Alltid den där Anette

By Peter Pohl

Peter Pohls gripande ungdomsroman om Anette och varför hon plötsligt försvinnerAnette är alltid inblandad i händelserna på skolan, oavsett om det gäller stök under lektionerna eller upplopp i matis. Det har varit så ända sedan ettan och nu går hon i femman. Så fort något händer är det – alltid den där Anette! När ett anonymt, taskigt brev skickas till Camilla pekar alla fingrar på henne. Anettes svar "Det var inte jag!", innan hon smiter ut genom bakdörren, är det ingen som lyssnar på. När Camillas pappa går med brevet till rektorn, ger det skolan äntligen en anledning att ta itu med "Ärendet Anette" en gång för alla. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 25, 2023
• ISBN: 9788728547724

Book preview

Peter Pohl

Alltid den där Anette

SAGA Kids

Alltid den där Anette

Cover image: Midjourney

Copyright ©1988, 2023 Peter Pohl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728547724

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Författarens förord

Nej, inget samhälle, ingen skola heter Guldkanten, Slummelunda eller Ångesta. I verkligheten har man mera neutrala och allmänt passabla namn. Jag tar till de här förargelseväckande namnen för att inte riskera att råka peka ut något ställe som finns. Ett enda ställe skulle bli utpekat, det vore illa.

All övrig förargelseväckande överensstämmelse med verkligheten är beklaglig. Alltså varken tillfällig, oavsiktlig, överdriven eller förvanskad, utan just beklaglig.

Ändå ber inte verkligheten om ursäkt.

Kanske borde jag göra det, istället.

Men icke!

Så är det!

NU SKiTER jag i dej

Du an ACKLiT FUL & LUCKTAR APA

Hemmden Kommen!

Legg 5kr i min benk

Annans …

Pia

Camilla läser det lilla brevet. Hon läser det igen. Pia!

Vad … Nää!

Hon faller ner på sin säng och brister i gråt. Hjälplöst, hopplöst! Pia, som smilat och verkat så bussig hela dan? Varför har hon lagt ett sånt här brev i lådan?

Där på sängen ligger Camilla när hennes pappa kommer hem. Han hänger av sig sin jacka och sträcker på trötta ryggen. Han lagar rulltrappor dagen lång. Folk skulle bara veta hur ömtåliga rulltrappor är, särskilt på torsdagar, tycks det! Nu är han trött och ska greja mat till sig och Camilla. Kanske hoppas han hemligt att hon ska överraska honom idag, som hon har gjort ibland förut: efter bästa förmåga fixat ihop något ätbart.

– Hejåhopp! går ropet genom våningen. Nån hemma?

Han tittar runt hörnen, och där ligger hon alltså på sängen. Tårarna har torkat, men att här inte står rätt till kan han se utan att fråga. Inget hejåhopp alls.

– Har det varit nåt fanstyg i plugget igen? Han sätter sig på sängkanten och stryker Camilla över håret. Varför ska just hans Camilla ha blivit mobboffer i den där jäkla skolan? Hon är väl inte sämre än andra? Kanske inte lika söt att se på, för den som bara bryr sig om ytan. Men människa är hon, av precis samma sort som andra. Och ändå: retad och slagen från första klass. Och lärarna rycker på axlarna om man kommer och vill prata om saken. Dom märker ju inget – ungarna sköter sin mobbning så diskret. Redan som småungar visste dom hur man ska slå så att det inte blir några märken. Och stickorden lämnar ju inga synliga sår. Nu är det tydligen klippt igen, här ligger hon och deppar.

Pappan upptäcker brevlappen på golvet. Anar att den har med sorgen att göra. Plockar upp den. Läser.

– Vaihelvete!

Och telefonen. Numret till Pia har Camilla skrivit på almanackan bredvid, men pappan kan det utantill ändå.

– Ja, det är Pia, kvittrar rösten i andra änden av tråden.

– Vafan menar du egentligen med det här! ryter pappan. Ryter och svär och går på, alltmer uppeldad av att se Camilla, som har satt igång med att gråta igen. Pia försöker visst pipa något till svar ibland, men pappan har mera att säga. Håll käften! Jävla unge, skicka på Camilla sån skit!

Nå, han måste hämta andan till slut. Då tränger en ny röst fram. Pias mamma, som ber honom skona Pia, herregud, och äntligen lyssna ett enda ögonblick och höra att Pia inte vet vad han talar om. Här står hon, blek som ett lakan, och har inte skrivit nåt brev alls. Det kunde väl gå att fråga först, innan man sätter igång med såna förfärliga tirader!

