Margita. Andra boken

By Birgitta Sandberg-Hultman

Året är 1958. Margita har lämnat läroverket bakom sig och tagit ett kliv ut i arbetslivet. Dagarna igenom fyller hon med böjd rygg hink efter hink med bönor. Det är ett monotont och slitsamt arbete men det fick henne ur hemmet och låter henne leva fritt med sina tankar. Hon slipper skolan och äntligen är livet på väg att börja på riktigt. Detta är den andra fristående boken i serien om Margita Berggren och hennes ungdomsår i 1950-talets Sverige. Följer unga Margita Berggren under hennes formativa år i 1950-talets Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2021
• ISBN: 9788726815733

Book preview

skaffa.

Rock Around the Clock

Little Gerhard och Sven-Ingvars turnerar

land och rike runt i folkparkerna.

Buena Sera och Ett litet rött paket dånar

fram ur jukeboxarna.

En låt tjugofem öre. Fem för en krona.

På bioduken härskar Marlon Brando.

I övrigt hängde himlens grånad tung över fälten.

Margita Berggren rätade på benen. Hon satte händerna i korsryggen och lät blicken glida längs de långa fårorna på bönfältet. Bönplantorna lyste frodigt gröna och rentvättade efter de senaste dagarnas ihållande regn. En blek solstråle letade sig ner till marken borta vid skogsbrynet.

Hon suckade, släppte handgreppet över ryggen och rättade till schaletten över håret. Det var dags att börja en ny vandring efter bönsäcken, dags att tömma den fulla hinken. Tio hinkar i en säck. Ungefär.

Men detta evinnerliga regnande!

Småskurar brydde sig varken den arbetsgivande bonden eller bönplockerskorna sig om. Men vid ihållande regn inställdes plockningen och så var det slut med förtjänsten för den dagen.

Margita fann sin jutesäck och släpade den efter sig i fåran fram till hinken. Med en van rörelse tömde hon hinkens innehåll i säcken. Hon vek till jutet över bönorna innan hon fortsatte den hukande vandringen över fältet. Med snabba fingrar rensade hon bönplantorna från mogna bönor. Det var ansträngande för ryggen att gå nedhukad i timmar dag efter dag, men arbetet gav fritt spelrum för de egna tankarna. Hon blåste ut en liten pust luft genom mungipan samtidigt som hon sköt rygg – gymnastiskt! – för att hålla ryggvärken borta. Och vara hur det ville med ryggen så var det rasande skönt att komma hemifrån. Så gick hennes tankar.

I det Berggrenska hemmet var stämningen tryckt och dov. Nästan fientlig. Så hade den varit ända sedan Margita slutat läroverket under våren. Efter två år i klass trefem hade hon slutat – med godkänt betyg bevars – men ingenting i världen hade kunnat förmå henne att fortsätta. Från allra första stund i realskolans första klass hade hon kommit på kant med hela undervisningssystemet.

Varje skoldag, med dagarna med engelsklektioner i täten, hade varit en evig pina och plåga. Redan från första stund i ettan hade engelsklärarinnan satt skräck i Margita. Och säkert i många av de andra också, fast ingen ville erkänna det. Margita mindes minut för minut den första lektionen i engelska. Första dagen då adjunkt Eulalia Sköld kommit in i sin lila, långa sammetsklänning, presenterat sig och sedan bett klassen slå upp glosorna. Glosor! Margita hade aldrig i sitt liv hört ordet glosa. Hade ingen aning om vad det var. Dessutom hade hon tyckt att lärarinnan sagt rosor! I sitt anletes svett hade hon i dagar efteråt letat i sina engelskböcker efter de rosor lärarinnan vid varje lektion sagt att de skulle slå upp och ha till läxa! Och fonetisk skrift och vanliga bokstäver! Vilket skulle man använda? Allt hade från första stund varit ett enda obegripligt virrvarr. Hon hade aldrig hunnit sansa ner sig och börja begripa någonting. Rädslan hade istället tagit överhanden. Och det onda i magen! Hon hade alltid haft ont i magen före engelsklektionerna. Hade hon bara vågat erkänna det, så skulle hon säga att hon hatade Eulalia! Hatade! Hatade! Hatade! Det var Eulalia som förstört allting. Som från början fått allting att verka obegripligt. När hon äntligen orkat sig upp ur den första förskräckelsens rädsla och börjat ana sambanden mellan glosor, fonetisk skrift och vanlig text, hade hon redan kommit så långt efter, att det bjudit oöverstigliga hinder att komma ifatt.

