska. Han sa inte ens att vi skulle skynda oss, trots att en massa människor har pådyvlat honom det påståendet.

Återberg ryckte på axlarna. Han visste att det inte lönade sig att försöka hetsa på ett lag kriminaltekniker. De jobbade i sin egen takt oavsett påtryckningar. Återberg var dessutom övertygad om att de gjorde rätt i det. Sedan fick hans egna magnerver ha vilka åsikter som helst i ämnet.

Ändå kände han sig betydligt lugnare nu än för bara en kvart sedan. Att teknikerna fanns på plats betydde att allt hade rullat igång. Han hoppades att de skulle klara av saken. Säker var han inte, för polisdistriktet hade rätt begränsade resurser. Om de misslyckades, tja.. Det kändes alltid som ett nederlag att behöva blanda in Rikspolisen. Då skrev tidningarna saker i stil med här kommer Mordkommissionen för att knäcka fallet som den lokala polisen misslyckats med.

Tidningarna, ja! Än hade inga journalister dykt upp. Vad kan det bero på? tänkte han. Själv hade han fått beskedet om fyndet, och ordern om att han skulle infinna sig på platsen, via polisens radio. Han var mycket medveten om att polisradion alltid stod påslagen hos kriminalreportrarna på de olika tidningarna. Nå, det spelade ingen roll. Så länge han slapp murvlarna var han bara tacksam.

Lasse Olsson reste sig för andra gången när Återberg närmade sig trappan. Kriminalinspektören såg på den långe mannen och uppmärksammade nervositeten i platschefens blick. De hade bara bytt ett par ord tidigare. Nu var det dags för lite mer prat.

– Kan vi gå in? frågade Bertil Återberg.

– Javisst.

Medan platschef Olsson låste upp ytterdörren såg han granskande på kriminalinspektören. Vägde honom med blicken. Granskningsresultatet fick honom att nästan känna sig besviken. Det fanns inget som påminde om vare sig Kojak eller Baretta hos karlen. Dock hade byxor och kavaj vissa likheter med Columbos regnrock. Byxorna var skrynkliga och nere vid skorna hade byxbenen stänk av lera och sågspån. Kavajen var spräcklig av spån uppe på axlarna. Inspektören var barhuvad. Håret var mellanblont och tunnades ut uppe på hjässan. Pannan var ganska hög och mellan de blå, lugna ögonen hade Återberg en djup rynka. Potatisnäsan var faktiskt ganska framträdande i det något runda ansiktet, och från näsvingarna gick ett par skarpa veck ner mot hakan. Om det inte varit för blicken skulle Olsson ha jämfört kriminalinspektörens drag med dem hos en förgrämd, medelålders kvinna.

Hans kavaj var inte knäppt och visade att inte ens landets brottsbekämpare undgick att få kulmage.

Låskolven gled undan och dörren kunde öppnas.

– Kliv på, sa Olsson och släppte in inspektören. Därinne är mitt kontor … nej, här på höger sida. Genom den andra dörren kommer man in till fabriken.

Återberg nickade och tog genast av till vänster. Alldeles innanför dörren fanns en stapel bruna säckar av samma sort som brukade användas av potatisgrossister. Bertil Återberg nickade mot dem och undrade vad de användes till.

– Vi packar färdiga träskobottnar i säckar, förklarade Lasse Olsson. De ska vidare till fabrikerna som sätter fast ovanlädret och gummisulorna. I det här rummet gör vi randningen och…

– Jaha, sa Återberg ointresserat och gick vidare.

Han stannade upp i nästa rum för att se sig omkring. Under fönstren på vänster sida stod en hop slipmaskiner. Golvet var belamrat med pallar. I alla lådorna i rummet låg träskobottnar, bearbetade men inte helt färdiga. Vid lådan närmast honom stod en stämpeldyna och en stämpel. Han tog närmast frånvarande upp den närmaste träskobottnen och vände på den. I blå stämpelfärg stod tryckt Vollsjö T 28 Barn Special. Återberg kastade tillbaka bottnen i lådan och gick vidare. I en gång på höger sida stod en gul, elektrisk gaffeltruck. Gafflarna framtill bar på en låda bottnar. Platschef Olsson uppmärksammade polismannens blick.

– Det är bottnar som kommer från torkugnen, förklarade han. De skulle egentligen ha hunnit vidare, men så fick vi ju order om att lokalen skulle utrymmas, så…

– Jag förstår, sa Bertil Återberg.

Han plockade fram en cigarrett och stack den i munnen. Medan han rotade i fickan efter tändstickorna såg han skylten om att rökning var förbjuden. Han lät cigarretten hänga kvar mellan läpparna utan att tända den.

Rakt framför sig hade han den stora maskinhallen. överallt där det fanns minsta utrymme fanns klotsar av alträ uppstaplade. Under taket löpte ett virrvarrsmönster av rör i olika dimensioner.

– Ventilation? frågade han.

– Nejdå, sa Olsson. Det blir en massa sågspån när maskinerna fräser ur träklotsarna. Spånen sugs upp genom rören och sedan blåses de ut i sågspånshuset på baksidan.

– Det där gula huset?

– Ja, sa Olsson.

– Aha, mumlade Återberg och borstade omedvetet kavajaxeln än en gång. Och var börjar rullbandet till flistuggen?

– Den här vägen.

Olsson skyndade före, förbi en maskin som sågade profiler. Där stannade han upp och pekade mot ett hål i plåtgolvet. Kriminalinspektören satte sig på huk och tittade ner. Han satt alldeles stilla i några sekunder och sedan ruskade han fundersamt på huvudet. Här skulle det ha varit mycket besvärligt att fösa ner en kropp. Hålet i golvet var visserligen stort nog, men rännan där träbitarna åkte ner gjorde en skarp sväng och där skulle en människa obevekligt fastna.

– Finns det fler hål i golvet?

– Ja, här borta vid väggen, intill kontakterna där man startar rullbandet, svarade Lasse Olsson.

Bertil Återberg visslade till lite tyst för sig själv när han kom fram till det andra hålet. Där hade det varit lätt för någon att slänga ner en människokropp. Det glatta golvet borde inte heller ha gjort något större friktionsmotstånd om någon ville släpa en död, sladdrig kropp en bit på det. Han bestämde sig för att komma ihåg att till och med en kroppsligt vek person skulle ha kunnat klara en sådan sak.

Genom fönstret framför sig såg han flistuggen. På väggen intill fönsterkarmarna satt några gröna kontaktkåpor med knappar på. De var märkta Rullband och hade siffrorna 1–4 efter varje märkning. Han tryckte på den som var märkt Rullband 1 och det surrade omedelbart till. Bandet under honom startade och började röra sig. Han