Under och låga

By Lars Åke Augustsson

I Fors, en liten dalsländsk by, går livet på högvarv trots den lugna fasaden. Lester anländer till byn för att hjälpa till med sin förvirrade moster. Uno är på jakt efter sin försvunne son. Lillemor och hennes familj försörjer sig på vad skogen har att erbjuda. Den tjugosexåriga Pia arbetar på den lokala fotobutiken Fors-Foto. Pojken Allan har tröttnat på livet hemma och rymmer hemifrån. "Under och låga" väver samman fem människors liv i en liten, men förrädiskt händelserik, svensk landsortsstad. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726968514

Book preview

Vi är levande och döende

Han vaknade någon gång efter midnatt och ringde till sig själv. (Med knapparna på hotellrummets telefon kunde han fjärrstyra telefonsvararen därhemma.) I mörkret hörde han sin egen röst.

– Tjänare, du har kommit till Lester Svensson. Jag är ute på spelning för närvarande men kan bokas på följande nummer eller lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp.

Två eller tre okända bad honom ringa. Sedan kom en röst som han inte hört på länge, men som han hade känt längre än någon annan.

– Det är bara farsan. Och jag är nykter. Jag ringer om Alice och inte om mig själv. Du vet hur hon har levat i sin egen värld rätt länge nu. Hemvården däroppe säger att dom inte kan ansvara för henne längre. Nån anhörig måste komma dit och säga hur dom ska göra med vad som finns i huset och katten och så. Du vet att jag inte orkar, så jag tänkte fråga ifall —

Där tog den utmätta tiden på bandet slut och det hördes bara tystnad och ekot av ifall, ifall, ifall. Lester mindes farsans ansikte, hans kinder var skuggade av grått skägg när de sist möttes. Han kom fram ur publiken efter spelningen. Han bad att få låna två hundra, och innan han gick sade han till sonen att han visste.

– Jag vet varför du inte sjunger fast du har flera mikrofoner framför dig. Vi älskade henne för mycket och nu är hon död.

Lester hade vaknat av samma dröm som många gånger förut. Han går på en tallmo med höga glesa stammar. Det regnar. Han vänder ansiktet uppåt och hör musik. Toner från ett piano faller som regnets droppar, allt glesare tills de upphör. Han ser flickan i vitt komma genom skogen som är våt av regn. Hon kommer så nära att han ser att hennes ögon är fulla av sorg. Hon fortsätter förbi utan att stanna, och när han vänder sig om för att se vart hon gick har det blivit höst. Gula löv blåser in från andra skogar. Hon vänder om och nu lyser en hemlig glöd i hennes ögon. Hon har något att säga och hon ska säga det snart. Nu hör han en gitarr och basgången därunder. Han hör inte hennes röst. Nu är det en sommarvind som blåser i hans ansikte och den för med sig en doft av syren. Han går henne närmare och en rysning blixtrar ner genom hans ryggrad. Hon talar ännu inte. Bara kyrkklockor hörs någonstans. Han viskar till henne att sommaren ska vara för evigt. Han rör lätt vid hennes kind. Hon söker över hans ansikte. Han viskar att ingen fader och ingen moder och inga gudar är med oss nu. Bara hon och han och regnet och blåsten och tonerna från gitarrer och bas och piano och kören. Han sjunger för henne om att ingen fader och ingen moder och ingen gud utan bara du och jag och regnet och blåsten och musiken. Men hon svarar inte. Och han vaknade ensam och ursinnig.

Här på hotellrummet stod Lesters gitarr i sitt fodral, han var också hemma på bas och keyboards och piano, men han sjöng alltså inte. Huvudet ekade av toner från kvällen som varit, några minuter stämde allting i det tillfälliga bandet, den gången tyckte han sig se henne han väntat på komma in i lokalen. Men nu låg han ensam och vaken fast klockan var tre på natten, och medan hon blev fyra och fem och sex på morgonen tänkte han att det fanns ingen annan som kunde ta hand om Alice.

