Brist

By Anna Schulze

Storasyster och lillasyster spelar krocket, fast de egentligen inte har någon lust. Krocketbanan råkar bara befinna sig under moderns fönster. Det är därför de är där. För att höra vad som händer. Höra hennes jämrande. Borde de egentligen gå och ringa doktorn? Vad är det som är så fel? "Brist" är en novellsamling fylld med 11 starka berättelser som berör på djupet. Vi får träffa karaktärer som befinner sig vid en brytpunkt i livet, just i sekunden när allting brister. Med stor träffsäkerhet skildrar Anna Schulze förvirringen som uppstår när en affär vänder upp och ner på tillvaron och den frustrerande känslan av att vara instängd i sitt eget liv. Perspektivet skiftar, från förälderns till barnets, och från bedragarens till den bedragnes. Det är en mästerlig uppvisning i konsten att skriva novell – och i konsten att måla ett livsöde med ord. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726921953

Book preview

Sekund

Det är tomt på Kreatima. Julhandeln har ännu inte brutit lös. Dessutom är det förmiddag och då är ju anständiga människor på jobbet.

Tuschpennorna finns bredvid blyertspennorna. Det passar mig utmärkt. Jag kan jämföra utan att behöva springa fram och tillbaka i affären. Det bästa skulle vara att använda blyerts och fixativ, men det skulle innebära att jag samtidigt permanentade Dicks alla idiotstråk, och det vill jag verkligen inte.

Faber-Castell. Jag börjar längst till vänster. Den är för ljus. I noter brukar man använda mjuk blyerts. Ett steg till höger. Det börjar likna något. Jag gör några korta, diagonala streck. Det hade varit bättre med en smalare spets, men om jag övar lite går det nog att få till.

Jag tar med de två mörkaste nyanserna bort till blyertshyllan. Hittar en penna som är lagom mjuk. Vid sidan hänger ett block. Jag river bort det översta arket. Så ritar jag en rad korta, diagonala biyertsstreck. Sedan fyller jag på med tuschstreck. Slumpvis; in emellan blyertsstrecken. Det artar sig, men jag är inte helt nöjd. Jag gör en ny rad diagonala streck. Tar den mörkaste pennan och ritar in tuschstrecken. Nu ser jag knappt skillnad på vilka som är i tusch och vilka som är i blyerts.

Jag går till kassan och betalar.

På Sveavägen är det vinter i luften. Jag kryssar mellan stånden över Hötorget i riktning mot Centralen.

När man har spelat Tosca i tjugoåtta år börjar man tänka på vissa saker. Som att Toscas motiv kommer första gången i orkestern. Det går så fort över att man knappt lägger märke till det. Oftast kommer det i E-dur. Först E, en kvart ner till H och så en stor sekund upp: E, H, Ciss. Halvnot, fjärdedel, punkterad halvnot.

Det är ett av de finaste motiv som finns.

Utanför pendeltågets fönster är det rimfrost på grenarna, men det blir säkert varmt igen.

Varmt, grått och blaskigt.

I England kan man köpa konjak på pendeltågen. Även om man inte vill ha gör det något med stämningen. Själva pendeltågskänslan förändras av att man kan. Att man skulle kunna dricka kaffe och konjak på väg hem från jobbet.

Dessutom är vagnarna trevligare.

Vi har passerat Karlberg. Egentligen vore det bättre att bo inne i stan, men Anki ville bo i villa. Det finns inga villor i stan. Nu finns det inga barn kvar hemma. Ett barn finns, men hon har inga större behov av att leka i sandlådan. För det mesta får man vara glad om hon kommer hem alls; särskilt sedan hon träffade den där Hampus eller Pontus, eller vad han heter.

Andra gången temat kommer är i kärleksduetten. Tosca har varit med i bilden ett tag. Jag minns inte så noga. Det var femton år sedan jag såg föreställningen. Melodin börjar så. Det är Cavaradossi som börjar: E, H. Tosca tar över på Cisset och fortsätter ner till Giss. Gisset är inledningston i A-durskalan som följer. Så blir det kadens, hon landar på E:et och Cavaradossi kommer in igen. Det är här hela melodin kommer. Det är här man får vältra sig i den. Det som händer musikaliskt är att melodin, som inleds med motivet, efter kadensen kommer tillbaka till E.

