Min Martina

By Ann Mari Falk

Martina är ganska vanlig. Hon kommer från en vanlig familj med vanliga bråk. Liss familj är annorlunda, de ställer villkorslöst upp för varandra. De har istället andra problem, och när fattigdomen blir för stor måste hennes föräldrar lämna över henne till en fosterfamilj. Hur ska detta gå? Kan Martina hjälpa henne att hitta sin väg?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 31, 2021
• ISBN: 9788711864197

Book preview

I

Martina hade strövat omkring på stan hela eftermiddagen, oroligt och planlöst. Hon hade värmt sig inne på Tempo, för det blåste snålt och det duggregnade, men trängseln och lukten från parfymdisken och från våta kläder drev ut henne igen. Det var retsamt att inte ha några pengar till en biobiljett eller ett besök på kondis. Inte för att hon var hungrig och inte fanns det någon film som hon ville se, men för att slippa gå hem.

Trafiken på Odenplan var stökig, och aldrig blev det grön gubbe vid övergångsstället. En bil rundade hörnet, den plöjde genom pölar så att vattnet sprutade och stänkte ner Martinas nya byxor – fan också.

Hon sa det högt och en gammal dam blängde på henne. Martina fick lust att säga att visst var det fult att svära, men vad skulle hon ta sig till, när hon var så arg och trött och ledsen. En moped kom efter bilen just som trafikljuset slog om. Tanten hade klivit ut i körbanan och backade förskräckt. Pojken på mopeden sträckte ut ena näven och försökte rycka till sig Martinas väska. Hon höll emot, förstås, fast han gärna kunde ha fått den. Då hade hon blivit kvitt skolböckerna och behövde inte läsa läxor. Gumman flämtade till och tog sig för hjärtat. Martina trodde att hon skulle ramla och lade armen om henne.

Rör mig inte! skrek tanten och Martina hejdade ett men-jag-är-faktiskt-snäll. Hon sa stött:

Ursäkta då.

Hon tyckte att snällheten eller flatheten jämt satte krokben för henne. Det kunde också kallas feghet – att sällan säga emot, sticka upp, ge svar på tal. Att vara rädd för bråk och ljuga litegrann eller knipa käft. Hemma sa de att hon tjurade.

Grön gubbe hann bli röd gubbe. Martina stod kvar, men den gamla damen var borta. Kyrkklockan slog, och hon riskerade att komma för sent till middagen. Det skulle inte vara bra. Martina började springa.

Det fanns en grillbar i huset där hon bodde, och lukten av stekt kött och frityrkokt potatis äcklade Martina och tycktes klibba fast vid hår och kläder. Det var skollunchens fel. De hade fått fläsk och bruna bönor, fett dallrande fläsk – usch. Hon hade kämpat med sin stora portion som aldrig ville ta slut, hon hade försökt svälja utan att tugga – och satte i halsen och hostade och hostade och trodde att hon skulle få upp maten. Då fick hon några hårda dunkar i ryggen.

Ät inte ihjäl dig, sa Tomas. Så gott är det inte.

De andra klasskamraterna skrattade och retades.

Martina Fakir, sa de. Du tycker om att plåga dig själv.

Nä, men jag vet hur det gick för flickan som trampade på brödet, svarade hon.

Hon fick fortfarande munnen full med spott, när hon tänkte på lunchen, och hon rusade uppför trapporna och stannade utanför dörren och gläntade på brevlådan och lyssnade. Hon ville veta om hon frejdigt kunde kliva på med en ursäkt för den sena ankomsten eller om hon skulle akta sig och vara ödmjuk och förkrossad.

Hon hörde röster som malde. Mamma och pappa grälade, hon hade gissat det. De skrek inte, de var iskallt hövliga. Mamma stack och pappa snärtade till, om de inte blev avbrutna kunde mamma mumla med gråt i rösten: Men för barnens skull. Antagligen satt Anders, lillebror, på toaletten och lät vattnet rinna i tvättfatet för att överrösta dem.

Martina låste upp och klev på. Fönstret var öppet i vardagsrummet, det blev tvärdrag och dörren smällde igen. Mamma och pappa tog emot henne med:

Kan du inte ens stänga en dörr?

Nej, och inte passar jag måltiden heller, sa Martina.

