Döden på turné

By Kjell E. Genberg

Peter "Stumpen" Andersson är frontman i ett band som lirar svängig countryrock. De är stora nog för att få åka på folkparksturné, men inte stora nog för att bli feta på gagen. Peter och bandkompisarna vill nå nästa nivå och få ett större genomslag. Musikmässigt såväl som ekonomiskt. Bandet skaffar sig en ny manager och det verkar, till slut, som att saker är på väg att hända för grabbarna... men turnélivet är inte alltid enkelt och kantas ibland av tragedier."Döden på turné" är en thriller som tar plats runtom landets folkparker.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726710960

Book preview

Kapitel ett

De slog slutackordet i Merle Haggards Okie from Muskogee och kunde pusta ut. Torbjörn Kling stoppade ner sina fyra metallplektrum i bröstfickan, lade stålet på plats och fick bort det underliga ekot ur sångmikrofonen.

Det var sista låten från Country Hicks den här gången, men vi kommer tillbaka, sade han. Nu övertar Bengt Yngves scenen så att ni kan fortsätta att dansa och ha kul.

Det kom några tafatta applåder från dansgolvet. Borta vid serveringen började det redan bli kö. I kulissen stod medlemmarna i Bengt Yngves orkester redo att kliva in på estraden. Torbjörn stängde av sångmikrofonen och flyttade in sin steelguitar bakom trummorna. Alla utom trummisen Robert Erichs hade redan ställt undan sina instrument. Han bökade för att få bort trumsetet och Torbjörn hjälpte honom med cymbalerna.

När de gick nerför den smala trappan till omklädningsrummet under scenen började Bengt Yngves spela en gammal beprövad dansbandslåt. Shalala I love you ekade ut över dansgolvet. Torbjörn lystrade.

Gitarristen spelar fel, klagade han. Dessutom har han inte stämt ordentligt.

De har en riktigt hyfsad trummis, tyckte Robert. Han gör inga märkvärdiga grejor, men han håller ett bergfast tempo. Men, du, vad är det för fel på vår sång i kväll? Den låter inte som vanligt, diffusare på något sätt.

Torbjörn höll upp dörren och släppte in Robert i den fähusliknande lokal som arrangören kallade för loge. Golvet bestod av nerslitna bräder och i de stora springorna mellan dem kunde man se marken. Det var kallt därinne. Brädväggarna var tunna och inte isolerades de mycket av alla granna affischer föreställande svensktoppsartister och dansband som täckte snart sagt varenda kvadratcentimeter. Vid väggarna stod några stolar och framför dem ett bord som tydligen utrangerats från serveringen. Bordsskivan mönstrades av brännmärken från cigarretter.

Torbjörn satte sig ner under Lill-Babs från 1977. Tvärs över affischen stod det: Tack Per-Erik för en oförglömlig kväll. Hon hade signerat alltsammans med en stor autograf.

Vem fan är Per-Erik? frågade Robert. Och varför glömmer hon inte honom?

Per-Erik Hillman, arrangören för det här stället, svarade Torbjörn Kling. Och vem kan glömma den lyx och det överflöd han består sina artister med? Det är till och med tänkbart att han inte prutade ner Lill -Babs gage till hälften och ville ha resan inkluderad i priset. Så hon var säkert tacksam.

Han sparkade ilsket till en liten väska på golvet. Den tillhörde någon i Bengt Yngves. Dansorkestern hade kommit dit först och brett ut sig ordentligt. Country Hicks hade fått några krokar bakom dörren att hänga upp kläderna på och de hade tvingats stapla sina instrumentfodral i en hög vid väggen för att få plats själva.

Det har i alla fall gått rätt skapligt i kväll, sade kompgitarristen och sångaren Peter Andersson, gemenligen kallad Stumpen eftersom han var längst av dem allihop. Bortsett från sången då, för den låter apa. Vi borde ha stått på oss för att få ha vår egen anläggning. I deras finns det visst inbyggt Skaraeko i varenda transing.

Skapligt? Det beror väl vad man jämför med, sade basisten Kennet Thoresson. Jag tycker att det är segt. Det här packet är inte vår publik alls.

Ifall vi har någon över huvud taget, mumlade Helena Stork.

Hon satt bredvid Pernilla Svedberg och deppade. De två flickorna brukade hänga med som körtjejer på somliga spelningar. Det var först på väg hit som de fått veta att arrangören prutat på gaget och att det knappt skulle bli några pengar alls till dem. Vi kunde lika gärna ha stannat hemma och pluggat eller gått på bio, tänkte hon.

Det var dödtrist att uppträda för danspublik och hon fattade inte varför Torbjörn envisades med att ta sådana jobb.

Det är klart att vi har en publik, sade Torbjörn som hört hennes dystra invändning. Den blir större också, för varje ställe vi spelar på. Förra lördagen fick vi skriva autografer, eller hur?

Men inte i kväll, påminde Pernilla Svedberg.

Kvällen är inte slut än, tröstade Torbjörn och just då knackade det på dörren.