Margita snöt sig och torkade försiktigt med en jordig näve runt ögonen. Djävla, djävla Eulalia! Nej, aldrig mer. Inte en dag till tänkte hon gå i den där hemska skolan. Eftersom hon fyllt femton år under våren hade hon fullgjort sin skolplikt och kunde inte hindras från att sluta. Samhället kunde inte hindra henne. Och inte fadern! Trots sin oerhörda respekt för fadern – ja rent av rädsla – hade hon vågat stå på sig. Inget kunde få henne åter till skolan. Hon skulle ta realen på Herrnods. Så enkelt var det. När bara sommarlovet var slut skulle hon skaffa sig ett riktigt arbete också.

När fadern talat om att ordna in henne på Västra Företaget hade hon slagit bakut och nekat blankt. Hennes pappa skulle inte behöva krypa till korset inför cheferna för hennes skull inte. Hon kunde nog klara sig själv. Så var det med det.

– Puuhh! En suck sökte sig ofrivilligt upp genom den torra strupen. Faan!

Hon drog med skjortärmen under den snoriga näsan. Bara hon tänkte på skolan och familjen – och hela livet – så började det snörvla i näsan.

– Djävla sommar!

För det var minsann inte så enkelt! Allt hon gjorde blev fel. Allt hon sade var fel. Att hon över huvud taget fanns till var fel. Och hennes pappa! Ja, han vaktade på henne varje sekund för att, just som hon var som ivrigast sysselsatt med att teckna eller måla eller syssla med något onyttigt, beordra henne att passa upp med kaffekokning. Eftersom hon varken gick i skolan eller hade något ordentligt arbete så skulle hon passa upp på dem allihop. Så hade han sagt.

Jobb! Jobb!

Hon sträckte på benen igen och rätade på ryggen. Det var dags att tömma en hink bönor igen. Hur skulle hon få ett arbete? Vad fanns egentligen att välja på för en femtonåring utan realexamen? Fabriksarbete förstås. Löpande bandet på en verkstadsavdelning. Men blotta tanken på en framtid på ett verkstadsgolv fick henne att nära nog sätta i halsen av förskräckelse. Aldrig i livet!

Förskräckt såg hon sig omkring och började nynna en schlager för att kamouflera att hon tänkt högt.

 … Taamyy, Taamyy …

Hade någon hört att hon pratat för sig själv? Hon sneglade upp över axeln. Men nej! Det fanns bara hukande ryggar så långt ögat kunde nå. Fältet var fullt av plockerskor – men alla på avstånd.

Fabriksarbete; nej minsann! Hon drog koftärmen under näsan igen och strök bort en tår mot armvecket. Den typen av arbete fick fortsätta att vara det naturliga valet för folkskoletjejerna i byn. Och för dem som inte önskade annat än att bli kvar på ort och ställe och bli gifta där. Men det var ingenting för henne, Margita Berggren.

– Never!

Hon spottade ut ordet och kastade en handfull gröna bönor i hinken. Så fanns kontoret på Västra Företaget då, där den naturliga inkörsporten var att börja som brevduva. Men det alternativet hade hon ju redan avsagt sig. Aldrig att hennes pappa skulle få den triumfen att ha ordnat någonting åt henne. Återstod alltså barnpassning och affärsjobb. Men barnpassning! Hon skakade på huvudet och langade iväg en ny näve bönor. Det skramlade till i hinken, det dova slags skrammel som förkunnade att det snart var dags att tömma igen. Nej, barnpassning var inte heller någonting för henne. Hon hade aldrig frivilligt passat småungar och aldrig lånat bebisar i barnvagnar för att gå ut och gå med. Förresten kunde hon inte laga mat heller, så det var bra med den saken. Skolköket i realskolan kom först i klass fyr-fem. Och där skulle hon aldrig komma att gå! Återstod alltså bara springflickejobb i någon affär i stan. Springflickejobb!

– Fan!