Hon som troget bodde kvar däruppe i Nedre Bruk, fast fabriken för längesedan var nedlagd och samhället bara en del av den lilla Fors kommun i det lilla landskapet Dalsland. Hon som en gång i världen såg efter Lester, när han var barn och mamma var ute och sjöng. Sedan lämnade han Nedre Bruk för att leva på musiken, året efter att hans föräldrar skildes och samma år som hans mamma Mary dog. Nu var han gammal nog att hitta några av sina hårstrån på kudden varje morgon, de glimmade i vårljuset som kom in genom fönstret.

Efter förra gången de träffats berättade Klara att hennes man frågat var de blonda håren på hennes krage kom ifrån, alldeles som i någon rolig historia. När klockan var sju slog han Klaras nummer och var beredd att lägga på om någon annan än hon svarade. När hon hörde hans röst sade hon förlåt.

– Men jag kunde bara inte. Det var inget som höll mig kvar därhemma, jag hade skrivit en lapp om att jag inte visste när jag skulle komma hem och allt det där jag skulle göra. Men så gick jag och satte mig på Ally’s istället för att komma till dig.

– Vad var du rädd för? Mig?

– Jag var rädd för att det skulle bli fel och vi bara skulle göra varann illa. Herregud jag vet bara inte. Jag tycker jättemycket om dig och jag vill hemskt gärna träffa dig igen men du måste ge mig tid.

Han var säker på att Klara brukade ha ögonskugga och ljust läppstift, men han kunde inte minnas själva ansiktet. De sade hej och kram och lovade höra av sig. Han tänkte jag har mitt eget liv att leva. Han tänkte någon måste hjälpa Alice. Han blundade och hörde musiken i drömmen och såg flickan i vitt men hon sade ingenting. Sedan ringde han till Margot och sade att han inte riktigt visste när han kom hem.

– Nåt nytt jobb på gång?

– Snarare nåt gammalt. Farsan ringde om att nån borde ta hand om Alice. Min moster i Dalsland du vet. Jag har legat vaken halva natten och tänkt på hur jag ska göra.

– Jag har också tänkt.

– Vi kan prata när jag kommer hem.

– Jo. Vi ska alltid prata när du kommer hem.

Lester blundade medan hans fru talade och såg åter framför sig flickan från drömmen. Han sade att sommaren skulle vara för evigt men hon svarade inte. Hon hade kommit åter och åter sedan förra sommaren, sedan en het och svart natt i Jackson, Mississippi. Han visste att tallmon, där hon gick i drömmen, i verkligheten fanns där Alice bodde. Margot talade ännu till honom.

– Vad ska du dit upp för? Du hittar ändå aldrig mamma igen. Bli vuxen nångång.

– Alice är alldeles ensam och har inte nån som bryr sig om henne.

– Och när ska du bry dig om dina närmaste?

Han lade på luren och önskade sig tårar i ögonen och mera skuld än han kände. Han tryckte på fjärrkontrollen så att teven slogs på, den enda levande kanalen visade rockvideos. Han tryckte bort ljudet och lät bilderna rulla hela tiden medan han packade och klädde sig för resan. Han visste inte om den skulle föra honom hem eller bort, man har bara ett hem eller inget alls.

Lester åkte tåg till närmaste stad, och sedan var det en timmas väntan innan bussen gick till Nedre Bruk. Han hann in på Systemet och köade bakom en kvinna med rödfärgat hår och en karl med runt huvud och mager kropp, medan de köpte likör och Explorer och öl.

Han fann dem nere vid busstationen igen, där de självklart parkerat sig på den enda bänken. Spritkassen hade de emellan sig, och sex plastkassar till stod vid deras fötter. De turade om att halsa ur en ölflaska och den som inte drack pratade.

– Klart att du inte ska dö, morsan. Det säger du varje vår att du ska göra och så gör du det ändå inte.

– Skit du i min död, Allan. Men bered dig på att leva ensam snart. Du som är rädd för mörkret och vad som hotar dig där, stora karin. Bered dig på att leva i ljuset där inget finns som hotar och inget finns att hoppas på.