– Vänta nu, vänta nu! Pappan tecknar åt Camilla att komma och lyssna på vad Pias mamma har att säga. Har inte Pia skrivit alls till Camilla?

Då inser Camilla att nävisst, det är klart, det där är ju inte Pia, inte Pias stil, inte Pias snack, inte Pia alls. Det måste vara Lena. Eller Anette, för Anette har varit dum hela veckan och gått och surat för att Pia är med Camilla. Och Lena är sur för att Camilla bara är med Pia. Så nu begriper Camilla och övertar telefonluren och blir god mot Pia igen.

Men pappan är inte nöjd:

– Nä, jävlar heller!

Han tar lilla stönande Fiaten kvarteren bort till den otroliga villan, det ljusomstrålade skeppet i trädgårdshavet, områdets prydnad och stolthet, trappor, terrasser, vattenspel och häckar, bettleri förbjudes, varubud hänvisas till köksingången. En enkel rulltrappsreparatör kan vända vid smidesjärngrinden för mindre, men här har Camilla kommit och gått, som i sitt eget hem, så det liknar väl fan om inte hennes far skulle kunna få dra i klocksträngen.

Nu har han tur, för Lena öppnar dörren, så det är bara att börja om: vifta med brev, knyta näve och vråla onda ord, medan undan för undan en syster och en bror och en syster till, storögt undrande tittar fram från olika öppningar bakom Lena. Ja, det är Lenas syskon, det kan ingen ta fel på. Alla är visst lika snarfagra i den här familjen!

Lena själv vet minsann vad han talar om, den här gången har han inte kommit fel. Hennes rådjursögon vidgas till brunnar, och när hon lyckas göra sig hörd, viskar hon, med två fingrar mot mjuka underläppen, att inte menade vi på det viset …

Hur det var menat hinner hon aldrig förklara. Pappan uppfattade bums innebörden av det lilla ordet vi, och står redan tre kvarter längre bort, viftande med brevet, knytande näven igen, vrålande till Anettes mamma hur Camilla känner sig, när hon får sån här jävla skit i brevlådan.

Mamman lyckas inte komma åt att läsa brevet. Bakom henne blixtrar Anette förbi med ett hastigt:

– Det var inte jag!

Men Camillas pappa hojtar över axeln på mamman, som han inte gärna kan knuffa undan ur dörröppningen, hojtar till den vassögda tjejen, som redan är utom synhåll, men helt säkert inom hörhåll:

– Snacka inte skit! Lena har redan erkänt!

I det här hemmet råder redan förstämning. Man hämtar just andan efter begravningen av Anettes mormor. Camillas pappa upptäcker svartklädda människor, och känner att hans ärende inte tilldrar sig huvudintresset. Hur angelägen han än är om att komma till tals med Anette, inser han att det lämpar sig bättre nu att dra sig tillbaka. Han gör så, sväljer sina skällsord och växlar till en avrundande förklaring att det minsta man kan begära är att Lena och Anette ber Camilla om ursäkt. Och Pia är inte särskilt glad hon heller.

Han har knappt hunnit bort förrän Lena ringer. Nu får Anettes mamma tillfälle att kontrollera ifall det verkligen är Lena och Anette som har skrivit det där brevet, som Camillas pappa var här med nyss. Vad säger du om det, Lena?

På så vis får mamman kanske veta sanningen. Lena har nämligen rykte om sig att vara av det klarögda människosläkte som inte kan konsten att ljuga. Inte ens per telefon, trots att man där inte skulle se hennes ögon skvallra. Nu vet hon inte hur det eländiga brevet ska göras oskrivet, nej, ingen i hela världen är lika olycklig som Lena i denna stund.

– Nej, så är det! nickar Anettes mamma till telefonen. Inte går det att göra brev oskrivna, det ska alla veta. Lika lite som en avlossad pil återvänder till sin sträng.

Det där var knappast tröstens ord åt Lena, men mamman hinner inte komma fram till tröstandet eller de goda råden, ty plötsligt byter Lena samtalsämne:

– Nu är hon här! och slänger på luren.

– Anette? Var är Anette? undrar mamman.

Begravningsgästerna talar om att flickan sprang ut genom bakdörren medan du stod och pratade i huvudentrén. Bråttom hade hon. Barfota ut i mörka kvällen!

Mamman vrider händerna och vet inte vad hon ska ta sig till. Inte kan hon ge sig ut, hon också. Åt vilket håll, i så fall?

