Imago

By Lars Åke Augustsson

Klara och Sten är skilda, men trots det fortfarande inte fria från varandra. Förenade av gemensamma skulder från sitt liv tillsammans och av sina två barn tvivlar de på att de någonsin kommer att slippa varandra. Men trots det kämpar de för sin framtid båda två. Kan de börja på nytt trots deras förflutna? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726968606

Book preview

December. Han följer spår under tallarnas snötunga grenar tills de försvinner bland mörker och döda barr. Kring istaggiga rosenbuskar som klättrar på väggen och längs ligusterhäcken vars bärklasar har grånat av frost och på de brunfrusna bladen under syrenerna söker han spår. Kliver bland vissnade bestånd av hundloka och gråbo som sprids likt trasiga skrivtecken på snöns vita yta och viskar:

– Sibylla!

I trädgården kring det hus som han inte längre äger söker han efter någon som inte förstår kontrakt och hypotek och amorteringar på skulder, söker efter katten som fortsätter återvända hit fastän huset har nya ägare. I dag ringde de igen och klagade på att hon satt på fönsterblecket och jamade och ville in eller lurpassade vid ytterdörren för att smita in från kylan. Nu är det så mörkt att han inte ser några spår. Rösten är enda hoppet om att locka fram katten och sedan ta henne bort från det hem som hon ännu är trogen.

– Sibylla!

Då jamar hon någonstans utanför trädgården och han skyndar sig ut på gatan. Ljus spiller ut från dem som en gång var hans grannar, över uppfarterna där bilarna står mellan de prydliga snöhögarnas kyla med motorvärmarnas navelsträngar till husen. En gång hade han också mikro och video och ibland spelade han tevespel med barnen, om han inte jobbade över och kom hem sent. Tills den ljusa natt i våras när Klara sade att hon ville vara fri från allt han ville ge dem.

Men han längtar inte åter till den tiden, utan efter pojken och flickan som nu lever på andra sidan stan och kommer till honom om helgerna. Jag vet dom kommer att fråga efter katten som är frusen och rädd och vilsen, som vill att allt ska vara som förr, precis som dom.

– Kom då, lockar han ut i mörkret.

Nu hör han henne jama alldeles nära och försöker urskilja det vita bröstet mot skuggorna eller den svarta svansen mot snön. Där! Katten ligger på motorhuven till hans egen bil, som står parkerad på vändplanen medan han letar, där har hon ju funnit värme många gånger förut. Han lyfter henne intill sig. Hon spinner så hela kroppen darrar och andas snabbt snabbt och sätter vällustigt tänderna i hans tumveck.

– Jävla katta!

Han slänger djuret ifrån sig just när en bil kommer med någon som har bråttom hem till de sina. När den kört förbi är allt försent. Katten ligger orörlig rakt under gatljuset. Svarta vidöppna pupiller som inte känner igen något ord och skärt gap som aldrig lämnat någon lögn ifrån sig och blod täcker allt som en gång varit bröst och mage. Alldeles för likt allt annat blod. Alla paddor platta på vägarna och döda grävlingar i dikena och bofinkar fastnade i kylargrillen blöder alldeles för lika våra barn.

– Hur gick det? säger kvinnan som stiger ur bilen.

Hon vänder blicken bort när hon förstår. Han ber bara om något att lägga det döda djuret i. Medan han väntar läser han på klistermärket i bilens bakruta: BARN ÄR MJUKA. BILAR ÄR HÅRDA. Men tydligare ser han glaset. Som luft frusen till is som inget annat gör än att spegla. Han slår ut med ena handen och hör en duns och känner sedan en dov smärta men ytan känner inget. Kvinnan kommer ut ur huset med en plastkasse. Han lägger kattens kropp i den och skakar på huvudet när hon erbjuder sig att betala något.

När han kommit hem till sin lägenhet lägger han kassen på balkongen. Men där kan måsar och kråkor ge sig på den. Han packar in den i ännu en kasse och lägger den längst ner i frysen, i väntan på att begrava den någon dag. Allt som finns där förut är en trekvartstom plastlåda med glass sedan barnen senast var här. Han har inte frostat av, och på en av de tjocka isvallarna hårda som glaset i rutor och elektroniska skärmar lägger han sin hand. Vad ska jag säga till Cilla och Johan?

– Vi måste leva.

Utanför villans fönster är lyktorna glesa och mörkret nära. Där ser hon ett ansikte med uppspärrade ögon, med mun som kanske talar om vingar, men med smuts i håret. Mammas ansikte. Då säger någon hennes namn Klara och räddar henne åter hit in till långbordet mellan hörnsoffan av konjaksfärgat skinn och den öppna spisen av tegel och smidesjärn.

– Skönt att få vila från trädgården några månader nu, säger bordsgrannen.

– Har ingen trädgård längre. Vi sålde huset när vi skildes.

– Vad tråkigt.