– Är inte varje människa ett bevis på att kärlek har funnits i världen? Det har jag i alla fall läst i en av dina gamla Hemmets Journal.

– Och varje liv levs på nån annans bekostnad. Det har jag sett i livet. Kannibaler är vi alla mer eller mindre. Vänta så ska du få höra.

– Tänker du berätta om livet ute på öarna igen så tänker jag inte svara i alla fall.

– Ty sannerligen säger jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: Flytta dig härifrån dit bort, och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder. När jag är död, säg inte Talita, kum åt mig, för den här flickan kommer inte att sova utan faktiskt vara död.

– Jag svarar inte.

Bussen kom, de gick på med sina sju kassar och grälet band dem samman likt en navelsträng. Mannen sade omigen till morsan att han inte tänkte höra den där historien en gång till, hon satte ner Systemkassen så det klingade farligt och betalade för dem båda. Chaffisen nickade åt deras håll och flinade menande åt Lester.

– En enkel till Nedre Bruk.

– Tänkte jag inte det? För visst är det Lester? Om du inte känner igen Greger säger jag inget om det. Det är många år och ännu flera kilo sen sist. Som det blir när man sitter bak bussratten istället för trummorna. Spelningarna blev liksom aldrig detsamma efter morsan din. Mary var den största begåvning jag nånsin har träffat. Men du har förstås glömt den där tiden, du var ju bara barnet då.

– Jag har inte glömt.

– Nu arbetar jag extra som komiker istället. Monologer som går lågt och vitsar som går under. Är det en gitarr du har där?

– Ja, jag kommer från ett jobb. Ska bara hälsa på moster min.

– Alice? Hälsa henne från Greger om hon inte har glömt.

– Hon har säkert inte glömt.

Lester lade bussbiljetten i plånboken och passade på att räkna pengarna, sjuhundrafemtifyra spänn. Det var trettioåtta kilometer till Nedre Bruk när de lämnade stan. Han var gift med Margot och familjen var hennes fjortonåriga Carina från förra äktenskapet och deras femåring Elin. Allting var enkelt att säga i siffror. När han lyfte blicken från plånboken satt både modern och sonen och såg på honom.

– Sibylla heter jag. Jag kommer utifrån öarna.

– Sådär pratar hon alltid. Förlåt.

Moderns röda hår hade vita rötter, och huden i ansiktet lyste skör som rispapperet kring en lampa. Sonens ögon var blå och fuktiga och hakan försvann i svart skäggskugga. De såg båda på Lester som om de väntade sig att han skulle säga något, men han tog bara fram sin egen flaska och bjöd. Modern drack först och fortsatte sedan.

– Jag ska berätta för dig om öarna, om du sjunger nåt för mig sen.

– Jag har hört alltihopa förut, morsan. Och ingen annan är intresserad.

– Du ska hålla käft, Allan. Det här är emellan mig och killen med gitarren. Du förstår, ut till öarna var det svårt att komma själv och ännu svårare med varor och saker och ting. Därför var allt överflöd ett lättsinne. Där måste allt tjäna. Där måste allt ha ett ändamål. Allt som har ett ändamål är gott, och ont är det som säger nej till alla syften. Det är ett hårt liv därute men ändå lätt, för man har ständigt nätt och jämnt. Blir aldrig ställd inför dom rikas val av hur man ska leva eller den utfattiges fråga om det inte vore lika bra att dö. För döden har ju inget syfte och att välja den är också en synd och en lyx. Jag växte upp utan att ha sett nån annan värld än öarna men jag visste ändå att min mor och jag inte hörde dit. Hon berättade att hon kom från ett annat land vid ett annat hav, som var mindre salt och hårt än Västerhavet. Dom hade kommit seglande från Ventspils till Gotland, för att söka arbete i Sverige. Hon kunde bara lettiska och ansågs därför böra vara tacksam för att hon fick arbete som hushållerska till prästen ute på öarna. Han var en gammal änkeman som var alldeles för viktig för att laga mat och stoppa sina strumpor. Han fanns där för att påminna folket om vem dom hade att tjäna, och om att tjänandet var deras mål. Hit med mera whisky, jag måste svälja ner.

