Therese Therese

By Bisse Falk

Therese är död och det är Elins fel. Det är i alla fall så Elin känner när hon kommer hem till folkhögskolans annex efter en dejt och finner att Therese har tagit sitt eget liv. De har känt varandra sedan Elins första dag på folkhögskolan och nu är hon bara borta. Therese som Elin såg upp till; som var så full av liv och samtidigt så sorgsen. Elin visste att Therese funderade på att ta sitt liv och ändå gjorde hon ingenting åt det. Så det måste vara hennes fel, eller hur?Det här är en berättelse om sjuttonåriga Elin som försöker hantera sin sorg och sin skuld efter vännens tragiska bortgång och på samma gång leva sitt liv. Relationen med pojkvännen Niklas djupnar, hon utvecklar sitt skrivande på journalistlinjen – och sakta men säkert tar den framtid som Therese aldrig fick form. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788728119020

Book preview

Bisse Falk

Therese Therese

SAGA Egmont

Therese Therese

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2000, 2021 Bisse Falk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728119020

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel ett

Om jag bara anat! Så här efteråt har jag försökt att leta i minnet efter ett dåligt tecken. Ett tecken som hade förutspått. Varnat. Men inte kunde det ha varit ett dåligt tecken att solen värmde för första gången just den vårdagen? Eller att bofinkarna sjöng vackert och kraftfullt inifrån granarnas grenverk, där vi cyklade förbi på skogsstigen? Eller att vinden, i samma ögonblick som vi slog oss ner på stranden, blev mjuk och ljum istället för ilsket och kyligt rivande?

Nej. Allt som hände den dagen hade jag tolkat som idel goda förebud.

Som om naturen runt omkring oss förutspådde lycka och kärlek och inte tvärtom.

Jag och Niklas hade cyklat ner till stranden av den lilla skogssjön i närheten av folkhögskolan. Vi hade suttit tätt, tätt tillsammans. Länge.

Medan eftermiddagssolen glittrade i den svarta vattenspegeln och en vindfläkt då och då prasslade i den bruna fjolårsvassen hade vi suttit där ivrigt pratande med varandra. Om vad kommer jag inte längre ihåg. Men jag kommer ihåg hur våra händer var sammanflätade. Niklas grova med lite hår på översidan. Mina beniga, vita som sökte efter hans värme. Jag kommer ihåg hur jag lutade mitt huvud mot hans axel. Hur hans sträva kavaj kändes mot min kind. Varje gång han andades eller sa något rörde sig hela hans bröstkorg och det kändes så tryggt. Och hans ögon. Hans gråblå milda ögon som varje gång han såg på mej utstrålade ömhet.

Långt borta, från andra sidan av sjön, hade vi hört en lom skrika ödsligt. Niklas hade satt sig upp rak i ryggen och spanat ut över vattnet. En lom! Med sitt skri så hjärtskärande! Så här efteråt undrar jag om det var lommen som var det dåliga förebudet. Kanske var det det. Men just då hade jag fyllts av glädje över det uråldriga lätet. Över att det var jag som satt där med Niklas. Vid den ensamma stranden och fick lyssna till vildmarkens ljud.

Niklas. 22 år. Fem år äldre än jag. Med ljust yvigt hår, fjun på hakan och en säker, lite djup röst. Men inte ens Niklas hade kunnat skydda mej.

Skydda mej från den katastrof som väntade hemma på folkhögskolan.

Nej, vi kände inte på oss någonting. Vi satt där på stranden inneslutna i vår egen kärleksbubbla. Upptagna av varandra. Utanför oss fanns ingenting. Vi var i universums mitt. Och ingenting kunde hända som rubbade det.

Min kind mot Niklas nyckelben. Jag hade kunnat sitta där hela kvällen utan att ana något. Andas in hans lite beska doft. Lyssna på hans kloka ord. Om inte den råa eftermiddagskylan hade rullat in över stranden hade vi nog aldrig rest oss. Hade vi nog suttit där ännu.

Efteråt har jag funderat mycket över det. Att jag inte visste. Att jag hade kunnat sitta där på stranden och låta mej uppfyllas av lyckan utan att jag hade någon som helst föraning. Visst är det konstigt? Hur total min värld ändå kändes, så fanns det ändå miljoner andra världar runt omkring. Lyckliga världar. Olyckliga världar. Världar som alla var centrum.