– Men vi har skulderna kvar tillsammans.

Sedan knackar Klara i glaset och håller sitt uttänkta tal om första gången hon var med hem till Katarina någon gång på sjuttiotalet. Om hur den gulliga lilla terriern Sippan tuggade sönder den nyss inköpta behå hon hade i väskan som stod i hallen, något som äntligen fick henne att kasta behån som alla andra gjorde på den tiden.

– Och en vän är väl nån som får en att våga mera än man trodde, inte sant?

Snälla och stora och klumpiga Katarina blev självklart läkare som hennes föräldrar ville, men inte ens för henne kan Klara tala om sin mamma som för längesen är borta men ändå inte vill gå bort. Efter att alla skrattat och applåderat kommer Katarina fram och kramas och viskar:

– Telefon. Du kan ta det i sovrummet.

Har något hänt barnen? Om hon har svikit dem som mamma svek henne, då är sängens rostbruna överkast och sachertårtans fulltoniga chokladsmak i hennes mun och alla de noga uttänkta ord hon sade nyss bara skit. Men Katarina mimar att det bara är Stefan och i sin lättnad blir Klara nästan vänlig på rösten.

– Varför ringer du hit och skrämmer mig?

– Jag var också bjuden på festen men orkar inte med att dela dig med så många andra, förlåt.

Det låter som om han snyftar. Hon betraktar sovrummet runtom sig och tänker sig Katarina och hennes Henrik här i sängen och en kall våg av upphetsning får henne att dra efter andan. Men hon andas ut i en suck när Stefan frågar om hon inte kan komma hem till honom efter festen.

– Jag har lovat barnen att vara hemma senast tolv.

– Kan inte jag komma och hämta dig hos Katarina då? Jag vill tala med dig om nåt.

– Okej. Men kom inte senare än elva.

Hon lägger försiktigt på luren mitt i ett nytt förlåt och stirrar åter ut i mörkret. Men hon ser inte längre mammas ansikte, bara sitt eget med höga kindknotor, kort och ljusblont hår och gråa ögon bakom linser. Vackert har några kallat hennes ansikte men hon tänker att de talar om en yta, tålig som hennes plastlaminerade bild på körkortet som ramlar ur handväskan när hon öppnar den. Hon tar fram sin anteckningsbok och skriver vad hon egentligen tänker, skriver sig ner under ytan där hon en gång alldeles som den vackra trollsländan levat ett krypande liv som larv.

Sanningen om behån medan j. minns den. J. fick lov att vara utan behå därförj. inte vågade be pappa om pengarna just då eftersom mamma var så dålig då & j. inte ville ge honom mera bekymmer. Utan behå & utan mamma för den enda mamma j. hade var oxå trasig.

Sedan går hon åter till festen och säger lågt till Katarina:

– Din kusin skjutsar mig hem. Jag ska strax gå.

– Du ser inte så glad ut för det.

– Stefan är som ett barn. Jag har redan två barn.

Kvart i elva går hon ut på gatan för att möta Stefan och han är redan där. På väg genom stan över till Hisingen lägger hon handen på hans lår och kollar klockan på instrumentbrädan medan han börjar tala om London.

– Jag kan inte glömma hur lyckliga vi var där i våras.

– Den Londonresan var min present till mig själv för att jag äntligen var fri. Men nu har jag inte råd.

– Pengarna är inget problem. Och dina barn ska ju ändå vara hos sin pappa över nyår.

– Jag har lust nu, säger hon när han stannar utanför hennes port. Sen vet jag inte.

De gröna siffrorna på digitaluret i sovrummet lyser henne vägen till hans gylf och inom åtta minuter har de kastat kläderna över varsin stol och lagt sig själva på sängen. Stefans ryckiga rörelser är sköna men han gör henne nästan illa, just när det går för henne minns hon att en förklaring till att bönsyrsehonan biter huvudet av sin partner under parningen är att hans kopulationsrörelser blir effektivare utan huvudets nervösa impulser.

– Kan du ge mig en Kleenex ur lådan där?

– Vad säger du om London?

– Jag är alldeles för trött nu. Du måste gå tyst.

Sedan hon stängt dörren bakom honom sätter hon sig i hallen och skriver: Barndom är varma stenplattor där myrorna skyndade sig fram &j. var deras Gud som rådde över liv och föda och död. Ungdom är dimmiga mossar & vassdjungeln vid den smutsiga näringsrika ån där sländornas larver väntade i vattnet i år på sina korta veckor av liv & fortplantning i luften strax innan döden. &nu? Ännu larv eller väntande puppa eller färdig imago med bara döden kvar att vänta på?

Den snabba vassa handstilen är en gräns mellan lögn och sanning, en söm för att hålla ihop det som ständigt spricker. Sten som hon mött och lämnat men alltid kommer att ha barnen ihop med. Dem hon är med för någon natt eller månad men inte vill lära känna. Cilla ropar och Klara tassar in till flickans sovrum.