Och det är nu det förvandlas från de inledande tonerna av en melodi till ett motiv. Orkestersatsen fortsätter från E, tillbaka till H. Och sedan: Ciss.

När allt detta har hänt med dessa två intervall blir de otroligt känsloladdade.

Och störst av dem är sekunden.

Utanför mulnar det på. Jag tar fram påsen. Faber-Castell. Hade man köpt sådana här till ungarna när de var små, hade man blivit ruinerad.

Sedan blir det kanske barnbarn.

Man föds, man är musikalisk, ens morfar spelade fiol. Morsan vill att man spelar fiol.

Man spelar fiol.

Man övar, man utvecklar sin musikalitet, man söker till Ackis. Man kommer in. Man övar, man vidareutvecklar sin musikalitet, man får konstnärliga visioner.

Man övar, man tar sin examen. Man övar, man provspelar, man vinner. Man får ett jobb, man bjuder alla på öl. Man har ett jobb. Man har ett jobb, man har ett jobb, man har ett jobb.

Man har ett jobb.

Man går till jobbet.

Man sitter i Hovkapellet med alla visionerna.

Vad gör man då? Vad gör man av alltihop?

Det bästa vore att ta sina visioner och stuva ner dem i facket avsett för harts och sordiner.

Men varför nöja sig med det? Då måste man ju titta på dem varje gång man ska hartsa stråken. (Sordinen har jag inte tagit av på tjugoåtta år.)

Det optimala vore om man hade ett sådant där plaströr. Ett sådant som man hade för raklagda sensträngar, innan det fanns perlon.

Om man har kvar ett sådant rör någonstans, kan man ta alla visionerna och köra ner dem där. Man kan peta på med en tandborste. Trycker man till ordentligt får man plats med jäkligt många visioner.

Sedan kan man ju helt enkelt kasta bort röret.

Så slipper man se det, framför fotot av barnen, varje gång man öppnar lådan.

Det är ändå nästan ingen som använder raklagda senor längre.

Varje gång jag närmar mig Sollentuna får jag lust att bara åka vidare.

Jag vet inte hur många Toscor jag har gjort. Jag minns turnén. Karins svarta hår, fuktigt över kudden. Den lilla strängen av saliv när hon sov. Doften av varm hud.

Annars har jag varit trogen.

Det här var en helt ny uppsättning, och den började bra. Det var i augusti. Ung, engelsk dirigent.

Ung, engelsk, kvinnlig dirigent.

Innerst inne var alla skeptiska. Man är det: Skeptisk. Alla säger att det inte har med könet att göra. Det är ren lögn.

Jag var lika skeptisk som alla andra. Tänkte att det var ännu en vill-ni-ha-Leif-får-ni-ta-Mary-också-uppgörelse.

Men jag gillade Mary Bradley.

Jag gillade att hon började repetera på en gång. Hon höll inga stammande tal, om Puccini och Tosca, bara för att själv bli varm i kläderna. Hon kom in, hälsade på konsertmästaren, presenterade sig kort och sade:

– From the top, please.

Hon hade energi. Och hon visste vad hon ville. Hon ville något med den här operan. Hon ville något med oss. Det är det vi vill. Att någon ska vilja, med oss.

Dessutom hade hon kjol. Hon hörde inte till dem som tror att allt kommer att förändras bara för att man har byxor och kavaj.

Jag sneglade på Karin. För mig är detta hennes opera. Jag vet inte om hon tycker att det är min.

Efter den där turnén blev jag vettskrämd. Vad var jag för slags man? Med en sexåring och en fyraåring. Vi hade bara bott ett år i villan.

Jag vred på huvudet och tittade på Karins före detta man. Jag har aldrig ångrat mig. Bara undrat.

När vi kommit hem tog det två år innan han hälsade på mig igen. Så kan det gå, när man är den som stannar hemma med barnen. Och det var inte bara vi. Efteråt verkade det som om halva orkestern bytte adress. De flesta bara med varandra.

Ett år senare började Kalle i andrafiol. Då gifte Karin sig med honom.

Men jag har alltid undrat.

