Vargatider

By Bisse Falk

Varje dag hjälper Tekla sin pappa ta hand om deras 28 får. Men en dag upptäcker hon att ett av fåren saknas. Fåret Ulla har släpats bort från skocken och det finns bara en misstänkt. Vargen. Det visar sig finnas en flock vargar i skogen vid familjens gård och enligt Teklas pappa finns det bara en sak att göra – skjuta vargen. Tekla håller först med, men efter att ha gått på vargspårning med sin granne Ivan börjar hon tänka om ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2022
• ISBN: 9788728119013

Book preview

Bisse Falk

Vargatider

SAGA Egmont

Vargatider

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1994, 2022 Bisse Falk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728119013

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tekla hejdar sig uppe på krönet av kullen. Snöret som håller fast den tunglastade kälken med hö skär in i handen, och hon lossar lite på det och böjer sig fram för att kunna se bättre.

Bakom henne sluter sig granarnas skuggor hemlighetsfullt och gryningsljuset lindar in den snötäckta marken i ett grått dis.

På andra sidan av den lilla gläntan ser hon fåren. De står längst bort i hagen, tätt ihoptryckta med bakarna utåt, som om något nyligen skrämt dem. Olustigt skjuter hon upp axlarna.

Hela hösten och vintern har hon varje morgon innan skolan hjälpt pappa att mata fåren här uppe på ängen. Hur mörkt och hur kallt det än har varit har hon lastat kälken med hö och med kälksnöret över axeln stretat uppför backen genom skogen. Och så fort hon visat sig här uppe på krönet har fåren kommit springande, hungrigt bräkande. Men idag har något hänt. Inget av fåren gör någon ansats att komma. Inte ens Amanda.

Amanda är Teklas eget lamm. Hon har själv fött upp det med nappflaska. Och hela sommarlovet följde lammet efter henne som en hund. Vart hon än gick.

Men nu är det vinter och Amanda har släppts in till de andra fåren. Fast fortfarande brukar hon komma trippande med ullen guppande på ryggen varje gång Tekla visar sig.

— Amanda! ropar Tekla. Kom får ni mat!

Hennes mörka halvlånga hår sticker ut under den rödrandiga toppluvan och topparna är vita av frost. En liten stund står hon stilla uppe på kullen och väntar, för att se om fåren tänker komma. Men när inte något av dem lystrar, rättar hon med en snabb rörelse till anoraken och tar ett stort kliv över elstängslet. Springande sätter hon av genom snön mot fårflocken.

När hon kommer närmare ser hon hur fårens flanker nervöst höjer sig och sänker sig. Och Amanda vänder inte ens på huvudet, utan står inklämd bland de andra och flåsar med tungan hängande ut ur munnen. Gång på gång stampar hon skrämd med ena frambenet. Hennes svartgrå päls gör det lätt att skilja henne från de övrigas vitgula.

Vad kan ha skrämt dem så? Tekla ser sig omkring, men kan inte upptäcka något ovanligt. Då råkar hon sänka blicken och får syn på något på marken. Hon stannar och sjunker ner på huk. Så tar hon av sig vanten och sträcker fram handen. Fårtussar?! Hon väger dem i handen. Runt om är snön uppriven och blandat med fårklövarnas upprörda tramp i snön finns stora tassavtryck. Och där… Hon drar förskräckt åt sig handen. Snön är färgad röd av blod!

Och som om ulltottarna plötsligt bränns, slänger hon hastigt iväg dem. Snabbt kommer hon på fötter och börjar räkna.

— En, två, tre…

Det ska finnas tjugoåtta får i hagen. Men hon får dem bara till tjugosju. Otåligt för hon in luggen under mössan och börjar om. Tjugosju den här gången också! Det saknas ett får!

Hon tränger sig in mellan de ulliga kropparna som oroligt pressar sig ännu hårdare intill varandra, och borrar in fingrarna i Amandas lockiga päls.

— Amanda! Vad är det som har hänt? viskar hon in i lammets öra.

Äntligen vänder Amanda på huvudet. Och som om synen av Tekla får henne att glömma sin rädsla, börjar hon buffa med sin svarta mule på Teklas ficka för att tigga ett äpple.