I rasande fart fortsatte hon att plocka de gröna bönorna. Med en jordig näve strök hon bort en gråtilsken tår som letade sig ner över kinden. Faan, att hon aldrig kom ifrån tankarna på det där jädrans EPA. Men det gick inte. Så fort hon bara hörde talas om affärer, eller bara tänkte på dem! så var minnet där. Redan i början av augusti hade pappa Gunnar följt med henne till ett par av de större damekiperingarna i stan och förhört sig om arbete. Alla hade varit så vänliga och trevliga och sagt att hon hade affärsutseende och ett snyggt tal. Men tyvärr, tyvärr, det hade inte behövts någon springflicka för tillfället. Så kom dagen då EPA annonserade om att de behövde en ung flicka. Det var en lördag och hela familjen hade följt med in till stan. Butikschefen hade suttit i en glasbur mitt inne i butiken. Utanför glasburen hade några av hennes forna klasskamrater släntrat förbi. Vid åsynen av klasskamraterna hade hon stuckit händerna i duffelns fickor, kutat med ryggen och nonchalant lutat sig mot glasburens vägg under det att hon besvarat butikschefens frågor. Hon visste inte själv varför, kunde inte förklara varför åsynen av dem därute fått henne att bete sig som hon gjort. Hon visste bara att i just den stunden, i just det ögonblicket, hade det varit viktigare att inför de gamla klasskamraterna verka oberörd, än att få jobbet. Och sedan! Hennes pappa som rasat över hennes dåliga uppförande. Hennes mamma också! Och hennes egen skam. Skammen att inte ha vågat vara sig själv. Skammen som fått henne att fräsa tillbaks mot föräldrarna och ilsket tillbakavisa alla tillrättavisningar. Naturligtvis hade hon inte heller fått jobbet. Vem ville väl ge ett arbete till en kutryggig femtonåring med händerna nedstoppade i jackfickan?

– Faan!

En böna. Två bönor. Tjugo bönor. Äntligen kom signalen som förkunnade att det var matrast. Margita tömde plockhinkens innehåll i jutevävsäcken och torkade av de smutsiga nävarna på byxbaken. Med högerhanden rättade hon till schaletten över håret och släntrade iväg över bönfältet till rastplatsen i skogsbrynet.

Gården med bönorna låg en mil utanför Ellebäck. Ellebäck, det gamla brukssamhället längs den brusande ån. Byn som med sina numer stora och moderna världsomspännande industrier var centralort för byar och samhällen inom flera mils omkrets. Det var i Ellebäck som jobben fanns.

Så där, då var hon framme vid skogsbrynet. Hon såg sig omkring och kisade mot det ljusa över fälten. Från fältens alla hörn och kanter kom plockflickorna. Margita kände inte någon av dem. Men flickorna kände till henne. Så var det bara. Ellebäcksföretagens chefer och arbetsledare och deras familjer var av naturliga skäl kända inom hela industriområdet.

Och Berggrens; det fanns bara en familj. Verkmästare Berggrens.

Rak i ryggen och med högburet huvud betraktade Margita de andra plockerskorna. Hon log vänligt och svarade rappt på de tilltal hon fick. Men hon tog sin matsäcksväska och satte sig lite vid sidan om de grupper som bildades. Många av plockerskorna var betydligt äldre än hon. På deras frågor hade hon också förstått att de tyckte att det var konstigt att hon gick i skördearbete på åkrarna. Det var inte ett arbete för en med tjänstemannaföräldrar. Särskilt inte för en som gått i läroverket. Så kände hon att de tänkte, de andra flickorna. Alla var vänliga, men ingen syntes misstycka att hon satte sig en bit ifrån.

Hon tog ett stort bett på mackan, tuggade snabbt och sköljde ner med kaffe. Det gällde att äta fort för att få lite tid över att sträcka ut sig och vila.

– Tankar kommer. Tankar går. Den som … Neejj …

Hon slöt ögonen och lät tankarna fladdra runt i skallen. På sätt och vis hade det varit skönare i stan. På skolan. Där hade hon varit en fullkomligt anonym flicka från en av byarna. Alla från landet tillhörde Den anonyma skaran, oavsett ursprung och härkomst. Det passade henne egentligen bättre. Hon led av en ständig rädsla för allt och alla. Allt nytt fick henne att kallsvettas. Må illa av ångest och obehag. Alla nya människor uppfattade hon som nya faror som letade efter hennes ömma punkter för att slå till och såra. Hon kisade mot den bleka solstrimma som letade sig ner genom molntapparna. Automatiskt rätade hon på ryggen. Högfärdig! var det många som sa om henne. De skulle bara veta! De skulle bara veta att den raka ryggen och den stolta nacken inte var annat än ett döljande pansar. Ett tjockt skal till skydd för angrepp.