Då ringer telefonen igen. Nu är det Lenas pappa, som undrar vad som egentligen pågår. Han berättar att Anette passerade i strumplästen just när han själv kom hem. Han känner oro, säger han, känner oro för vad hon kan hitta på. Hon skrek så konstiga saker till Lena. Och mej la hon inte ens märke till, fast hon nästan sprang omkull mej. Vad är det som hänt? Lena är ju alldeles förstörd!

Anettes mamma och pappa ber gästerna om ursäkt:

– Det hjälps inte, vi måste överge er en stund. Vi är snart tillbaka.

Gästerna nickar. Månne mamman och pappan kommer att vara tillbaka så särskilt snart?

De går ut i mörkret att söka sin dotter. Förbi Lenas hem, så långt vet de riktningen. Hur ska två personer kunna sprida ut sig åt alla håll sedan?

– Gå hem igen du! säger pappan. Två är inte fler än en, i det här sökandet. Men våra gäster behöver dej.

Bort genom kvällen springer Anette på skavande strumpor.

Du kanske tror att hon gråter.

Inte Anette! Det har gått fem år sedan hon senast grät. Hur ska man veta om hon alls kan gråta längre?

Men någonting är det som hörs från Anette.

Ja, hon ylar! Ylar lika hemskt som Buster, den där förfärliga påsknatten. Ylar och springer bort från allt och alla som är ute efter henne igen.

Just så: igen.

Alltid hon, Anette Wester, tolv år just denna bedrövelsens dag. Tolv år och på språng undan den tristaste samling födelsedagspresenter någon ond fiende någonsin skulle kunna ha tänkt ut.

Värst av dem alla: Mormors död och begravning. Folk som inte synts till eller hörts av på åratal, nu hade de dykt upp. Lyssnade rödögda på prästens ledsamma prat. Inte en enda tänkte väl på att där satt Anette och fyllde år. Tolv år, det är inte vilken skitfödelsedag som helst, men vem brydde sig om det?

Och vad visste prästen om Mormor? Goda ord hade han mumlat, goda ord om en människa som under hela långa livet hade skänkt värme och sått glädje. Men inte lyckades han framkalla Mormors bild med sådant allmänt prat. Han gjorde bara sorgen tyngre. Det snyftades ändå mer, där i kapellet. Anette snyftade inte. Hon satt vit i ansiktet och hörde knappt prästen. Genom hela begravningsakten kämpade hon mot omväxlande och samtidiga attacker från glödande magplågor, molande höftvärk och skjuvande bensmärtor. Alltsammans Livets egen present till flickebarnet, punktligt på tolvårsdagen: mens för tredje gången.

Första gången hade passerat utan plågor, men varit obehaglig nog. Ett blodigt meddelande på morgonen, den elfte februari: Anette, din barndom är slut!

Redan andra gången blev så jobbig att Anette hade valt sängläge i dagarna två. Hon skulle säkert ha gjort samma val nu, om inte begravningen hade varit. Men den var!

Just när hon hade skymtat chansen att äntligen kunna smyga sig undan till ensamheten, sängen, friden, för att stilla begrunda den trista dagen, ringde det på dörren. En tusendels sekund trodde hon, hoppades hon, ville hon att det var Pia som kom, Pia som kom ihåg hennes födelsedag. Så var det istället Camillas helvetes tjatfarsa med det förbannade brevet!

Mens och begravning brändes bort av den vita blixten som Anette såg, och de tre bilder den iyste på:

Namnteckningen under brevet

Camillas ansikte då hon läste

Lena som rodnade skamset

Lena som rodnade skamset medan läpparna formade bekännelsen. Camillas pappa hade ju sagt att hon erkänt. Så såg hon säkert ut då: prydligt röd om kinderna. Samtidigt pekande häråt. Varför skulle pappan annars komma rusande?

Blixten! Och de tre bilderna! Sedan vet Anette inte mycket mer förrän vänliga människor hejdar sin kvällspromenad och frågar:

– Hur är det fatt, Anette?

De får en svordom i ansiktet.

Just så. Sådan är hon! Alltid den där Anette. Precis så.

Här har hon sprungit så ofta förut att de känner igen henne och vet vem hon är. Tror att de vet vem hon är. De kan hennes namn.

Pappan följer hennes spår, de märken hon sätter, avtrycken efter hennes förolämpande svar, brännande ilska långt ner i bröstet på människor som nyss var vänligt sinnade. De pekar bortåt, bortåt, när han kommer med hennes sandaler i hand.