– Var det roligt på Katarinas fest?

– Fast jag längtade efter att komma hem till dig.

– Och till Johan också va?

– Till Johan också.

– Pratade du med nån förut?

– Vem skulle det ha varit?

– Kanske att du ringde till pappa.

– Sov nu.

När Klara lägger sig intill barnet rinner något längs låret. Stefans sperma eller hennes eget blod? Hon försöker räkna tillbaka till senaste mensen, men förlorar sig i veckorna och kommer vilse bland åren och ser mamma. Vattnet har tvättat henne och vatten rinner ur henne när de drar upp henne.

På julaftons morgon ringer han för att tala med sina barn. Klara svarar och frågar om han fått något årsbesked om storleken på sin skuld, rösten kommer honom närmare än hennes ord. Med den rösten bad du mig en gång göra dig naken.

– Spelar det nån roll när man inte kan betala?

– Vi är ju ändå ansvariga båda två.

Han önskar henne God Jul fast dimman därute är ett vattnigt surrogat för julesnön och hon önskar detsamma. Medan han väntar på att barnen ska komma till telefon kollar han snabbt om katten sitter på fönsterblecket innan han minns.

– Precis vad jag önskade, säger hans dotter Cilla. Ett jättelångt halsband som man kan ha jättemånga varv kring halsen.

– Du får ha på dig halsbandet när ni kommer hit på nyår. Berodde det bara på mig skulle du få allt du ville ha.

– Vad betyder egentligen beror?

Den handljumma telefonlurens hål och springor liknar ögon och munnar. Han försöker med att bero betyder att nånting hänger samman med nåt annat men säger sedan att han ska förklara när hon kommer dit nästa gång. Nu är hon inte här och han behöver inte försöka finna någon förklaring till tårarna som kommer nerför kinderna. Han ber att få tala med pojken.

– Vad gillade du spelet?

– Fint.

– Har ni spelat det än?

– Vi ska nog snart.

– Hälsa Sydney från mig. Glömde säga det till Cilla.

Låtsasfiguren Sydney började dyka upp efter skilsmässan och brukar alltid göra bort sig eller råka ut för alla de olyckor barnen kan frukta när paradiset en gång övergivits. En Sydney skulle alla ha.

När Sten lagt på märker han hur hårt handen varit sluten under samtalet och han öppnar den som en blåmussla när den dör. Han sätter sig upp, trevar efter glasögonen på golvet och torkar tårarna på undertröjan han sovit i. Han är bara en silhuett i rutan på teven som står alldeles nära sängen men vet, att han är trettiofem år och mäter en och nittio. Håret är blekrött och munnen stor och den förblir ofta halvöppen om han sysslar med något svårt men här finns ingen som påminner honom om att stänga den.

Han låg vaken mitt i natten och tittade på porrfilm på betalkanalen som han inte betalar för, så han fick nöja sig med att färgen dansade runt i fläckar och att ljudet var kasst och minns nu inte vilka kukar som var i vilka hål eller om den var fransk eller amerikansk eller från sjuttiotal eller från nutid.

Som om det var Klara ihop med någon annan, hur många vet han inte och vill inte veta. Allt det där är bakom glas, bortom skärmen. Lever utan färg och knullar i andra hand utan att betala priset. Beror det på mod eller feghet att jag inte rycker bort livet som ett hårstrå på näsan eller skär bort det som en liktorn på lilltån eller bara super skallen av mig så jag inte ens behöver fråga mig varför nåt mera.

– Vad betyder beror?

Att han lever beror på en långpromenad i skogen när de halkade på barren på stigen som ledde uppför bergknallen där det växte lågt lingonris och höga tallar. Eller tillsammans en vinterkväll i tvärmörker efter strömavbrott där barnens röster sökte hans röst medan de tillsammans letade efter tillfälligt ljus. Eller handen under en mage som höll barnet ovan det oändliga djup som insjön var. Han blundar mot sin bild och ser en annan skärm och ett annat liv.

Ryssarna, tjeckerna, kanadickerna och Tre Kronor såg han flimra bakom glaset. De kom inte från djupet som grodynglen han fångade i ån om vårarna och hade i källaren tills de fick svansar och sedan dog och flöt stinkande i sina glasburkar. Utan de kom från himlen och luktade bara torrt damm och lätta att fånga var de inte heller. Plötsligt kunde de rulla förbi eller kantra till sneda streck och pappa fick falla på knä vid teven och beveka dem att åter vända sig emot familjen.

Men oftast var han ute hos någon kund och installerade någon ny apparat eller reparerade någon gammal, så det var av brorsan som Sten fick reda på hur teven hade kommit in i deras liv. Kent refererade som en hockeymatch den dag farsan kom hem ledande cykeln med den tre meter långa antennen fastbunden på och vilket jävla liv det blev.

– Morsan till att gapa om hur skulle