Lesters föräldrar tjänade musiken. Om de verkligen var hans föräldrar var han ibland osäker på. Pappa arbetade på sulfitfabriken som gett platsen dess namn, arbetade ihop till sin samling av jazz och blues och gospel och rhythm-and-blues, från Jelly Roll till Ma Rainey till Five Blind Boys of Mississippi till Wynonie Harris. Han hade samlat ända sedan sin ungdom, när nu den hade infallit. Pappa kunde vara vadsomhelst mellan trettio och femtio med sitt stubbade hår som tidigt grånat, skarpa drag i det magra ansiktet. Det var mamma som Lester ville röra vid, hon var famn och nynnande värme.

När han blev större såg han att hon var liten och ganska rund och med tunt hår, såg att hon var lik alla andra mammor. Men läsglasögonen tog hon inte på sig för att sticka eller sy, utan när hon satte sig vid pianot de hade istället för symaskin, och nästan alla barndomens lördagar blev han lämnad till sin moster Alice. Sibylla talade vidare.

– Dom behövde inte ens fråga henne om hon var tacksam. Hon kunde ändå inte svenska nog för att svara. Efter nån månad blev det uppenbart att jungfrun inte var nån jungfru och att hon bar på ett barn och inte på tacksamhetens börda, men då hade hon lärt sig tala. Hon talade om att hon var förlovad därhemma. Dom svarade att hon inte var gift. Hon berättade att han skulle komma och hämta henne och barnet när han tjänat ihop till en egen gård. Dom svarade att hon fallit för en frestelse. Hon sa att hon bar kärlek och dom bar hat. Dom svarade att dom bara hatade det som inte hade nåt syfte utan var lust allena. Bibeln var den enda bok hon hade att lära sig svenska ur, och hon kunde utantill orden om nån som skulle bli överlämnad åt hedningarna och begabbad och skymfad och bespottad, och de skulle gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skulle han uppstå igen. Alldeles som om hon vore nån Jesus inför dom? Några som hörde henne kom med anklagelser för hädelse och ville skicka iväg henne med polishjälp. Men det som räddade henne var öbornas sparsamhet med allt som kunde tjäna. Hon fick bo i en stuga som stod tom, alldeles invid sundet mellan de yttre öarna och de inre där fastlandets villfarelser rådde, en stuga som annars skulle förfarits. Där fick hon leva på småreparationer av annat som det också skulle varit synd att kasta bort men också synd att slösa tid på att laga själv. Fisklådor, sumpar, nät. Och det som var trasigt bortom all hjälp kunde hon i alla fall bruka som bränsle. Hon var alltså förskjuten redan innan hon fick mig. Jag växte upp i stugan och blev impregnerad av rök från saltindränkta rester av trä och nät och av hennes hat mot öborna. Men jag var ett barn och jag kunde inte annat än älska henne som hatade, och så fick jag ändå kärlek i mitt hjärta.

Alice berättade att mamma var någonstans och sjöng. Det dröjde länge innan Lester förstod vad det betydde. Mamma sjöng ju alltid därhemma, varför måste hon åka bort och sjunga? Hans föräldrar kom åter på söndag i någon annans bil, ibland med blommor som redan börjat sloka. Han förstod inget förrän en lördag, när Alice var borta på något som mamma eller pappa kallade ett äventyr, och ingen annan barnvakt kunde ordnas. Han fick följa med och se mamma och såg att hon kunde vara någon helt annan. De måste ha rest halva lördagseftermiddagen, innan de äntligen kom fram till den rätta staden. Han vaknade med den tunga lukten av bilsätet i näsan och bruset av motorn i öronen och hann bara se en rad med gula lyktor över en regnvåt gata medan pappa drog honom i handen ner i någon mörk källare. Han frågade eller snyftade efter mamma. Pappa lovade att han snart skulle få se henne.