Den unge man som kom in kunde vara i tjugoårsåldern, alltså bara några år äldre än de själva. Han var kortklippt och klädd i blank, gråaktig kavaj, kritvit skjorta med smal slips, perfekt designade mörka byxor och ett par skor som var så välputsade att det gick att spegla sig i dem. Ett par solglasögon, som definitivt inte var köpta på en bensinstation, satt uppskjutna i pannan. Bakom honom skymtade en fetlagd kille i polotröja och säckiga byxor och joggingskor. Han bar på en dokumentportfölj och stängde dörren bakom dem.

Kommer vi och stör? frågade den välklädde.

Det beror på vad du vill, suckade Pernilla. Jag är inte på humör att skriva autografer just nu.

Vem av er är Torbjörn Kling?

Det är jag.

Nykomlingen sträckte fram handen och hälsade. Sedan gjorde han en gest mot den rundnätte som lade dokumentportföljen på det fimpmärkta bordet.

Jag heter Bert Carlén och jag är verkställande direktör i managementfirman Scandinavian Artist Promotion, sade han och tog den enda lediga stol som fanns. Just nu är jag lite grand på jakt efter ett band som lirar country. Det är därför jag kommit hit i kväll. Jag har hört en del om er innan och ville lyssna på er själv också. Har ni någon manager?

Torbjörn Kling skrattade.

Skulle vi ha spelat här om vi haft någon som backat upp oss? motfrågade han.

Kanske, kanske inte, svarade Carlén. Det är alltid bra att skaffa sig scenvana och man lär sig mycket av att spela för en motsträvig publik. Det är ju inte för att lyssna på er som folk har kommit hit i kväll.

Det har vi märkt, sade Helena Stork och drack en klunk ur sin läskburk.

Men ni är bra! fortsatte Bert Carlén. Åtminstone kan ni bli jäkligt bra. Fast ni skulle behöva lägga om stil och repertoar en hel del.

Tack för kritiken, sade Torbjörn Kling syrligt. Du har alltså kommit för att råda oss att bli annorlunda. Skall vi kanske börja spela som Bengt Yngves?

Carlén log lite och öppnade dokumentportföljen. Han räckte ett relieftryckt visitkort till Torbjörn. Scandinavian Artist Promotion visade sig ha en adress i Hudiksvall, vilket genast dämpade en del av glansen runt namnet. Det borde åtminstone ha stått Stockholm, tänkte Torbjörn och stack ner kortet i bröstfickan där det fick samsas med hans plektrum.

Inte alls, sade Bert Carlén. Ni skulle kunna bli stora inom ert gebit om ni bara satsade lite. Ni spelar bra och tycks köra med stämda instrument till skillnad från andra jag hört i kväll. Men repertoaren är unken. Det är samma låtar som varenda countryband lirar, och i ungefär samma arrangemang dessutom. Plankat från platta, alltså. Jag har lite idéer, ifall ni har lust att lyssna.

Torbjörn Kling föste bort lite smulor och slog sig ner på bordskanten. Det här var egentligen lite av de funderingar han själv gått och burit på den senaste tiden. Modelejonet var kanske inte helt borta. Han bestämde sig för att höra på.

Vi har fyrtiofem minuter ledigt innan det är dags för oss igen, sade han.

Bra. Jag har suttit i serveringen och lyssnat och gjort lite anteckningar. Det jag säger nu kan kanske låta väldigt kritiskt, men ni skall veta att jag inte är här för att vara elak. Jag skulle vilja sköta era affärer, bygga upp någonting som är gångbart i större skala. Ni står för det konstnärliga och jag genomför en affärsidé.

Konstnärliga? fnös Kennet.

Musik är konst. Det står i varenda lexikon, skrattade Carlén. Ni behöver jobba fram lite av er personlighet, för den är ganska luddig just nu. En ny sångare med lite glöd i rösten skulle göra susen, och en gitarrist till som kan spela annat än ackord borde ge bandet mycket bättre botten.

Kennet steg fram och ställde sig intill Torbjörn.

I kväll är vi sex stycken på en scen som är för trång för fyra, sade han. Du vill ha in två till. Då är vi nästan en symfoniorkester!

Problem är bara förklädda lösningar, svarade Bert. Vad tjänar ni per person i kväll? Räcker det till en varm korv var, sedan ni betalat av på instrumenten och pröjsat soppan för resan hit och hem? Jag undrar det. Jag vill att ni skall börja tjäna pengar åt er själva och åt mig. För att göra det räcker det inte att vara ett band i mängden. Ni måste bli synliga och det kan jag kanske hjälpa er med.

Hur?

Vi kan börja med ett litet experiment som inte kostar någonting, sade Carlén och lade armen runt axlarna på sin fetlagde och hittills moltyste kamrat. Det här är Benny Borgstrand. Han kommer från Dalarna och har sjungit en del med lokala band där. Nu har han flyttat till Hälsingland. Låt honom riva av ett par låtar med er, så kan vi prata mer om den saken sedan.

Torbjörn nickade eftertänksamt.

Det är det väl ingen av oss som har något emot, sade han och såg på de andra. Men sången låter ankskit med Bengt Yngves anläggning.

Det kan jag fixa, förklarade Benny Borgstrand. Jag har ställt in den där typen av lådor förr.

De enades om tre låtar i de tonarter som passade