Mary Bradley var bra. Vi fick spela mycket; och i långa sjok. I början är det vad man behöver. Mycket löser sig av sig själv.

Jag satt bredvid Natalja.

Eftersom hon bara skulle få ett eller två rep, såg jag till att skriva. Får man så lite reptid är det dumt att behöva ägna den åt att skriva stråk.

Dick var lika illa förberedd som alltid. Ideligen lutade han sig fram och skrev nytt. Vågen gick. Andrapult skrev av Dicks nya genidrag. Tredjepult skrev av andrapult. Fjärde skrev av tredje. Ner genom hela stämman. Då kom Dick på att hans senaste utgåva inte varit fullt så bra som han hade trott. Fram med suddgummit. Fram med pennan. Om igen: Andrapult, tredjepult, fjärdepult.

Natalja spelade, jag skrev, Mary Bradley repade.

Hon fick ihop saker snabbt. Hon stämde ackord snabbt. Hon tänkte snabbt. Hon hade inga förutfattade meningar. Det är nästan det viktigaste. Att inte ha bestämt sig innan man går in. I det ögonblick dirigenten bestämmer sig för vad som kommer att bli problemet stänger han öronen. Då kan vad som helst passera samtidigt som han repar sönder något som fungerat hela tiden.

En sak hade Mary bestämt sig för.

Hon ville ha glissandon.

Hon refererade till den där inspelningen med Callas och utgick ifrån att de flesta i orkestern hade hört den. Jag gillade henne för det. Att hon tänkte att vi var bildade. Man märker direkt vilka dirigenter som tror att vi är idioter. Att orkestermusiker bara befinner sig ett snäpp över grottbjörnen. Conan; the violinplayer.

I den där inspelningen är det glissando på i stort sett alla inbundna, uppåtgående intervall. De flesta neråtgående också.

Mary Bradley tyckte att, Okay, let’s not overdo it; men kunde vi göra glissando på sekunden i det här motivet? Sempre, if you please.

Det är någonting med det där lilla glidet.

Ett skrymsle mellan H och Ciss.

I det där intervallet finns ett lekrum. I och med att man gör ett glissando tar man vara på det utrymmet. Just där, mellan H och Ciss, finns ett visst mått av frihet. Något inexakt.

Som dörren man hittar i lyckliga drömmar.

Jag log mot Natalja medan jag markerade glissen med korta, diagonala streck. Sedan tittade jag mot violastämman. Karin log tillbaka.

När det blev paus frågade jag Natalja:

– Kunde man spela den här operan i forna Sovjet?

Vi var på väg ut från Rotundan. Hon tittade på mig med höjda ögonbryn.

– Borde inte det ha varit laddat; polisstat och skenavrättningar?

– Inte alls. Hon skrattade. Det var ju ni! Det var inte vi.

– Och det räckte som alibi?

Natalja nickade, sedan fortsatte hon:

– Dessutom är ju Scarpia polischef, och i Sovjet hade vi faktiskt ingen polis.

Vi vek om hörnet till futten och hon fortsatte:

– Vi hade milis.

Nu skrattade vi båda två.

– Och det är ju en helt annan sak!

I futten köpte vi varsin kopp kaffe. Hon tog sin kopp och satte sig hos ett par yngre kolleger.

Jag tog med mig kaffet och gjorde något som jag inte hade gjort på femton år. Jag gick in i rökrummet, satte mig vid ett av borden och sade:

– Hej Karin.

Ytterdörren är låst. Jag skäms över lättnaden. Vi har inte så mycket att säga varandra längre.

Hallen behöver tapetseras om. Hus är ett kors att bära. Ett kors och en kvarnsten. Dessutom ligger de för långt från operan. Huskors. Korsvirkeshus.

Jag hänger av mig och går och sätter på kaffevatten.

Min enda bragd är att ha köpt en Chateau Latour på min bröllopsresa 1978.

Jag går ut i hallen igen och flyttar pennan från påsen till innerfickan i jackan.

Tillbaka i köket bestämmer jag mig för att jag inte orkar göra riktigt bryggkaffe. Jag tar ner burken med pulver, häller i mjölk och rör om. Förr i världen tog jag socker också. Men socker är onyttigt.