Hon springer, Anette, springer, springer. Vem är hon? Hur blev det så här?

Syskon?

Jo, hon hade en bror, Jörgen, och en tvillingsyster, Katrin.

Hade?

Så är det.

Anette och Katrin retade broder Jörgen ibland, för att han var sladdbarn. De stod bredvid varandra, tittade småflickaktigt på storpojken Jörgen och fnittrade. Det bekom honom inte det minsta. Han var inte av den sort som lät sig generas. Han kramade dem. Till och med när kompisar såg på. Han viskade något gulligt i öronen på dem.

– Sladdunge! svarade Katrin.

– Sladdar hänger ju bakefter! förklarade han för tusende gången.

– Den här sitter frampå, påpekade Katrin för tusende gången, och den vitsen skrattade hon och Anette åt lika gott som de niohundranittionio gångerna före.

Ingen vet varifrån Katrin eller Anette eller båda första gången fick begreppet sladdbarn. De hittade det och använde det på sitt eget sätt, som strängt taget var felaktigt. Jörgen var nämligen jämnt tio år äldre. Han kom till världen långt före den stora viktiga resten av syskonskaran, den som gilldes, tvillingarna. Han var alltså försladd. Sladdbarn före. Det var vitsen, Katrins vits. Så var han ju pojke. Ja, naturligtvis låg vitsen egentligen där.

Först Jörgen. Förlossningen lär ha varit svår. Mamma fick nästan sätta livet till. Hon blev tokig. Ville kasta ut barnet och hoppa efter själv. Hon fick medicin. Hon isolerades. Läkarna var mycket försiktiga då hon hade Jörgen hos sig. Det är nyttigt för små knytt att vara hos sin mamma, men då ska inte mamman vilja ha ihjäl dem. Hon hade ingen mjölk åt Jörgen. Han skrek mycket. Mamma skrek också och ville kasta Jörgen i väggen. De bar ut honom till Mormor.

Mormor! Hon gillade små barn hon. Jörgen kunde inte ha haft bättre tur i oturen. Det begrep han och skrek nästan inte alls när Mormor skötte om honom.

Pappa fick också gå till läkarna. Han var inte sjuk, men de talade varsamt om Mamma och Jörgen och chocken och läkningen och nödvändigheten. Pappa förstod inte vad de egentligen ville. Han förstår inte i denna dag. Han har berättat om den där tiden och det ligger ett ogenomskinligt moln kring bilderna han manar fram.

Han hade bråttom med karriären och bekymmer med Mammas tokighet, men mindre bekymmer tack vare Mormor. Han jäktade mellan jobbet och hemmet och Mammas sjukrum. Han ville gärna att allting skulle vara bra, och att det som inte var bra skulle ordna sig. Men Mamma bet i väggarna eller låg nedsövd. Läkarna pratade dämpat och varsamt med Pappa, som om de ville förbereda honom på en dyster framtid. Som om han borde vara mera bekymrad. Som om han i vissa fall inte borde hoppas att allting skulle ordna sig. Som om … hela tiden som om. Men ingenting om Mamma, ingenting som förklarade deras varsamhet.

Det tog ett år för Mamma att bli så pass frisk att hon kunde komma hem. När hon fick börja sköta Jörgen blev hon hastigt allt normalare. Snart gullade hon med honom som vilken mamma som helst. Hemsystern upphörde att kontrollera. Läkarna slutade samtala med Pappa. När Mamma tog i Jörgen skrek han inte mer än andra barn som mamman tar i. Mormor kunde dra sig tillbaka. Det gjorde hon förstås inte. Ingen bad henne heller, allraminst Jörgen.

Även om Mamma nu var frisk var hon förändrad. Man blir det. Ingen kan gå igenom en sån kris utan att förändras, sa folk som visste sanningen om friskt och sjukt.

Mormor såg förändringen. Pappa såg den. Mamma var ung ju. Mormor utredde för Pappa att undret att få barn förändrar en ung kvinna. Men Mormor trodde nog knappt själv på sina ord. Jo, på orden, men inte på att de förklarade något om Mamma. Mammas förändring var större än så, och av en annan sort.

Vilken sort? På vad sätt? Hur?

Pappa kunde inte beskriva. Han kan fortfarande inte. Vill kanske inte – det gör ont att gå långt tillbaka i tid och minnen. Så Anette kommer nog aldrig att få veta precis hur Mamma var före allting, och precis hur hon förändrades.