Ibland undrar jag om jag är väldigt egoistisk? Om jag är okänsligare än andra? Om det bara är jag som inte förstår vad som händer runt omkring mej?

Till sist hade vi ändå släppt varandras händer, hoppat upp på våra cyklar och cyklat hemåt. Vi hade cyklat genom skogen där vårdofterna var så intensiva att min mage drog ihop sig och jag fick svårt att andas. Bara för att jag var så lycklig.

Jag la in ettans växel. Det var bara den här sista uppförsbacken kvar. Högt där uppe skymtade jag folkhögskolans vita stenbyggnad. Jag reste mej upp för att få bättre kraft i benen. Kinderna hettade av ansträngningen och vinden slet i mitt hår.

Niklas, som hade bättre kondition än jag, var redan uppe. Han vände på huvudet och när han såg hur långt efter jag var stannade han och väntade. Då jag kom närmare såg jag att det inte bara var mej han stannat och väntat på. Han hade en frågande rynka i pannan och pekade ner mot annexet där jag hade mitt rum.

– Elin, sa han. Har du sett? En ambulans.

Jag tittade. Och först tror jag inte jag fattade vad jag såg. En ambulans utanför porten till annexet? Men så var det som om kvällskylan slog till mej i ansiktet. Gav mej en rungande örfil. Och lyckan som hade fyllt varje por i min kropp torkade bort, som om den aldrig hade funnits.

Det var först där uppe på backkrönet, som jag började ana det hemska som hänt. Det hemska som jag var delaktig i.

Therese, Therese!

Hur jag kom fram till annexet vet jag inte längre. Cyklade jag? Eller ledde jag cykeln? Men plötsligt stod jag där. Parkerade cykeln ordentligt i cykelstället. Låste den. Visst är det underligt att jag låste den? Att jag kom ihåg att låsa cykeln? Men det gjorde jag. Med tummen tryckte jag ner kolven. Hårt och bestämt. Som om det var viktigast av allt. Att cykeln skulle vara låst.

Det var inte bara en ambulans som stod utanför. Där var andra främmande bilar också. Och främmande män. Män i gråa kostymer. Och män i vita rockar. Men inga elever. Var var alla jag kände? Var jag ensam?

Jag gick upp de tre trappstegen mot ytterdörren. Tre trappsteg lika höga som till Mont-Blancs topp. Tre trappsteg lika sega som gungande skumgummi. Tre trappsteg som vände på jordklotet och tippade mej över ända. Rakt ner i ett mörker utan madrasser som dämpade fallet och utan en stege att ta mej uppför. När jag kommit till det översta trappsteget och sträckte fram handen för att öppna ytterdörren, öppnades den inifrån.

Var var Niklas? Var han där med mej? Bredvid mej? Bakom mej? Jag minns bara männen som öppnade dörren. Deras vita rockar. Långa vita armar som sträcktes mot mej. Som sa något till mej. Fyra vita armar mot mej. Allvarliga. Hotande. Anklagande. Två munnar med svarta djupa hål.

Var det de som berättade att Therese var död? Eller visste jag det ändå?

Jag vet inte.

Det jag tydligast kommer ihåg är svalkan från dörrpostens gråmålade trä under mina händer. Den lena ytan när händerna sjönk ner mot golvet.

Och min kropp som följde efter. Gråt? Nej, ingen gråt. Det tror jag i alla fall inte. Bara det där mörkret som snurrade. Bara alla de där vita männen.

Deras klapprande steg genom korridoren.

Och så båren.

Båren som strök förbi mej så tätt där jag satt hopkrupen på golvet utan att någon märkte mej. Båren med det vita skynket. Under det Therese.

Kapitel två

Kvällen. Stegen som klapprat över korridorgolvet hade tystnat. Männen i grått och männen i vitt hade kört iväg i sina bilar. Jag satt uppkrupen i min säng med täcket över axlarna och händerna så hårt knutna att knogarna vitnade. Bredvid mej låg pennan och dagboken.

I andra rum på skolan satt elever och viskade tyst till varandra. Men jag ville vara ensam. Jag måste vara ensam. Ensam med mina tankar.

