Rymdbråtens budskap

By Aurora Ottiliana

En gäll signal skar genom tystnaden. Jag kände igen den. Varning för förbjuden tanke. Hur förbjudet var det här? Vi såg på varandra, överraskade och förskräckta. Vad var det för fel med att ha sett rester av ett gammalt rymdskepp egentligen? Varför fick vi inte ens tänka på det? Solsystemet Sudra hotas av den röda solen och en ung man får uppdraget att rädda mänskligheten. Han förstår bara inte hur han ska göra och allt eftersom tiden går växer frågorna inom honom. Varför får han inte undersöka rymdbråten? Och kommer mänskligheten hinna lämna solsystemet innan den röda solen utplånar allt? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 20, 2021
• ISBN: 9788726790955

Book preview

författaren.

Rymdbråtens budskap

Kapitel 1. Vi upptäckte en bråte i rymden

– De har börjat förhöra nyinflyttare på Frysia! Det måste jag koda in i morgondagen nyhetsstråle.

Jacob kom in till mig och Rakel när han samlat in morgonens nyheter. Han var pappan, jag sonen och Rakel var mamman i familjen. Vi satt fortfarande vid frukostbordet. Jacob var nyhetsspridare och tog reda på nyheter först av alla.

Rakel blev alldeles tyst. Det var jag som först fick talförmåga. Jag hade just fått loss den lösa nagelbiten som irriterat mig.

– Frysia?

Jag var tvungen att fråga högt. Det gick inte att taltänka när det var fråga om farmor Zantippas planet.

– Vad kan de göra när de förhör?

Rakels röst darrade i otakt med hennes ögon.

– Det är vårt eget fel, menade Jacob. Vi ville slippa besvär, vi ville inte bestämma. Så vi bad att de styrande skulle ta alla beslut.

– Det var då det, stoppade Rakel honom. Men nu. Varför ska nyinflyttare förhöras?

Rakels röst började låta som en visselpipa av skrämsel.

Zantippa var en nyinflyttare. Skulle vi inte kunna rädda henne undan förhör?

– Vi måste dit!

Jacob var alltid snabb på att bestämma sig. Rakels halssenor var spända som strängen på min pilbåge. Hon fick inte fram ett ljud genom den smala kanalen. Nu hade jag min chans.

– Jag vill följa med!

Jag ville träffa Zantippa. Om inte hon kom till mig, skulle jag åka till henne.

– Nej, du är för liten, protesterade Rakel.

– Tolv år i morgon, påminde jag henne och bet av en bit av pekfingernageln på vänster hand.

– Vår son, sade Jacob, som om han tillrättavisade Rakel.

Ja, jag var deras son och dessutom den yngste, men tolv år var gränsen för barndomen. Tolvåringar var nästan vuxna. I alla fall måste jag åka till en annan planet för att studera.

– Vad gör du? sa Rakel när jag bet i tumnageln. – Suger du på tummen?

– Nej, det är en nagel som gått av.

Sedan var Rakel länge tyst. Jacob väntade. Det syntes att Rakel tänkte, även om vi inte kunde känna hennes tankar. Till slut sa hon:

– Ni kan i alla fall inte åka med kroppen. Gör en tankeresa först. Ni vet ju inte hur det ser ut där.

Det lät som ett hot. Eller var det bara ett påpekande? Om man inte vet hur det är, måste det vara farligt?

– Jag kan väl låna din tankehjälm, sa jag.

Det avgjorde saken. Rakel slappnade av. Med tankehjälm var det inte farligt att åka. Det som kunde hända var att tankarna fastnade. Kroppen var ändå alltid kvar. Tankarna kunde återställas så att man blev nästan som vanligt igen. Om något hände, alltså. Men varför skulle något hända?

Jacob och jag lade oss på stora sängen. Om man ska resa med tankehjälm måste man ligga ner. Hjälmen är så tung, man orkar bara inte sitta. Jag behövde inte lära mig hur man använder hjälmen. Det var bara att följa med Jacob. Ut i rymden. Mot Frysia, mot Zantippa.

Vi hade tankerest så länge att jag hunnit bli sömnig. Plötsligt kände jag hur tankarna for åt sidan. Något var i vägen. Det kom en stöt men den var inte så häftig.

Jacob, vad gör du? taltänkte jag.

Jag ville ta bort den där nagelbiten, men tankehjälmen var i vägen.

Jacob mumlade något ohörbart. Han andades häftigt.

Här är det mörk materia. Det var hans tankesvar.

Jag såg in i mörkret. Att det var hjälmen jag såg in i tänkte jag inte på. Det jag såg var grått i olika nyanser, men här och där glänste det rödaktigt. Reflexera var återsken av den röda solen, förstod jag. Jag hade sett liknande föremål på bilder förut. Spröt som antenner, förvridna plåtbitar och så en skylt. «Förbjudet område» såg jag att det stod.