Läkarna intresserade sig inte längre. Mormor sa lugnande saker till Pappa. Pappa gick och sörjde – i största hemlighet, trodde han kanske – sörjde den unga kvinna han hade gift sig med och förlorat nästan genast.

Åren gick. Både Mammas förändring och Pappas sörjande sjönk undan och blev någonting gammalt och invant där inne där själen sitter och vänjer sig. Det fanns mycket annat att tänka på, så fick man se det. Så fick man vänja sig att se det.

Mormor gick hemma och skötte Jörgen och dammsugningen. Pappa och Mamma litade på henne och skötte sina karriärer. Pappa titulerades konsult, när han alls titulerades. Mamma lade frisyrer. Under de här åren öppnade hon egen Salong och fick undan för undan tre anställda att bestämma över och ansvara för.

Det var naturligtvis inte tal om att skaffa fler barn. Läkarsamtalen hade gått ut på det. Nerver. Risker. Avstå. Mamma och Pappa hade att välja, tycktes det. Å ena sidan fler barn och en katastrof av något slag. Å andra sidan ett enda barn och en idyll av något slag. Det var inte svårt att välja då. Jörgen skulle inte få några syskon.

Men år som går kan ändra på förutsättningarna. Det hade ju varit prat om läkning också, i de där samtalen. Efter sex, sju år begrep Mamma inte längre vad denna tveksamhet skulle vara bra för. Skulle hon behöva gå omkring med olämplighetsstämpel på sig hela livet?

Ingen påstod att Mamma var olämplig. Jörgen utvecklades fint, menade alla. Han hade det kanske lite ensamt hemma. Mormor räckte inte riktigt till, medan Mamma skapade frisyrer och Pappa konsulterades. En brorsa ville Jörgen gärna ha. I nödfall en syrra. Eftersom det inte verkade som om han skulle få någondera, tiggde han till sig en hund. Buster kom till familjen och accepterade genast att vara Jörgens egen hund. En glad setter som med buller och bång satte fart på livet.

När Jörgen var nio år, hade Mamma bestämt sig. Hon var inte helt ung längre, menade hon. Saker och ting började brådska. Pappa höll med henne. Inte heller han var helt ung längre.

Det här var inte den sorts beslut som bara angick Mamma och Pappa. På Läkarcentralen måtte befruktningen av den lilla äggcell, som skulle dela sig till Anette och Katrin, ha utlöst ett larm. Läkare och sköterskor uppvaktade redan innan Mamma hade hunnit berätta nyheten för Pappa. Hon kallades till kontroller och undersökningar. Hon erbjöds abort och vård i lugna miljöer.

Men Mamma hade alltså bestämt sig. Anette skulle få födas. Eller om det var Katrin Mamma tänkte på. Det dröjde innan hon visste att de var två. Mödravården höll Mamma under sträng kontroll. Minsta krämpa – pang in på undersökning. Inga tabletter i huset, inga mediciner. Neurosedyntragedin hade väckt medvetenheten om riskerna. Nu litade man inte ens på gamla beprövade huvudvärkstabletter. Hostmedicin och magtabletter – ut med dem!

De ställde frågor som ville utröna Mammas psykiska tillstånd. Det var tydligen inget större fel på tillståndet. Mamma ville äta apelsiner dygnet runt, det var det enda abnorma. Inte ens den kinkigaste läkare ville påstå att pippi på apelsiner var alarmerande. De frågade och de undersökte. Mamma blev mer och mer apelsinhungrig bara. Så småningom blev hon fräsig och irriterad också. Men det var frågandet och alla kontrollerna som irriterade. Och Pappas sätt att undra hur hon mådde.

Först mådde hon bra.

Sedan mådde hon som man brukar må.

Sedan mådde hon inte värre än normalt.

I sjunde månaden undrade hon varför han frågade så ofta.

I åttonde månaden väste hon att han löpte läkarnas ärenden. De var ute efter henne och hennes barn. Men han skulle inte tro att de skulle lyckas. Då gömde Pappa undan hushållets knivar och bad Mormor hålla ögonen öppna.

I nionde månaden blev Mamma rasande och kallade Pappa svikare. Hon kunde inte skära sig en brödskiva utan att be om lov. Skulle hon skala apelsin med naglarna? Vad hade han och läkarna kokat ihop egentligen? Hon rusade ut i aprilkvällen. Pappa följde efter, fångade in henne, bad om ursäkt, fick tillbaka henne hem. Då kom första värken.

Jörgen fyllde tio år tre dagar efter tvillingarnas