Det blev en hemsk tystnad, men pappa snöt sig och ögonen blänkte ovanför näsduken. Mammas mun stod öppen, då såg hon dum ut, sen pressade hon ihop läpparna. Hon blev inte vackrare för det. Gud, bad Martina, måste man tycka om sina föräldrar. Och sen tänkte hon: Hur har det blivit så här? En gång hade vi det ganska bra. Jag känner inte igen min mamma.

Jag känner inte igen dig, sa mamma. Du brukar inte använda den tonen.

Hon fnurrade ut i köket och tände gaslågor och skramlade med kastruller och dängde med skärbrädan. Hon larmade, det gjorde hon, medan Martina hade fått snubbor för att dörren råkade smälla.

Har fröken Martina fått humör? frågade pappan. Hon har kanske vaknat på fel sida under en av lektionerna.

Han skrattade åt sitt kolossala skämt, men blicken var orolig och litet nyfiken, tills den hamnade på kvällstidningen som låg på skrivbordet. En fet rubrik skrek om mord, och han glömde sin flicka ett tag och gömde sig bakom Expressen. Martina stirrade på baksidan som han höll upp mot henne. Där fanns en artikel om en hemlig romans. Hemlig! Å, så dumt. Romans, vilket fånigt ord.

Det brusade på toaletten och Anders tassade in, lockad av att de farliga rösterna hade tystnat. En blek sjuåring, en mager pojke med brådmoget ansikte. Martina tänkte att ibland såg han ut som en liten gubbe.

Mamma ropade att maten var klar, och Martina smög ut i hallen och kopplade ur telefonen, för husfridens skull och för att slippa samtalet som säkert skulle komma. Det var så mycket hon ville slippa. Anders hade följt efter och såg manövern.

Varför gör du så där? frågade han högt, men när Martina med ett finger över läpparna tecknade att han skulle vara tyst visslade han en stump i stället för att säga mer. Lillebror och storasyster hjälpte varandra.

Middagen blev hygglig. Föräldrarna småpratade hit och dit. Anders tittade på mamma och han tittade på pappa. Han följde bollen med blicken. Det såg så ut. Mamma fyllde ut pauserna i dialogen med tjat om Martinas hår. Det var för långt. På bordsskicket. Hon åt för fort. Men Martina måste hastigt stoppa i sig maten, innan klumpen i halsen tog emot och magen värkte. Anders sparkade till henne och blinkade. Det betydde: Din tur i dag! Han fick vara ifred, när Martina var i onåd.

Det ringde på dörren. Vad hade det tjänat till att tysta telefonen? Martina skulle öppna, men mamma hann före och tog emot någon med en röst som blev gäll, fast hon säkert ville låta vänlig.

Stig in, stig in. Martina kommer strax.

Det är konstigt. Jag har ringt, men ingen svarar.

Martina blundade och visste att mamma stirrade på den dinglande telefonsladden i hallen. Hon letade efter nödlögner – kanske råkade jag riva ur den – jag förstår inte alls – vet inte.

Hör du min flicka lilla, sa pappa. Varför gör du så där?

Hur då så där?

Fifflar med telefonen, det är inte första gången.

Ni blir så arga om det ringer, när vi äter, sa Martina lågt.

Det var sant, fast inte hela sanningen. Mamma och pappa tyckte inte om att bli störda under måltiderna, men ett besök var värre än ett telefonsamtal. Mycket värre – eller var det inte? Åtminstone det här besöket som Martina inte ville ha.

Mamma kom tillbaka med ett soligt leende och låtsade inte om den urkopplade apparaten. Nu var hon söt, nu var hon som förr.

Det är en av dina kamrater, sa hon och ropade över axeln:

Men stig på lilla vän!

Det lät som om hon lockade på en katt, och Martinas klasskamrat tassade in i strumpfötterna, sen hon hade sparkat av sig stövlarna.

Det är Lisbeth, sa Martina tafatt.

Hon var mörk och smal och smidig, hon påminde faktiskt om en katt som kunde klösa och fräsa och spinna och leka. Martina visste aldrig var hon hade Lisbeth. Jo, just nu var hon här. Pappa myste och skakade hand. Han tyckte antagligen att Lisbeth var söt, medan mamma säkert tänkte på tvål och vatten och sax och hårborste och stoppgarn och pressjärn och kemisk tvätt och peta naglarna. Lisbeth var ingen putsad