Mörk materia, Whipple-skölden skyddar oss.

Det var Jacobs tankar. Varför tänkte han så? Vi var inte i någon fara. Vi var ju bara på tankeresa.

Jag tänkte på alla gånger jag varit hos Zantippa och på slagorden Zantippa skrivit. Många gånger hade jag sett utropet utanför hennes hem: «Död åt den röda solen!» Stora röda bokstäver, vackert broderade i olika färger. De skiftade som solnedgången. Hon hade lärt mig att stygnen kallades för plattsöm. Litet extra svårt att sy, för trådarna måste läggas tätt bredvid varandra. När jag öppnat dörren mötte mig en annan bonad där det stod «Låt dig inte furas!» Flammande bokstäver ställde sig som en vägg framför den som kom in och hindrade vem som helst att gå vidare. Zantippa hade lärt mig lösenordet: «Vi måste fly!» – ganska lätt egentligen. Jag visste att allt som var textat där var förbjudet att ens tänka. Någonstans fanns det skrivet att Zantippas sonson skulle ta upp kampen. Det var jag det. Det kändes stort och otäckt.

Nu var vi framme hos Zantippa och allt var sig likt – nej, förresten. Bonaden med texten «Död åt den röda solen!» var borta. En ny bonad hängde där med texten: «En slidig ödling borvlade.» Jakob rynkade pannan.

– Var är Zantippa?

Hans röst var skrovlig.

Vi gick in. I stället för «Låt dig inte luras!» fanns en annan skylt. Den stoppade oss också. Där stod ingenting. Det var det värsta. Den lyste oss i ögonen med ett envist vitt ljus.

– Vad är lösenordet? undrade jag och blev orolig.

– Jag klarar det här! sa Jakob och gick rakt genom ljuset.

Han upplöstes långsamt. Först försvann konturerna, sedan färgerna. Till slut var det vita ljuset obrutet. Klart och obönhörligt stod det framför mig. Skulle jag följa Jakob? Jag tog ett steg framåt. Ingenting hände. Jag kollade mina fingrar. De var lika tydliga som tidigare. Jag ville bita i en nagel, men det gick inte.

Så såg jag åt sidan. Alldeles bredvid min högra fot låg en liten, hopskrynklad lapp. Jag hejdade mig, böjde mig ner och tog upp den. Där stod: «Jag kommer tillbaka.» Ett meddelande från Zantippa. Det var åt det hållet vi borde gå. Inte genom det vita ljuset.

– Zantippa! Jag kommer! ropade jag.

Det här var kampen. Jag var riddaren som skulle rädda prinsessan, jag menar Zantippa.

Jag såg genom tankerummet. Zantippa skulle ge oss tecken om hon var bortrövad. Jag måste se efter noga, lyssna skarpt. Det kunde vara tankemeddelanden också. För säkerhets skull ropade jag in mot ljuset där Jacob försvunnit:

– Hon kommer tillbaka!

Inget svar.

Fort i väg. Ingen tanke från Zantippa nu heller. Ingen mer lapp låg längs tankekorridoren. Inget meddelande, hur mycket jag än koncentrerade mig. Medan jag sprang försökte jag komma på barnramsorna Zantippa lärt mig. Om hon fanns i närheten skulle hon höra och komma.

– Men blåser jag i min pipa då… sjöng jag för att uppmuntra henne. Det var en gammal visa hon brukade sjunga för mig när jag varit ledsen. Om hon hörde min röst skulle hon nog känna sig lugn.

Då uppfattade jag en tanke. Jag hade inte sett att korridoren delade sig. Till vänster gick en mörkare, smalare gång som mest liknade en tunnel. Jag ville inte alls dit. Jag kunde bli instängd. Tänk om den blev ännu smalare? Tanken bråkade i mitt huvud: «Till vänster.» Signerat med «Ge aldrig upp!» Typiskt Zantippa. Hon var alltid så modig. Hon hade lärt mig att klättra högt upp och att krypa in i lavagångar. Gamla och slocknade förstås. Hon lurade mig aldrig till något farligt.

Jag gick åt vänster. De hade inte lyckats dölja spåren av Zantippa i alla fall. Hon hade tagit med sig både papper och penna. Hur långt hade de kommit med henne? De gjorde henne väl inte illa?

Jag måste bita i högra pekfingernageln. Den vänstra var för kort.