Hon tog en ny tugga bröd och en ny klunk kaffe. Samtidigt var det just det där – hon tuggade och svalde och satte på nytt tänderna i smörgåsen – samtidigt var det just det där som varit så orättvist inne på skolan. Det där med kända och okända. Inför lärarna hade de alla varit rangordnade. Där fanns läkarsönerna och tandläkardöttrarna. Och de andra lärarbarnen. Från stan! Alla de som hade ett namn, en identitet. De som försvarades och hjälptes framåt. De som hölls om ryggen. Sedan fanns de övriga; skocken! Den identitetslösa massan. Ingentingbarnen från stan, och slutligen på det allra lägsta trappsteget; ungarna från byarna runt omkring.

Hon tog en ny tugga av smörgåsen och svalde ner med en klunk kaffe. En ny våg av raseri och tankar tog sats och for genom kroppen. Faan för den där djävla skolan!! Klassamhällets skola!

I folkskolans fyra klasser hade hon knappast vetat vad skola var. Hon hade aldrig haft en lärobok hemma, aldrig läst en läxa. Allt hade gått av sig självt. Att hon varit klassens självklara ljus hade hon aldrig ens reflekterat över. Inte ens när klasspremien med hennes namn delats ut. Sedan kom läroverket med alla sina nya lärare och nya ämnen. Läxor och självstudier som blev ett måste. Ett måste, som hon inte kunnat, inte haft någon erfarenhet av, ingen vana. Och skräcken för den gamla engelskragatan som genomsyrat dygnets alla timmar med rädsla. Allt hade gått snett och ingen hade funnits som brytt sig om. Föräldrarna förstås, men de hade själva vare sig studievana eller högre utbildning. Och kunde inte engelska.

– Faan, Faan!

Det var rätt och riktigt att hon ständigt haft dåliga betyg i pluggämnena. Men det var ändå inte rättvist! Någonstans var det någonting som var fel. Någonstans gick ekvationen inte ihop. För hon var inte dum! Innerst inne kände hon blint och rasande att det inte var henne det var fel på. Det var på skolan det berodde. Skolan som gjorde skillnad på folk och folk. Skolan som bara räknade med och brydde sig om högreståndsbarnen. Skolan som inte fattade att …

Att hon själv var ett offer för en konserverande klasskillnad var hon helt omedveten om. Hon såg klyftan framåt. Såg till dem med bra yrken, bra utbildning och gedigen kunskap. Men hon såg inte klyftan bakåt. Jo, hon såg den, men hon reflekterade inte. Konstaterade bara att den fanns. Att de fanns. De med sina böjda nackar och tysta munnar. Att även de kunde ha blickarna riktade uppåt, det funderade hon aldrig över.

Hon stoppade in den sista smörgåsbiten i munnen och tömde muggen med kaffe. Äntligen var den kommen, den underbara stunden då det var dags att få sträcka ut hela kroppen på marken. Pratet tystnade allt eftersom flickorna sträckte ut sina lemmar i höstgräset. Margita slöt ögonen och utestängde vindens sus i trädtopparna från sina sinnen. I ilfart förflyttade hon sig i tankarna in i framtiden, till Stockholm; barndomsstaden. Hon såg Slussen för sin inre syn, en syn där hon vandrade längs Götgatan och stannade för röda lysen. Passerade Medborgarplatsen och den runda klockan över Åhlén & Holm.

Hörde spårvagnarna och det säregna ljudet från trådbussarna. En gång, en gång skulle hon vara tillbaks. En gång skulle hon vara vuxen nog att lämna familjen, att flytta hem. Hem till Stockholm. Inte en dag mer än nödvändigt tänkte hon stanna i den gudsförgätna bygd där hon ständigt betraktats som en utböling, en främling. Det främlingskap omgivningen ständigt påmindes om så snart hon öppnade munnen och avslöjade sina rötter från Mälardalen. Trots att hon bott i Ellebäck i nära halva sitt liv satt mälardalsdialekten kvar. Och stämpeln med den; Stockholmsjäntan. Men hon log. För det som var menat som ett skällsord, var det enda sanna. Stockholmsjänta var hon, och så skulle hon förbli. Det var halmstråt.