Det har varit en bra höst.

Det händer något när man spelar Puccini. Alltså när det går bra. Om alla är ihop med sig själva, samtidigt; blir det ihop. Dirigenten behöver inte slå så mycket. Det är så mycket inpass att man känner sig lite som en slagverkare. Om föreställningen är homogen trillar alla pizzicaton ner där de ska, utan att man riktigt kan förklara varför. Dessutom tar den bara två timmar och fyrtio minuter. Den är, i alla hänseenden, perfekt.

Mary Bradley var ihop med sig själv. Jag var ihop med mig själv. Karin verkade också vara ihop med sig själv.

Det blev premiär. Jag gick på festen.

Kalle i andrafiol var ledig.

Löven började singla. Luften var lätt att andas. Vi gjorde två Toscor i veckan.

I oktober gick Karin och jag ut och åt lunch. Hennes hår hade fått gråa strimmor.

Jag dricker av kaffet. Det är beskt. Sockerskålen står längst in i skafferiet. Bakom konservburkarna. På botten har några bitar smält och klibbat fast. Jag bänder loss en, lägger i och rör om. Smakar försiktigt. Inget går upp emot sötat kaffe.

Utanför köksfönstret hänger trädgården. Det har börjat töa. Allt är som disktrasor. Men det har varit en bra höst. Det var bra med glissandon.

Det finns ett ganska stort gäng som på fullt allvar tror att det blir patetiskt med glissandon. Det är de som aldrig känner efter hur det känns. Gör bara så här: Spela ett snyggt glissando; lyssna på hur det låter, och känn efter hur det känns. Känns det patetiskt? Ibland, ibland inte. Men gör ingen jävla regel av det!

Det märkliga är att det brukar vara exakt samma människor som hävdar tidstrogen tolkning från Mozart och bakåt. Att inte göra glissandon i Puccini är allt annat än tidstroget. Förmodligen var det så självklart på hans tid, att han inte brydde sig om att skriva in det.

Men det är inte patetiskt. Det är snyggt.

I slutet av november gick Mary Bradleys kontrakt ut.

Ny dirigent. Ett rep. Karin var alterneringsledig.

Han kom från ett av alla dessa operahus i forna DDR.

Man vill så gärna tro att tyskarna är ett operaälskande folk, som av ren kärlek till musiken har smällt upp en massa operahus överallt. Men i själva verket är det med dem som med Autobahn; de är byggda av Adolf Hitler. Där skulle det spelas Wagner, i helg som söcken. Jag vet inte hur mycket Wagner som verkligen spelats i dessa hus, de flesta av orkestrarna är ju ganska små. Kanske var det lättare att göra Tosca; den handlar ju inte om dem.

Frank Mayer kunde mycket väl ha varit elev till Adolf Hitler. Han var i sextioårsåldern. Stålgrått hår och glasögon.

Ideligen bröt han av. Han stirrade ilsket på träblåset och sade att det var för starkt. Han stirrade på oss och sade att vi kom för sent. Mest av allt stirrade han på harpisten.

Varje gång han slog av stirrade han. Att stirra var hans pedagogiska metod. Vi tittade tomt i noterna och kröp ihop; medan han slet sönder Tosca i små, små stycken.

Fermaterna blev hängande i luften. Det var omöjligt att veta när man skulle komma. Han underdelade allt, men lade av precis när man hade behövt honom. Allt, som för två dygn sedan hade spelat sig själv, upphörde att fungera.

Dessutom kunde han inte hålla tiden. Det var nästan lunch innan han kom fram till kärleksduetten. Han tittade på klockan, stirrade på oss ännu en gång. Sedan suckade han och skakade på huvudet. Socialt självmord. Han skulle aldrig mer komma att få dirigera i detta operahus.

Jag spelade uselt. Dessutom satt jag bredvid Johanna. En ettårsvikarie som jobbar hårt på att inte få förlängt. Hon körde sitt race. Det var som att sitta bredvid en väderkvarn.

Bredvid en väderkvarn och anförd av Adolf Hitler.