Mörkret tätnade. Längre fram låg en ljus lapp. Vad var det nu? Korridoren delade sig inte här. Jag tog upp lappen. Det var för mörkt att läsa. Bokstäverna var skrivna så hårt att de nästan tryckt genom pappret. Jag kände med fingrarna på pappret. Stora bokstäver. Jag följde den första med vänster pekfinger. Jag kände «I».

Skönt, hon är vid liv! tänkte jag och fortsatte framåt, medan jag kände efter nästa tecken. Konstigt, tänkte jag. Inget ämne jag kände till började med «I». Jo, «iridium», förstås. Men det var ingenting som kunde ha med Zantippa att göra.

Jag fortsatte framåt. Inga spår efter Zantippa. Underligt att jag inte lagt märke till att det fanns en labyrint i hennes hus tidigare. Så många gånger som jag varit hos henne. Korridoren vidgade sig och jag stod i ett upplyst utrymme. Jag tittade på lappen jag hade i handen. Där stod det «IO». Vad kunde det vara? Vad menade Zantippa med det?

Så underligt allt var. Där stod också Jacob och blinkade. Hade han kommit dit genom ljuset? Jag genom mörkret? Zantippa måste finnas i närheten. Jag visade honom lappen.

Vad betyder det här?

Jacob verkade vare sig se eller höra.

Vi måste tillbaka! De som tagit Zantippa är på väg efter oss!

Hans tankar var andfådda.

Jag förstod ingenting. Hur visste han att någon «tagit Zantippa»? Att någon jagade oss? Det var så mycket som jag inte såg eller hörde. Jag var inte så van vid tankeresor.

Men Zantippa! Vi skulle ju rädda henne! försökte jag protestera.

Du är viktigare! Zantippas sonson!

Jacob tog tag i mig och jag var tvungen att följa med. På hemvägen var han alldeles tyst. Både med munnen och i tankarna. Han såg bakåt då och då. Jag märkte ingenting men plötsligt var vi mitt inne i det som vi stött på tidigare. Det som Jacob kallade för «mörk materia». Jag tittade efter inne i hjälmen. Det var litet suddigt. Jag skärpte mina ögon. Tankehjälmen skulle hjälpa mig. Det var bara det att jag var ovan vid den fortfarande. Långsamt bildades det föremål. Där var några spröt – antenner kanske. Och så metallbitar som verkade vara tunnor skurna på längden? Jag kodade in i mitt minne allt jag såg. När jag kom hem skulle jag berätta detaljerna för Jacob. Han verkade för upptagen med att vara bekymrad just nu. Jag hade tid att titta noga, för Jacob stannade kvar mitt bland bråten. Gömde han sig? Länge väntade vi men ingen kom förbi. Inte som vi såg i alla fall.

Io är ett mycket gammalt programmeringsspråk.

Det var svar på min fråga. Varför skulle Zantippa skriva en lapp om ett programmeringsspråk? Jag kunde inte fråga mer. Mitt hjärta slog fort. Låg någon och lurpassade på oss? Längre fram bromsade oss ett osynligt motstånd. Var det en fälla? Jacob tog en sväng omkring det. Hur gjorde man svängar med en tankehjälm? Det fanns mycket jag måste lära mig.

När vi tog av oss tankehjälmarna stod mamma Rakel i sängkammardörren. Hon såg både rädd och hoppfull ut.

– Vi hittade inte Zantippa! ropade jag och kände mig misslyckad.

Jag bet av en nagel som stört mig under hela resan. Rakel tittade på Jacob. Han skakade på huvudet.

Vad är nu på gång?

Det var Rakel som taltänkte. Det kunde vara farligt att undra över saker som skedde. Våra tankar var övervakade.

Vad har hänt Zantippa? taltänkte jag.

Vare sig Rakel eller Jacob kunde svara. Inom mig tänkte jag att det fanns många skäl. Zantippa var litet särskild. Jag tänkte på vad hon skrivit i sitt nyhetsbrev: «Vi måste inse att katastrofen är nära.» Visst var väl de tankarna förbjudna? «Vi måste se den röda solen i ögonen!» brukade hon säga. Var inte det farligt?

Jag tittade på Jacob. Han skakade på huvudet. Han hade nog förstått vad jag ville. Och jag förstod att jag inte borde tänka så där.

Jag tänkte på nyheten som Jacob hade berättat om. Fanns det några skäl att förhöra dem som bodde på Frysia? Kanske för att de var nyinflyttare? Det fanns några på Frysia som hade kommit dit ganska nyligen. Zantippa brukade berätta att hon var liten när hon kom till sitt hem. Fem år var hon, enligt tideräkningen på Eden, huvudplaneten i vårt solsystem. Nu hade hon fyllt fyrtioåtta. Vad som hände innan hon kom till Frysia hade hon inte sagt någonting om. Hur var det då med de andra nyinflyttarna? Var de andra husen också tomma? Varför hade jag inte sett efter bättre? Jag måste fråga Jacob.