Lester kisade genom röken i källaren som var lika sparsamt upplyst som gatan; natten var bara tätare och varmare härnere. Ingen av människorna kring borden var bekant fastän pappa hälsade på och talade med flera av dem. Ändå var pojken inte rädd, han kände igen Parker och Monk som kom ur högtalare någonstans under det låga taket. Han fick en cocacola och allt skulle varit perfekt om bara mamma varit där. Högtalarna tystnade och allt folket tystnade och pappa tog honom i armen och pekade bort mot en ridå som drogs ifrån. På den lilla scenen stod pianot och bredvid det basisten och trummisen. Någon trängde sig fram emellan dem och alla applåderade och någon visslade. Han kände igen klänningen men var inte säker på att det var mamma förrän han hörde hennes röst. Don’t cry don’t cry don’t cry oh honey please don’t be that way, som hon så ofta sjungit för honom hemma i köket. Men nu såg hon inte Lester. Nu var hon allas. Han kände sig för en stund räddningslöst övergiven och tittade åt sidan på pappa men inte heller han var hos sin son. Pappas alla sinnen var vända mot henne, och i hans halvöppna mun dinglade cigarretten och i hans halvöppna ögon glimmade reflexen av dess glöd, eller kanske av elden hos kvinnan framför honom, för själv hade han den inte. Lester vågade inte längre se henne utan begravde ansiktet i händerna. Men hennes röst fann honom i röken och mörkret. Sometimes I feel like a motherless child, sometimes I feel like a motherless child, a long way from home. Han öppnade ögonen igen och såg henne genom glaset och den tjockväggiga flaskan framför sig. Hennes trånga svarta klänning och hennes svettiga panna blänkte i spegelbild mot spegelbild och han visste inte vem som var hon och alla var hon, en oändlig kör av svarta änglar.

Han märkte inte av någon annan förrän han skakades i axeln och pappa sade åt honom att vara tyst. Han hade sjungit med, men det förstod han inte förrän pappa berättade det för mamma när hon kom ner till deras bord efter första setet. Istället för att skratta tog hon Lester om kinderna och sade att hon visste hur det kändes när man bara måste sjunga, att hon skulle lära honom sjunga någongång. Pappa sade att det fanns andra här som hörde, en kille från HMV eller Columbia eller något av de andra stora skivbolagen var här på klubben och lyssnade och att hon måste fortsätta sjunga så där bra, så jävligt bra. Den kvällen var allting möjligt när Lester somnade i bilen, och han vaknade inte förrän i sin egen säng. Sibylla talade vidare.

– Jag fick veta vem jag var redan första dagen i skolan, och hur förmätet eller tattaraktigt mitt namn var. Men jag kunde inte hata dom tillbaka som min mor gjorde, för hennes omsorger hade smittat mig med kärlek. Den som har kärleken i hjärtat sitt är alldeles som den som trevar i mörker genom världen. Det kan inte hjälpas att hon rör vid mycket som hon helst borde låta bli. Vårt hus var avskilt från de övriga av en djup ravin och en rad med rior där man torkade näten. Varje morgon det första året i skolan följde mig min mor så långt på väg att husen och skolan syntes, och när hon sen på sin hemmagjorda svenska sa några ord av hat mot dom bofasta var det samma som ett farväl till mig. En vår var jag inte nåt barn längre men jag hade ändå kvar mina barnsliga tankar. Den våren mötte jag en som hette Kristoffer. Han var sexton och jag var ett år yngre. Jag hade redan slutat skolan och börjat hjälpa min mor, som hade reumatism efter alla år i den sämsta stugan. Det var jag som hämtade vad som skulle repareras och jag som handlade vad som behövdes. Alltid kontant. Jag vet inte om det berodde på mor mins stolthet eller på handlarns snålhet. Kristoffer då. Hans mor var död och hans får var styrman och långseglare och Kristoffer bodde ensam i får sins stuga, också om han hade plats på några släktingars fiskebåt. Han skötte stugan väl,