– Jösses flickor. Han blåser ju i pipan så att tarmarna kryllar sig i magen på en.

Signalen som förkunnade att matrasten var slut ljöd ihållande över skogsdungen. Plockerskorna samlade ihop sig och återvände ut på fältet. Margita sneglade förstulet på plockförmannen som följde med ut för att samla in fulla bönsäckar. Han var stilig, förmannen. Alla flickorna tycktes vara förtjusta i honom. De nojsade och skrattade och Margita såg hur de strök sig över höfterna när han närmade sig. Han syntes lika förtrolig med dem alla där han gick runt och småpratade. Han var vänlig mot henne också, även om han aldrig stannade och pratade. Margita skyndade på stegen ut mot sin fåra. Nej, vad skulle han ödsla tid på henne för, en femtonåring? Han var själv säkert över tjugo och måste ju finna de andra flickorna så mycket intressantare. Men hon fortsatte att snegla förstulet och rättade automatiskt till schaletten över håret då han rörde sig åt hennes håll. För stilig var han. Det enda manfolket i skördearbetet för övrigt. Så när som på bonden själv förstås! Men bonden var knappast den sortens karl som lockade ungflickors blickar.

Bonden ja! Margita rodnade lätt där hon hukade i bönfåran. Det var konstigt. Konstigt hur det kunde vara med människor. Alltsedan en hemsk regnvädersdag någon vecka tidigare, kom bonden allt som oftast fram och pratade med henne i pauserna. Hon rös fortfarande lite vid tanken på vad som hade hänt. En av de yngre flickorna hade fått ont i öronen och velat åka hem.

Men bonden hade rasat och talat om ansvarslöshet och beordrat flickan att stanna kvar och plocka bönor dagen ut. Margita som hört alltsammans hade blivit topp tunnor rasande. Hon hade lagt sig i och tagit parti för den gråtande flickan. Hon hade också talat om ansvarslöshet – men från andra hållet! Att det var arbetsgivaren som handlade ansvarslöst. Efteråt hade hon ångrat att hon lagt sig i. Hon intalade sig att hon handlat rätt, men förbannade sig ändå för att hon gått emellan och därmed säkert bäddat för att de skulle få sparken bägge två, både flickan med öronen och hon själv. Men under över alla under. Bonden hade gjort en helomvändning; han hade skickat hem den unga flickan med ett välkommen åter när hon blev frisk, och Margita själv hade fått en klapp på axeln och beröm för att hon var flink och duktig. Efter den episoden hade hon också fått löfte om fortsatt arbete hos bonden; både på gurkfälten och med potatisplockningen senare under hösten. Så nog var det märkligt med människor alltid.

Hon knöt ett snöre om den sista säcken och hängde dit en lapp med sitt plocknummer. Efter ytterligare en fikapaus var arbetsdagen all. Med små knyck i säcken i takt med sina steg släpade Margita säcken till uppsamlingsladan. Där vägdes dagens skörd och säckarna lastades på en lastbil för att transporteras till Felix industrier. Margita betraktade sin trave säckar och var nöjd. Flickorna fick betalt per plockat kilo så det lönade sig att vara flink i fingrarna. Men hur flink Margita än var och hur många och hur fulla hennes säckar än var, så toppade hon aldrig listan om flest plockade kilon. Det var bonden själv och plockförmannen som vägde säckarna sedan flickorna gått hem för dagen. Vid varje ny dags morgon satt en lista utanför uppsamlingsladan där vars och ens plockade kilon från gårdagen redovisades. Margita betraktade förstulet högarna med säckar. Hennes egna var lika fulla som vanligt. Och lika många. Genom att bara titta på dem och jämföra, så rådde det ingen som helst tvekan om att hennes hög med säckar var, om inte allra störst, så i alla fall klart bland de tre bästa. Så som det brukade. Men ändå – lik förbaskat – brukade hon ligga nere mot mitten av listan när kilona redovisades dagen efter. Ett par av de snygga flickorna med höfter toppade alltid. Hade de så mycket tyngre bönor i sina säckar tro? Utan att verka för närgånget nyfiken lät Margita blicken svepa över jutesäckshögarna. Bönorna avtecknade sig svagt som en korvig massa innanför sina höljen. De såg likadana ut allihop. De var bara olika mycket fyllda. Och olika många till antalet förstås.