Jacob, såg du hur det såg ut i de andra husen?

Jacob skakade på huvudet.

En annan sak. Att jag inte kommit ihåg det genast! Jag började tugga på nästa nagel innan jag kunde börja. «Den mörka materien» skulle jag berätta om. Jag plockade fram bilderna ur huvudet och började beskriva. Jacob och Rakel koncentrerade sig. Jacob var den förste som förstod.

Som speglar, många små bredvid varandra, taltänkte jag.

Solpaneler, trodde Jacob.

Långa pinnar med spröt. Det var lätt att beskriva.

Rakel var inte långt efter.

Kommunikationsantenner!

När jag började beskriva plåtarna jag sett var de säkra. I tankarna på varandra ekade de:

Ett rymdskepp!

Då hördes en signal genom huset. Den kände jag igen. Varning för förbjuden tanke. Snart skulle Jacob få ett tankemeddelande. Hur förbjudet var det här? Vi såg på varandra, överraskade och förskräckta. Vad var det för fel med att ha sett rester av ett rymdskepp? Det måste finnas många omkring oss. Tumnageln hade en vass kant.

Det syntes på Jacob att han fått ett obehagligt besked.

– Tänk på något annat!

Och jag började sjunga som jag brukade.

– Det var så roligt, jag måste skratta…

Det var en riktigt gammal visa som Zantippa lärt mig. Både Jacob och Rakel log. De kände igen den. Jacob fick tårar i ögonen. Jag måste vara stark och modig. Varför måste jag åka härifrån snart? Till skolan i Eden skulle jag. Men först skulle jag fira min födelsedag.

kapitel 2.Mitt födelsedagskalas

Solens röda strålar svepte över frukostbordet som en eldsprutande drakes tunga. Medan jag tuggade i mig den svedda gröten tolkade Jacob som vanligt högt ur en nyhetsstråle. Den här gången var det något förbjudet han taltänkte:

Astronomer säger att Sudrasolen håller på att bränna ut sig och förvandlas till en röd jätte.

Jag slet mig från min berättelse. Där hade jag just varit en riddare och kämpat mot den eldsprutande draken. Mina fingrar var svärd som jag slipade mot mina tänder. Idén till historien hade jag fått från besöket hos Zantippa i går. Verkligheten var värre. Det var i Sudras solsystem vi bodde. Kunde jag slåss med en jättesol?

Men visst kan jag fira min födelsedag?

Det var det viktigaste just nu. Inte skulle väl solen förstöra mitt kalas?

Så fort går det inte, taltänkte Jacob tillbaks. Du hinner både fira kalas och åka till Eden för att fortsätta skolan där.

Varför sänder de ut sådana där meddelanden då?

De har väl inget annat att berätta om, menade Jacob.

Hans tanke var stadig. Han var en klippa medan Rakel var ett darrande löv. Jag var en del av varje, ömsom sten, ömsom blad. Jacob samlade meddelanden och skickade vidare sådant som kunde vara av intresse. Han upplevde dem inte. I alla fall inte genast. Rakel snodde sitt hår så som hon brukade när hon var ängslig. Det skulle väl snart slitas ut. Hon ville inte tänka på solar som brann upp utan bara hålla på med sin konst.

Jag tänkte på vad jag önskade mig i födelsedagspresent. Det var en tankehjälm jag velat ha länge, men förut hade Jacob sagt att jag inte fick. Jag var för liten. Det tyckte Rakel också, men hon sa det på ett snällare sätt. Hon påminde mig om att Xandra, min storasyster, inte fått någon tankehjälm förrän hon fyllt tolv år. Då först var en sådan apparat användbar, menade de, både Rakel och Jacob. Då, när man blev stor och flyttade långt bort.

Ja, man kunde taltänka en hel del utan tankehjälm. Jag taltänkte med mina kompisar. Vi hade gjort ett eget språk som vi använde både i skolan och utanför skoltid. Ingen annan förstod oss. Nu hade jag något nytt att tänka om. Katastrofen var närmare nu än förut. Visste de andra om den?

Jag vände mig från Rakel för att hon inte skulle se att jag bet av en flisa av en nagel.

Om jag fick en tankehjälm kunde jag tankeresa till Xandra. Hon studerade på Eden. Det var en planet som var mycket närmare solen än vår planet, Svalia. På Eden kanske det märktes mer av att solen blev större. Det gick inte att taltänka på så långt avstånd.

Jag fick ett stort paket i födelsedagspresent. Där låg en tankehjälm. Jag satte den genast på mig, men Jacob ryckte i mig och påminde