Vätten av Kullen

By Annrika Dahlström and Anna-Maria Hilborn

Det är något som springer över golvet.
En radio som slår på och av sig själv. Någon eller något tar mat från din tallrik när du inte ser...

Tror du på väsen? Vad vet du i så fall om dem?
Kanske lika lite som familjen Struhl?
De har nämligen flyttat in i det uråldriga huset på Kullen, utan att veta att de fått en vätte på köpet. Familjen ser konstiga och tokiga saker hända som gör att de blir på sin vakt. Detsamma gäller vätten, för hur konstiga och tokiga är inte människor?
Vem ska vara rädd för vem?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 18, 2019
• ISBN: 9789178516711

Annrika Dahlström

Annrika Dahlström är född 1975 i Örebro. Hon är skådespelare, teaterpedagog och driver "Teater på Gång" i Västerås. Hon har skrivit teatermanus för barn och vuxna. Vätten av Kullen är hennes första utgivna bok. Huset, Kullen, var hennes släktgård och precis som i boken ligger huset i de småländska skogarna. Dess verkliga miljöer ligger till grund för hela berättelsen.

Book preview

Författare:

Annrika Dahlström

Illustrationer, formgivning och sättning:

Anna-Maria Hilborn

Korrekturläsning och andra vättigheter:

Jonas Johansson

Kapitelöversikt

En sko i huset

Hellre sko i en kakelugn än papper i otrygga händer

Bättre tomt viskande hus än spöken i alla vrår

Nu ska vi vara snälla, men inte Anton

Att vara eller inte vara klädd, är frågan

Att framstå som dum kan vara pinsamt, att våga ta risken är mod

Det är som det är när det inte blir som det ska

Hur du än vänder dig, kan galenskaper nosa i nacken

Ensam är stark, två är starkare

Att tänka efter är bra, att tänka före är bättre

Vindarna håller andan från norr till söder, lång väntan oro föder

Brottas du med skor kan du bli skonad av psykologtanten

Ljudet går upp, ljudet går ner, men inget spöke du ser

Det man inte ser, sig skrämmande ter

Eld inne, sorg i sinne

I skummande disk döljs ovanlig fisk

Hemligheter bör bevaras och inte dödförklaras

Gammal visdom kan rädda stor som liten, utan fantasi blir du besviken

Att bli utvisad gör ont. Att stå näst på tur gör ondare

Att svika en vän kan stå dig dyrt. Att inte förlåta betalas med ensamhet

Att tappa förståndet kan vara vättigt

På en enslig kulle mitt bland frostnupna åkrar står ett rött gammalt hus och knirrar och knarrar. Det knarrar om tider som flytt, om det som ska komma, om glädje och sorg och om den stora hemligheten.

Hemligheten som bevarats i århundraden.

Runt omkring viskar träden i skogen om faror som lurar.

Vinden skvallrar om huset, huset på kullen och ladugården där nedanför, om folket som bodde där. Om pigor, drängar och de små, små, nej inte ens skogen kan säga det högt längre.

Det är en svunnen tid, en tid du och jag inte har tillgång till längre, om inte...

En sko i huset

Regnet slår mot rutan. Det har blivit slutet av november och ännu en dag, när solen inte hinner gå upp innan den gått ned igen.

Familjen Struhl är nyinflyttade i huset, Kullen. De har precis ätit frukost och de är upptagna med olika sysslor. Alla verkar vara på dåligt humör, alla utom lilla Saga som sitter vid köksfönstret och skrattar.

- Titta, titta! utropar hon.

Familjen turas om att slött se ut genom fönstret och säga ointresserat:

- Ja, titta…

Det de missar, när de inte tittar ordentligt, är något ytterst ovanligt. Det är en liten, liten vätte som roar sig med att mäta hur många av hans fötter det går på en storfot.

Marken är lerig och pappa Leifs stora fotspår syns tydligt. Vätten räknar och mäter. Han räknar tydligen fel och måste göra om. Saga skrattar så hon kiknar. Vätten ser upp och får syn på pappas stora träskor, som står på farstutrappan. Han kanske fryser för han klättrar upp i skon och försvinner in i den.

- Botta! ropar Saga och skrattar.

Mamma Ingrid börjar bli nyfiken på vad det är Saga har så roligt åt. Hon kommer fram till fönstret och tittar noga, men ser bara regnet och skogen. Saga pekar på träskon.

- Titta! säger Saga igen.

- Ja, en sko, svarar mamma, som förundras över hur man kan ha så roligt åt en sko.

- Sko, svarar Saga, som nu tror att mamma menar att den lilla varelsen hon sett heter Sko.

Pappa Leif sitter vid det gamla skrivbordet i vardagsrummet och vänder papper. Han suckar och suckar. Barnen Anton och Engla hatar de där stunderna då alla viktiga papper kommer och pappa blir så bekymrad. Det känns tungt i hela huset, det trista liksom smittar av sig på alla andra. Anton och Engla sitter i soffan och retas med varandra.

- Järnspikar!! utropar mamma Ingrid ute från hobbyrummet och man hör hur det skramlar i verktygslådan. Hon håller på att göra ett hål i en vägg.

Om man borrar ett hål i väggen blir det ljusare, resonerar hon. Ingen annan i familjen förstår hennes idé. Anton och Engla skrattar bara åt det, men det gör inte pappa. Han tycker det är galenskaper, men låter henne hålla på. Det är lugnast så, tänker han.

Anton nyper Engla i sidan så hon skriker till. - Snälla Engla, sluta skrik, säger pappa trött. Engla blir sur. Pappa säger alltid till henne fast det är Anton som håller på. Hon önskar ibland att Anton vore lite större. Då skulle allt vara mycket roligare. Det är hon säker på. Att ha Anton som lillebror är bara så jobbigt. Han tar hennes läxböcker och kladdar i dem och flinar så där irriterande. Han rusar in i hennes rum och stör. Värst är det när hennes pojkvän Andreas är här.

Anton i sin tur tycker att Engla är tjurigast i världen, men om han busar lite med henne, kanske det hjälper. Ibland vill Anton hjälpa Engla. Han tänker att han kan göra läxorna åt henne, som hon hatar så mycket. Problemet med att hjälpa Engla är att hon blir så arg att hon jagar honom flera varv runt huset och