Det kunde väl aldrig vara så att …? Äsch nej …

Med en knyck på huvudet slet hon till sig blicken och nickade adjö till de andra.

Regnet som hängt i luften hela eftermiddagen började falla i stora, tunga droppar. Margita tog sin matsäckspåse och spände fast den på pakethållaren på sin moped. Det var skönt att ha mopeden. Det gick snabbt att åka den en mil långa vägen hem och skönt var det också att efter dagens arbete slippa en jobbig cykling längs den backiga grusvägen. Fast egentligen skämdes hon en smula för mopeden. Den som pappa Gunnar fått i utbyte mot sin Matcheles motorcykel några år tidigare. Att ta mopeden i utbyte hade varit en bättre affär än om han skulle ha tagit pengar. Så hade han själv sagt i alla fall. Och det var nog riktigt. Men riktigt passande för ungdomar att åka moped var det inte. Så kände hon det i alla fall. Ungdomar åkte inte moped helt enkelt, de cyklade. Det var bara gubbar och tanter som åkte moped. Som satt där i sina kappor och rockar med shoppingväskan på bagagehållaren. Gubbarna oftast på en vanlig cykel med hjälpmotor på bakhjulet. Det var tanterna som hade riktiga mopeder, som hennes egen; en blå Monark med treliterstank på framramen. Ändå var hon glad åt mopeden. Mopeden var något av det bästa som hänt henne. En tingest i frihetens tecken. Ett underbart fordon med vilket hon kunde lägga hela världen för sina fötter. Om hon bara ville! Hon kurade ihop sig på sadeln och drog ner huvudet mellan axlarna för att i möjligaste mån slippa regnblasket ner i nacken.

Plask! Plask!

Det var värst vad det plaskade och skvätte. Släppte hon tramporna och satte upp fötterna på ramen så slapp hon en del av stänket från vägen. Klart att hon var glad åt mopeden! Så mycken glädje som hon haft av den de två somrar som den funnits i familjen! Motorburet var en välsignelse för folk på landet där bussarna bara gick ett par gånger om dagen. Klart att hon var glad! Att hon sedan inte låtsades om mopeden utåt – och inte åkte så att folk såg henne – det var bara den där dumma rädslan för att göra fel, att inte vara som andra.

Hoppsan! Vilken grop!

Hon väjde undan och satte ner fötterna på pedalerna igen. Vägarna var våta och de vattenfyllda groparna hann aldrig torka upp mellan regndagarna. Det gällde att sicksacka rätt mellan vägens ihåligheter.

I tankarna var hon redan långt, långt borta från bönplockningen. Det var knappt hon ens märkte det ihållande regnandet eller vägens gropar längre. Sicksackandet mellan gropigheterna var mer betingat av reflexrörelser från ryggmärgen.

Finns det brev? Finns det brev? dunkade cykelhjulen i takt mellan vattenpussarna. Har Henrik skrivit?

Hopp och förväntan trängdes i Margitas huvud tillsammans med en gnagande oro. Det ömsom pirrade till av glädje i hela kroppen, ömsom bara malde av tvivel. Brev eller inte brev? Ett ljusblått brev på sekretären hemma – eller inte?

Nya backar och nya vägkrön. Och en ständig räcka av nya, fulla vattenpussar. Inte tänka, inte tänka! Lika taktfast som hjulens rullande mellan pussarna, lika taktfast dunkade tankarna innanför skallbenet. Hon skulle inte ta ut någon glädje i förskott. Eller besvikelse. Inte tänka, inte tänka! Bara fem backar kvar. Bara fyra backar kvar. Bara tre. Snart hemma. Snart skulle hon få veta.

Utan att låtsas ha bråttom, utan att springa uppför trapporna i farstun, utan att kasta upp dörren till lägenheten, utan att rusa in med ett tigersprång, utan att … ÅÅh! Det fanns där! Ett blått brev på sekretären! Hjärtat dansade runt i bröstet och slog glädjevolter. Men utan att skynda och jäkta tvättade hon av sig dagens jord och damm och åt kvällsmat tillsammans med familjen. Nu fanns ingen brådska längre. Nu fanns bara ljuvlig väntan. Väntan på brevet som låg där inne på sekretären och väntade. Brevet från Henrik! Nej, någon brådska gjorde hon sig inte. Brevet låg där det låg och blotta vetskapen om att det fanns, förgyllde hela tillvaron.