Tekla sträcker fram äpplet medan hon söker med blicken över ryggarna. Vilket av fåren är det som saknas? Och i sitt minne går hon igenom dem en efter en. Ulla… Var är Ulla — årslammet med den långa svansen? Hur hon än spanar med blicken över flocken får hon inte syn på henne. Ulla är borta!

Hon sväljer. Pappa! Hon måste berätta för pappa!

Hon springer nerför stigen. Snön letar sig in i hennes stövelskaft och halsduken fladdrar i vinden. Tankarna mal runt, runt.

Vad har hänt med Ulla? Lever hon fortfarande? Kanske ligger hon här ute någonstans — skadad? Och hon vrider på huvudet och kastar en blick in mellan de tysta träden. Men genast ångrar hon att hon gjort det. För synen som möter henne får henne att kväljas.

Där borta mellan en späd gran och en gammal med hängande grenar, ser hon ännu en ulltuss. Den lyser smutsgul mot den vita snön.

Helst vill hon springa därifrån. Blunda och… Men som om det är någon som drar i henne, viker hon av från stigen.

Med uppspärrade ögon stirrar hon på de blodröda fläckarna i snön. Vart hon ser ligger där ulltussar. Hänger där ulltussar, övergivna och fasthållna av barr och kvistar. De darrar lite i vinden.

Illamåendet sköljer över henne. Tårar tränger sig upp under ögonlocken. Magen pressas ihop. Och hon knyter händerna hårt mot mellangärdet.

Hennes ögon fokuseras på en halvt avgnagd fårkropp som ligger en bit bort. Ännu ett stycke därifrån ser hon något blodigt som hon förstår måste vara ett bakben.

Hennes mage drar ihop sig som i kramp. Hon böjer sig framåt och kräks. Kräks och kräks. Så att sur galla får hennes strupe att svida som av eld.

Först när Tekla står innanför dörren i hallen märker hon att hon har tappat mössan och ena vanten.

— Men kära lilla barn! Farmor ser förskräckt upp från spisen där hon står och rör i en kastrull. Hon är liten och rund och nedanför klänningsfållen skymtar hennes stadiga ben klädda i tjocka yllestrumpor. Håret spretar och hon rynkar sina kraftiga ögonbryn när hon får syn på Teklas ansiktsuttryck.

— Vad har hänt? Du ser ju ut som…

— Det är Ulla! Fåren! Ulla har blivit riven!

Pappa reser sig halvt upp från köksbordet. Håret är morgonrufsigt och hakan täckt av svart skäggstubb.

— Vargen! säger han olycksbådande. Vargen har kommit!

Så hårt att kaffekoppen vippar till med ett skrammel skjuter han undan bordet. Och han märker inte hur kaffet skvätter ut över duken.

Bore gläfser till från sin korg bredvid frysen. I nästa sekund står hunden vid ytterdörren och viftar ivrigt på svansen.

— Kom! säger pappa och sliter åt sig skinnjackan från hatthyllan med ena handen och sätter på sig kepsen med den andra.

Tekla är redan ute på farstubron. Hon torkar sig med handen över munnen.

Bore skuttar ivrigt en bit före, när de med stora kliv ger sig av uppåt skogen. Pappa trampar på i den djupa snön och Tekla har svårt att hålla jämna steg. Stelt håller hon blicken riktad på hans rygg. På hans bruna skinnjacka. Hon vill inte vrida på huvudet och se in i skogen. Hon vill inte upptäcka några fler grenar med ulltottar som sakta vajar i vinden.

Och… Hon vågar knappt tänka tanken. Men inne i skogens mörker någonstans måste också vargen finnas. Hon ryser till och knyter händerna i fickorna.

Då hör hon ett välbekant ljud — det dova motorljudet från skolbussen tränger in i hennes medvetande. Skolan! Hon kommer att missa skolbussen! Nu kan hon inte komma till skolan idag, för hon vet att pappa inte har tid att skjutsa henne de tre milen ända till det stora samhället där skolan ligger. Det är inte ens någon idé att fråga honom, det vet hon. Men i nästa ögonblick glömmer hon skolan. För framför henne stannar pappa. Bores ragg har rest sig och han stirrar stelt inåt skogen. Hundens känsliga