Klara Klumphjärta

By Malin V. Olsson

Klara går de snötäckta Gävle-gatorna fram. På ryggen har hon en sliten ryggsäck och i bröstet ett tungt hjärta. Det var precis efter att hon fyllt elva år som hennes pappa berättade att han ville skiljas och samtidigt ryckte upp deras liv från grunden. Sedan dess har Klaras mamma mest legat hemma i sängen, tyst och orkeslös. Som tur är finns snälla granntanten Gunnel och katten Simba som lyser upp i mörkret. Och i klassen finns Juan, som får Klaras mage att pirra och som hon hoppas få träffa på lucia-discot. Men om Klara går på discot blir mamma ensam. På självaste Lucia... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788728153345

Book preview

Malin V. Olsson

Klara klumphjärta

SAGA Egmont

Klara klumphjärta

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2021 Malin V. Olsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728153345

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

Jag går nu, mamma.

När Klara böjer sig ner för att knyta skorna, hamnar ryggsäcken på glid. Den kanar mot vänster axel och drar med sig mössans ena öronlapp i farten. Som ett ludet plåster smetar den fast mot hennes kind. En jättestor öronlapp av fluffig fuskpäls. Åh, vad hon hatar den dumma mössan! Fast mamma säger att den klär henne, därför biter hon ihop. Egentligen är den ganska praktisk också, stoppar snön från att blåsa in i öronen och så.

Klara suckar. Hon sträcker på sig, tar av sig ryggsäcken och ställer den på golvet bredvid skohyllan. DUNS låter det. Annars är där knäpptyst.

Mamma? Klara rättar till öronlappen och justerar mössan på huvudet. Håller andan. Lyssnar. Hjärtat hinner förvandlas till en klump, samma gamla klump som så många gånger förr, innan hon äntligen hör ett slött mummel längre in i huset.

Mm. Ropade du, gumman?

Klara sväljer hårt. Hon får inte börja gråta, för då kanske mamma också blir ledsen.

Jag går nu. Ses senare. Hon knyter höger sko. Plockar upp ryggsäcken, hänger den till rätta och spänner åt den ena remmen.

Ha det bra, gumman. Mamma låter nyvaken, som om hon ännu befinner sig i en dröm, trots att klockan nästan är halv åtta på morgonen.

Klara kliver ut på förstubron och stänger ytterdörren försiktigt. Rädd att den ska gnissla och störa mamma, som förmodligen redan har somnat igen.

Snöflingorna faller tätt från himlen och gör det svårt att se bilen som står parkerad på uppfarten. Det knarrar under kängorna när Klara går förbi den, ut på vägen, i riktning mot gångbanan vid slutet av kvarteret.

Tankfullt ser hon sig omkring. Nästan alla uppfarterna är tomma och vitmålade av snön, allt som syns är färska däckspår. De flesta vuxna har nog åkt till sina jobb.

Klara fångar underläppen mellan tänderna. Pappa är säkert på sitt jobb nu, han står visst ut med ensamheten bättre än vad mamma gör. Det var han som valde att flytta.

Med tunga steg passerar hon de snöinklädda kedjehusen. Ett varmt sken faller ut genom köksfönstret i huset närmast gångbanan. Som en tröstande stjärna lyser det upp den mörka morgonen. Klara vänder blicken dit och får syn på gamla Gunnel. Insvept i en beige morgonrock plirar hon ut genom fönstret, med en rykande kopp i händerna. Blickarna möts genom fönsterglaset, rynkorna runt Gunnels ögon djupnar när hon leende höjer handen.

Klara ler och vinkar tillbaka innan hon svänger vänster, in på gångbanan. Hennes familj flyttade från Rättvik till Gävle när Klara bara var en bebis, och i gamla Gunnel fick hon en fantastisk barnvakt som alltid fanns till hands. En som lekte, byggde kojor, plåstrade om skrapsår och tröstade – som en bonusmormor eller bonusfarmor, eller allt i ett, liksom. En trygg punkt i tillvaron som tyvärr försvunnit lite nu, när mamma krupit in i sitt skal och de inte träffas lika ofta.

Klara ökar takten. Följer gångbanan till övergångsstället, där hon noggrant ser åt båda hållen innan hon korsar vägen. En snabb högersväng tar henne över ännu en väg innan hon äntligen kan snedda över Ica-butikens parkering. På avstånd hörs skratt från skolgården.

Mjuka dunsar bakom ryggen får Klara att stanna upp, strax innan en stickad rosa vante landar på hennes axel. Tvingar henne att vända sig om.

Hej! Alices kinder är rosiga och under näsan dinglar en snorsträng.

Hallå, ditt fejs! fnissar Klara och pekar mot hennes ansikte.

Oj! Äckligt. Alice flinar generat och torkar snabbt bort kletet med jackärmen. Varför gick du bara? Trodde att du skulle vänta vid övergångsstället, fortsätter hon och tar några hoppsasteg som får snön att yra runt hennes bruna Uggs.

Klara kan inte låta bli att stirra på kompisens fötter. Man skulle kunna tro att Bigfoot har lånat ut sina alldeles för stora tassar till henne. Tanken får Klara att fnissa igen. Hur skulle Bigfoot se ut i Alices ljusblå gympaskor?

Alice skuttar fram till Klara och ställer sig i vägen. Ögonbrynen sjunker och näsan skrynklas ihop.

Du, säger hon. Vi skulle ju gå tillsammans till skolan. Du lovade.

Skrattet fastnar i Klaras hals. Tillbaka är den blytunga klumpen. Den trycker i bröstet och gör luftvägarna trånga. Hon lindar armarna runt kroppen och tar ett steg runt Alice. Förlåt, jag glömde.

Glömde du att vi skulle träffas? Alices röst är full av besvikelse.

Nej, inte glömde. Jag var sen, eller jag trodde det. Såg fel på klockan.

Jaha. Alice smackar med tungan, som om hon smakar på orden. Du trodde att jag gått i förväg?

Mm. Klara hör sig själv mumla den bokstav hon kommit att hata så. Ibland den enda bokstav som mamma lyckas få ur sig.

Sånt händer. Alice tar hennes hand och drar i väg över parkeringen, i riktning mot en ny gångväg. Jag längtar till svenskan. I dag ska vi läsa hela lektionen, visst blir det kul?

En snöflinga landar på Klaras nästipp. Hon plutar med underläppen och försöker blåsa bort den, utan resultat. Istället känner hon den smälta mot huden. De följer den nya gångvägen en bit, och snart brer den röda skolbyggnaden ut sig framför dem, med sjuarmade ljusstakar i vartenda fönster.

Det är början av december och Klara får inte tiden att gå ihop. Halva årskurs fem är snart slut, men hon minns nästan inget av höstterminen. Allt har blivit grumligt och svårt att ta in. Det började i maj, alldeles efter hennes elvaårsdag. Dagen då pappa släppte bomben. Avslöjade att de inte längre skulle vara en familj. Ögonen blir fuktiga och Klara blinkar hårt. Allt var lättare innan.

På skolgården råder fullkomligt kaos. Snön har förvandlat alla till vildar som far omkring kors och tvärs. En snöboll