– Tack för maten. Jag går upp på vinden en stund.

Efter ett misslyckat försök för familjen Berggren att få en större lägenhet i tvåfamiljshuset i Dalby nere vid sjön – där syskonen Berggren skulle ha fått var sitt rum – hade familjen i alla fall fått en annan lägenhet, en likadan stor och rymlig trea som tidigare, men med bättre läge och därtill nyrenoverad med tapeter i varje rum. Och det bästa av allt – tyckte Margita – en egen vind med ett mirakulöst stort förrådsutrymme och – och det var det som var så mirakulöst bra – ett separat förrum innan man kom in i det egentliga förrådet. Hon hade genast sett möjligheterna med det där lilla rummet och ingen i familjen hade protesterat då hon bett att få inreda det som sin egen vrå. Det var kyligt där upp, och värre skulle det väl bli till vintern. Men det dög ändå bra för kortare stunders avskildhet. Som till att läsa brev. Brev från Henrik!

Hon makade sig tillrätta på den uppfällda, vikbara gästsängen, hennes egen gamla barnsäng, och knölade till några kuddar bakom ryggen. Ur fickan plockade hon fram sitt paket John Silver och tändstickor. Och så – äntligen! Oändligt noga och oändligt långsamt sprättade hon upp det ljusblå kuvertet. Med darrande fingrar tände hon en cigarrett och drog några halsbloss i snabb takt. Det där med halsblossen var viktigt. De gav en snabb och intensiv känsla av berusning. Ett bloss till och sedan! Darrande av nervositet drog hon fram brevet ur kuvertet. Blotta åsynen av överskriften skulle säga allt. Tyckte han fortfarande om henne? Eller – hade han träffat en annan? För varje nytt brev, samma ångest. Skulle det vara det sista?

Det var en speciell atmosfär uppe under takåsen. Regnets smatter mot takteglet hördes intensivt och nära, precis som i sommarhuset vid havsbandet. Regnsmatter mot taket var både rogivande och lite sövande. Det gav en känsla av frid och ombonad.

Det hade regnat också förliden sommar!

Hon sjönk in i högen av kuddar. Det kändes så ofattbart allting. Regnets smatter mot taket, precis som i somras. Skolan som var slut och arbetet på åkrarna. Cigarrettens snabba lite omtöcknande inverkan på balanssinnet. Det kalla vindsrummet och det blå brevet. Flera månader hade gått sedan den drömlika veckan under sommaren, de fem dagar som hennes bekantskap med Henrik varat.

Hon lutade huvudet mot knäna och slöt ögonen. Redan nu hade hon svårt att frammana hans bild på näthinnan. Så förgängligt var livet. Så avlägset och overkligt var minnet från sommarens månad juli. Så overkligt. Men ändå inte. Den varma känslan av Henriks närhet fanns ändå kvar. Och minnet från den allra första kvällen. Efter den första dagen. Den förunderliga kvällen i havsbandet då en svanfamilj på väg till sitt nattläger lämnat skimrande ringar efter sig på vattenytan. Kvällen då dimmorna från skymningstimman för en stund vikit undan och gjort luften kristallklar. Kvällen då inte ett sus i en trädtopp hörts, inte ett kluckande från vågskvalp vid stranden. Den förunderliga kväll då allt varit stilla, allt varit overkligt. Kvällen då hans arm legat på ryggstödet på kafésoffan, så nära henne att hon kunnat känna beröringen om hon lutat sig bakåt.

Den kvällen på badholmen, den aftonen i månaden juli, satt som ristad i minnet. Sedan den stunden hade det inte funnits en natt som hon inte drömt om honom. Inte en dag som han inte funnits i hennes tankar. Inte en kväll som hon somnat eller en morgon som hon vaknat, utan att han funnits i hennes sinnen. Ändå förnekade hon. Sade sig dagligen att hon inte var kär, att hon bara tyckte om, lite så där. Förberedde sig stundligen för det avskedsbrev som en dag måste komma. Drömde om det som varit, om vad som stod i hans brev, om det nya möte hon så innerligt önskade. Men intalade sig samtidigt att allt bara var en lek i fantasin.