Naturligtvis spelade jag inte bra. Efter ett tag började jag räkna: Tre takter kvar. Ett, två. Två, två. Ett, två, tre: Ess, två. Ett, två. Ett, två, tre: Ess, två. Snart. Nu. Nyss. Skit.

Tricket är att lägga av i tid. Det handlar inte om att alltid lyckas, för det är det ingen som gör. Det handlar om att veta innan. Att sekunden innan, veta att: Jag kommer inte att sätta det här. Och att då lägga av. Det handlar om mikroskopiska tidsrymder. Det varken syns eller hörs. Man bara lättar lite på trycket i stråken tills allt känns stabilt igen. Jag kan avslöja att jag fick stor användning för den förmågan under den här repetitionen.

Och så kom då kärleksduetten. Solisterna var inkallade. Cavaradossi. Tosca. Pizzicato. Tosca. Cavaradossi. Tosca. Orkester. Cavaradossi och Tosca. Stor orkester. Cavaradossi. Cavaradossi och Tosca. Förstaviolin: E, H, glissando, Ciss.

– Aber nein, nein, nein! Han knackade ursinnigt i pulten. Ansiktet var rött och han blängde på oss. Ett hav av barbarer.

– Kein Glissando!

Han såg ut som om vi lagt en pornografisk tidskrift i hans partitur.

– Kein Glissando, upprepade han.

– Never? frågade Dick.

– Never. Frank Mayer skakade ilsket på huvudet.

Dick sträckte sig efter sin kautschuk. Vände sig mot stämman och sade:

– Okay, let’s rub it all out.

Johanna var redan igång. Hon var inte sentimental.

Jag såg för mig hur jag tog alla glissandon och körde ner dem i det redan fullpackade röret för raklagda strängar.

– Sechsundfünfzig, sade Frank Mayer.

Jag letade upp nummer femtiosex. Det var bara att börja spela. När vi kommit till motivet efter temat gjorde jag glissando på ren trots. Johanna tittade hånfullt på mig och sade:

– Han sade faktiskt: Inget gliss!

Hon log ironiskt. När hon visade tänderna såg hon ut som en häst.

Jag svarade inte. Tänkte bara att detta var dagens andra sociala självmord. Nu skulle hon aldrig få förlängt.

På lunchen kom Kalle och satte sig mitt emot mig. Han pratade på om båten och lantstället. Frågade om jag gjort några nya vinfynd. Det hade jag inte. Jag började få svårt för att tala med honom. Inom mig undrade jag, när jag egentligen skulle dricka upp min Chateau Latour -78.

På eftermiddagen fortsatte Frank Mayer sin hårdhänta fostran. Så hade han själv blivit fostrad, och det hade inte han tagit skada av.

Efter repet gick jag till Centralen. Jag satt redan på pendeln när det slog mig att jag gått förbi Karin i scenporten utan att ens hälsa.

Det är mörkt utanför köksfönstret. Och lika bra är det. Så slipper jag se allt i trädgården som inte blivit gjort i år heller. Efter en stunds bligande in i kylskåpet bestämmer jag mig för att ta något på futten istället. Jag går ut i hallen och sätter på mig jackan. Pennan ligger kvar.

Är detta mitt liv? tänker jag på pendeln.

Tydligen, konstaterar jag när jag håglöst tuggar i mig en ostoch skinksmörgås i operans personalmatsal.

När jag ätit klart är det bara att byta om. Kostymen var billig när jag köpte den, och inte har den blivit dyrare med åren.

Sedan återstår bara att under två timmar och fyrtio minuter bli misshandlad av Frank Mayer: Dirigent och lägervakt.

I orkesterbaren är det mycket folk. Jag antar att alla är så trasiga i nerverna efter föreställningen att de behöver en öl eller två att skölja ner den med.

Jag behöver också en öl; eller två. Dels för att komma ner i varv, dels för att vaktmästarna ska bli klara i diket. I have a mission. Jag är glissandots beskyddare; Riddare av den sorgliga skepnaden. Jag slåss mot väderkvarnar.

Jag ser för mig ungarna när de var små. Utskickade av pappa för att sälja kampanjknappar till förmån för utrotningshotade gliss. Men jag är realist! Jag tror mig inte kunna rädda alla glissandon i hela världen.

Allt jag vill är att slå