Spela högre Martin

By Stefan Casta

Martin bildar ett band i skolan. Problemet är bara att Martin har svårt att spela på sin gitarr och eftersom han också har svårt att hålla takten skruvar han ner volymen på förstärkaren, men det märker inte deras musiklärare Pinnen som anmäler bandet till en rockbandstävling..."Spela högre Martin" är den första fristående delen i Stefan Castas ungdomsserie om Martin.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726918809

Book preview

1.

Sommarlovets sista dag artade sig till en trist historia.

— Spela lägre, Martin!

Mammas röst hördes från köket. Han sträckte ut högra armen i ett försök att nå volymkontrollen. Han var nära att lyckas. Men just som fingertopparna vidrörde knappen tappade han balansen och föll ur sängen. I fallet stötte han till skivspelaren. Picupen tog några raska skär över skivan. En elektronisk rapning ekade i lägenheten.

— Martin för Guds skull! Du vet hur trött jag är. Mamma stod i dörren.

— Förlåt, sa han.

— Det är för din skull jag arbetar och sliter, sa hon.

— Jag vet, sa Martin.

— Du kommer att tacka mig för det en dag.

— Ja, mamma.

— Och gå upp från golvet, Martin!

Mamma drog igen dörren med en trött suck. Han hörde henne säga något om hur skönt det var att skolan började igen. Han kravlade sig upp till knästående och lyfte av LP:n för att granska skadorna. En präktig repa löpte tvärs över skivan.

— Tusan också, utbrast han. Nu blir Daniel jättearg. Daniel var så rädd om sina skivor. Martin hade fått låna den bara genom att lova att vara extra rädd om den. Daniel skulle kanske flytta i höst. Kanske kunde man vänta med att lämna tillbaka skivan till dagen innan han flyttade?

Han stoppade tillbaka skivan i fodralet och gick ut i hallen. Han hejdade sig framför den höga hallspegeln med guldkanter och tog ett par danssteg medan han höll hårborsten som en mikrofon och sjöng med viskande röst Du och jag, bara du och jag …

Så tystnade han och granskade sin spegelbild. Han körde fingrarna genom det bruna håret. Han antog att han såg ut som folk gjorde mest; hade två ögon, blåa, en näsa, normalsmal, alldaglig mun, full med tänder, två öron, lagom utstående. Inga ärr eller andra spännande detaljer. Inte sned näsa som Farry, som blev påkörd av en bil när han var tre år. Inte ens fräknar. Det var inte mycket att lägga märke till egentligen.

Men mamma brukade säga att han såg bra ut.

— Jag går ut en stund, ropade han.

Svaret klipptes av när ytterdörren gick i lås, som när man stänger av TV:n mitt i en replik.

— Glöm in … hörde han bara.

Vad var det han måste komma ihåg.

Att skolan började i morgon?

Att maten snart var klar?

Att tredje världskriget kunde börja när som helst?

Han satte ett kryss för alternativ två.

Det duggade när han drog ut cykeln ur cykelstället på gården. Sadeln var genomsur och han cyklade stående nedför Hagalundsgatan.

Det var ett ganska nytt bostadsområde. Det bestod av ett antal hyreshus kring ett mindre köpcentrum. Där fanns några livsmedelsbutiker, ostaffär, hårfrisering, konditori, bilskola, godisaffär med videofilmer, bibliotek, zoo-affär, cykelverkstad, kemtvätt och pizzeria.

De flesta husen hade bara tre eller fyra våningar. Hans eget hade tre och låg en liten bit från centret. På bottenvåningen i hans hus fanns ett dagis. Det högsta huset hade tio våningar och kallades punkthuset.

Alldeles intill hyreshusen låg ett villaområde med gamla hus med stora lummiga trädgårdar. Det var det som var det riktiga Hagalund. Där bodde mest äldre människor som krattade gångar och lirkade ner äpplen ur träden med långa håvar.

Men några av hans kompisar bodde i gamla Hagalund. I ett litet vitt stenhus bodde Elena. Hon bodde ensam med sin far och en bror som var några år äldre. Hon sa inte så mycket om sig själv. Inte om något annat heller för den delen. Hon gick mest ensam. En del sa att hon var högfärdig.

Elena spelade klassiska stycken på piano. Hon var ett musikaliskt underbarn, enligt Pinnen, deras lärare. Hon skulle ge pianokonserter när hon blev vuxen, hade han sagt och skadeglatt skådat ut över sina 24 andra musikaliska katastrofer. Elena kommer att bli något stort, sa han. Som om det var Pinnens förtjänst att hon var underbarn. Hon var ju sällan med på musiktimmarna i skolan. Det var nog tur, för det var mest bråk och stoj på musiken.