Therese.

Du med ditt korta punkhår och dina svarta sorgsna ögon. Du den mest levande människa jag känt. Du som nyss gestikulerat så vilt med dina händer. Du som nyss lät orden spruta ur din mun…

Första gången jag träffade Therese var i höstas. Tidigt i höstas. Mamma hade just släppt av mej och mina väskor på gårdsplanen framför folkhögskolans vita huvudbyggnad. Gårdsplanen var oändlig och de stora svarta fönsterna i huvudbyggnaden stirrade på mej. Två vinröda resväskor bredvid mej och en kofta över armen.

Jag stod där som ett litet, litet barn som tappat bort sin mamma mitt i ett stort varuhus. Men jag var inte borttappad. Jag skulle börja på journalistlinjen trots att jag bara var sexton år. Jag hade fått dispens.

Egentligen måste man vara minst arton år för att gå här. Men mamma tyckte att det var bättre för mig att gå på folkhögskola än på en gymnasielinje.

– Folkhögskola, hade hon sagt. Det finns inget bättre sätt att bli självständig på.

Och för en gångs skull hade jag hållit med henne. Så här stod jag. Men jag kände mej inte ett dugg självständig, bara ensam och övergiven.

Jag böjde mej ner och fattade tag i resväskornas handtag. Med ett stön lyfte jag upp dem. Så klart att jag hade packat ner för mycket kläder också.

Gruset knastrade under fötterna och jag tyckte att ljudet förstorades och flög runt över området. Ja, alla måste ha hört mej komma där på grusgången som ledde ner till det röda tvåvåningshuset som kallades annexet. Rött med svarta knutar.

Jag stannade och pustade och i samma ögonblick öppnades dörren till annexet av en mycket mörk tjej. Vi tittade båda forskande på varandra.

Tysta. Så här efteråt är jag säker på att det bara var en tiondels sekund. Men då kändes det som fem minuter. Minst.

Therese hade sitt korta hår uppsatt i femtitvå tofsar och i ena ögonbrynet och i underläppen hade hon glänsande ringar.

– Ny här? bröt hon tystnaden samtidigt som porten föll igen med en skarp smäll.

– Ska gå journalistlinjen…, sa jag i en inandning så som jag gör när jag inte kan bestämma mej för om jag ska prata eller inte. Eller vad jag ska säja om jag nu ska prata… Fast helst hade jag velat gå en poesilinje, men det fanns ju ingen… så det fick bli journalistlinjen…

Jag hejdade mej mitt i ordflödet. Att jag alltid måste babbla så hysteriskt när jag inte visste vad jag skulle säja! Nu skulle hon tro att jag inte var klok.

– Jag heter Therese. Kul! Jag ska också gå journalistlinjen. Förra året gick jag allmänna…

– Elin. Jag heter Elin.

Therese öppnade dörren igen och gjorde en gest med huvudet att jag skulle gå igenom.

– Jag måste rusa. Vi ses…

Och så var hon borta.

Jag tittade efter henne. Jaha, det var alltså en av mina klasskamrater.

Hur skulle de andra vara?

Jag klev in. Korridoren var vit och på båda sidorna lyste mörkt grå dörrar. Lukten av nypolishade golv stack mej i näsan. Jag huttrade till.

Känslan av övergivenhet kom tillbaka. Hittills var Therese den enda levande varelse jag sett. Var var alla andra? Varför var det så stilla? Hade mamma – ständigt på väg till nya möten – släppt av mej alldeles för tidigt utan att tala om det för mej? Jag som inte ens hade brytt mej om att titta på klockan. Jag tog ett hårdare grepp om resväskorna. Mamma skulle aldrig mer få styra mitt liv. Nu hade jag flyttat hemifrån. För gott. Jag var vuxen. Stor. Självständig.

Jag svalde och fortsatte längs korridoren. I slutet av den låg köket. Vid ena väggen fanns en spis med tre rostiga plattor och en kliniskt ren diskbänk. Mitt i köket fanns ett bord med en sliten svart- och rödblommig vaxduk.

På väggen hade någon satt upp en lapp med ordningsregler. Glöm inte att diska efter dej! Gå inte från bordet utan