Men för vart brev från Henrik blev tonen innerligare. Likaså i hennes till honom.

Bönorna på fälten blev allt färre. För att slutligen upphöra helt. Och gurkorna kom och gick. Den sista hemfärden på mopeden var ett faktum.

– Så du är arbetslös nu då, sa Inger Berggren, i det hon gav dottern en lika kall som isblå blick.

Margita svarade inte. Ååhh, detta evinnerliga tjat och sura miner. Alltid, alltid var det likadant. Jämt var det tal om att hon inte hade något arbete, att hon var oduglig och värdelös. Hade hon inte varit på Arbetsförmedlingen flera gånger kanske? Och förresten skulle hon fortsätta med skördearbetet lite senare, det visste de ju! Hon var lovad arbete med potatisplockning hos såväl bönbonden som hos en kollega till honom. Men det räknades väl inte. Var väl inte fint nog!

Hon kurade ihop sig inne på sin säng. Sommaren hade varit hemsk med alla tysta förebråelser som ständigt hängt i luften. Sedan skolorna börjat i slutet av augusti hade allt blivit om möjligt ännu värre.

Och skolstarten! Hon knäppte händerna runt knäna och lutade huvudet ovanpå. Hon drog upp lite fukt i näsan och öppnade ögonen stort för att blinka bort det våta. Skolstartdagen! En dag som till och med hon själv helst velat slippa uppleva. En av de värsta dagar hennes liv bjudit! Skolstartdagen som på ett så definitivt sätt markerat att hon själv inte längre hörde dit. Inte längre hörde till den fnissande skaran som på frukostraster och håltimmar remmade omkring på stan. Inte längre hörde till grupperna av ungdomar som med släpande steg drog fram med sina bokstinna skolväskor över skolgården. Fnisset och sladdret om lärarna, smygrökningen bakom stora stenen, idrottstävlingarna, förälskelsen i musikläraren. Allt, allt det där som nu var förbi för hennes del. Allt det där som var en annan värld; skolungdomarnas värld. Nu tillhörde hon den andra världen; den andra gruppen. Nu tillhörde hon arbetarungdomen, den identitetslösa massan, den mindre värda. Skulle hon inte ångra sig?

– Nej, nej, nej!

Hon rätade upp sig på sängen och stirrade beskt på bokhyllan där alla skolböcker fortfarande stod kvar. Neej aldrig! Det där hon tänkt var inte sant! Om saknaden! Jo, just det var sant, saknandet av släntrandet i grupper, förälskelsen i musikläraren och allt det där, men det var inte hela sanningen. Det var bara en bit, en pyttebit. Den riktiga sanningen var den om hemska lärare och magknip av rädsla, om underkända skrivningar och nonchalans från överheten.

Hon såg ut genom fönstret och följde med blicken en regndroppes färd på rutan. Nu var det slut med det där! Slut med magonda konfrontationer med obegripliga lärare. Nu skulle hon ta sitt liv i egna händer. Inga gamla ragator eller högfärdiga ungtuppar skulle längre tala om för henne att hon var en vettlös hösäck med tom skalle. Nu skulle hon ta realen själv. Ensam! I skrivbordslådan låg kopian av det brev hon sänt till Herrnods. Brev och betyg och en beställning av studiemateriel för att fullfölja sin realexamen. Nu väntade hon bara på en studieplan. I Allers Familjejournal hade hon sett Herrnods annonser om kurser i studieteknik, så hon hade beställt en sådan på samma gång. För det var där skon klämde, det hade hon börjat begripa. Att hon inte hade någon studievana, inte hade någon vana att läsa in läxor. Inte klarade av att koncentrera sig utan att hela kroppen började krypa av myror och obehag. Allt en kvarleva sedan folkskolan då hon aldrig haft en lärobok hemma, aldrig behövt anstränga sig.

Men herregud, hon måste ju ha ett arbete också! Hur skulle hon annars klara av att betala kursavgifterna? Hemifrån skulle hon inte få den minsta hjälp, det begrep hon. Det var ingen som trodde på det där med Herrnods, trots att det var det löfte hon gett när hon slutade skolan under våren. Det var ingen som fattade att