Sent en sommarkväll när Martin cyklat förbi Elena hade han hört pianomusik strömma ut ur det vita huset. I ett öppet fönster på bottenvåningen skymtade han henne där hon satt ensam framför pianot. Han hade stannat och lyssnat i mörkret och hört de klingande pianoackorden sugas ut ur det upplysta fönstret och tona bort mellan plommonträden som hukade under sina bördor av mognande frukt. Elena spelade fint, tyckte han.

Själv hade Martin bara en gitarr som tillhört hans morfar och som han någon gång försökte spela på. Men han fick ont i fingertopparna av de hårda strängarna och han hade svårt att hålla takten. Martin Mer var inget musikaliskt underbarn.

Martin gillade gamla Hagalund, särskilt nu mot slutet av sommaren när frukten började mogna. Och tidigt på våren, när man kunde känna doften av jord och nyklippt gräs från trädgårdarna. Det var nästan som på landet.

Men nu cyklade han på trottoaren förbi OK-macken bort mot centret. Det var mycket folk ute med tanke på att det regnade. Fler och fler hade kommit tillbaka från semestrar och sommarställen. Den nästan overkliga stillheten som han kunnat känna under de varma sommardagarna var borta. Hagalund höll på att fyllas av ljud och människor igen. Det var skönt, tyckte han.

Utanför cykelaffären såg han Farry. Han stod och försökte pumpa bakdäcket med luftslangen som hängde ut ur ett hål i väggen. Ovanför slangen satt en handtextad skylt: Ren luft. Farry sken upp när Martin bromsade in framför honom.

— Hej, sa han. Luften går bara ur hela tiden fast däcket är alldeles nytt och jag har bytt ventilgummi två gånger. Kan du fatta det?

Martin skakade på huvudet.

— Har du frågat Oscar?

— Han har visst semester fortfarande.

Martin ryckte på axlarna och såg lite missbelåten ut.

— Det är konstigt, sa han. Oscar sa att han skulle vara tillbaka veckan innan skolan startade. Det är alltid mycket jobb den veckan, sa han.

— Han kanske har tagit längre semester, föreslog Farry.

Oscar var reparatör, skridskoslipare och allt i allo i Hagalunds cykel & sport. Butiken låg en trappa ned i gaveln i ett av hyreshusen och Oscar höll till i ett källarrum som låg intill själva butikslokalen. Han var nästan alltid svart av olja, på händerna och i ansiktet och på kläderna. Hans overall var kolsvart men ett par strimmor uppe vid halsen avslöjade att den från början varit mörkblå. Var all denna olja egentligen kom ifrån förstod ingen riktigt.

Runt hörnet fanns en trappa som ledde direkt ner till Oscars reparationslokal. Där brukade han leda ut cyklarna som var färdiga att avhämtas. Om man också gick in med sin cykel den vägen, utan att först säga till i butiken, så fanns det en chans att Oscar skulle hjälpa en utan att ta betalt för det. Han hade alltid en stund över för dem. Ni har för bråttom grabbar. Om ni tar det lugnare så hinner ni mera, brukade han säga.

Ibland, när solen stekte mot gavelväggen ovanför Hagalunds cykel & sport kom han upp ur sin källare och lutade sig mot väggen och rökte pipa.

Efter skolan brukade Martin gå ner till Oscar en stund. Han tyckte om att prata med honom.

— Daniel kan nog fixa det, sa Martin.

— God ide! utropade Farry och dunkade Martin i ryggen.

Farry hade den vanan. Han slog folk i ryggen när de sagt eller gjort något som han gillade. Ibland slog han så hårt att det gjorde ont. Inte för att han ville skada, utan för att han helt enkelt inte kunde hålla tillbaka sin entusiasm.

En av de sista skoldagarna i våras fick han tillbaka ett mattetest där Pinnen hade skrivit UTMÄRKT med stora bokstäver. Man tackar! ropade Farry och klappade till Pinnen så att han for iväg som en trasdocka mellan bänkraderna.

Farry hade fått stanna kvar i skolan den dagen och förklara länge för Pinnen att han inte menade något illa. Han blev bara så glad. Glad över det lyckade mattetestet och över sommarlovet som väntade. Men Farry blev ofta missförstådd.

De som kände honom lärde sig med tiden att ducka. Det gick ibland, men inte alltid. Farry var så spontan, så snabb. Han var en livs levande vulkan som när som helst kunde få ett utbrott. Plötsligt började det bubbla inom honom. Glädjen rusade upp som det röda kvick silvret på en överhettad termometer. Trycket ökade och måste släppas ut. Då slog han till.

På sin födelsedag hade han råkat klippa till sin farmor, en nästan genomskinlig varelse på nittio vårar. Hon hade gett honom det han önskade sig